Om man sätter upp ett skötbord på den allmänna toaletten.
Är det då praktiskt att sätta det PRECIIIS under den rörelsesensorstyrda automaten för handdukar?
Ehh…tror att det var någon som gjorde en tankevurpa här…..
söndag 28 december 2008
Jul i Trysil-Norrmänen saknar kryddpeppar!
Julen i skidbacken förflöt lugnt och avslappnat.
Bra snötillgång, fina backar och med lite extra stöd för höfterna med hjälp av ett avlastningsband gick det finfint att åka, trots sexmånadersmage.
Intressant att notera är dock två saker:
1. Backarna är fullkomligt nedlusade av danskar under julveckan, norrmännen själva kommer inte förrän till nyår men då är de desto fler (läs: liftköer!)
2. Norrmän äter sin lutfisk utan kryddpeppar
Det första insåg vi redan straxt efter att vi hittat campingen i början av veckan.
Husbilen bredvid vår innehas av en glad dansk med obegriplig dialekt.
Har försökt att föra någon form av samtal med honom och efter en stund inser vi båda att ingen av oss begriper den andre.
Detta faktum verkar dock inte bekomma honom nämnvärt, utan han pratar glatt vidare.
Så mycket har jag dock förstått att de kom hit dagen före oss, gav sig ut i backen och tio minuter senare hade fru dansk skadat knäet.
Sedan dess huserar hon inne i bilen.
Herr dansk vandrar av och an mellan bilen och servicehuset, fyller på vatten, tömmer toatank, dricker medhavd dansk öl (bagageutrymmet var lastad med en försvarlig mängd öl och vin så på alkoholinnehållande drycker lär de inte lida någon brist), röker och pratar glatt med den som råkar komma i hans väg.
Trevlig men som sagt något svårförstådd.
I övrigt pratas mer danska än något annat språk i backarna nu så här veckan kring jul. Norrmännen anfaller på bred front till nyår men då tuffar vi vidare på en liten utflykt till Sälen på väg hem.
Insikt nummer två infann sig på julafton.
För att fira hade vi bokat bord på restaurangen på det just invigda (sviiindyra) Radisson SAS hotellet.
Fin mat, kanske inte så julinspirerat som jag trott (dock är mina tidigare erfarenheter av norsk mat ganska negativa, den jag hittills mest träffat på har mest varit tråkig, dåligt kryddad och helt enkelt…nää) men smakmässigt väldigt god.
Med ett undantag – Lutfisken!
I fiskens förlovade land förväntar man sig en lutfisk sällan skådad.
Av detta blev – intet.
Säkert helt ok i smak och konsistens men lutfisk-talliban som jag är äter jag inte lutfisk utan vitsås och kryddpeppar, och det visade sig – efter diskussion med den svenske kyparen (varför är merparten av norsk servicepersonal svensk förresten?) att det inte går att uppbringa kryddpeppar i en norsk livsmedelsaffär!?
Så den hoppade vi helt enkelt över.
Lutfiskabstinensen avhjälptes dock på juldagen.
En svenskimporterad dito tillagades och avnjöts i LillaHusetPåHjulen…..så nu kan vi laga lutfisk utan så väl ugn som micro också. Kajsa Warg skulle varit imponerad.
Snö och lutfisk – julen räddad i år med!
Bra snötillgång, fina backar och med lite extra stöd för höfterna med hjälp av ett avlastningsband gick det finfint att åka, trots sexmånadersmage.
Intressant att notera är dock två saker:
1. Backarna är fullkomligt nedlusade av danskar under julveckan, norrmännen själva kommer inte förrän till nyår men då är de desto fler (läs: liftköer!)
2. Norrmän äter sin lutfisk utan kryddpeppar
Det första insåg vi redan straxt efter att vi hittat campingen i början av veckan.
Husbilen bredvid vår innehas av en glad dansk med obegriplig dialekt.
Har försökt att föra någon form av samtal med honom och efter en stund inser vi båda att ingen av oss begriper den andre.
Detta faktum verkar dock inte bekomma honom nämnvärt, utan han pratar glatt vidare.
Så mycket har jag dock förstått att de kom hit dagen före oss, gav sig ut i backen och tio minuter senare hade fru dansk skadat knäet.
Sedan dess huserar hon inne i bilen.
Herr dansk vandrar av och an mellan bilen och servicehuset, fyller på vatten, tömmer toatank, dricker medhavd dansk öl (bagageutrymmet var lastad med en försvarlig mängd öl och vin så på alkoholinnehållande drycker lär de inte lida någon brist), röker och pratar glatt med den som råkar komma i hans väg.
Trevlig men som sagt något svårförstådd.
I övrigt pratas mer danska än något annat språk i backarna nu så här veckan kring jul. Norrmännen anfaller på bred front till nyår men då tuffar vi vidare på en liten utflykt till Sälen på väg hem.
Insikt nummer två infann sig på julafton.
För att fira hade vi bokat bord på restaurangen på det just invigda (sviiindyra) Radisson SAS hotellet.
Fin mat, kanske inte så julinspirerat som jag trott (dock är mina tidigare erfarenheter av norsk mat ganska negativa, den jag hittills mest träffat på har mest varit tråkig, dåligt kryddad och helt enkelt…nää) men smakmässigt väldigt god.
Med ett undantag – Lutfisken!
I fiskens förlovade land förväntar man sig en lutfisk sällan skådad.
Av detta blev – intet.
Säkert helt ok i smak och konsistens men lutfisk-talliban som jag är äter jag inte lutfisk utan vitsås och kryddpeppar, och det visade sig – efter diskussion med den svenske kyparen (varför är merparten av norsk servicepersonal svensk förresten?) att det inte går att uppbringa kryddpeppar i en norsk livsmedelsaffär!?
Så den hoppade vi helt enkelt över.
Lutfiskabstinensen avhjälptes dock på juldagen.
En svenskimporterad dito tillagades och avnjöts i LillaHusetPåHjulen…..så nu kan vi laga lutfisk utan så väl ugn som micro också. Kajsa Warg skulle varit imponerad.
Snö och lutfisk – julen räddad i år med!
fredag 26 december 2008
Statusrapport Grodden 23 veckor- avstämning hos barnmorskan
Publicerad 21/1
Innan jul blev det ett hastigt inbokat möte hos barnmorskan.
Insåg att julledigheten i år är tre veckor lång och att jag därför borde hinna med en ”statuscheck” innan vi åker.
Summering: Mår oförskämt bra.
Går inte upp i vikt, men då min barnmorska inte verkar märkbart stressad över detta faktum tänker inte jag hetsa upp mig heller.
Blodvärden och tryck bra.
Hög hjärtfrekvens hos Grodden som verkar må prima enligt barnmorskans utsago.
Babyn verkar växa etappvis.
Rör sig mer vissa dagar för att sedan inte signalera särskilt mycket aktivitet under de nästföljande (De lugnare dagarna gör mig däremot mer nervös, dock brukar den kicka en del på kvällen, kanske för att signalera att allt är som det ska och att den bara vilar..)
Dock verkar den gilla aktivitet.
De dagar den ger mer signaler från sig håller den sig lugn så länge jag är igång, sitter jag stilla känner jag snart en kick i nederdelen av magen.
På det stora hela flyter tillvaron på och graviditeten gör inte så mycket väsen av sig.
Har fortfarande inte förstått detta känslomässigt.
Undrar hur lång tid det ska ta innan det känns som att förnuft och känsla iallafall till viss del går hand i hand igen?
Efter nyår har jag fått tid hos specialistmödravården för att försöka hitta en väg att hantera min förlossningsrädsla.
Läser för närvarande boken om Annas Profylax och har även köpt en DVD som jag tänkte se med Mannen i helgen.
Känns som det skulle kunna vara en väg framåt för oss.
Hoppas.
Innan jul blev det ett hastigt inbokat möte hos barnmorskan.
Insåg att julledigheten i år är tre veckor lång och att jag därför borde hinna med en ”statuscheck” innan vi åker.
Summering: Mår oförskämt bra.
Går inte upp i vikt, men då min barnmorska inte verkar märkbart stressad över detta faktum tänker inte jag hetsa upp mig heller.
Blodvärden och tryck bra.
Hög hjärtfrekvens hos Grodden som verkar må prima enligt barnmorskans utsago.
Babyn verkar växa etappvis.
Rör sig mer vissa dagar för att sedan inte signalera särskilt mycket aktivitet under de nästföljande (De lugnare dagarna gör mig däremot mer nervös, dock brukar den kicka en del på kvällen, kanske för att signalera att allt är som det ska och att den bara vilar..)
Dock verkar den gilla aktivitet.
De dagar den ger mer signaler från sig håller den sig lugn så länge jag är igång, sitter jag stilla känner jag snart en kick i nederdelen av magen.
På det stora hela flyter tillvaron på och graviditeten gör inte så mycket väsen av sig.
Har fortfarande inte förstått detta känslomässigt.
Undrar hur lång tid det ska ta innan det känns som att förnuft och känsla iallafall till viss del går hand i hand igen?
Efter nyår har jag fått tid hos specialistmödravården för att försöka hitta en väg att hantera min förlossningsrädsla.
Läser för närvarande boken om Annas Profylax och har även köpt en DVD som jag tänkte se med Mannen i helgen.
Känns som det skulle kunna vara en väg framåt för oss.
Hoppas.
torsdag 25 december 2008
Jösses vad tiden går!
Jag har inte uppdaterat min stackars eftersatta blogg sedan innan lucia!
Kan bero på att det varit fullt upp på jobbet.
Kan bero på att jag försöker minimera tiden framför datorn för att inte spä på problemen i ryggen.
Kan bero på att ALLT ska vara klart innan jul.
Eller en kombination av ovanstående.
Nåväl, nu är jag i alla fall tillbaka på banan.
Deadlinen på jobbet innan jul passerade vi med 30 minuter till godo, besöket hos barnmorskan samma vecka gick bra (Grodden mår fint) och nu har vi tagit vår älskade LillaHusetPåHjulen till norska fjällen för att fira jul.
Efter någon dag på plats lyckades vi till och med få uppkopplingen att fungera, så nu finns det chans att jag ska kunna komma ikapp med lite inlägg om allt som hänt på sistone.
Men till dess - God Jul eventuella läsare och hoppas ni får en fin och avkopplande julhelg!
// Mysan
Kan bero på att det varit fullt upp på jobbet.
Kan bero på att jag försöker minimera tiden framför datorn för att inte spä på problemen i ryggen.
Kan bero på att ALLT ska vara klart innan jul.
Eller en kombination av ovanstående.
Nåväl, nu är jag i alla fall tillbaka på banan.
Deadlinen på jobbet innan jul passerade vi med 30 minuter till godo, besöket hos barnmorskan samma vecka gick bra (Grodden mår fint) och nu har vi tagit vår älskade LillaHusetPåHjulen till norska fjällen för att fira jul.
Efter någon dag på plats lyckades vi till och med få uppkopplingen att fungera, så nu finns det chans att jag ska kunna komma ikapp med lite inlägg om allt som hänt på sistone.
Men till dess - God Jul eventuella läsare och hoppas ni får en fin och avkopplande julhelg!
// Mysan
onsdag 24 december 2008
6-årsfirande i snödriva, Julafton och Grodden 23 veckor
Publicerad 21/1
Idag firade jag och Mannen vår sexåriga förlovningsdag.
För sex år sedan var det 15 minusgrader, champangen frös när vi tömde upp dem i de plastglas vi packat ner i ryggsäcken och ringväxlingen skedde bland trollen i Sälens backar.
Sedan dess firas vår förlovning varje år mellan att liftarna stänger och Kalle Anka tar vid.
I år var inget undantag *
Dessutom hade vi fler högtider att fira.
Idag är Grodden 23 veckor gammal.
Så när liftarna stängde tog vi ryggsäck, sittunderlag och skumpa (i år alkoholfri) och grävde ner oss i närmsta snöhög.
Skål min älskade Man jag är så glad att du finns i mitt liv!
*Nåja, traditioner är till för att förnyas. I år fick Kalle Anka avnjutas via Youtube och i form av valda delar då det visade sig att det enda PlayTV tänkte visa var ingressen med Lasse Kronér. Men det funkade det med.....
Idag firade jag och Mannen vår sexåriga förlovningsdag.
För sex år sedan var det 15 minusgrader, champangen frös när vi tömde upp dem i de plastglas vi packat ner i ryggsäcken och ringväxlingen skedde bland trollen i Sälens backar.
Sedan dess firas vår förlovning varje år mellan att liftarna stänger och Kalle Anka tar vid.
I år var inget undantag *
Dessutom hade vi fler högtider att fira.
Idag är Grodden 23 veckor gammal.
Så när liftarna stängde tog vi ryggsäck, sittunderlag och skumpa (i år alkoholfri) och grävde ner oss i närmsta snöhög.
Skål min älskade Man jag är så glad att du finns i mitt liv!
*Nåja, traditioner är till för att förnyas. I år fick Kalle Anka avnjutas via Youtube och i form av valda delar då det visade sig att det enda PlayTV tänkte visa var ingressen med Lasse Kronér. Men det funkade det med.....
onsdag 10 december 2008
Jamen var det inte det jag trodde...
You Are 20% Girly |
 Um... you're a guy, right? If not, you're the most boyish girl in the world. And for you, that's probably the ultimate compliment. |
Grodden har blivit med transportmedel
Hittade den på Blocket i helgen.
En ursnygg röd, svart och grå Brio Nova.
En ursnygg röd, svart och grå Brio Nova.
Med vändbart handtag, mjuklift och vindskydd.
Uttagen i december 2006.
Sedan i måndags kväll står den i vår hall.
Hur vi ska förvara den de närmaste tre åren till dess Grodden vuxit ur den vete gudarna.
Vår hall är ur logistiksynpunkt helt kass.
Vart man än ska i huset måste man genom hallen.
Uttagen i december 2006.
Sedan i måndags kväll står den i vår hall.
Hur vi ska förvara den de närmaste tre åren till dess Grodden vuxit ur den vete gudarna.
Vår hall är ur logistiksynpunkt helt kass.
Vart man än ska i huset måste man genom hallen.
All grus och sand som hamnar i hallen migrerar såsmåningom vidare i huset.
Och nu står alltså även vagnen där.
Men snygg är den!
Och nu står alltså även vagnen där.
Men snygg är den!
tisdag 9 december 2008
The Red Piano - Elton i Globen
Finns bara ett ord för den kvällen
FANTASTISK!
En av de bättre föreställningar jag sett i mitt liv.
Vilken show!
Elton är en sann entertainer, komplett med själ, eftertanke och galenskap.
Synd bara att showen inte hade utrymme för några av de nyare pärlorna.
Blir kanske nästa gång.
FANTASTISK!
En av de bättre föreställningar jag sett i mitt liv.
Vilken show!
Elton är en sann entertainer, komplett med själ, eftertanke och galenskap.
Synd bara att showen inte hade utrymme för några av de nyare pärlorna.
Blir kanske nästa gång.
Ultraljud 2 december
Hej Grodden!
Nu har vi varit och sett dig igen.
En kall och regnblöt decemberdag var det dags.
Ute i väntrummet satt ett anslag: På grund av akuta fall och oväntade provresultat kan väntetiden ibland bli längre än beräknat….(typ)
Hjälp!
Insåg plötsligt baksidan med vårt besök.
Under ett par minuter gick min hjärna snabbt igenom allt som skulle kunna vara fel.
Men kände jag inte en liten ”fiskstjärt” som slog i går kväll?
Joo…
Det måste ju innebära att du lever i alla fall.
Det är huvudsaken.
Inne hos barnmorskan visade det sig dock att oron varit obefogad.
Du har utvecklat dig precis som du ska.
Allt finns på plats och alla värden ligger mitt på kurvorna för ett litet liv i vecka 20+.
En riktig liten SuperGrodd!
Vilken ”sort” du är ville du dock inte visa.
Hallå – liite privatliv kan man väl få ha även som Grodd?
Men två fina bilder fick vi med oss hem.
Känns konstigt att inte få se dig förrän i april.
Funderar på att boka ett senare ultraljud också, om inte annat för att vi är rätt nyfikna på vem du är och hur du mår.
Sen är jag glad att vi gjorde NUPP och KUB-testet för sköterskan var inte överdrivet kommunikativ. Vi fick tom fråga om allt var som det skulle!?
Nu har vi varit och sett dig igen.
En kall och regnblöt decemberdag var det dags.
Ute i väntrummet satt ett anslag: På grund av akuta fall och oväntade provresultat kan väntetiden ibland bli längre än beräknat….(typ)
Hjälp!
Insåg plötsligt baksidan med vårt besök.
Under ett par minuter gick min hjärna snabbt igenom allt som skulle kunna vara fel.
Men kände jag inte en liten ”fiskstjärt” som slog i går kväll?
Joo…
Det måste ju innebära att du lever i alla fall.
Det är huvudsaken.
Inne hos barnmorskan visade det sig dock att oron varit obefogad.
Du har utvecklat dig precis som du ska.
Allt finns på plats och alla värden ligger mitt på kurvorna för ett litet liv i vecka 20+.
En riktig liten SuperGrodd!
Vilken ”sort” du är ville du dock inte visa.
Hallå – liite privatliv kan man väl få ha även som Grodd?
Men två fina bilder fick vi med oss hem.
Känns konstigt att inte få se dig förrän i april.
Funderar på att boka ett senare ultraljud också, om inte annat för att vi är rätt nyfikna på vem du är och hur du mår.
Sen är jag glad att vi gjorde NUPP och KUB-testet för sköterskan var inte överdrivet kommunikativ. Vi fick tom fråga om allt var som det skulle!?
Livet går för fort.
Just nu går livet i ett rasande tempo.
December bara svischar förbi och jag hinner inte riktigt med.
Förra veckan innehöll såväl ultraljud som Elton konsert.
Helgen två konserter och en trevlig glöggfödelsedagsbjudning.
Och igår köpte vi barnvagn!
Ska försöka bena isär tankarna i lite separata delar…
Fortsättning följer.
December bara svischar förbi och jag hinner inte riktigt med.
Förra veckan innehöll såväl ultraljud som Elton konsert.
Helgen två konserter och en trevlig glöggfödelsedagsbjudning.
Och igår köpte vi barnvagn!
Ska försöka bena isär tankarna i lite separata delar…
Fortsättning följer.
måndag 1 december 2008
Oaaaj del 2.
Imorse ringde jag runt till ett antal kiropraktorer jag hittat på nätet.
Första var jättetrevlig men kunde tyvärr inte ta emot mig förrän imorgon.
Hos nummer två var det napp.
Tid efter lunch.
Eftersom jag redan igår insåg att det här med att jobba var bara att glömma idag, tillbringade jag förmiddagen hemma, merparten av tiden i sängläge. Ont!
Upp, lunch och iväg.
Jorå, jag är sned som en rivningskåk i ryggen.
Kiropraktorn mätte, klämde och kände.
Därefter korrigerade han höften och tryckte på två punkter på höften.
OAAAJJJ!!!
Ordination: sitt så lite som möjligt och ta kortare promenader.
Enligt tesen ”Det blir värre innan det blir bättre” har jag därför, rörlig som ett tvådörrars kylskåp, ägnat eftermiddagen att stapplandes ta mig runt kvarteret samt upp och ner för trapporna hemma.
Återbesök imorgon.
Men helt plötsligt har jag två lika långa ben igen!
Får väl anses vara ett fall i rätt riktning?
Första var jättetrevlig men kunde tyvärr inte ta emot mig förrän imorgon.
Hos nummer två var det napp.
Tid efter lunch.
Eftersom jag redan igår insåg att det här med att jobba var bara att glömma idag, tillbringade jag förmiddagen hemma, merparten av tiden i sängläge. Ont!
Upp, lunch och iväg.
Jorå, jag är sned som en rivningskåk i ryggen.
Kiropraktorn mätte, klämde och kände.
Därefter korrigerade han höften och tryckte på två punkter på höften.
OAAAJJJ!!!
Ordination: sitt så lite som möjligt och ta kortare promenader.
Enligt tesen ”Det blir värre innan det blir bättre” har jag därför, rörlig som ett tvådörrars kylskåp, ägnat eftermiddagen att stapplandes ta mig runt kvarteret samt upp och ner för trapporna hemma.
Återbesök imorgon.
Men helt plötsligt har jag två lika långa ben igen!
Får väl anses vara ett fall i rätt riktning?
söndag 30 november 2008
Nu jäklar rör det på sig!
Jag har en guldfisk i magen!
Åtminstonde känns det så.
I gårkväll efter middagen sprattlade det till flera gånger.
Det här kan inte vara något annat än Grodden som ger sig till känna.
Hej vännen!
Åtminstonde känns det så.
I gårkväll efter middagen sprattlade det till flera gånger.
Det här kan inte vara något annat än Grodden som ger sig till känna.
Hej vännen!
Tack Anette!
Fick en kommentar från Anette angående mina "knivhugg i skinkan".
Ischias?
Har aldrig ens tänkt den tanken, men när jag nu surfat runt lite stämmer faktiskt symptomen för sk Falsk Ischias på pricken...
Hmm...ska ta det med naprapaten när jag ringen imorgon.
Anette! Tack för tipset!
Ischias?
Har aldrig ens tänkt den tanken, men när jag nu surfat runt lite stämmer faktiskt symptomen för sk Falsk Ischias på pricken...
Hmm...ska ta det med naprapaten när jag ringen imorgon.
Anette! Tack för tipset!
lördag 29 november 2008
Att hälsa...
Har gjort en intressant iakttagelse.
När det nu blivit mer känt i omgivningen att jag är gravid har hälsningsbeteendet hos en del kollegor förändrats.
Möter en kollega i korridoren.
Jag: - Hej, hur är läget? (tittar henne i ögonen och ler)
Hon: - Jorå, bara bra…
Tror ni hon tittar mig i ögonen när hon svarar?
Nä! Det första hon tittar på är min mage!?
Uppenbarligen har mitt nylle på sistone blivit heeelt ointressant.
Kanske dags att färga håret rosa så de får något annat än mitt midjemått att fästa blicken på?
När det nu blivit mer känt i omgivningen att jag är gravid har hälsningsbeteendet hos en del kollegor förändrats.
Möter en kollega i korridoren.
Jag: - Hej, hur är läget? (tittar henne i ögonen och ler)
Hon: - Jorå, bara bra…
Tror ni hon tittar mig i ögonen när hon svarar?
Nä! Det första hon tittar på är min mage!?
Uppenbarligen har mitt nylle på sistone blivit heeelt ointressant.
Kanske dags att färga håret rosa så de får något annat än mitt midjemått att fästa blicken på?
Oaaaaaj!!
För några år sedan upptäcktes att jag är lite sned i ryggen.
Troligtvis medfött.
De senaste höstarna har det därför slagit till några månader efter att jag börjat med vinterskor...
en djävulsk smärta hugger utan minsta förvarning till i vänster skinka.
Ungefär som om någon skulle hugga ett knivblad rakt in.
Benet nästan viker sig mitt i ett steg.
Problemet brukar hålla sig i något så när schack med träning och stretch. Om inte får jag ta naprapaten till hjälp.
Har nu dragits med höstens ”anfall” under några veckor men det har ändå varit hanterbart.
Tills i går.
Efter ett möte reste jag mig upp från stolen och skrek nästan till.
AJ!!!
Har nu haltat runt som en gammal gumma sedan dess.
Bastade och stretchade i gårkväll. Idag är det något bättre, men långt ifrån bra.
På måndag blir det ett samtal till naprapaten.
Tar de inte emot mig pga graviditeten har jag nosat upp en klinik i Stockholm som har specialiserat sig på naprapati för gravida kvinnor.
Det här är INTE foglossning för i så fall har jag haft foglossningar de senaste två åren….
Troligtvis medfött.
De senaste höstarna har det därför slagit till några månader efter att jag börjat med vinterskor...
en djävulsk smärta hugger utan minsta förvarning till i vänster skinka.
Ungefär som om någon skulle hugga ett knivblad rakt in.
Benet nästan viker sig mitt i ett steg.
Problemet brukar hålla sig i något så när schack med träning och stretch. Om inte får jag ta naprapaten till hjälp.
Har nu dragits med höstens ”anfall” under några veckor men det har ändå varit hanterbart.
Tills i går.
Efter ett möte reste jag mig upp från stolen och skrek nästan till.
AJ!!!
Har nu haltat runt som en gammal gumma sedan dess.
Bastade och stretchade i gårkväll. Idag är det något bättre, men långt ifrån bra.
På måndag blir det ett samtal till naprapaten.
Tar de inte emot mig pga graviditeten har jag nosat upp en klinik i Stockholm som har specialiserat sig på naprapati för gravida kvinnor.
Det här är INTE foglossning för i så fall har jag haft foglossningar de senaste två åren….
tisdag 25 november 2008
Kommentarer
Anette undrade lite över vilka kommentarer jag fått.
Här kommer ett litet urval:
-SKA ni verkligen inte göra fostervattensprov? (med avseende på att NUPP-test inte visar på alla de sjukdomar/problem som babyn kan vara drabbad av)
- SKA du bara vara mammaledig sju månader? Varför det? (typ vad är du för konstig typ, själv drog jag ut på det så lääänge det bara gick...)
- SKA du åka skidor? (Varför inte? Både Maken och jag älskar skidåkning och tar det emot gräver jag ner mig i en snödriva med en god bok och en termos the och bara luktar på snön...)
- SKA du verkligen springa/träna...
- KAN du äta ost? (tja, nu rör det sig ju om provsmakning – inga kilo...)
- SKA du verkligen dricka the/kaffe....osv, osv....*
Har dessutom fått en hel del kommentarer på mitt val av barnmorska/MVC. Av dem som kommenterat är det dock bara en som haft någon egen erfarenhet att hänvisa till.
Nästa vecka ska jag på konsert i Globen – misstänker att det kommer ge upphov till fler synpunkter ;-)
* Sen ska också sägas att det även är några som ställer sig lika oförstående som jag gällande ovanstående.
Folk som själva tränat fram till dagen innan förlossning och en kille vars tjej inte slutade åka skidor förrän midjemåttet på skidbyxorna sa stopp....
Här kommer ett litet urval:
-SKA ni verkligen inte göra fostervattensprov? (med avseende på att NUPP-test inte visar på alla de sjukdomar/problem som babyn kan vara drabbad av)
- SKA du bara vara mammaledig sju månader? Varför det? (typ vad är du för konstig typ, själv drog jag ut på det så lääänge det bara gick...)
- SKA du åka skidor? (Varför inte? Både Maken och jag älskar skidåkning och tar det emot gräver jag ner mig i en snödriva med en god bok och en termos the och bara luktar på snön...)
- SKA du verkligen springa/träna...
- KAN du äta ost? (tja, nu rör det sig ju om provsmakning – inga kilo...)
- SKA du verkligen dricka the/kaffe....osv, osv....*
Har dessutom fått en hel del kommentarer på mitt val av barnmorska/MVC. Av dem som kommenterat är det dock bara en som haft någon egen erfarenhet att hänvisa till.
Nästa vecka ska jag på konsert i Globen – misstänker att det kommer ge upphov till fler synpunkter ;-)
* Sen ska också sägas att det även är några som ställer sig lika oförstående som jag gällande ovanstående.
Folk som själva tränat fram till dagen innan förlossning och en kille vars tjej inte slutade åka skidor förrän midjemåttet på skidbyxorna sa stopp....
Mindre än en månad kvar till jul
Och utanför ligger faktiskt snön i ett litet tunnt täcke, inte mycket men tillräckligt för att göra tillvaron lite ljusare.
I år ser jag faktiskt fram emot att få plocka fram ljusstakarna och pyssla lite hemma.
Boinstinkt?
Vet inte, men mycket beror nog på att jag inte har särkilt mycket energi över så helgerna spenderas helst hemma. Höstarna gör mig trött i vanliga fall och att vara ”ruvbo” för Grodden tar ut sin rätt. Ska dock inte klaga. Hittills har den här graviditeten varit hyffsat enkel jämfört med hur andra har det.
Det här med att helt plötsligt vara en del av ”mammamaffian” är en helt ny upplevelse.
Är inte helt övertygad om att jag gillar det, men företeelsen som sådan är intressant.
Helt plötsligt finns det en väldigt massa synpunkter och praktiska råd på högt och lågt om mitt liv och leverne.
I och med att jag hittills haft en enkel graviditet försöker jag förlita mig på sunt förnuft, lyssna på kroppen och leva så vanligt som möjligt.
Det här verkar provocera en del.
- Men inte borde du....
- Men inte ska du väl...
- Du kan väl inte...?
Har dock kommit på en strategi för att i det läget slå ihjäl vidare ”tillrättavisanden”.
Tittar oförstående på personen i fråga och säger – Varför inte?
Hittills har det fungerat varenda gång.
Ibland tror jag att dessa ”tillrättavisanden” är mer för att rättfärdiga deras eget agerande under sina egna graviditeter än verklig omtanke om mig och Grodden. Sen är det ju även så att alla graviditeter är olika vilket ”mammamaffian” verkar glömma bort.
Det som var bäst för dem kanske inte per automatik även är det för mig?
Förstå mig rätt.
Visserligen har jag hittills inte utvecklat något mer än en förnuftsmässig relation till Grodden i magen, men jag skulle aldrig göra något som jag tror är farligt för barnet. Däremot tycker jag att detta ibland ”daltande” från myndighetshåll kombinerat med en, för mig, skum syn på mammaskapet som något som många gånger känns mer skuldbeläggande än glädjefyllt skapar mer oro och ångest än hjälper.
Tackar min lyckliga stjärna för att jag är äldre än förstagångsföderskor i gemen. Ger åtminstonde nog egen trygghet att våga lita på det sunda förnuftet.
Det föds ju faktiskt friska barn även i de delar av världen där man saknar såväl Livsmedelsverk och mammorna har betydligt sämre förutsättningar än vi har i västvärlden.
I år ser jag faktiskt fram emot att få plocka fram ljusstakarna och pyssla lite hemma.
Boinstinkt?
Vet inte, men mycket beror nog på att jag inte har särkilt mycket energi över så helgerna spenderas helst hemma. Höstarna gör mig trött i vanliga fall och att vara ”ruvbo” för Grodden tar ut sin rätt. Ska dock inte klaga. Hittills har den här graviditeten varit hyffsat enkel jämfört med hur andra har det.
Det här med att helt plötsligt vara en del av ”mammamaffian” är en helt ny upplevelse.
Är inte helt övertygad om att jag gillar det, men företeelsen som sådan är intressant.
Helt plötsligt finns det en väldigt massa synpunkter och praktiska råd på högt och lågt om mitt liv och leverne.
I och med att jag hittills haft en enkel graviditet försöker jag förlita mig på sunt förnuft, lyssna på kroppen och leva så vanligt som möjligt.
Det här verkar provocera en del.
- Men inte borde du....
- Men inte ska du väl...
- Du kan väl inte...?
Har dock kommit på en strategi för att i det läget slå ihjäl vidare ”tillrättavisanden”.
Tittar oförstående på personen i fråga och säger – Varför inte?
Hittills har det fungerat varenda gång.
Ibland tror jag att dessa ”tillrättavisanden” är mer för att rättfärdiga deras eget agerande under sina egna graviditeter än verklig omtanke om mig och Grodden. Sen är det ju även så att alla graviditeter är olika vilket ”mammamaffian” verkar glömma bort.
Det som var bäst för dem kanske inte per automatik även är det för mig?
Förstå mig rätt.
Visserligen har jag hittills inte utvecklat något mer än en förnuftsmässig relation till Grodden i magen, men jag skulle aldrig göra något som jag tror är farligt för barnet. Däremot tycker jag att detta ibland ”daltande” från myndighetshåll kombinerat med en, för mig, skum syn på mammaskapet som något som många gånger känns mer skuldbeläggande än glädjefyllt skapar mer oro och ångest än hjälper.
Tackar min lyckliga stjärna för att jag är äldre än förstagångsföderskor i gemen. Ger åtminstonde nog egen trygghet att våga lita på det sunda förnuftet.
Det föds ju faktiskt friska barn även i de delar av världen där man saknar såväl Livsmedelsverk och mammorna har betydligt sämre förutsättningar än vi har i västvärlden.
måndag 17 november 2008
Suck!
Brevet jag skrev innehöll, så som jag såg det, ett förslag på lösning.
Idag visade det sig att det tolkats helt tvärt om!
Detta trots att jag lät Mannen läsa igenom för att försäkra mig om att det var begripligt.
Svart på vitt, konkret.
Tydligen gick det ändå att missförstå.
Eller rättare sagt – av kommentaren att döma har man läst mitt brev som Fan läser bibeln.
Suck.
Visst vet jag att kommunikation är svårt, men det här är löjligt.
De VILL helt enkelt inte förstå något annat än sin egen synvinkel.
Jag vill inte ha ett symbiosförhållande med dem.
En mer balanserad relation är dock helt ok.
Kan någon vettig själ förklara för mig hur man kan få detta till att jag ser det som ett hot att de skulle ha en relation till Grodden?!
Ska det vara så förbaskat svårt att läsa vad som STÅR i texten istället för att försöka läsa in det som KANSKE eventuellt kan finnas mellan raderna?
Idag visade det sig att det tolkats helt tvärt om!
Detta trots att jag lät Mannen läsa igenom för att försäkra mig om att det var begripligt.
Svart på vitt, konkret.
Tydligen gick det ändå att missförstå.
Eller rättare sagt – av kommentaren att döma har man läst mitt brev som Fan läser bibeln.
Suck.
Visst vet jag att kommunikation är svårt, men det här är löjligt.
De VILL helt enkelt inte förstå något annat än sin egen synvinkel.
Jag vill inte ha ett symbiosförhållande med dem.
En mer balanserad relation är dock helt ok.
Kan någon vettig själ förklara för mig hur man kan få detta till att jag ser det som ett hot att de skulle ha en relation till Grodden?!
Ska det vara så förbaskat svårt att läsa vad som STÅR i texten istället för att försöka läsa in det som KANSKE eventuellt kan finnas mellan raderna?
Vecka 18.
Om mitt minne inte sviker mig helt borde vi ha gått in i greviditetsvecka 18 igår.
Är väl på sin plats med en liten statusrapport.
Vikt: pendlar mellan 61 och 64 kilo. Vägde 63 när vi skrev in mig hos barnmorskan så än så länge verkar kroppen mest omfördelat sig. Kommer fortfarande i mina vanliga jeans men de nyinropade PO.Pmammajeansen är bekvämare. Har dock inte börjat med mammakläder på jobbet ännu.
Mage: syns lite. Är ”kvällsgravid” med betydligt större mage på kvällen. Tror det kan ha att göra med att min diafragma i normala fall är rätt ok så dagtid tror jag den står emot Groddens vikt men slaknar på kvällen.
Cravings: Inga speciella. Skulle i så fall vara att jag till och från blir rätt sugen på citrus – främst Mannens Citron-Lime-drink (i mitt fall alkoholfri) med is och Grape-tonic. Och citron i the.
Har dock inte vare sig börjat knapra på huset eller sniffa tvättmedel....(konstaterade Mannen i förra veckan nästan lite besviket)
Humörsvängningar: nää....
Babykänning: Tror jag känt Grodden röra på sig några gånger under de senaste veckorna. Första gången var nog (kan ju lika gärna ha varit dagens middag som rörde på sig) på ett orkesterrep för några veckor sedan udner det maffigaste partiet i De Meijs Hobbits. En liten musikälskare månne?
Babykläder: Har vi vid det här laget en hel del av. Har blivit en Tradera-junkie. Sötaste fyndet hittills är nog Stinky-bodyn.
Kort sagt. Fortfarande ganska mycket som vanligt. Dock tröttare men det kan lika gärna bero på att det är höst och jag hellst skulle vilja gå i ide. Trivs bäst hemma under en filt med en bok eller slösurfandes på Tradera.
Vad som däremot oroar mig är att vi nu snart tagit oss igenom halva graviditeten och det känns som att jag fortfarande inte fattat vad som är på gång!
Är väl på sin plats med en liten statusrapport.
Vikt: pendlar mellan 61 och 64 kilo. Vägde 63 när vi skrev in mig hos barnmorskan så än så länge verkar kroppen mest omfördelat sig. Kommer fortfarande i mina vanliga jeans men de nyinropade PO.Pmammajeansen är bekvämare. Har dock inte börjat med mammakläder på jobbet ännu.
Mage: syns lite. Är ”kvällsgravid” med betydligt större mage på kvällen. Tror det kan ha att göra med att min diafragma i normala fall är rätt ok så dagtid tror jag den står emot Groddens vikt men slaknar på kvällen.
Cravings: Inga speciella. Skulle i så fall vara att jag till och från blir rätt sugen på citrus – främst Mannens Citron-Lime-drink (i mitt fall alkoholfri) med is och Grape-tonic. Och citron i the.
Har dock inte vare sig börjat knapra på huset eller sniffa tvättmedel....(konstaterade Mannen i förra veckan nästan lite besviket)
Humörsvängningar: nää....
Babykänning: Tror jag känt Grodden röra på sig några gånger under de senaste veckorna. Första gången var nog (kan ju lika gärna ha varit dagens middag som rörde på sig) på ett orkesterrep för några veckor sedan udner det maffigaste partiet i De Meijs Hobbits. En liten musikälskare månne?
Babykläder: Har vi vid det här laget en hel del av. Har blivit en Tradera-junkie. Sötaste fyndet hittills är nog Stinky-bodyn.
Kort sagt. Fortfarande ganska mycket som vanligt. Dock tröttare men det kan lika gärna bero på att det är höst och jag hellst skulle vilja gå i ide. Trivs bäst hemma under en filt med en bok eller slösurfandes på Tradera.
Vad som däremot oroar mig är att vi nu snart tagit oss igenom halva graviditeten och det känns som att jag fortfarande inte fattat vad som är på gång!
Hör och häpna!
I helgen har vi tvättat samtliga kåkens fönster. Två veckor före första advent och inte ens i minusgrader?!
Det kan ha något att göra med att jag den här hösten blivit något av en huskatt.
Trivs bäst hemma, utan några tider att passa.
Denna framförhållning förvånar dock tom mig.
Utöver det håller vi på att äntligen försöka få till ett bröllopsalbum.
Har insett att den dagen Grodden anländer kommer det vara tji tid för sådant som inte hunnits med innan dess, och med tanke på att både jag och Mannen har teflonbelagt minne vore det bra att få till det snart. Jag merar, det var ju bara två år sedn vi gifte oss...
När kidsen tog studenten för ett antal år sedan gjorde vi ett varsitt fotoalbum till dem.
Använde då en funktion i Iphoto som fungerade supersmidigt. Nu kändes dock de mallarna inte rätt för att få till den rätta känslan för bröllopsalbumet så vi har letat runt en stund.
Hittade då Blurb vilken, om den håller vad den lovar verkar toppen. Har betydligt mer funktionalitet än Iphoto (kan tex importera sin blogg med kommentarer och allt och trycka upp! Finns tom en försäljningsfunktion för de böcker man tror omvärlden kan vara intresserade av att köpa...)
Annars har helgen varit lugn.
En mysig glöggkväll hos Wannabebondmoran, Greven och deras två och fyrbenta familj, i övrigt långa sovmorgnar, tvätt och småpyssel.
Nu väntar en ny vecka på jobbet. Hoppas den blir lite mindre intensiv än förra veckan och innehåller något mindre överraskningar och jobbtimmar.
Har insett att för många timmar på jobbet en vecka får betalas tillbaka under helgen. Energireserven är INTE vad den varit.....
Det kan ha något att göra med att jag den här hösten blivit något av en huskatt.
Trivs bäst hemma, utan några tider att passa.
Denna framförhållning förvånar dock tom mig.
Utöver det håller vi på att äntligen försöka få till ett bröllopsalbum.
Har insett att den dagen Grodden anländer kommer det vara tji tid för sådant som inte hunnits med innan dess, och med tanke på att både jag och Mannen har teflonbelagt minne vore det bra att få till det snart. Jag merar, det var ju bara två år sedn vi gifte oss...
När kidsen tog studenten för ett antal år sedan gjorde vi ett varsitt fotoalbum till dem.
Använde då en funktion i Iphoto som fungerade supersmidigt. Nu kändes dock de mallarna inte rätt för att få till den rätta känslan för bröllopsalbumet så vi har letat runt en stund.
Hittade då Blurb vilken, om den håller vad den lovar verkar toppen. Har betydligt mer funktionalitet än Iphoto (kan tex importera sin blogg med kommentarer och allt och trycka upp! Finns tom en försäljningsfunktion för de böcker man tror omvärlden kan vara intresserade av att köpa...)
Annars har helgen varit lugn.
En mysig glöggkväll hos Wannabebondmoran, Greven och deras två och fyrbenta familj, i övrigt långa sovmorgnar, tvätt och småpyssel.
Nu väntar en ny vecka på jobbet. Hoppas den blir lite mindre intensiv än förra veckan och innehåller något mindre överraskningar och jobbtimmar.
Har insett att för många timmar på jobbet en vecka får betalas tillbaka under helgen. Energireserven är INTE vad den varit.....
torsdag 13 november 2008
Mailsvar
Satt hela tisdagskvällen och svettades över ett svar till ÖmmaModren baserat på mina nattliga insikter.
Att få ner det i text är inte så lätt som det låter.
Efter flera timmar tryckte jag på sändknappen.
Iväg gick beskedet om hur jag tolkar hur hon vill ha relationen.
Och varför det inte kommer att kunna bli så.
Samt ett förslag på hur det skulle kunna vara istället.
I princip den enda lösning jag ser på problemet.....
Sedan dess har jag knappt vågat öppna mailboxen.
I går eftermiddag låg där ett kort svar.
Verkar som att förslaget godtas?!
Visst är det bra, men samtidigt har jag fått motsvarande besked i andra sammanhang tidigare. Besked som senare visat sig bara vara tomma ord.
Törs jag hoppas den här gången?
Vet inte.
Framtiden få utvisa.
Det som känns riktigt bra dock är att jag i klartext förklarat min syn på saken och stått upp för mig själv och mina närmaste.
Det känns riktigt bra!
Att få ner det i text är inte så lätt som det låter.
Efter flera timmar tryckte jag på sändknappen.
Iväg gick beskedet om hur jag tolkar hur hon vill ha relationen.
Och varför det inte kommer att kunna bli så.
Samt ett förslag på hur det skulle kunna vara istället.
I princip den enda lösning jag ser på problemet.....
Sedan dess har jag knappt vågat öppna mailboxen.
I går eftermiddag låg där ett kort svar.
Verkar som att förslaget godtas?!
Visst är det bra, men samtidigt har jag fått motsvarande besked i andra sammanhang tidigare. Besked som senare visat sig bara vara tomma ord.
Törs jag hoppas den här gången?
Vet inte.
Framtiden få utvisa.
Det som känns riktigt bra dock är att jag i klartext förklarat min syn på saken och stått upp för mig själv och mina närmaste.
Det känns riktigt bra!
söndag 9 november 2008
StorÅngest 2
Har insett att det börjar bli hög tid att ta tag i StorÅngest2 – min förlossningsrädsla.
Redan för flera år sedan när landstinget här slog på stora trumman om att nu var det minsann slut med kejsarsnitt om det inte var fara för mamman eller barnets liv, var jag i kontakt med specialistmödravården för att ta reda på hur det verkligen förhöll sig.
Fick då beskedet att möjligheten ändå fanns, men att det förutsatte att man under graviditeten var i kontakt med specialistmödravården för samtal etc. För Groddens tillkomst kan jag säga att det är tur. Hade det varit blankt nej hade jag aldrig ens övervägt tanken på barn.
Har funderat fram och tillbaka sedan dess.
Bara tanken på förlossning, smärta, risken att tappa kontrollen etc gör mig panikslagen.
I förra veckan var jag därför i kontakt med min barnmorska (var egentligen där för lite andra frågor, går inte upp i vikt, har en grym klåda på hela kroppen – troligtvis tvättmedels/tvålallergi - och fryser som en hund......Allt verkar dock vara som det ska så det är väl bara att bylsa på sig och äta mer fet mat...) och tog då upp frågan igen.
Har fått några tips om hur jag kan gå vidare och hon ska kontakta specialistmödravården. Egentligen vill inte de ta emot mig förrän betydligt senare i graviditeten. Själv har jag dock kommit fram till att jag vill ta tag i detta nu.
Hellre nu och kanske, kanske komma till en lösning som gör att jag klarar att föda ”naturlig” väg och faktiskt kunna genomföra en förlossning – inte bara överleva den, än att gå och vara orolig och på så sätt dels lägga energi som behövs för graviditeten på fel saker.
Jag vill kunna förbereda mig, inte fly.
Samtidigt har jag tagit mig igenom en hel del på resan genom livet hittills, har jag bara verktygen, tilliten och kraften kan jag kanske ordna även detta.
Men jag behöver hitta vägen fram och behöver vara trygg med den.
Lär återkomma i frågan.
Redan för flera år sedan när landstinget här slog på stora trumman om att nu var det minsann slut med kejsarsnitt om det inte var fara för mamman eller barnets liv, var jag i kontakt med specialistmödravården för att ta reda på hur det verkligen förhöll sig.
Fick då beskedet att möjligheten ändå fanns, men att det förutsatte att man under graviditeten var i kontakt med specialistmödravården för samtal etc. För Groddens tillkomst kan jag säga att det är tur. Hade det varit blankt nej hade jag aldrig ens övervägt tanken på barn.
Har funderat fram och tillbaka sedan dess.
Bara tanken på förlossning, smärta, risken att tappa kontrollen etc gör mig panikslagen.
I förra veckan var jag därför i kontakt med min barnmorska (var egentligen där för lite andra frågor, går inte upp i vikt, har en grym klåda på hela kroppen – troligtvis tvättmedels/tvålallergi - och fryser som en hund......Allt verkar dock vara som det ska så det är väl bara att bylsa på sig och äta mer fet mat...) och tog då upp frågan igen.
Har fått några tips om hur jag kan gå vidare och hon ska kontakta specialistmödravården. Egentligen vill inte de ta emot mig förrän betydligt senare i graviditeten. Själv har jag dock kommit fram till att jag vill ta tag i detta nu.
Hellre nu och kanske, kanske komma till en lösning som gör att jag klarar att föda ”naturlig” väg och faktiskt kunna genomföra en förlossning – inte bara överleva den, än att gå och vara orolig och på så sätt dels lägga energi som behövs för graviditeten på fel saker.
Jag vill kunna förbereda mig, inte fly.
Samtidigt har jag tagit mig igenom en hel del på resan genom livet hittills, har jag bara verktygen, tilliten och kraften kan jag kanske ordna även detta.
Men jag behöver hitta vägen fram och behöver vara trygg med den.
Lär återkomma i frågan.
måndag 3 november 2008
Taskig tajming
Idag klockan 09.00 skulle jag ha medarbetarsamtal.
Samtidigt tänkte jag outa nyheten om Groddens existens och det faktum att jag tänker vara frånvarande från Firman mellan mitten på april och sisådär sex-sju månader framåt.
Inse vilken panik man känner i det läget när Mannen väcker mig och klockradion visar på 8.46.
Är det inte någon sorts form av inneboende jävlighet att har man aldrig försovit sig rejält i hela sitt liv så ska man göra det samma dag man ska ha möte med chefen och tala om att man väntar barn?
Once in a lifetime liksom.
En milt sagt stressad Mysan ringer chefen och redogör för läget. Slänger sig i duschen, hoppar i kläderna och sliter till sig påsen med frukost som den omtänksamme (och något skamsne, det var han som glömde armera väckarklockan) Mannen räcker över i hallen.
9.18 dundrar jag genom korridorerna på jobbet och typ åtta minuter senare var mötet igång (tur man är både korthårig – lite tid till hårtork- och bor nära jobbet)
Sammanfattning av mötet: Chefen nöjd, jag gör vad jag ska, när jag ska osv.
Därefter berättade jag nyheten…höll andan…och fick ett stort ärligt grattis till svar!
Iofs är han småbarnsfarsa själv (och dessutom en mycket närvarande sådan) men det ger ju inga garantier. Men han verkar ha blivit ärligt glad för vår skull och likadant blev mina kollegor senare på dagen när jag berättade nyheten.
Jag har världens härligaste kollegor!
Lycklig!
Och det är härligt att äntligen fått berätta.
Samtidigt tänkte jag outa nyheten om Groddens existens och det faktum att jag tänker vara frånvarande från Firman mellan mitten på april och sisådär sex-sju månader framåt.
Inse vilken panik man känner i det läget när Mannen väcker mig och klockradion visar på 8.46.
Är det inte någon sorts form av inneboende jävlighet att har man aldrig försovit sig rejält i hela sitt liv så ska man göra det samma dag man ska ha möte med chefen och tala om att man väntar barn?
Once in a lifetime liksom.
En milt sagt stressad Mysan ringer chefen och redogör för läget. Slänger sig i duschen, hoppar i kläderna och sliter till sig påsen med frukost som den omtänksamme (och något skamsne, det var han som glömde armera väckarklockan) Mannen räcker över i hallen.
9.18 dundrar jag genom korridorerna på jobbet och typ åtta minuter senare var mötet igång (tur man är både korthårig – lite tid till hårtork- och bor nära jobbet)
Sammanfattning av mötet: Chefen nöjd, jag gör vad jag ska, när jag ska osv.
Därefter berättade jag nyheten…höll andan…och fick ett stort ärligt grattis till svar!
Iofs är han småbarnsfarsa själv (och dessutom en mycket närvarande sådan) men det ger ju inga garantier. Men han verkar ha blivit ärligt glad för vår skull och likadant blev mina kollegor senare på dagen när jag berättade nyheten.
Jag har världens härligaste kollegor!
Lycklig!
Och det är härligt att äntligen fått berätta.
söndag 2 november 2008
Hey, I´m back!!
I helgen upptäckte jag någon som varit försvunnet i sisådär tre månader.
Mig själv!
I´m back.
Energi nog att ta tag i saker.
Får saker att hända.
Ork.
Skönt, jag har saknat mig.
Mig själv!
I´m back.
Energi nog att ta tag i saker.
Får saker att hända.
Ork.
Skönt, jag har saknat mig.
fredag 31 oktober 2008
Nattfunderingar
Igår kom det väntade svaret från min mor på nyheten att vi väntar barn. Denna gång faktiskt i mailform (alternativet har annars varit rekommenderat brev men hon har väl kanske äntligen insett att min man inte konfiskerar min post)
Förvånansvärt sansat och med reducerad del FörorättadMartyrMamma.
Naturligtvis är det fortfarande mitt fel att hela familjen mår dåligt, relationerna inte fungerar osv.
Men ändå, för att vara henne, nyanserat.
En kopp kaffe aldeles för sent i gårkväll kombinerat med brevet gjorde det svårt att sova i natt.
Medan snön och regnet föll utanför låg jag och funderade.
Och plötsligt börjar bitarna falla på plats!
Jag ser mönster jag förut sett men inte riktigt kunnat förklara, samband och inbördes relationer.
Kanske beror det på att jag numera befinner mig i en arbetsmiljö med idel ingenjörer.
Här tänker alla i flödesdiagram, konsekevensanalyser och struktur. Jag börjar göra det samma.
Helt plötsligt ser jag vad det för typ av relation hon vill ha.
Samtidigt inser jag också jag inte vill ha den och varför.
Den typen av relation ger mig inget utrymme att vara jag. Den är redan utstakad.
Insikten ger mig mer kraft att stå för mitt val för jag inser ännu tydligare varför jag måste driva igenom det. Mod att fatta tydligare beslut.
Just nu rullar livet på jobbet på i för högt tempo men så snart jag får en stund över i helgen lär jag återkomma i ämnet.
Trots att jag inte sovit många timmar inatt känns det ändå bra. Förståelsen känns som en befrielse, samtidigt som jag inser att det svar hon får inte är vad hon vill höra.
Förvånansvärt sansat och med reducerad del FörorättadMartyrMamma.
Naturligtvis är det fortfarande mitt fel att hela familjen mår dåligt, relationerna inte fungerar osv.
Men ändå, för att vara henne, nyanserat.
En kopp kaffe aldeles för sent i gårkväll kombinerat med brevet gjorde det svårt att sova i natt.
Medan snön och regnet föll utanför låg jag och funderade.
Och plötsligt börjar bitarna falla på plats!
Jag ser mönster jag förut sett men inte riktigt kunnat förklara, samband och inbördes relationer.
Kanske beror det på att jag numera befinner mig i en arbetsmiljö med idel ingenjörer.
Här tänker alla i flödesdiagram, konsekevensanalyser och struktur. Jag börjar göra det samma.
Helt plötsligt ser jag vad det för typ av relation hon vill ha.
Samtidigt inser jag också jag inte vill ha den och varför.
Den typen av relation ger mig inget utrymme att vara jag. Den är redan utstakad.
Insikten ger mig mer kraft att stå för mitt val för jag inser ännu tydligare varför jag måste driva igenom det. Mod att fatta tydligare beslut.
Just nu rullar livet på jobbet på i för högt tempo men så snart jag får en stund över i helgen lär jag återkomma i ämnet.
Trots att jag inte sovit många timmar inatt känns det ändå bra. Förståelsen känns som en befrielse, samtidigt som jag inser att det svar hon får inte är vad hon vill höra.
söndag 26 oktober 2008
Köpa bh
Eftersom mina, i vanliga fall ”förvirrade lingon på en planka” till bröst helt plötsligt fått för sig att anta för dem helt oanade proportioner, har mina vanliga bh-ar börjat bli obekväma.
Insåg i fredags att det var dags för något nytt och begav mig med Mannen i släptåg till närmaste köpcentrum.
Alltså, vad är det med män och köpa bh?
Av samtliga pojkvänner, sambos och numera även Mannen som funnits i mitt liv har alla fått spader så snart det ska köpas bh.
Maken till att se obekväma, besvärade och uttråkade ut går inte att uppbringa.
Och detta killar som vanligtvis inte har några som helst problem att shoppa kläder, skor, tur till IKEA eller vad det nu kan vara.
Bara inte bh.
Fumla av mig nämnda plagg har hittills ingen av dem baxnat för, men inköp...nej, njet och nope.
Visst, jag tycker själv det är pest och pina (mest för att mina förvirrade lingon i vanliga fall ser ännu mer förvirrade ut när de ska fösas in i en ny bh) men hur lätt är det att köpa dessa plagg själv?
Efter att ha plockat ut ett antal hittar man en ledig provhytt, får av sig jacka, tröja, linne(jo jag fryser för jämnan just nu så här gäller det att pälsa på sig) och bh, provar....och kan ge sig fasen på att det är fel storlek. Beroende av modell kan en 80B ibland passa, ibland inte passa alls och ibland är en 85B åt helsike för stor och ibland aldeles lagom.
En sak kan man dock ge sig attan på. Det är inte den du fått med dig in i provhytten som passar!
Återstår bara att knöla på sig alla kläderna igen och ge sig ut och leta nya storlekar, hitta ny tom provhytt och börja om.
Vid tredje försöket hade Mannen tröttnat på att vänta utanför affären och dök upp med kommentaren –”hur lång tid kan det ta att prova ut en bh?”
Hade jag inte varit fullt intrasslad i axelbanden på det senaste provobjektet hade han åkt på en propp. Men det osade ganska surt om svordomarna.....
Vad det blev?
Jo, efter att mer eller mindre ha blivit idiotförklarad av damen inne på FinaUnderklädesbutiken för att jag försökte hitta en lämplig amningsbh trots att jag bara är gravid i vecka 15 (men tro inte att hon tipsade om något annat alternativ, nänä så långt sträckte sig inte servicen), gick jag tillbaka till Lindex.
Det blev en ny sportbh. Bra axelband, mjuk och dessutom med plats för värmekuddar när de förvirrade lingonen får nästa tillväxtryck och gör ont som skrutt.
FinaButiken tänker jag fö inte sätta min fot på igen.
Insåg i fredags att det var dags för något nytt och begav mig med Mannen i släptåg till närmaste köpcentrum.
Alltså, vad är det med män och köpa bh?
Av samtliga pojkvänner, sambos och numera även Mannen som funnits i mitt liv har alla fått spader så snart det ska köpas bh.
Maken till att se obekväma, besvärade och uttråkade ut går inte att uppbringa.
Och detta killar som vanligtvis inte har några som helst problem att shoppa kläder, skor, tur till IKEA eller vad det nu kan vara.
Bara inte bh.
Fumla av mig nämnda plagg har hittills ingen av dem baxnat för, men inköp...nej, njet och nope.
Visst, jag tycker själv det är pest och pina (mest för att mina förvirrade lingon i vanliga fall ser ännu mer förvirrade ut när de ska fösas in i en ny bh) men hur lätt är det att köpa dessa plagg själv?
Efter att ha plockat ut ett antal hittar man en ledig provhytt, får av sig jacka, tröja, linne(jo jag fryser för jämnan just nu så här gäller det att pälsa på sig) och bh, provar....och kan ge sig fasen på att det är fel storlek. Beroende av modell kan en 80B ibland passa, ibland inte passa alls och ibland är en 85B åt helsike för stor och ibland aldeles lagom.
En sak kan man dock ge sig attan på. Det är inte den du fått med dig in i provhytten som passar!
Återstår bara att knöla på sig alla kläderna igen och ge sig ut och leta nya storlekar, hitta ny tom provhytt och börja om.
Vid tredje försöket hade Mannen tröttnat på att vänta utanför affären och dök upp med kommentaren –”hur lång tid kan det ta att prova ut en bh?”
Hade jag inte varit fullt intrasslad i axelbanden på det senaste provobjektet hade han åkt på en propp. Men det osade ganska surt om svordomarna.....
Vad det blev?
Jo, efter att mer eller mindre ha blivit idiotförklarad av damen inne på FinaUnderklädesbutiken för att jag försökte hitta en lämplig amningsbh trots att jag bara är gravid i vecka 15 (men tro inte att hon tipsade om något annat alternativ, nänä så långt sträckte sig inte servicen), gick jag tillbaka till Lindex.
Det blev en ny sportbh. Bra axelband, mjuk och dessutom med plats för värmekuddar när de förvirrade lingonen får nästa tillväxtryck och gör ont som skrutt.
FinaButiken tänker jag fö inte sätta min fot på igen.
Jaha...typ
Så var då samtalet överstökat och överlevt.
Efter en stunds småprat om sådant som absolut inte spelar någon som helst roll höll det hela på att dö ut helt och hållet.
Berättade då att vi väntar barn, att vi nu hoppas på att den lilla ska stanna hos oss eftersom jag passerat vecka 13 och att alla prover visar på att Grodden är en pigg och frisk liten krabat.
Berättade även att jag mår bra, varit rätt trött och frusen men att det nu känns ok, om än med dåligt ”flås”.
Reaktionen?
Ett lite försiktigt typ – ”Jaha, ja det blir ju en stor omställning för kroppen och du får vara rädd om dig...”
Sen lite mer småprat om den senaste tidens älgjakt.
Därefter tog det bara slut.
Prata med mamma?
Åhh, hon var så upptagen med förmiddagens fyra olika brödbak, så spisen var i full gång.
-Ehh, ok...ja vi hörs väl någon annan gång när det passar bättre. Hälsa alla.
-Ja, ha det så bra.
Och det var det....
Efter en stunds småprat om sådant som absolut inte spelar någon som helst roll höll det hela på att dö ut helt och hållet.
Berättade då att vi väntar barn, att vi nu hoppas på att den lilla ska stanna hos oss eftersom jag passerat vecka 13 och att alla prover visar på att Grodden är en pigg och frisk liten krabat.
Berättade även att jag mår bra, varit rätt trött och frusen men att det nu känns ok, om än med dåligt ”flås”.
Reaktionen?
Ett lite försiktigt typ – ”Jaha, ja det blir ju en stor omställning för kroppen och du får vara rädd om dig...”
Sen lite mer småprat om den senaste tidens älgjakt.
Därefter tog det bara slut.
Prata med mamma?
Åhh, hon var så upptagen med förmiddagens fyra olika brödbak, så spisen var i full gång.
-Ehh, ok...ja vi hörs väl någon annan gång när det passar bättre. Hälsa alla.
-Ja, ha det så bra.
Och det var det....
måndag 20 oktober 2008
Ångest
Vaknade i natt vid etthugget och sedan var det lögn att somna om.
Inser att samtalet som måste ringas obönhörligt närmar sig.
Att låta mina föräldrar veta att Grodden finns.
Har dragit mig för det hela helgen men inser att det måste ske.
När jag och mannen träffades fungerade inte mitt liv.
Jag sprang och sprang och hann aldrig ifatt.
Försökte vara alla till lags, vara omtyckt av alla, vara duktig.
Med följd att den som fick minst omvårdnad och respekt i mitt liv var..
Jag själv.
Självkänslan var i botten och jag var osäker på det mesta kring mitt liv och mina relationer.
Ville verkligen någon vara med just mig? Bara för att jag var jag liksom?
Någonstans kände jag att det inte var rätt.
Det här var inte den jag ville vara? Var var livet på väg egentligen?
Vem styrde? Inte var det jag iallafall...
De största outtalade förväntningarna och förhoppningarna kom från mina föräldrar.
Och samtidigt också grunden till min dåliga självkänsla.
Hur jag än gjorde var det fel.
Jag skulle satsa på min utbildning och därefter på mitt jobb. Samtidigt fick jag alltid höra att jag aldrig prioriterade dem utan bara satsade på jobbet. ”Måste du verkligen jobba så mycket? Kan du inte klämma in oss i din fulltecknade almanacka någon gång?” Nästa gång vi träffades fick jag istället frågan om ”Ni tänker väl inte skaffa barn ännu? Det vore inte bra för ditt jobb...”
Varför ställde jag aldrig upp på min familj (fastän jag passade lägenheter, matade husdjur, fixade donade, trixade försökte stötta på telefon...)
Ingen av mina pojkvänner dög.
Vad jag än gjorde var det fel, fel, fel.
Jag hade till slut två liv. Ett som kändes som jag, ett liv som jag smög med och som var fult och fel. Ett där jag försökte leva upp till alla förväntningar, förväntningar som jag inte fått vara med och sätta själv.
Till slut fick det vara nog.
Jag tog hjälp.
Jag sa NEJ. Och jag vidhöll det.
Alla reaktioner ger en motreaktion.
Övertalningsförsöken avlöste varandra.
Jag skulle tillbaka ”in i fållan”
Gråt och förebråelser i telefon tidigt om morgnarna. Martyriska mail som jag först försökte besvara så lugnt och sansat det gick, därefter (när jag insett att vad jag än sa gick det inte fram) bara försökte skaka av mig.
Man försökte leta fel på mig.
Har fått höra allt ifrån att jag har en empatisk störning (hur kan jag annars utsätta min omvärld för detta?) till att jag är i min mans våld (han styr mig likt Knutbypastorn. Att jag själv skulle kunna tänkas besitta något form av egen beslutsförmåga verkar tydligen otänkbart.) För det mesta undrar jag vem det är de pratar om. Tack och lov undrar de som känner mig samma sak.
Allt detta bara för att jag har och hade en enda önskan.
Att odömd få leva och ta ansvar för mitt eget liv. Få fatta mina egna beslut och ta konsekvenserna av dem.
Men nu finns alltså Grodden och den har rätt till någon form av relation till sina rötter. Även om dessa rötter anser dess far vara en psykopat och dess mor empatiskt störd.
Inser dessutom att har mitt tidigare liv varit föremål för föräldrarnas outtalade förväntningar och förhoppningar, vad ska då inte ett barnbarn vara? Vi pratar 30 år av sparade barnprylar, drömmar och visioner.
Frågan är bara hur jag ska lyckas hålla dem på sånt avstånd att jag ändå har styrka nog att fortsätta vara mitt sanna jag och dessutom den maka och mor som jag vill vara för min man och mitt barn?
Inser att samtalet som måste ringas obönhörligt närmar sig.
Att låta mina föräldrar veta att Grodden finns.
Har dragit mig för det hela helgen men inser att det måste ske.
När jag och mannen träffades fungerade inte mitt liv.
Jag sprang och sprang och hann aldrig ifatt.
Försökte vara alla till lags, vara omtyckt av alla, vara duktig.
Med följd att den som fick minst omvårdnad och respekt i mitt liv var..
Jag själv.
Självkänslan var i botten och jag var osäker på det mesta kring mitt liv och mina relationer.
Ville verkligen någon vara med just mig? Bara för att jag var jag liksom?
Någonstans kände jag att det inte var rätt.
Det här var inte den jag ville vara? Var var livet på väg egentligen?
Vem styrde? Inte var det jag iallafall...
De största outtalade förväntningarna och förhoppningarna kom från mina föräldrar.
Och samtidigt också grunden till min dåliga självkänsla.
Hur jag än gjorde var det fel.
Jag skulle satsa på min utbildning och därefter på mitt jobb. Samtidigt fick jag alltid höra att jag aldrig prioriterade dem utan bara satsade på jobbet. ”Måste du verkligen jobba så mycket? Kan du inte klämma in oss i din fulltecknade almanacka någon gång?” Nästa gång vi träffades fick jag istället frågan om ”Ni tänker väl inte skaffa barn ännu? Det vore inte bra för ditt jobb...”
Varför ställde jag aldrig upp på min familj (fastän jag passade lägenheter, matade husdjur, fixade donade, trixade försökte stötta på telefon...)
Ingen av mina pojkvänner dög.
Vad jag än gjorde var det fel, fel, fel.
Jag hade till slut två liv. Ett som kändes som jag, ett liv som jag smög med och som var fult och fel. Ett där jag försökte leva upp till alla förväntningar, förväntningar som jag inte fått vara med och sätta själv.
Till slut fick det vara nog.
Jag tog hjälp.
Jag sa NEJ. Och jag vidhöll det.
Alla reaktioner ger en motreaktion.
Övertalningsförsöken avlöste varandra.
Jag skulle tillbaka ”in i fållan”
Gråt och förebråelser i telefon tidigt om morgnarna. Martyriska mail som jag först försökte besvara så lugnt och sansat det gick, därefter (när jag insett att vad jag än sa gick det inte fram) bara försökte skaka av mig.
Man försökte leta fel på mig.
Har fått höra allt ifrån att jag har en empatisk störning (hur kan jag annars utsätta min omvärld för detta?) till att jag är i min mans våld (han styr mig likt Knutbypastorn. Att jag själv skulle kunna tänkas besitta något form av egen beslutsförmåga verkar tydligen otänkbart.) För det mesta undrar jag vem det är de pratar om. Tack och lov undrar de som känner mig samma sak.
Allt detta bara för att jag har och hade en enda önskan.
Att odömd få leva och ta ansvar för mitt eget liv. Få fatta mina egna beslut och ta konsekvenserna av dem.
Men nu finns alltså Grodden och den har rätt till någon form av relation till sina rötter. Även om dessa rötter anser dess far vara en psykopat och dess mor empatiskt störd.
Inser dessutom att har mitt tidigare liv varit föremål för föräldrarnas outtalade förväntningar och förhoppningar, vad ska då inte ett barnbarn vara? Vi pratar 30 år av sparade barnprylar, drömmar och visioner.
Frågan är bara hur jag ska lyckas hålla dem på sånt avstånd att jag ändå har styrka nog att fortsätta vara mitt sanna jag och dessutom den maka och mor som jag vill vara för min man och mitt barn?
torsdag 16 oktober 2008
Jaa!
Idag kom beskedet med posten.
Och det ser mycket, mycket, mycket bra ut.
Finns ingen anledning att gå vidare med fostervattensprov.
Ringde Mannens mobil och läste upp svaret i röstbrevlådan.
När jag lade på kom en liten tår i ögonvrån.
Lycklig!
Vill ha hem honom till en kram nu!
Därefter ringde jag först AllraKärasteSyster men hon var på gympa med ätteläggen.
Får ringa igen senare.
Ringde därefter Bonustösen och fick en mycket glad blivande storasyster i luren.
Vi pratade i över tjugo minuter sedan tog mobiltäckningen slut.
Hon mår bra, är lycklig och trivs med livet.
Dessutom ser hon verkligen fram emot Grodden.
Styvmammehjärtat är varmt ikväll.
Jag är priviligierad.
Och det ser mycket, mycket, mycket bra ut.
Finns ingen anledning att gå vidare med fostervattensprov.
Ringde Mannens mobil och läste upp svaret i röstbrevlådan.
När jag lade på kom en liten tår i ögonvrån.
Lycklig!
Vill ha hem honom till en kram nu!
Därefter ringde jag först AllraKärasteSyster men hon var på gympa med ätteläggen.
Får ringa igen senare.
Ringde därefter Bonustösen och fick en mycket glad blivande storasyster i luren.
Vi pratade i över tjugo minuter sedan tog mobiltäckningen slut.
Hon mår bra, är lycklig och trivs med livet.
Dessutom ser hon verkligen fram emot Grodden.
Styvmammehjärtat är varmt ikväll.
Jag är priviligierad.
onsdag 15 oktober 2008
Att vänta på att telefonen inte ska ringa...
Idag fick Crocuskliniken svaret på vårt blodprov.
Om testet visar något riktigt anmärkningsvärt skulle de ringa min mobil, annars får vi provsvaren på papper via posten.
De kunde även ringa om det var något som var oklart.
Har gått hela dagen och väntat på att telefonen inte ska ringa.
Det borde ju i så fall innebära att testet inte är ALLT för anmärkningsvärt.
Samtidigt befinner sig Mannen i annan tidszon så blir det negativt besked får jag försöka hantera det här själv tills på fredag.
Hittills har dock telefonen haft den goda smaken att INTE ringa och det hoppas jag den fortsätter med. Imorgon blir det till att bevaka brevlådan istället.
Idag hämtade jag ut fyra (!) paket babykläder på posten.
Vardagsrumsbordet är nu fullt i pyttesmå kläder i blått, grått, beige, brunt och lite lila/rött. Helt otroligt att förstå att om allt går vägen har vi i slutet av april en sån pyttebaby!
Nu verkar ju Grodden visserligen vara en Grodda, men skulle det visa sig att Grodden istället är en kille är det helt ok för en tjej att kläs till tänderna i blått, beige, brunt och vitt (fö mina egna favoritfärger) men en kille i rosa är inte fullt lika lyckat.
Därav färgvalen.
Dessutom tycker jag de flesta tjejkläder är så översöta så jag blir nästan illamående.
Tror snart vi har det mesta i 50-52, så nu shoppar jag glatt vidare i större storlekar ;-)
Hmm, snart har nog Mannen rätt när han anser mig löpa stor risk att drabbas av Baby-zillasyndrom. Jag klarade mig från Bridezilla men det här verkar mer smittsamt ;-)
Övrig status i vad som antas snart vara vecka 14.
Fortfarande rätt trött och frusen men det verkar bli allt bättre.
Har gått ner två kilo i vikt. Detta trots att jag inte mått allt för illa hittills. Nu har ju min vikt alltid varit en huvudvärk för sig så att den skulle bete sig normalt i just det här fallet var väl för mycket att hoppas på. Är därför inte allt för orolig.
Ännu inga spår av mage annat än i ”nyätet” tillstånd och utan kläder.
Ömma bröst som dessutom vuxit ur mina favorit-bh:s. Får nu gå på de lite större varianterna i garderoben.
Har fortfarande inte berättat för vare sig chef eller föräldrar om vad som komma skall.
Chefen för att den senaste lönerevisionen ännu inte är klar (vill inte att det ska uppstå några tveksamheter om grunderna för lönesättningen) och föräldrarna för att…(*gaaah* det blir ett separat inlägg any day now…)
Vare sig jag, eller Mannen heller för den delen…är man riktigt galen är det väl tveksamt om man kan avgöra det själv, upplever att jag lider av hormonpåverkan eller någon annan form av humörsvängningar.
Är mest mitt vanliga jag om än i mer frusen och trött form.
Näpp, nu har jag en auktion på en urmysig babypyamas att bevaka…
Återkommer.
Och snälla, håll tummarna för att telefonen fortsätter hålla sig tyst!
Om testet visar något riktigt anmärkningsvärt skulle de ringa min mobil, annars får vi provsvaren på papper via posten.
De kunde även ringa om det var något som var oklart.
Har gått hela dagen och väntat på att telefonen inte ska ringa.
Det borde ju i så fall innebära att testet inte är ALLT för anmärkningsvärt.
Samtidigt befinner sig Mannen i annan tidszon så blir det negativt besked får jag försöka hantera det här själv tills på fredag.
Hittills har dock telefonen haft den goda smaken att INTE ringa och det hoppas jag den fortsätter med. Imorgon blir det till att bevaka brevlådan istället.
Idag hämtade jag ut fyra (!) paket babykläder på posten.
Vardagsrumsbordet är nu fullt i pyttesmå kläder i blått, grått, beige, brunt och lite lila/rött. Helt otroligt att förstå att om allt går vägen har vi i slutet av april en sån pyttebaby!
Nu verkar ju Grodden visserligen vara en Grodda, men skulle det visa sig att Grodden istället är en kille är det helt ok för en tjej att kläs till tänderna i blått, beige, brunt och vitt (fö mina egna favoritfärger) men en kille i rosa är inte fullt lika lyckat.
Därav färgvalen.
Dessutom tycker jag de flesta tjejkläder är så översöta så jag blir nästan illamående.
Tror snart vi har det mesta i 50-52, så nu shoppar jag glatt vidare i större storlekar ;-)
Hmm, snart har nog Mannen rätt när han anser mig löpa stor risk att drabbas av Baby-zillasyndrom. Jag klarade mig från Bridezilla men det här verkar mer smittsamt ;-)
Övrig status i vad som antas snart vara vecka 14.
Fortfarande rätt trött och frusen men det verkar bli allt bättre.
Har gått ner två kilo i vikt. Detta trots att jag inte mått allt för illa hittills. Nu har ju min vikt alltid varit en huvudvärk för sig så att den skulle bete sig normalt i just det här fallet var väl för mycket att hoppas på. Är därför inte allt för orolig.
Ännu inga spår av mage annat än i ”nyätet” tillstånd och utan kläder.
Ömma bröst som dessutom vuxit ur mina favorit-bh:s. Får nu gå på de lite större varianterna i garderoben.
Har fortfarande inte berättat för vare sig chef eller föräldrar om vad som komma skall.
Chefen för att den senaste lönerevisionen ännu inte är klar (vill inte att det ska uppstå några tveksamheter om grunderna för lönesättningen) och föräldrarna för att…(*gaaah* det blir ett separat inlägg any day now…)
Vare sig jag, eller Mannen heller för den delen…är man riktigt galen är det väl tveksamt om man kan avgöra det själv, upplever att jag lider av hormonpåverkan eller någon annan form av humörsvängningar.
Är mest mitt vanliga jag om än i mer frusen och trött form.
Näpp, nu har jag en auktion på en urmysig babypyamas att bevaka…
Återkommer.
Och snälla, håll tummarna för att telefonen fortsätter hålla sig tyst!
söndag 12 oktober 2008
Ja någon Emmaljunga vagn blir det INTE....
I den Lokala Babybutiken igår plockade jag på mig lite broschyrer i förhoppningen att få någon vägledning i den djungel det verkar vara att välja vagn.
Väl hemma på kvällen satte jag mig vid köksbordet och började bläddra.
Kommen till Emmaljungas broschyr höll jag på att få upp theet i retur (och det var INTE Groddens fel)
Snacka om att cementera könsroller!
På ALLA bilder utom en visas små nätta chicka mammor i högklackat som trippar runt på diverse chicka innerstadsställen. I de fåtal fall pappor visas på bilderna spelar de, utom i ett fall, en biroll till mamman och vagnen (där babyn antagligen befinner sig)!
När man sedan tittar på sidorna med vagnstillbehör förevisas bla en skötväska I HANDVÄSKEMODELL (mycket praktiskt, du kan använda den som handväska när barnet blir större) i samma material som vagnen.
Ursäkta, men jag skulle vilja se den pappa som under föräldraledigheten känner sig komfortabel med att trava runt på stan med en handväska full i blöjor och nappflaskor slängd över axeln?
Näpp, Emmaljungas budskap var ganska klart.
Babyn är en angelägenhet för MAMMAN och pappan är en bifigur i sammanhanget.
Han kan möjligtvis kanske få pynta för den svindyra vagnen med matchande handväske-skötväska.
Någon Emmaljunga vagn blir det därför INTE.
Synd, för vagnmodellen som sådan verkar rätt praktisk.
Väl hemma på kvällen satte jag mig vid köksbordet och började bläddra.
Kommen till Emmaljungas broschyr höll jag på att få upp theet i retur (och det var INTE Groddens fel)
Snacka om att cementera könsroller!
På ALLA bilder utom en visas små nätta chicka mammor i högklackat som trippar runt på diverse chicka innerstadsställen. I de fåtal fall pappor visas på bilderna spelar de, utom i ett fall, en biroll till mamman och vagnen (där babyn antagligen befinner sig)!
När man sedan tittar på sidorna med vagnstillbehör förevisas bla en skötväska I HANDVÄSKEMODELL (mycket praktiskt, du kan använda den som handväska när barnet blir större) i samma material som vagnen.
Ursäkta, men jag skulle vilja se den pappa som under föräldraledigheten känner sig komfortabel med att trava runt på stan med en handväska full i blöjor och nappflaskor slängd över axeln?
Näpp, Emmaljungas budskap var ganska klart.
Babyn är en angelägenhet för MAMMAN och pappan är en bifigur i sammanhanget.
Han kan möjligtvis kanske få pynta för den svindyra vagnen med matchande handväske-skötväska.
Någon Emmaljunga vagn blir det därför INTE.
Synd, för vagnmodellen som sådan verkar rätt praktisk.
Chock!
Efter vårt besök på Crocuskliniken börjar det nu allt mer sjunka in i min stackars skalle att vi faktiskt väntar barn! En förväntansfulla pirriga känslan börjar infinna sig.
Kanske dags att börja shoppa lite försiktigt ;-)
Medan Mannen var på körrep i helgen gjorde jag därför en första tur till den lokala babybutiken. Strosandes runt där bland hyllorna fick mer eller mindre en chock!
Babysar verkar kvala in i samma kategori som bröllop. Du kan lägga Hur Mycket Pengar Som Helst på babyprylar.
En BABYSITTER för 1200 spänn!!! Que?
8000 spänn för en vagn (men då får du ju faktiskt däcken med…Hallå, skulle någon komma på idén att köpa vagn UTAN däck?!)
800 spänn för en skötväska, och den är inte ens snygg? Lägg därtill en hel hoper prylar som verkar HELT onödiga såsom parfymerade blöjpåsar!?
Det här är konsumtionshysteri på HÖG nivå.
Inte för att vi inte kanske skulle ha råd med det, men det här är Hål i huvet med stort H!
Tur att jag och Mannen är ense om att detta får bli en ”retro” baby. Vi är av uppfattningen att vår baby inte kommer få framtida men* av att köras runt i en knappt använd begagnad vagn.
Har därför börjat sondera terrängen på nätet så smått och där finns massor, knappt använt till försäljning.
Köper hellre en packe kläder, knappt använda, för samma pris som jag får ge för EN body på PoP. Sent i gårkväll la jag högsta budet på en skitsnygg knallröd skötväska för halva priset mot i den lokala babybutiken (blev därmed första inköpet till Grodden).
Har dessutom lagt bud på en hel garderob babykläder…
Jag surfar och Mannen ler och kallar mig Baby-zilla. Men det bryr jag mig inte om. Jag gillar shopping, särskilt när man får mycket för pengarna!
------------
*Men jag förstår att man lyckas med att ta ut hur mycket pengar som helst för baby-grejer. Minns ännu en lunch för flera år sedan där en dåvarande kollega ondgjort sig över priserna på barnvagn.
Jag mitt nöt yttrade då orden” -Men går inte sånt där att köpa begagnat?” varvid den blivande modern gav mig en blick som skulle kunnat döda – ” MITT barn ska inte åka i en BEGAGNAD vagn! Misstänker att hon senare köpte en vagn i 8000-kronorsklassen.
Kanske dags att börja shoppa lite försiktigt ;-)
Medan Mannen var på körrep i helgen gjorde jag därför en första tur till den lokala babybutiken. Strosandes runt där bland hyllorna fick mer eller mindre en chock!
Babysar verkar kvala in i samma kategori som bröllop. Du kan lägga Hur Mycket Pengar Som Helst på babyprylar.
En BABYSITTER för 1200 spänn!!! Que?
8000 spänn för en vagn (men då får du ju faktiskt däcken med…Hallå, skulle någon komma på idén att köpa vagn UTAN däck?!)
800 spänn för en skötväska, och den är inte ens snygg? Lägg därtill en hel hoper prylar som verkar HELT onödiga såsom parfymerade blöjpåsar!?
Det här är konsumtionshysteri på HÖG nivå.
Inte för att vi inte kanske skulle ha råd med det, men det här är Hål i huvet med stort H!
Tur att jag och Mannen är ense om att detta får bli en ”retro” baby. Vi är av uppfattningen att vår baby inte kommer få framtida men* av att köras runt i en knappt använd begagnad vagn.
Har därför börjat sondera terrängen på nätet så smått och där finns massor, knappt använt till försäljning.
Köper hellre en packe kläder, knappt använda, för samma pris som jag får ge för EN body på PoP. Sent i gårkväll la jag högsta budet på en skitsnygg knallröd skötväska för halva priset mot i den lokala babybutiken (blev därmed första inköpet till Grodden).
Har dessutom lagt bud på en hel garderob babykläder…
Jag surfar och Mannen ler och kallar mig Baby-zilla. Men det bryr jag mig inte om. Jag gillar shopping, särskilt när man får mycket för pengarna!
------------
*Men jag förstår att man lyckas med att ta ut hur mycket pengar som helst för baby-grejer. Minns ännu en lunch för flera år sedan där en dåvarande kollega ondgjort sig över priserna på barnvagn.
Jag mitt nöt yttrade då orden” -Men går inte sånt där att köpa begagnat?” varvid den blivande modern gav mig en blick som skulle kunnat döda – ” MITT barn ska inte åka i en BEGAGNAD vagn! Misstänker att hon senare köpte en vagn i 8000-kronorsklassen.
fredag 10 oktober 2008
NUPP och KUB
I går var vi på Crocus-kliniken för att göra NUPP (NackUppklarningsProv) och KUB (Kombinerat Ultraljud och Biokemi)-test. Mer om vad det konkret innebär kan du läsa här.
Jag tillhör ju tyvärr den del av den kvinnliga befolkningen som löper ökad risk för att föda ett barn med kromosomförändringar. Dock vill vi, så långt det är möjligt, försöka undvika fostervattensprov, dels på grund av den ökade missfallsrisken men också för att inte behöva störa Grodden i onödan.
Samtidigt är den krassa verkligheten att skulle det visa sig att Grodden bär på ett gravt handikapp, måste vi avbryta graviditeten. Detta av flera anledningar.
Ett barn med gravt handikapp kräver att föräldrarna, alternativt någon annan anhörig, finns där i högre utsträckning även när det blir vuxen. ”Vanliga” barn är flygfärdiga någon gång kring 20, ett gravt handikappat barn behöver dagligt stöd tills den dagen föräldrarna inte finns mer.
Här spelar vår ålder in.
Vi kommer, rent praktiskt, inte att kunna följa ett handikappat barn så länge som skulle behövas.
En annan faktor är det sociala nätet. Relationerna till våra ursprungsfamiljer ser, av olika skäl, inte så ut att vi på nära håll har någon nära kontakt som kan gå in i vårt ställe den dagen vi inte finns mer.
Förstå mig rätt.
Det jag ser som min familj är en stor, brokig och alldeles underbar samling av vänner, blodsband, ickeblodsband och you name it, men det skulle inte vara rätt mot Grodden att födas till en värld där inte mamma och pappa har möjligheten att ge sjysta förutsättningar för ett bra och tryggt liv.
Eftersom det visade sig hos barnmorskan att vi inte var så långt gångna som vi först trodde var jag lite orolig för att vi nu helt plötsligt skulle bokat testet för tidigt. Ringde därför kliniken men fick lugnande besked. Skulle det visa sig att vi var där för tidigt skulle vi få göra om testet senare.
Testet gick dock jättebra.
En mycket pedagogisk läkare gick först igenom extakt vad de olika mätningarna innebar (här var det tur att Mannen var med då min arma skalle helt plötsligt kom på – ”jäklar, hur gammal ÄR jag egentligen?"…och ägnade ett antal minuter åt att räkna ut det…)
Sen var det dags att ”hälsa på” hos Grodden igen.
Ganska snabbt glömde jag bort vad ett ev negativt besked skulle kunna innebära och faschinerades över vad vi fick se.
Både Grodden och min livmoder mättes ingående, allt från nivån av fostervatten till blodtillströmning i navelsträng, längden på foster, nackspalt, näsben, lårben, hjärtfrekvens……Allt dokumenterades på bilder och små filmsnuttar (vi fick efter undersökningen med oss alla bilder och filmsnuttar hem på en CD…jättehäftigt!)
Och Grodden samarbetade riktigt duktigt tills h*n tröttnade och la sig på sidan (somnade?)
Verkar vara en liten linslus som bor inne i mig.....
Allt avslutades med ett blodprov.
De första testresultaten fick vi ingående förklarat av läkaren redan på plats och hittills ser det väldigt, väldigt bra ut! Nu håller vi bara tummarna för att KUBen ska vara bra också så slipper vi utreda vidare genom fostervattensprov. Besked får vi under den kommande veckan.
Baksidan av undersökningen visade sig dock redan när vi satte oss i bilen.
Jag som inte mått särskilt illa hittills under graviditeten blev plötsligt jätteillamående. Vi hann bara några meter med bilen så fick Mannen stanna och jag spydde som en liten kalv (till allmän beskådan av alla som tankade på macken bredvid). Därefter kändes allt helt ok, huvudvärken som terroriserat mig hela eftermiddagen släppte tom, så vi bestämde oss för att åka ner på stan och fira med the och Princesstårta (eftersom det nu så smått börjar gå upp för oss att vi FAKTISKT VÄNTAR BARN!!!)
Dock verkar inte Grodden gilla princesstårta för h*n såg till att morsan returnerade stora delar av den mitt på stans partygata på väg tillbaka till bilen.
Nåja, jag är nog inte den första som spytt på den gatan och troligtvis inte den sista heller.
Men hördu Grodden…nu räcker det va ;-)
Jo just det…läkaren gav prognos på Groddens kön (till 90%...- "ja, ni behöver ju inte åka hem och måla om men"…)…..och det var inte ALLS vad jag trott de sista veckorna.
Jag tillhör ju tyvärr den del av den kvinnliga befolkningen som löper ökad risk för att föda ett barn med kromosomförändringar. Dock vill vi, så långt det är möjligt, försöka undvika fostervattensprov, dels på grund av den ökade missfallsrisken men också för att inte behöva störa Grodden i onödan.
Samtidigt är den krassa verkligheten att skulle det visa sig att Grodden bär på ett gravt handikapp, måste vi avbryta graviditeten. Detta av flera anledningar.
Ett barn med gravt handikapp kräver att föräldrarna, alternativt någon annan anhörig, finns där i högre utsträckning även när det blir vuxen. ”Vanliga” barn är flygfärdiga någon gång kring 20, ett gravt handikappat barn behöver dagligt stöd tills den dagen föräldrarna inte finns mer.
Här spelar vår ålder in.
Vi kommer, rent praktiskt, inte att kunna följa ett handikappat barn så länge som skulle behövas.
En annan faktor är det sociala nätet. Relationerna till våra ursprungsfamiljer ser, av olika skäl, inte så ut att vi på nära håll har någon nära kontakt som kan gå in i vårt ställe den dagen vi inte finns mer.
Förstå mig rätt.
Det jag ser som min familj är en stor, brokig och alldeles underbar samling av vänner, blodsband, ickeblodsband och you name it, men det skulle inte vara rätt mot Grodden att födas till en värld där inte mamma och pappa har möjligheten att ge sjysta förutsättningar för ett bra och tryggt liv.
Eftersom det visade sig hos barnmorskan att vi inte var så långt gångna som vi först trodde var jag lite orolig för att vi nu helt plötsligt skulle bokat testet för tidigt. Ringde därför kliniken men fick lugnande besked. Skulle det visa sig att vi var där för tidigt skulle vi få göra om testet senare.
Testet gick dock jättebra.
En mycket pedagogisk läkare gick först igenom extakt vad de olika mätningarna innebar (här var det tur att Mannen var med då min arma skalle helt plötsligt kom på – ”jäklar, hur gammal ÄR jag egentligen?"…och ägnade ett antal minuter åt att räkna ut det…)
Sen var det dags att ”hälsa på” hos Grodden igen.
Ganska snabbt glömde jag bort vad ett ev negativt besked skulle kunna innebära och faschinerades över vad vi fick se.
Både Grodden och min livmoder mättes ingående, allt från nivån av fostervatten till blodtillströmning i navelsträng, längden på foster, nackspalt, näsben, lårben, hjärtfrekvens……Allt dokumenterades på bilder och små filmsnuttar (vi fick efter undersökningen med oss alla bilder och filmsnuttar hem på en CD…jättehäftigt!)
Och Grodden samarbetade riktigt duktigt tills h*n tröttnade och la sig på sidan (somnade?)
Verkar vara en liten linslus som bor inne i mig.....
Allt avslutades med ett blodprov.
De första testresultaten fick vi ingående förklarat av läkaren redan på plats och hittills ser det väldigt, väldigt bra ut! Nu håller vi bara tummarna för att KUBen ska vara bra också så slipper vi utreda vidare genom fostervattensprov. Besked får vi under den kommande veckan.
Baksidan av undersökningen visade sig dock redan när vi satte oss i bilen.
Jag som inte mått särskilt illa hittills under graviditeten blev plötsligt jätteillamående. Vi hann bara några meter med bilen så fick Mannen stanna och jag spydde som en liten kalv (till allmän beskådan av alla som tankade på macken bredvid). Därefter kändes allt helt ok, huvudvärken som terroriserat mig hela eftermiddagen släppte tom, så vi bestämde oss för att åka ner på stan och fira med the och Princesstårta (eftersom det nu så smått börjar gå upp för oss att vi FAKTISKT VÄNTAR BARN!!!)
Dock verkar inte Grodden gilla princesstårta för h*n såg till att morsan returnerade stora delar av den mitt på stans partygata på väg tillbaka till bilen.
Nåja, jag är nog inte den första som spytt på den gatan och troligtvis inte den sista heller.
Men hördu Grodden…nu räcker det va ;-)
Jo just det…läkaren gav prognos på Groddens kön (till 90%...- "ja, ni behöver ju inte åka hem och måla om men"…)…..och det var inte ALLS vad jag trott de sista veckorna.
måndag 6 oktober 2008
Firat tvåårig bröllopsdag
Har precis packat upp väskan efter ett par härliga dagar i Rom.
Ett oerhört mysigt hotell (som varmt rekommenderas)
Ändlösa promenader (Rom upplevs bäst till fots)
Konst – Maria de Popolo, Vatikanmuseet…..
Arkitektur
God mat
Bara strosa runt, sitta i Spanska trappan och titta på folk.
Äta glass, njuta av solen
Leva
Härligt…..
Ett oerhört mysigt hotell (som varmt rekommenderas)
Ändlösa promenader (Rom upplevs bäst till fots)
Konst – Maria de Popolo, Vatikanmuseet…..
Arkitektur
God mat
Bara strosa runt, sitta i Spanska trappan och titta på folk.
Äta glass, njuta av solen
Leva
Härligt…..
söndag 5 oktober 2008
"Älskling vi måste gifta om oss..."
Yrvaken make på ett hotellrum i Rom.
-”Älskling jag drömde att vi var tvungna att gifta om oss. Vårt bröllop hade fel operativsystem. Vi körde på Unix men ville uppdatera till Linux”.
Vad säger man?
Hoppas han sett till att Grodden har rätt operativ, för jag är inte intresserad av en graviditet till för ev buggfix……
-”Älskling jag drömde att vi var tvungna att gifta om oss. Vårt bröllop hade fel operativsystem. Vi körde på Unix men ville uppdatera till Linux”.
Vad säger man?
Hoppas han sett till att Grodden har rätt operativ, för jag är inte intresserad av en graviditet till för ev buggfix……
fredag 3 oktober 2008
Vi har träffat Grodden!
I torsdags fick vi träffa Grodden!
Efter min upptäckt i förra veckan att tiden för KUB-test började rinna ut (om vi skulle besökt MVC enligt de planer som fanns ursprungligen) gick allt jättefort. Jag mailade MVC och helt plötsligt stod vi där med en tid nästa dag!
Kan väl inte riktigt säga att vare sig Mannen eller jag hann med i tanken, men några avbokade jobbmöten och halvgenomskinliga ”lögner” senare satt vi i alla fall där i väntrummet. Helt plötsligt lite nervösa, förväntansfulla men nog mest av allt lite förvirrade.
Efter diverse frågor och tester, vilka jag antar var Standard ett A, gjorde barnmorskan ett ultraljud.
-”Oj då här var det livat”.
Därefter fick vi se skärmen och det var inga tvivel - där var h*n! Grodden!
En pigg liten krabat som plaskade runt och vinkade med armar och ben. Hickade till, guppade iväg och lade sig därefter på sidan.
Och jag blev alldeles blöt i ögonvrån, trots att jag fortfarande inte fattat vad det är vi står inför. Vår lilla Grodd!
Allt känns fortfarande fruktansvärt overkligt men nu börjar väl insikten komma, i alla fall lite grann, om att det faktiskt finns ett litet liv därinne. Om allt går som det ska kommer vi i slutet av april vara tre i huset. Undrar hur det livet kommer se ut……
Efter min upptäckt i förra veckan att tiden för KUB-test började rinna ut (om vi skulle besökt MVC enligt de planer som fanns ursprungligen) gick allt jättefort. Jag mailade MVC och helt plötsligt stod vi där med en tid nästa dag!
Kan väl inte riktigt säga att vare sig Mannen eller jag hann med i tanken, men några avbokade jobbmöten och halvgenomskinliga ”lögner” senare satt vi i alla fall där i väntrummet. Helt plötsligt lite nervösa, förväntansfulla men nog mest av allt lite förvirrade.
Efter diverse frågor och tester, vilka jag antar var Standard ett A, gjorde barnmorskan ett ultraljud.
-”Oj då här var det livat”.
Därefter fick vi se skärmen och det var inga tvivel - där var h*n! Grodden!
En pigg liten krabat som plaskade runt och vinkade med armar och ben. Hickade till, guppade iväg och lade sig därefter på sidan.
Och jag blev alldeles blöt i ögonvrån, trots att jag fortfarande inte fattat vad det är vi står inför. Vår lilla Grodd!
Allt känns fortfarande fruktansvärt overkligt men nu börjar väl insikten komma, i alla fall lite grann, om att det faktiskt finns ett litet liv därinne. Om allt går som det ska kommer vi i slutet av april vara tre i huset. Undrar hur det livet kommer se ut……
torsdag 2 oktober 2008
Storasyskon
Nu har båda de blivande storasyskonen fått veta att vi väntar tillökning.
Storasyster har tjatat sedan någon månad efter att jag och Mannen gifte oss om att hon vill ha en lillasyster. Hon formligen älskar småbarn.
Där var jag därför inte det minsta orolig för hur beskedet skulle emottas.
Hur den blivande storebrodern skulle ta det, med tanke på hur läget där är, var däremot inte solklart. Han reagerade dock förvånansvärt moget när Mannen berättade.
-”Är du glad är jag det.”
Vad han EGENTLIGEN tycker förtäljer inte historien, men det struntar jag just nu högaktningsfullt i. Fokuserar på att den blivande systern verkar glad, frågar och undrar.
Dessutom inkluderar hon numera Grodden i hälsningarna via pappa.
Sånt värmer en elak styvmor ;-)
Nu återstår så småningom att berätta för de blivande morföräldrarna men den ångesten väntar vi med till efter KUB-testet.
Storasyster har tjatat sedan någon månad efter att jag och Mannen gifte oss om att hon vill ha en lillasyster. Hon formligen älskar småbarn.
Där var jag därför inte det minsta orolig för hur beskedet skulle emottas.
Hur den blivande storebrodern skulle ta det, med tanke på hur läget där är, var däremot inte solklart. Han reagerade dock förvånansvärt moget när Mannen berättade.
-”Är du glad är jag det.”
Vad han EGENTLIGEN tycker förtäljer inte historien, men det struntar jag just nu högaktningsfullt i. Fokuserar på att den blivande systern verkar glad, frågar och undrar.
Dessutom inkluderar hon numera Grodden i hälsningarna via pappa.
Sånt värmer en elak styvmor ;-)
Nu återstår så småningom att berätta för de blivande morföräldrarna men den ångesten väntar vi med till efter KUB-testet.
onsdag 1 oktober 2008
Bröllopsdag och KUB-test
Igår firade vi tvåårig bröllopsdag jag och Mannen.
Tyvärr var det tisdag, Mannen var på resande fot men hämtades upp vid stationen på seneftermiddagen.
Själv hade jag en stor redovisning på jobbet idag som jag så sent som i går morse inte hade en susning om hur jag skulle lägga upp.
Därför gick hela dagen och stora delar av kvällen till jobb.
Ett litet firande i form av en middag på stam-resturangen fick vi dock till.
Och lite prat om året som gått och det som förhoppningsvis ligger framför oss.
Resten av firandet tar vi i helgen.
På fredag morgon går planet till Rom.
När jag sent i gårkväll varvade ner med lite slösurfning fick jag dock en smärre stresschock.
Vill man göra NUPP och KUB test ska detta tydligen göras INNAN utgången av vecka 14.
När vi ska till MVC kommer jag vara I vecka 14!
Hittade i går en privatklinik som utför testerna här i stan. Dock till det facila priset av 2000 spänn.
Har nu preliminärbokat en tid där och samtidigt mailat MVC för att se hur de tänkt.
Jag VET att jag påpekade både min ålder och vilka tester vi vill göra redan när jag bokade ursprungstiden.
Lär återkomma i frågan.
En sak är dock säker.
Gud vare tack för Internet!
Tyvärr var det tisdag, Mannen var på resande fot men hämtades upp vid stationen på seneftermiddagen.
Själv hade jag en stor redovisning på jobbet idag som jag så sent som i går morse inte hade en susning om hur jag skulle lägga upp.
Därför gick hela dagen och stora delar av kvällen till jobb.
Ett litet firande i form av en middag på stam-resturangen fick vi dock till.
Och lite prat om året som gått och det som förhoppningsvis ligger framför oss.
Resten av firandet tar vi i helgen.
På fredag morgon går planet till Rom.
När jag sent i gårkväll varvade ner med lite slösurfning fick jag dock en smärre stresschock.
Vill man göra NUPP och KUB test ska detta tydligen göras INNAN utgången av vecka 14.
När vi ska till MVC kommer jag vara I vecka 14!
Hittade i går en privatklinik som utför testerna här i stan. Dock till det facila priset av 2000 spänn.
Har nu preliminärbokat en tid där och samtidigt mailat MVC för att se hur de tänkt.
Jag VET att jag påpekade både min ålder och vilka tester vi vill göra redan när jag bokade ursprungstiden.
Lär återkomma i frågan.
En sak är dock säker.
Gud vare tack för Internet!
måndag 29 september 2008
Lik i lasten
Har kurs på jobbet.
Ett delavsnitt av en längre utbildning jag verkligen sett fram emot att gå.
Visste dock inte att den innehöll så mycket statistik.
BLAM
Plötsligt slår den mentala dörren igen och jag förflyttas mentalt tillbaka till gymnasiets mattelektioner.
Svettas, panik...jag fattar ingenting och alla andra verkar fatta på en gång.
Läraren försöker förklara en gång till.
Förstår fortfarande inte.
Kompisar försöker förklara.
Samma resultat.
Pappa och jag blir såsmåningom osams.
Han frustrerad för att jag, trots alla hans försök, inte förstår.
Själv gråter jag mest förtvivlat över att jag är så förbannat korkad.
När jag kommer hem från jobbet på eftermiddagen rinner tårarna igen.
Mannen lovar att han ska försöka förklara.
Faktum är att han kanske skulle kunna lyckas.
Samtidigt är jag livrädd att se det där överseende men samtidigt frustrerat ansträngda leendet jag sett hos så många förut.
När jag inte förstår......
Ett delavsnitt av en längre utbildning jag verkligen sett fram emot att gå.
Visste dock inte att den innehöll så mycket statistik.
BLAM
Plötsligt slår den mentala dörren igen och jag förflyttas mentalt tillbaka till gymnasiets mattelektioner.
Svettas, panik...jag fattar ingenting och alla andra verkar fatta på en gång.
Läraren försöker förklara en gång till.
Förstår fortfarande inte.
Kompisar försöker förklara.
Samma resultat.
Pappa och jag blir såsmåningom osams.
Han frustrerad för att jag, trots alla hans försök, inte förstår.
Själv gråter jag mest förtvivlat över att jag är så förbannat korkad.
När jag kommer hem från jobbet på eftermiddagen rinner tårarna igen.
Mannen lovar att han ska försöka förklara.
Faktum är att han kanske skulle kunna lyckas.
Samtidigt är jag livrädd att se det där överseende men samtidigt frustrerat ansträngda leendet jag sett hos så många förut.
När jag inte förstår......
fredag 26 september 2008
Blir inget Lidingö...
Näpp, så illa är det.
Har snorat hela veckan så igår bestämde jag mig för att blåsa av alltihop.
Har inte kunnat vare sig träna eller äta rätt denna vecka.
Mest sovit (när jag inte jobbat) och levt på soppa.
Visst, jag hade kunnat ta mig dit och ta mig runt, men till vilken nytta?
Det hade inte ens varit kul.
Vill inte riskera något i onödan. Förkylning och träning är ingen lyckad kombination.
Så nu är jag hemma och pussar på Mannen som kommer hem från USA ikväll istället.
Förhoppningsvis har han köpt några nya tekniska prylar jag kan leka med.
Men nästa år, då......
Har snorat hela veckan så igår bestämde jag mig för att blåsa av alltihop.
Har inte kunnat vare sig träna eller äta rätt denna vecka.
Mest sovit (när jag inte jobbat) och levt på soppa.
Visst, jag hade kunnat ta mig dit och ta mig runt, men till vilken nytta?
Det hade inte ens varit kul.
Vill inte riskera något i onödan. Förkylning och träning är ingen lyckad kombination.
Så nu är jag hemma och pussar på Mannen som kommer hem från USA ikväll istället.
Förhoppningsvis har han köpt några nya tekniska prylar jag kan leka med.
Men nästa år, då......
tisdag 23 september 2008
Föräldraledighet
Mannen och jag har diskuterat föräldraledigheten.
Vi är rörande ense.
Vi delar rakt av. Sex månader var och därefter går vi båda ner till 80 procent och kör ledigt två dar i veckan. Mannen två dar ena veckan jag två dagar veckan därpå *.
På så sätt behöver inte Grodden vara på dagis mer än tre dagar i veckan under ett antal månader.
Den som har ”jobbvecka” har möjlighet till ev övertid och resor.
Den som är ledig har ”hemtjänstansvar” för allt kring Grodden.
Det här borde vi alla vinna på.
Grodden, Mannen, jag och även vår arbetsgivare.
Det enda som INTE vinner på det är vår ekonomi då Mannen tjänar betydligt mer än mig.
Men det här handlar om så mycket mer än pengar.
Det handlar om vår balans i förhållandet.
Min relation till Grodden.
Mannens relation till Grodden.
Min och Mannens relation, som föräldrar och par.
Nu och framgent.
Som jag ser det är föräldraledigheten ungefär som att börja på ett nytt jobb.
Nya kollegor ska läras känna (Grodden)
Nya rutiner ska utarbetas (mata, sova, byta, BVC, Öppna förskolan och vad det nu kan vara)
Ny arbetsroll ska börja kännas hemtam (mamma, pappa, barn, par)
Att börja ett nytt jobb går inte i en handvänding.
Det är inget man åstadkommer på mindre än ett halvår.
Samtidigt är både jag och Mannen något mer än föräldrar.
Vi vill kunna jobba – också.
Blir därför lite förvånad när jag – från två håll - fått kommentaren ”Akta så du inte byter bort dig” med avseende på att jag kommer gå tillbaka till jobbet när Grodden är straxt över halvåret (beroende på hur vi nyttjar semestermöjligheterna) och då kommer vara mera ”med” än under livets första sex månader.
Uttalandet gör mig förskräckt ur jämlikhetssynpunkt. Vad är det som säger att jag skulle ha större ”rätt” till de månaderna än Mannen? Skulle jag ”bättre” kunna ta vara på den tiden än han? Mannen är väl också förälder – har inte han samma ”rätt” till de månaderna som jag? Dessutom – jag jobbar väl inte jämt? Är ganska säker på att Grodden kommer att gurgla, äta, skita, sova, le, vända sig, krypa, få tänder även efter klockan 16.30 om dagarna när jag kommer hem och löser av Mannen. Sannorlikheten är lika stor att han kommer få ta mycket av babymånaderna när han kommer hem och byter av mig?
Jag vill inte ha rollen som familjens projektledare.
Vill inte bli den som alltid förväntas ha koll på allt –från gympapåse till namn på Groddens kompisar.
Om jag förväntar mig att det här ska fungera jämlikt sedan – hur kan man då tro att något annat än dela lika ska ge förutsättningar för att det ska fungera?
Vet inte HUR många luncher jag suttit och lyssnat till kvinnliga kollegor på diverse arbetsplatser.
Kvinnor som suckat över vilket arbetslass de drar hemma, stönar över hur ”dålig hjälp” de har av sin man.
Kvinnor som själva tagit merparten av föräldraledigheten och därmed, anser jag, själva mutat in den situation de så bittert beklagar.
Männen får många gånger skit för att vi kvinnor inte tas emot i maktens korridorer.
Frågan är hur många av oss kvinnor som släpper in männen på det som vi ser som ”vår” planhalva?
Personligen börjar jag mer och mer luta åt kvoterad föräldraledighet. Innan dess tror jag inte vi kommer uppnå någon jämlikhet värd namnet.
__________________________
* Under förutsättning att våra chefer går med på det förståss. Det blir nästa puck att ta när vi offentliggjort läget, vilket kommer att ske efter ultraljudet när vi vet vart det här tar vägen.
Vi är rörande ense.
Vi delar rakt av. Sex månader var och därefter går vi båda ner till 80 procent och kör ledigt två dar i veckan. Mannen två dar ena veckan jag två dagar veckan därpå *.
På så sätt behöver inte Grodden vara på dagis mer än tre dagar i veckan under ett antal månader.
Den som har ”jobbvecka” har möjlighet till ev övertid och resor.
Den som är ledig har ”hemtjänstansvar” för allt kring Grodden.
Det här borde vi alla vinna på.
Grodden, Mannen, jag och även vår arbetsgivare.
Det enda som INTE vinner på det är vår ekonomi då Mannen tjänar betydligt mer än mig.
Men det här handlar om så mycket mer än pengar.
Det handlar om vår balans i förhållandet.
Min relation till Grodden.
Mannens relation till Grodden.
Min och Mannens relation, som föräldrar och par.
Nu och framgent.
Som jag ser det är föräldraledigheten ungefär som att börja på ett nytt jobb.
Nya kollegor ska läras känna (Grodden)
Nya rutiner ska utarbetas (mata, sova, byta, BVC, Öppna förskolan och vad det nu kan vara)
Ny arbetsroll ska börja kännas hemtam (mamma, pappa, barn, par)
Att börja ett nytt jobb går inte i en handvänding.
Det är inget man åstadkommer på mindre än ett halvår.
Samtidigt är både jag och Mannen något mer än föräldrar.
Vi vill kunna jobba – också.
Blir därför lite förvånad när jag – från två håll - fått kommentaren ”Akta så du inte byter bort dig” med avseende på att jag kommer gå tillbaka till jobbet när Grodden är straxt över halvåret (beroende på hur vi nyttjar semestermöjligheterna) och då kommer vara mera ”med” än under livets första sex månader.
Uttalandet gör mig förskräckt ur jämlikhetssynpunkt. Vad är det som säger att jag skulle ha större ”rätt” till de månaderna än Mannen? Skulle jag ”bättre” kunna ta vara på den tiden än han? Mannen är väl också förälder – har inte han samma ”rätt” till de månaderna som jag? Dessutom – jag jobbar väl inte jämt? Är ganska säker på att Grodden kommer att gurgla, äta, skita, sova, le, vända sig, krypa, få tänder även efter klockan 16.30 om dagarna när jag kommer hem och löser av Mannen. Sannorlikheten är lika stor att han kommer få ta mycket av babymånaderna när han kommer hem och byter av mig?
Jag vill inte ha rollen som familjens projektledare.
Vill inte bli den som alltid förväntas ha koll på allt –från gympapåse till namn på Groddens kompisar.
Om jag förväntar mig att det här ska fungera jämlikt sedan – hur kan man då tro att något annat än dela lika ska ge förutsättningar för att det ska fungera?
Vet inte HUR många luncher jag suttit och lyssnat till kvinnliga kollegor på diverse arbetsplatser.
Kvinnor som suckat över vilket arbetslass de drar hemma, stönar över hur ”dålig hjälp” de har av sin man.
Kvinnor som själva tagit merparten av föräldraledigheten och därmed, anser jag, själva mutat in den situation de så bittert beklagar.
Männen får många gånger skit för att vi kvinnor inte tas emot i maktens korridorer.
Frågan är hur många av oss kvinnor som släpper in männen på det som vi ser som ”vår” planhalva?
Personligen börjar jag mer och mer luta åt kvoterad föräldraledighet. Innan dess tror jag inte vi kommer uppnå någon jämlikhet värd namnet.
__________________________
* Under förutsättning att våra chefer går med på det förståss. Det blir nästa puck att ta när vi offentliggjort läget, vilket kommer att ske efter ultraljudet när vi vet vart det här tar vägen.
Tillägg Gravidstatus v11-12
Stort fall i rätt riktning.
Verkar som jag äntligen slutat frysa!
Något det känns som jag gjort konstant de senaste fem/sex veckorna.
Skulle tro att all näring (trots att jag äter som ett mindre Gotlandsruss) går åt till Grodden.
Antingen har kroppen börjat vänja sig eller också är Grodden lite mindre hungrig för tillfället.
Har iallafall införskaffat en gosig tröja i helgen.
Att ta till när/om jag börjar huttra igen...
Kanske är det vällingen som gör susen?
Välling?
Joråsåatt...för att ha något snabbt att mota illamåendet med (nu är det inte allt för utbrett men likväl otrevligt) köpte jag vällingpulver i fredags.
Avslutar dagen med en kopp (skulle jag vakna på natten och inte kunna sova blir det en till) och blir det en sen morgon (typ helg) så tar jag en innan jag börjar dagen.
Inbillar mig att det ska hålla blodsockret på en hyffsat jämn nivå.
Hittills verkar det funka.
Verkar som jag äntligen slutat frysa!
Något det känns som jag gjort konstant de senaste fem/sex veckorna.
Skulle tro att all näring (trots att jag äter som ett mindre Gotlandsruss) går åt till Grodden.
Antingen har kroppen börjat vänja sig eller också är Grodden lite mindre hungrig för tillfället.
Har iallafall införskaffat en gosig tröja i helgen.
Att ta till när/om jag börjar huttra igen...
Kanske är det vällingen som gör susen?
Välling?
Joråsåatt...för att ha något snabbt att mota illamåendet med (nu är det inte allt för utbrett men likväl otrevligt) köpte jag vällingpulver i fredags.
Avslutar dagen med en kopp (skulle jag vakna på natten och inte kunna sova blir det en till) och blir det en sen morgon (typ helg) så tar jag en innan jag börjar dagen.
Inbillar mig att det ska hålla blodsockret på en hyffsat jämn nivå.
Hittills verkar det funka.
Snörvel!
Nu var det länge sedan det blev några rader nerplitade i den här dagboken.
Inte för att det inte händer något runt omkring mig.
Inte för att inte tankarna snurrar, utan för att det jag skulle vilja skriva är svårfångat med följd att det inte blir något skrivet alls just nu. Får se när jag får tankarna att vilja samarbeta med fingrarna igen.
Rapport från senaste dagarna i övrigt:
I helgen hade jag Storkusin på besök.
Hon har det motigt för tillfället men börjar komma ut med fötterna i rätt riktning.
Vi hade jättetrevligt, trots läget, och pratade långt in på småtimmarna. På dagarna gick vi promenader och njöt av den lilla höstsol som behagade titta fram.
Tyvärr resulterade helgen även i en häffaförkylning.
I går låg jag därför nerbäddad och gjorde så lite som möjligt.
Dock innebär jobbet just nu att jag inte kan vara borta särskilt länge, så idag har jag försökt samla ihop någon form av kapacitet och jobbar från köksbordet.
Snörvel och frääääs (och Uuuulk...Grodden gillar tydligen inte heller att vara förkyld och protesterar mer än vanligt de senaste två dagarna).
Utöver det är Mannen bortrest och, visade det sig igår, kommer att komma hem en dag senare än planerat.
Ses därför inte förrän lördag kväll.
Om jag nu kommer iväg till Lidingöhalvan vill säga....den här ”uppladdningen” är ju inte direkt optimal.
Nåja, det löser sig nog så småningom.
Övrig rapport från gravidvecka 11-12:
Minskat ett kilo i vikt och ligger nu under ursprugsvikten.
Ligger jag på sidan känns det ibland som att något "sprattlar" i magen - inbillning?
I övrigt känner jag mig fortfarande inte särskilt "gravid" mentalt -tröttheten har minskat (jag som annars somnar med huvudet på väg mot kudden har istället varit klarvaken de senaste två nätterna!) men blodsockerkurvan är fortfarande lika "lynnig". Blir superhungrig (och därmed även illamående) på typ två minuter blankt.
Inte för att det inte händer något runt omkring mig.
Inte för att inte tankarna snurrar, utan för att det jag skulle vilja skriva är svårfångat med följd att det inte blir något skrivet alls just nu. Får se när jag får tankarna att vilja samarbeta med fingrarna igen.
Rapport från senaste dagarna i övrigt:
I helgen hade jag Storkusin på besök.
Hon har det motigt för tillfället men börjar komma ut med fötterna i rätt riktning.
Vi hade jättetrevligt, trots läget, och pratade långt in på småtimmarna. På dagarna gick vi promenader och njöt av den lilla höstsol som behagade titta fram.
Tyvärr resulterade helgen även i en häffaförkylning.
I går låg jag därför nerbäddad och gjorde så lite som möjligt.
Dock innebär jobbet just nu att jag inte kan vara borta särskilt länge, så idag har jag försökt samla ihop någon form av kapacitet och jobbar från köksbordet.
Snörvel och frääääs (och Uuuulk...Grodden gillar tydligen inte heller att vara förkyld och protesterar mer än vanligt de senaste två dagarna).
Utöver det är Mannen bortrest och, visade det sig igår, kommer att komma hem en dag senare än planerat.
Ses därför inte förrän lördag kväll.
Om jag nu kommer iväg till Lidingöhalvan vill säga....den här ”uppladdningen” är ju inte direkt optimal.
Nåja, det löser sig nog så småningom.
Övrig rapport från gravidvecka 11-12:
Minskat ett kilo i vikt och ligger nu under ursprugsvikten.
Ligger jag på sidan känns det ibland som att något "sprattlar" i magen - inbillning?
I övrigt känner jag mig fortfarande inte särskilt "gravid" mentalt -tröttheten har minskat (jag som annars somnar med huvudet på väg mot kudden har istället varit klarvaken de senaste två nätterna!) men blodsockerkurvan är fortfarande lika "lynnig". Blir superhungrig (och därmed även illamående) på typ två minuter blankt.
torsdag 11 september 2008
Någon sorts form av normaltillstånd?
I går var jag ute och sprang för första gången på över en vecka.
Eller sprang och sprang.
Jag lufsade runt iallafall.
Blev en mil i skogsterräng.
Faktum är att det kändes riktigt bra, trots att det numera tar emot mer mentalt att ge sig ut och röra på sig.
Benhinnorna gjorde inte ont längre och flåset var bättre.
Kanske har järntillskottet börjat göra sitt till (Blutsaft)?
Finns iallafall en liten förhoppning om att jag ska ta mig runt Lidingöhalvan med någon form av behållning i slutet av månaden.
Är glad att jag har loppet som någon form av "piska" annars skulle jag bli soffpotatis på heltid.
I övrigt är sömnbehovet fortfarande enormt.
Verkar kunna sova ungefär hur mycket som helst. Håller mig i hyfsat medveten form dagtid men håller på att gäspa käken ur led så snart klockan passerat tio på kvällen.
Känns ungefär som när man fjällvandrat en hel dag med packning och så småningom kommer fram till stugan. Något annat än horisontalläge går inte kroppen med på, även om huvudet skulle komma på andra tankar.
Sover, iallafall för det mesta, som en sten men drömmer en massa.
Tror jag drömt mig igenom varenda strulig relation jag haft i hela mitt liv de senaste veckorna.
Känns lite skumt.
Härom natten vaknade jag av att jag bett ett gammalt ex om ursäkt för att jag varit så elak.
Hallå -det var faktiskt HAN som var omöjlig att dela ett förhållande med!
Någon som vet var man vänder sig för dröm-redigering?
Ytterligare värdelöst vetande kring min "status" i vad jag tror är vecka 9.
Det fett jag har verkar ha fraktat sig till någonstans straxt över höftbenen.
I praktiken innebär det att min avsaknad av midja nu är ännu mer tydlig.
Har dock inte gått upp särskilt mycket i vikt (ligger väl på ca 1 kg plus)
Grodden verkar vara en hungrig krabat, med tanke på att jag äter som ett mindre Gotlandsruss.
Eller sprang och sprang.
Jag lufsade runt iallafall.
Blev en mil i skogsterräng.
Faktum är att det kändes riktigt bra, trots att det numera tar emot mer mentalt att ge sig ut och röra på sig.
Benhinnorna gjorde inte ont längre och flåset var bättre.
Kanske har järntillskottet börjat göra sitt till (Blutsaft)?
Finns iallafall en liten förhoppning om att jag ska ta mig runt Lidingöhalvan med någon form av behållning i slutet av månaden.
Är glad att jag har loppet som någon form av "piska" annars skulle jag bli soffpotatis på heltid.
I övrigt är sömnbehovet fortfarande enormt.
Verkar kunna sova ungefär hur mycket som helst. Håller mig i hyfsat medveten form dagtid men håller på att gäspa käken ur led så snart klockan passerat tio på kvällen.
Känns ungefär som när man fjällvandrat en hel dag med packning och så småningom kommer fram till stugan. Något annat än horisontalläge går inte kroppen med på, även om huvudet skulle komma på andra tankar.
Sover, iallafall för det mesta, som en sten men drömmer en massa.
Tror jag drömt mig igenom varenda strulig relation jag haft i hela mitt liv de senaste veckorna.
Känns lite skumt.
Härom natten vaknade jag av att jag bett ett gammalt ex om ursäkt för att jag varit så elak.
Hallå -det var faktiskt HAN som var omöjlig att dela ett förhållande med!
Någon som vet var man vänder sig för dröm-redigering?
Ytterligare värdelöst vetande kring min "status" i vad jag tror är vecka 9.
Det fett jag har verkar ha fraktat sig till någonstans straxt över höftbenen.
I praktiken innebär det att min avsaknad av midja nu är ännu mer tydlig.
Har dock inte gått upp särskilt mycket i vikt (ligger väl på ca 1 kg plus)
Grodden verkar vara en hungrig krabat, med tanke på att jag äter som ett mindre Gotlandsruss.
onsdag 10 september 2008
Grodden vill inte ha vatten.....
Har drabbats av första konkreta graviditetsillamåendet. Hittills har jag mest mått "skumt" till och från, framförallt om det börjar gå mer än tre timmar sedan jag åt senast.
I morse gick jag dock från morgonzombie till kaskadspyende morgonzombie på cirkus 35 sekunder blankt.
Brevid sängen har jag en flaska vatten stående.
När jag bäddat i morse såg den hemskt frestande ut, varför jag svepte några deciliter.
35 sekunder senare står jag, utan minsta förvarning, med huvet över handfatet i badrummet och undrar förvirrat vad som hände.
Uppenbarligen gillar inte Grodden vatten på morgonen.
H*n vill ha juice.
I morse gick jag dock från morgonzombie till kaskadspyende morgonzombie på cirkus 35 sekunder blankt.
Brevid sängen har jag en flaska vatten stående.
När jag bäddat i morse såg den hemskt frestande ut, varför jag svepte några deciliter.
35 sekunder senare står jag, utan minsta förvarning, med huvet över handfatet i badrummet och undrar förvirrat vad som hände.
Uppenbarligen gillar inte Grodden vatten på morgonen.
H*n vill ha juice.
tisdag 9 september 2008
På bettet....
Den nya gadden blev faktiskt billigare än befarat, något som firades med lite lunchsushi från favoritstället.
På väg tillbaka till jobbet började dock bilen krångla.
Uppenbarligen gillade den inte behandlingen i lördags.
Den står nu i garaget hemma i väntan på servicetid.
Summan av onödiga utgifter och livets små förtretligheter tycks vara konstant.
På väg tillbaka till jobbet började dock bilen krångla.
Uppenbarligen gillade den inte behandlingen i lördags.
Den står nu i garaget hemma i väntan på servicetid.
Summan av onödiga utgifter och livets små förtretligheter tycks vara konstant.
måndag 8 september 2008
Jomen varför inte...
Bita sönder en tand har jag ju inte provat tidigare den här veckan...
När jag ändå inte haft några andra onödiga utlägg redan kan jag väl passa på att lägga några tusen på en ny gadd också?
När jag ändå inte haft några andra onödiga utlägg redan kan jag väl passa på att lägga några tusen på en ny gadd också?
Mera gnäll......
Jag tillhör typen som borde gå i ide någon gång i början av september och inte sticka fram nyllet förrän snön lagt sig och gjort världen åtminstonde något ljusare.
Fullkomligt avskyr höst, mörker, regn och kyla.
Försöker se det positiva i att kunna sköra äpplen, plocka svamp, hög ren luft och vad alla höstivrare nu framför som höstens företräden.
Hur jag än försöker kommer jag inte ifrån att mörkret och kylan bara gör mig trött ända in i själen.
All ta-sig-församhet jag i vanliga fall besitter försvinner ner genom avloppsbrunnen med duschvattnet på morgon (joo, jag står läääänge i duschen. Försöker lagra värme för resten av dagen.....) och jag harvar runt som en hålögd tråkig zombie. När jag inte sover förståss.
Just nu kan jag utan problem sova tio timmar i sträck (och ändå vakna trött).
Huruvida den här hösten är vidrigare pga naturlig trötthet pga graviditeten ska jag låta vara osagt, men mitt zombie-tillstånd verkar bara bli värre och värre med åren.
Om det beror på att sommaren mer eller mindre saknat riktigt varma dagar med långa härliga ljumma kvällar vet jag inte men en sak är säker.
JAG BEHÖVER LJUS!! Jag funkar inte i detta förbannade mörker.
När jag var som allra deppigast i helgen lekte Mannen med tanken om ett utlandsuppdrag i Genoa.
Faktum är att idén lockar.
Vore det inte för att de är katoliker och ser kvinnans naturliga plats som den framför spisen, skulle jag vilja åka i morgon dag.
Har dock inte helt släppt tanken.....
En sak är säker.
Jag är som Gardells same (ni vet killen han berättade om i en av sina tidigaste föreställningar. Samekillen som inte kunde med kyla......han slutade visst som servitör i Spanien), jag bor på helt fel plats.
Fullkomligt avskyr höst, mörker, regn och kyla.
Försöker se det positiva i att kunna sköra äpplen, plocka svamp, hög ren luft och vad alla höstivrare nu framför som höstens företräden.
Hur jag än försöker kommer jag inte ifrån att mörkret och kylan bara gör mig trött ända in i själen.
All ta-sig-församhet jag i vanliga fall besitter försvinner ner genom avloppsbrunnen med duschvattnet på morgon (joo, jag står läääänge i duschen. Försöker lagra värme för resten av dagen.....) och jag harvar runt som en hålögd tråkig zombie. När jag inte sover förståss.
Just nu kan jag utan problem sova tio timmar i sträck (och ändå vakna trött).
Huruvida den här hösten är vidrigare pga naturlig trötthet pga graviditeten ska jag låta vara osagt, men mitt zombie-tillstånd verkar bara bli värre och värre med åren.
Om det beror på att sommaren mer eller mindre saknat riktigt varma dagar med långa härliga ljumma kvällar vet jag inte men en sak är säker.
JAG BEHÖVER LJUS!! Jag funkar inte i detta förbannade mörker.
När jag var som allra deppigast i helgen lekte Mannen med tanken om ett utlandsuppdrag i Genoa.
Faktum är att idén lockar.
Vore det inte för att de är katoliker och ser kvinnans naturliga plats som den framför spisen, skulle jag vilja åka i morgon dag.
Har dock inte helt släppt tanken.....
En sak är säker.
Jag är som Gardells same (ni vet killen han berättade om i en av sina tidigaste föreställningar. Samekillen som inte kunde med kyla......han slutade visst som servitör i Spanien), jag bor på helt fel plats.
lördag 6 september 2008
Tack nu räcker det!
Uppenbarligen har jag och Mannen drabbats av dålig karma.
När vi kom hem efter kajakutflykten förra lördagen konstaterade vi att diskmaskinen gett upp. Lampan lyste men motorn var död.
Då maskinen fallit för åldersstrecket och lång och trogen tjänst, enades vi om att det inte var lönt att ringa reparatör.
Söndagen (under vilken jag tänkt plugga..för vilken gång i ordningen vet jag inte) gick därför åt till att fara runt och leta diskmaskin.
Diskmaskin är inget man ens bryr sig om att kolla på förrän den gamla gett upp.
Det tar mao en stund innan man ens vet vad man söker.
Måndag kväll hade vi i alla fall bestämt oss och åkte iväg för att köpa den.
Fanns en kvar, skulle levereras och installeras två dagar senare.
Full fart tillbaka hem.
Då Mannens arbetsmängd på jobbet helt plötsligt antagit Kebnekaisehöjd, avsattes resten av kvällen för jobb.
Kommer inte åt nätverket. Dessutom är säkerhetsdosan borta. Måste blivit kvarglömd på tåget.
(knappa, knappa, knappa….)KOMMER INTE ÅT NÅGONTING!
Vista har låst honom ute!
Dagen därpå upplyser helpdesken på jobbet honom om att policyn är att datorn rullas om.
Var allt backat? Näpp.
Typ tre veckors jobb och ett halvt ton e-post åt helskotta.
Säkerhetsdosan är ännu inte återfunnen då SJs avdelning för borttappade prylar skickar upphittade prylar med (håll i er) BUSSGODS (!) vilket kan ta upp till två veckor.
Det blir onsdag och jag har fortfarande inte hört något mer om diskmaskinen.
Ringer.
Jodå, den skulle levererats, men det har blivit något strul med leveransen. Kan jag ta emot den i eftermiddag innan 16?
Nää, inte med två timmars varsel.
Jag jobbar om dagarna - surprise!
I går eftermiddag däremot stressar jag hem för att ta emot montör och diskmaskin.
Den gamla maskinen ut, so far so good.
Det är när den nya maskinen ska ställas i våg problemet uppstår.
Mekanismen för det bakre stödbenet kärvar och låter illa när montören vrider på mekaniken. I övrigt händer ingenting.
Montören ser stressad ut (ung kille med troligtvis färskt jobb) och tvingar såsmåningom upp benet. Därefter får vi med gemensamma ansträngningar diskmaskinen på plats.
I morse lutade hela jäkla maskinen bakåt. Benet har troligtvis säckat.
Vem som nu ska reparera det hela får affären och leverantören slåss om.
De ska kontakta mig på måndag men jag misstänker att jag får jaga själv.
Under eftermiddagen bestämde vi oss istället för att köra tillbaka LillaHusetPåHjulen till sin ordinarie uppställningsplats och hämta min bil som stått där under tiden (gatan har inte obegränsat med parkeringsplatser och jag har redan dåligt samvete för att vi nyttjat en mer än vi får).
Motorn gör ett halvhjärtat försök att gå igång, sen dör den.
Batteriet har dragit ur.
Det här har dock hänt några gånger, varför jag har startkablar i bagagen, fem minuter senare har vi fått igång motorn men bilen rör sig trots detta inte ur fläcken.
BÅDA bakre bromsarna har fastnat!
Otaliga försök, stink av bränt gummi och lameller och 40 minuter senare ger vi upp och ringer Assistanskåren.
Den dyker upp efter en kvart.
En metall-kil och fyra välriktade släggslag senare har bromsen släppt.
Tog inte ens två minuter och kostade det facila priset av 1000 spänn.
Bädda i källaren sa en kompis när jag ringde och muttrade över tingens ordning…eller förresten, skit i det för då trillar säkert hela kåken över er.
Fan vet om han inte har rätt.
I övrigt är det höst, mörkt och regnet det bara öser ner.
Hurra….
När vi kom hem efter kajakutflykten förra lördagen konstaterade vi att diskmaskinen gett upp. Lampan lyste men motorn var död.
Då maskinen fallit för åldersstrecket och lång och trogen tjänst, enades vi om att det inte var lönt att ringa reparatör.
Söndagen (under vilken jag tänkt plugga..för vilken gång i ordningen vet jag inte) gick därför åt till att fara runt och leta diskmaskin.
Diskmaskin är inget man ens bryr sig om att kolla på förrän den gamla gett upp.
Det tar mao en stund innan man ens vet vad man söker.
Måndag kväll hade vi i alla fall bestämt oss och åkte iväg för att köpa den.
Fanns en kvar, skulle levereras och installeras två dagar senare.
Full fart tillbaka hem.
Då Mannens arbetsmängd på jobbet helt plötsligt antagit Kebnekaisehöjd, avsattes resten av kvällen för jobb.
Kommer inte åt nätverket. Dessutom är säkerhetsdosan borta. Måste blivit kvarglömd på tåget.
(knappa, knappa, knappa….)KOMMER INTE ÅT NÅGONTING!
Vista har låst honom ute!
Dagen därpå upplyser helpdesken på jobbet honom om att policyn är att datorn rullas om.
Var allt backat? Näpp.
Typ tre veckors jobb och ett halvt ton e-post åt helskotta.
Säkerhetsdosan är ännu inte återfunnen då SJs avdelning för borttappade prylar skickar upphittade prylar med (håll i er) BUSSGODS (!) vilket kan ta upp till två veckor.
Det blir onsdag och jag har fortfarande inte hört något mer om diskmaskinen.
Ringer.
Jodå, den skulle levererats, men det har blivit något strul med leveransen. Kan jag ta emot den i eftermiddag innan 16?
Nää, inte med två timmars varsel.
Jag jobbar om dagarna - surprise!
I går eftermiddag däremot stressar jag hem för att ta emot montör och diskmaskin.
Den gamla maskinen ut, so far so good.
Det är när den nya maskinen ska ställas i våg problemet uppstår.
Mekanismen för det bakre stödbenet kärvar och låter illa när montören vrider på mekaniken. I övrigt händer ingenting.
Montören ser stressad ut (ung kille med troligtvis färskt jobb) och tvingar såsmåningom upp benet. Därefter får vi med gemensamma ansträngningar diskmaskinen på plats.
I morse lutade hela jäkla maskinen bakåt. Benet har troligtvis säckat.
Vem som nu ska reparera det hela får affären och leverantören slåss om.
De ska kontakta mig på måndag men jag misstänker att jag får jaga själv.
Under eftermiddagen bestämde vi oss istället för att köra tillbaka LillaHusetPåHjulen till sin ordinarie uppställningsplats och hämta min bil som stått där under tiden (gatan har inte obegränsat med parkeringsplatser och jag har redan dåligt samvete för att vi nyttjat en mer än vi får).
Motorn gör ett halvhjärtat försök att gå igång, sen dör den.
Batteriet har dragit ur.
Det här har dock hänt några gånger, varför jag har startkablar i bagagen, fem minuter senare har vi fått igång motorn men bilen rör sig trots detta inte ur fläcken.
BÅDA bakre bromsarna har fastnat!
Otaliga försök, stink av bränt gummi och lameller och 40 minuter senare ger vi upp och ringer Assistanskåren.
Den dyker upp efter en kvart.
En metall-kil och fyra välriktade släggslag senare har bromsen släppt.
Tog inte ens två minuter och kostade det facila priset av 1000 spänn.
Bädda i källaren sa en kompis när jag ringde och muttrade över tingens ordning…eller förresten, skit i det för då trillar säkert hela kåken över er.
Fan vet om han inte har rätt.
I övrigt är det höst, mörkt och regnet det bara öser ner.
Hurra….
tisdag 2 september 2008
MVC - privat eller det offentliga alternativet?
I går eftermiddag tog jag mig samman och anmälde mig till mödravården.
Har funderat fram och tillbaka, gå till den ”vanliga” MVC eller anmäla mig till privat alternativ?
Har letat på nätet och inte hittat särskilt mycket kommentarer vare sig för eller emot.
Tänkte därför efter mycket velande anmäla mig till det offentliga alternativet.
Telefontid – två timmar per dag.
Ringer upp och hamnar i en automatisk svarstjänst.
”- Lämna telefonnummer och ärende”
”- Vi ringer upp dig klockan XX.15 på följande nummer....”
Klockan blir XX.15.
Den blir XX.30.
Nu börjar jag surna till.
Hallå – tro det eller ej men jag har annat att göra under dagtid än att sitta och vänta på att de ska behaga ringa tillbaka.
Funderar ett varv till....
OM det skulle vara så att jag VERKLIGEN behöver ha tag på MVC NU...är det en röstbrevlåda jag vill hamna i i det läget?
Är ett meddelande om att "-Vi ringer upp dig då och då" (och sedan visar det sig att man inte ringer förrän betydligt senare iallafall) det jag vill mötas av? Eller i ett ännu värre läge, mötas av meddelandet att "-Telefonkön är full...ring upp igen imorgon" vilket var fallet när jag kontaktade dem senast?
Svaret på den frågan är ganska enkel.
När inte MVC ringt tillbaka tre kvart efter att man sagt att man skulle ringa lyfte jag luren och ringde det privata alternativet.
Till min förvåning fick jag prata med en riktig människa DIREKT.
Jag fick till och med boka tid DIREKT! Dessutom en tid som passar både mig och Mannen (för han fick naturligtvis hemskt gärna följa med även första gången!)
Är det något jag undrar över innan dess kan jag ringa när jag vill under dagtid, de har inga speciella telefontider. Vill jag inte ringa går det bra att maila...
Känns som jag fattat ett klokt beslut.
Har funderat fram och tillbaka, gå till den ”vanliga” MVC eller anmäla mig till privat alternativ?
Har letat på nätet och inte hittat särskilt mycket kommentarer vare sig för eller emot.
Tänkte därför efter mycket velande anmäla mig till det offentliga alternativet.
Telefontid – två timmar per dag.
Ringer upp och hamnar i en automatisk svarstjänst.
”- Lämna telefonnummer och ärende”
”- Vi ringer upp dig klockan XX.15 på följande nummer....”
Klockan blir XX.15.
Den blir XX.30.
Nu börjar jag surna till.
Hallå – tro det eller ej men jag har annat att göra under dagtid än att sitta och vänta på att de ska behaga ringa tillbaka.
Funderar ett varv till....
OM det skulle vara så att jag VERKLIGEN behöver ha tag på MVC NU...är det en röstbrevlåda jag vill hamna i i det läget?
Är ett meddelande om att "-Vi ringer upp dig då och då" (och sedan visar det sig att man inte ringer förrän betydligt senare iallafall) det jag vill mötas av? Eller i ett ännu värre läge, mötas av meddelandet att "-Telefonkön är full...ring upp igen imorgon" vilket var fallet när jag kontaktade dem senast?
Svaret på den frågan är ganska enkel.
När inte MVC ringt tillbaka tre kvart efter att man sagt att man skulle ringa lyfte jag luren och ringde det privata alternativet.
Till min förvåning fick jag prata med en riktig människa DIREKT.
Jag fick till och med boka tid DIREKT! Dessutom en tid som passar både mig och Mannen (för han fick naturligtvis hemskt gärna följa med även första gången!)
Är det något jag undrar över innan dess kan jag ringa när jag vill under dagtid, de har inga speciella telefontider. Vill jag inte ringa går det bra att maila...
Känns som jag fattat ett klokt beslut.
fredag 29 augusti 2008
MAAAAT!
Ännu så länge känns det mest...ingenting... att vara gravid.
Funderar ibland om jag verkligen är det.
Kanske var jag bara ovanligt positiv i lördags när jag testade ;-)
Tröttheten som var så tung för någon vecka sedan har mer eller mindre försvunnit....ja utom på morgnarna då när jag i princip är död. Så snart jag kommit på fötter och in i duschen brukar det dock rätta till sig. Eftermiddagskoman som förut slog till med all kraft (och gjorde att jag var tvungen att stå och jobba för att inte riskera att somna med huvudet på tangentbordet) är nästan borta.
Andra tecken är hunger.
Jag är i princip hungrig JÄMT.
Har utökat matintaget med två dubbelmackor och frukt under dagen (äter i övrigt både frukost, lunch och middag). Trots det verkar inte kroppen få vad den behöver.
Körde ett joggingpass efter jobbet härom dagen och kroppen bara skrek efter mat.
Sega muskler och onda benhinnor. Finns dock inte någon möjlighet att jag ska kunna trycka i mig mer mat per dag så i går kompletterades skafferiet med extra vitaminer (med Magnesium för musklerna) och rent sojaprotein. Ska klämma in en ”sojashake” på eftermiddagarna så får vi se om det räcker.
Grodden verkar lika matglad som sin mor......
Funderar ibland om jag verkligen är det.
Kanske var jag bara ovanligt positiv i lördags när jag testade ;-)
Tröttheten som var så tung för någon vecka sedan har mer eller mindre försvunnit....ja utom på morgnarna då när jag i princip är död. Så snart jag kommit på fötter och in i duschen brukar det dock rätta till sig. Eftermiddagskoman som förut slog till med all kraft (och gjorde att jag var tvungen att stå och jobba för att inte riskera att somna med huvudet på tangentbordet) är nästan borta.
Andra tecken är hunger.
Jag är i princip hungrig JÄMT.
Har utökat matintaget med två dubbelmackor och frukt under dagen (äter i övrigt både frukost, lunch och middag). Trots det verkar inte kroppen få vad den behöver.
Körde ett joggingpass efter jobbet härom dagen och kroppen bara skrek efter mat.
Sega muskler och onda benhinnor. Finns dock inte någon möjlighet att jag ska kunna trycka i mig mer mat per dag så i går kompletterades skafferiet med extra vitaminer (med Magnesium för musklerna) och rent sojaprotein. Ska klämma in en ”sojashake” på eftermiddagarna så får vi se om det räcker.
Grodden verkar lika matglad som sin mor......
tisdag 26 augusti 2008
Har precis gått in i vecka 7
Har enligt AllraKärasteSysters uträkningar precis gått in i vecka sju.
Tack för alla gratulationer.
Uppskattas mycket!
Dock är det här så fruktansvärt ogreppbart.
Förstå mig rätt (här riskerar jag att såra alla ni vars högsta önskan är eller har varit att bli gravid, i så fall ber jag om ursäkt) men jag är inte överlycklig.
Skäms att säga det, men känslorna är fortfarande så kluvna.
En del av mig tyckte tidigare att visst, trist om vi inte kan få barn men livet har så mycket mer att erbjuda. Livet går vidare även om jag aldrig blir mamma ”på riktigt”.
En del av mig hade ställt in sig på att min roll inte innehöll ordet Mamma utan ”Bonus” eller ”Styv” framför.
Och det kunde väl vara rätt OK.
Jag - Mysan - var ju så mycket mer än så....
En annan del har börjat ta in att det faktiskt växer något inuti mig.
Något som jag och Mannen gett upphov till tillsammans.
Han och jag.
Att livet är ett mysterium och det är häftigt.
Att jag hoppas att Grodden ska hålla fast och fortsätta växa.
Att jag vill se hur någon som är till hälften mig, till hälften Mannen ser ut, är, blir.
Egentligen har jag inte en jäkla aning om vad vi ger oss in på.
Har aldrig umgåtts särskilt mycket med barn annat än för kortare perioder.
Hade småbröder när jag var liten, men det är så oerhört länge sedan och mycket har hunnit hända med mina tankar och syn på världen sedan dess.
Känns som en annan jag, ett annat liv.
I själva verket är jag lite grann i samma läge som när vi bestämde oss för att gifta oss Mannen och jag.
Har nog aldrig haft några direkta bilder av hur mitt liv som vuxen skulle te sig.
Jag visste att jag skulle svara Ja på rätt ställe, därefter var det blankt.
Någon bild och dröm kring tillställningen i övrigt hade jag aldrig ens funderat på att skaffa mig.
Fick ge mig iväg till Pressbyrån och inhandla en packe bröllopsmagasin.
Efter mycket planerande och diskuterande blev bröllopet underbart.
Jag skulle inte vilja ändra en minut av det.
Hoppas därför detta kommer ta samma väg.
Samtidigt har jag en förtröstan i att Mannen, efter att ha följt två barn från spädbarnsstadie ut i vuxenlivet och dessutom tjugo år äldre än första gången, faktiskt är villig att göra om bravaden tillsammans med mig.
Måste vara "värt" det.
Ger mig hopp.
Jag tycker dock INTE om vad det här kommer göra med min kropp.
Buken spänner, jag som normalt känner mig i god form tycker redan kondisen börjar svika, brösten ömmar lite, känner mig andfådd.
Framförallt ser jag INTE fram emot att bli stor som en flodhäst inom ett antal månader.
Satt brevid en höggravid tjej i matsalen idag.
Hon såg ut som vattnet skulle gå vilken minut som helst.
Ofantlig
Otymplig.
Ser fram emot den dan Grodden börjar tulta runt och upptäcka världen och låter mig följa med. Vägen fram dit känns dock just nu mest skrämmande och jobbig.
Tack för alla gratulationer.
Uppskattas mycket!
Dock är det här så fruktansvärt ogreppbart.
Förstå mig rätt (här riskerar jag att såra alla ni vars högsta önskan är eller har varit att bli gravid, i så fall ber jag om ursäkt) men jag är inte överlycklig.
Skäms att säga det, men känslorna är fortfarande så kluvna.
En del av mig tyckte tidigare att visst, trist om vi inte kan få barn men livet har så mycket mer att erbjuda. Livet går vidare även om jag aldrig blir mamma ”på riktigt”.
En del av mig hade ställt in sig på att min roll inte innehöll ordet Mamma utan ”Bonus” eller ”Styv” framför.
Och det kunde väl vara rätt OK.
Jag - Mysan - var ju så mycket mer än så....
En annan del har börjat ta in att det faktiskt växer något inuti mig.
Något som jag och Mannen gett upphov till tillsammans.
Han och jag.
Att livet är ett mysterium och det är häftigt.
Att jag hoppas att Grodden ska hålla fast och fortsätta växa.
Att jag vill se hur någon som är till hälften mig, till hälften Mannen ser ut, är, blir.
Egentligen har jag inte en jäkla aning om vad vi ger oss in på.
Har aldrig umgåtts särskilt mycket med barn annat än för kortare perioder.
Hade småbröder när jag var liten, men det är så oerhört länge sedan och mycket har hunnit hända med mina tankar och syn på världen sedan dess.
Känns som en annan jag, ett annat liv.
I själva verket är jag lite grann i samma läge som när vi bestämde oss för att gifta oss Mannen och jag.
Har nog aldrig haft några direkta bilder av hur mitt liv som vuxen skulle te sig.
Jag visste att jag skulle svara Ja på rätt ställe, därefter var det blankt.
Någon bild och dröm kring tillställningen i övrigt hade jag aldrig ens funderat på att skaffa mig.
Fick ge mig iväg till Pressbyrån och inhandla en packe bröllopsmagasin.
Efter mycket planerande och diskuterande blev bröllopet underbart.
Jag skulle inte vilja ändra en minut av det.
Hoppas därför detta kommer ta samma väg.
Samtidigt har jag en förtröstan i att Mannen, efter att ha följt två barn från spädbarnsstadie ut i vuxenlivet och dessutom tjugo år äldre än första gången, faktiskt är villig att göra om bravaden tillsammans med mig.
Måste vara "värt" det.
Ger mig hopp.
Jag tycker dock INTE om vad det här kommer göra med min kropp.
Buken spänner, jag som normalt känner mig i god form tycker redan kondisen börjar svika, brösten ömmar lite, känner mig andfådd.
Framförallt ser jag INTE fram emot att bli stor som en flodhäst inom ett antal månader.
Satt brevid en höggravid tjej i matsalen idag.
Hon såg ut som vattnet skulle gå vilken minut som helst.
Ofantlig
Otymplig.
Ser fram emot den dan Grodden börjar tulta runt och upptäcka världen och låter mig följa med. Vägen fram dit känns dock just nu mest skrämmande och jobbig.
Ocensurerat
Har dyrt och heligt svurit för mig själv att inte tjata hål i huvudet på min omgivning med vad som rör sig under pannbenet på mig just nu.
Efter att själv, vid ett flertal tillfällen mer eller mindre ofrivilligt, tvingats följa före detta kollegors graviditeter under nio månader tänker jag inte utsätta någon annan för det.
När kollegans mage, graviditet, förlossning etc är avhandlad och det lilla livet väl är fött hoppas man att lunchpratet ska cirkla kring något mer än vilken barnvagnsmodell som är att föredra, vilka blöjor man ska använda etc.
Det är då nästa kollega glatt annonserar sin graviditet och snacket börjar om på ny kula!
Tro mig - som ickegravid är inte andra människors magar intressanta VARJE lunch.
Been there, tänker inte utsätta andra för det.
Av den anledningen kommer bloggen för ett tag framöver bli avstjälpningsplats för diverse tankar – "tillåtna" såväl som "otillåtna".
Kommer INTE censurera mig själv.
Det här är min dagbok, mitt liv, mina tankar.
Vill du följa med är jag tacksam.
Tvingar ingen.
Dags för en ny rubrik - Gravidfunderingar
Efter att själv, vid ett flertal tillfällen mer eller mindre ofrivilligt, tvingats följa före detta kollegors graviditeter under nio månader tänker jag inte utsätta någon annan för det.
När kollegans mage, graviditet, förlossning etc är avhandlad och det lilla livet väl är fött hoppas man att lunchpratet ska cirkla kring något mer än vilken barnvagnsmodell som är att föredra, vilka blöjor man ska använda etc.
Det är då nästa kollega glatt annonserar sin graviditet och snacket börjar om på ny kula!
Tro mig - som ickegravid är inte andra människors magar intressanta VARJE lunch.
Been there, tänker inte utsätta andra för det.
Av den anledningen kommer bloggen för ett tag framöver bli avstjälpningsplats för diverse tankar – "tillåtna" såväl som "otillåtna".
Kommer INTE censurera mig själv.
Det här är min dagbok, mitt liv, mina tankar.
Vill du följa med är jag tacksam.
Tvingar ingen.
Dags för en ny rubrik - Gravidfunderingar
söndag 24 augusti 2008
Försiktigt positiv
I fredags när jag satt i bilen ringde AllraKärasteSyster.
Gravid!
Vecka åtta.
Jag höll på att köra av vägen i villervallan.
Tyvärr har hon lite blödningar, men vi hoppas båda att det inte ska betyda något.
När jag vaknar morgonen därpå orkade jag inte sväva i ovisshet längre.
Halvblind som en mullvad (ser i princip nada utan linser) greppar jag graviditetstestet och kilar ut på toa.
Pillar ut testet, läser på baksidan av förpackningen (i den mån det går - panikkissnödig) och försöker därefter få strålen att träffa stickan.
Trycker på skyddskapseln.
DÅ hittar jag ett helt A4-ark i asken med Om och Men och Kanske....
Två minuter senare visar sig ett tydligt plus i rutan...men har jag gjort rätt??
Tänk om det kom för mycket?
Tänk om jag vände upp och ner på testet?
Tog jag verkligen tiden rätt?
Skickar SMS till AllraKärasteSyster som ringer två minuter senare.
Tyvärr har hennes blödningar inte gett med sig.
Vi enas om att jag nog ska fixa ett test till...bara för att vara riktigt säker.
Precis när jag kommer ut från apoteket med det nya testet i handväskan piper telefonen.
Missfall!!
FAAAN!!!!! Jävla skit! Förbannat! Känns tomt.....
Väl hemma testar jag igen enligt konstens alla regler.
Även denna gång positivt.
Fast jag vet att jag har statistiken mot mig.
Ålder, var fjärde graviditet leder till missfall etc.
Vågar inte riktig tro.
Mår inte illa, lite småkymigt igår men idag ingenting.
Sprang en mil tidigare ikväll, var lite motigare än vanligt men spåret var ett jobbigare än det vanliga så det kan lika gärna vara det.
Mentalt ingen skillnad, Lite disträ, det är allt.
Borde det inte kännas ”mer”?
Försiktig positivt.
Ps: Ni som vet vem jag är IRL, var snälla att hålla detta hemligt ett tag till. Vill vänta med att sprida "nyheten" tills vi vet var det här tar vägen.
Gravid!
Vecka åtta.
Jag höll på att köra av vägen i villervallan.
Tyvärr har hon lite blödningar, men vi hoppas båda att det inte ska betyda något.
När jag vaknar morgonen därpå orkade jag inte sväva i ovisshet längre.
Halvblind som en mullvad (ser i princip nada utan linser) greppar jag graviditetstestet och kilar ut på toa.
Pillar ut testet, läser på baksidan av förpackningen (i den mån det går - panikkissnödig) och försöker därefter få strålen att träffa stickan.
Trycker på skyddskapseln.
DÅ hittar jag ett helt A4-ark i asken med Om och Men och Kanske....
Två minuter senare visar sig ett tydligt plus i rutan...men har jag gjort rätt??
Tänk om det kom för mycket?
Tänk om jag vände upp och ner på testet?
Tog jag verkligen tiden rätt?
Skickar SMS till AllraKärasteSyster som ringer två minuter senare.
Tyvärr har hennes blödningar inte gett med sig.
Vi enas om att jag nog ska fixa ett test till...bara för att vara riktigt säker.
Precis när jag kommer ut från apoteket med det nya testet i handväskan piper telefonen.
Missfall!!
FAAAN!!!!! Jävla skit! Förbannat! Känns tomt.....
Väl hemma testar jag igen enligt konstens alla regler.
Även denna gång positivt.
Fast jag vet att jag har statistiken mot mig.
Ålder, var fjärde graviditet leder till missfall etc.
Vågar inte riktig tro.
Mår inte illa, lite småkymigt igår men idag ingenting.
Sprang en mil tidigare ikväll, var lite motigare än vanligt men spåret var ett jobbigare än det vanliga så det kan lika gärna vara det.
Mentalt ingen skillnad, Lite disträ, det är allt.
Borde det inte kännas ”mer”?
Försiktig positivt.
Ps: Ni som vet vem jag är IRL, var snälla att hålla detta hemligt ett tag till. Vill vänta med att sprida "nyheten" tills vi vet var det här tar vägen.
torsdag 21 augusti 2008
Citibank – eller det finns inga ”gratis” resor....
För några månader sedan anfölls Mannen av en trevlig försäljare från Citibank i Kista Galleria.
Ville han inte bli kund hos dem?
Nää, Mannen var tämligen ointresserad.
Jomen, om han skaffade deras Mastercard – naturligtvis utan kostnad, och använde det 10 gånger under en månad skulle han få en gratis resa vart som helst i Europa!
Var som helst?
Jojomen.
Men min fru då?
Jamen skaffa ett kort till henne, se till att även hon gör tio inköp, så kan ni åka tillsammans.
Jomen det lät ju väldigt bra.
Vi älskar att resa och tio gånger på en månad per person var ju inte farligt.
Kunde lika gärna använda det kortet som något av våra övriga.
Två kort införskaffades (Hur Mannen kunde ordna ett kort i mitt namn utan min underskrift är för mig en gåta! Hallå, blev jag livegen bara för att vi gift oss?) och vi använde dem under en period.
Snart kom den lilla lappen som skulle skickas in för att få den utlovade resan.
Var som helst i Europa? Jo, det stämmer väl om man nu anser att Europa bara består av Paris, London, Rom och Barcelona.
Nåväl, alla städerna lät ju lockande och vi fyllde i våra lappar och skickade in dem.
Naturligtvis med en lapp om att vi vill resa till samma ställe och dessutom samtidigt.
Några dagar senare kommer ett mail från Citibanks resebolag:
Tack för din Travel Pass resekupong.
Eftersom vårat bokningssystem inte kan hantera mer än en kupong åt gången kan vi bara göra en bokning per kupong, det innebär att man ej kan få en bokning och resa tillsammans på två eller flera kuponger. Detta erbjudande gäller även bara en kupong per resetillfälle.
Ett förslag är att ta med sig en medresenär på den ena kupongen och spara den andra till ett annat resetillfälle eftersom kupongerna gäller upp till 11 månader. Vänligen kontakta oss på XXXXX etc...
Det är alltså så här man tjänar in sina ”gratisresor”?
Man ”bjuder” på en resa (naturligtvis får man väl räkna med de vanliga skatterna och avgifterna) och tar betalt för medresenären. För naturligtvis vill merparten ha ressällskap med sig.
Mao, av den information Mannen fick av den trevliga säljaren i Kista Galleria var det inte mycket som stämde. Detta medger även resesäljaren på Citibank men anser sig inget kunna göra. Det man kan erbjuda som plåster på såren är 3000 extrapoäng att resa för framöver.
Citibank har fått en vecka på sig att lösa problemet.
Idag har det gått nio dagar och vi har inget hört.
Ikväll klipper vi itu våra kort och skickar tillbaka dem.
Oseriösa aktörer som inte står för sin egen information ska inte ha några kunder!
Ville han inte bli kund hos dem?
Nää, Mannen var tämligen ointresserad.
Jomen, om han skaffade deras Mastercard – naturligtvis utan kostnad, och använde det 10 gånger under en månad skulle han få en gratis resa vart som helst i Europa!
Var som helst?
Jojomen.
Men min fru då?
Jamen skaffa ett kort till henne, se till att även hon gör tio inköp, så kan ni åka tillsammans.
Jomen det lät ju väldigt bra.
Vi älskar att resa och tio gånger på en månad per person var ju inte farligt.
Kunde lika gärna använda det kortet som något av våra övriga.
Två kort införskaffades (Hur Mannen kunde ordna ett kort i mitt namn utan min underskrift är för mig en gåta! Hallå, blev jag livegen bara för att vi gift oss?) och vi använde dem under en period.
Snart kom den lilla lappen som skulle skickas in för att få den utlovade resan.
Var som helst i Europa? Jo, det stämmer väl om man nu anser att Europa bara består av Paris, London, Rom och Barcelona.
Nåväl, alla städerna lät ju lockande och vi fyllde i våra lappar och skickade in dem.
Naturligtvis med en lapp om att vi vill resa till samma ställe och dessutom samtidigt.
Några dagar senare kommer ett mail från Citibanks resebolag:
Tack för din Travel Pass resekupong.
Eftersom vårat bokningssystem inte kan hantera mer än en kupong åt gången kan vi bara göra en bokning per kupong, det innebär att man ej kan få en bokning och resa tillsammans på två eller flera kuponger. Detta erbjudande gäller även bara en kupong per resetillfälle.
Ett förslag är att ta med sig en medresenär på den ena kupongen och spara den andra till ett annat resetillfälle eftersom kupongerna gäller upp till 11 månader. Vänligen kontakta oss på XXXXX etc...
Det är alltså så här man tjänar in sina ”gratisresor”?
Man ”bjuder” på en resa (naturligtvis får man väl räkna med de vanliga skatterna och avgifterna) och tar betalt för medresenären. För naturligtvis vill merparten ha ressällskap med sig.
Mao, av den information Mannen fick av den trevliga säljaren i Kista Galleria var det inte mycket som stämde. Detta medger även resesäljaren på Citibank men anser sig inget kunna göra. Det man kan erbjuda som plåster på såren är 3000 extrapoäng att resa för framöver.
Citibank har fått en vecka på sig att lösa problemet.
Idag har det gått nio dagar och vi har inget hört.
Ikväll klipper vi itu våra kort och skickar tillbaka dem.
Oseriösa aktörer som inte står för sin egen information ska inte ha några kunder!
onsdag 20 augusti 2008
Midnattslopp och nya morötter
Sprang Midnattsloppet i helgen.
Eftersom vi udner dagen genomgått Flytten From Hell blev tiden som den blev.
Tog mig iallafall in under timman, vilket väl under förutsättningarna får anses vara ok.
Fick dock springa utan "hare" då Lilla Björn lämnade WO.
Fegis
Gissa om han ska få äta upp det ;-)
Men man är väl sportslig nog att ge honom en ny chans.
Insåg igår när jag var ute på morgonrundan att jag behöver ny morot för att träningen ska kännas intressant.
I gårkväll skickade jag därför in en anmälan till Lidingöhalvan.
15 kilometer terränglopp.
Jag KAN inte vara klok!
Eftersom vi udner dagen genomgått Flytten From Hell blev tiden som den blev.
Tog mig iallafall in under timman, vilket väl under förutsättningarna får anses vara ok.
Fick dock springa utan "hare" då Lilla Björn lämnade WO.
Fegis
Gissa om han ska få äta upp det ;-)
Men man är väl sportslig nog att ge honom en ny chans.
Insåg igår när jag var ute på morgonrundan att jag behöver ny morot för att träningen ska kännas intressant.
I gårkväll skickade jag därför in en anmälan till Lidingöhalvan.
15 kilometer terränglopp.
Jag KAN inte vara klok!
Hmm...
Fortfarande ingen mens!?
Den borde varit här för länge sedan.
Fast med tanke på att den strulade så in i fernaliskt förra gången så kanske det inte är så konstigt.
Fast borde det inte "kännas" om jag är gravid?
Tittar jag riktigt noga har nog kanske bysten vuxit lite, och sedan några dagar tillbaka verkar jag vara konstant hungrig, men det är allt.
Inget illamående.
Inget konstigt i övrigt, mer än att den helt enkelt inte dykt upp.
Gissa om tankarna far i huvudet just nu.
Den borde varit här för länge sedan.
Fast med tanke på att den strulade så in i fernaliskt förra gången så kanske det inte är så konstigt.
Fast borde det inte "kännas" om jag är gravid?
Tittar jag riktigt noga har nog kanske bysten vuxit lite, och sedan några dagar tillbaka verkar jag vara konstant hungrig, men det är allt.
Inget illamående.
Inget konstigt i övrigt, mer än att den helt enkelt inte dykt upp.
Gissa om tankarna far i huvudet just nu.
Har jag inte börjat blöda på söndag testar jag........
måndag 18 augusti 2008
Saker man KAN göra,
..eller Flytten From Hell
Saker man kan göra när man ska flytta….
- Göra upp om en flytthelg med sin syster som ska ha lägenheten härnäst.
- Eftersom det är mammas lägenhet och man inte anser sig behöva några saker med till nästa lägenhet (mer än sin dator och kläder) med en dåres envishet hävda att man inte behöver packa något.
- På klar fråga hävda att man TROTS detta packat men behöver några fler lådor (Vi har ordnat tre banankartonger men de kommer på söndag…ehhh vi BÖRJAR flytta fredag!)
- När flytthjälp anländer (syster, rockpojken, Mannen och ElakaStyvMamman) trots allt inte ha packat en pinal. Istället sitter man framför datorn och knappar samt dricker öl.
- Skita i att hälsa (kommunikation och hyfs är överskattat)
- När flytthjälpen blir fly förbannad för att inget är gjort (trots att man sagt annat) bli asförbannad och skälla ut sin syster för att hon släpat med så otrevlig bärhjälp.
- Strunta i att ordna packmaterial….eller strunta och strunta – Vi har två rullar hushållspapper! (Till en tvåa med kokvrå!)
- Låta syster, Rockpojken samt sin flickvän packa alla mammas saker under kvällen.
Själv är man trött, vilket man låter alla veta. - Strunta i att ordna mat till flytthjälpen…vaddå frukost? (dock anade flytthjälpen denna brist och hade försett sig med egen medhavd)
- På lördag morgon inte ställa någon väckarklocka utan vänta tills alla andra (syster, Rockpojken, Mannen och ElakaStyvMamman) redan packat, burit och släpat i nästan två timmar innan man visar nyllet. Naturligtvis utan att säga hej…kommunikation är fortfarande överskattat.
- Efter mycket muttrande omständligt packa ner sina kläder och dator i några kartonger och kassar.
Det man inte vill ha lämnas kvar i garderoben (tills ElakaStyvMamman skickar med det ändå - jävla kärring!) - Gruffa på syster för att hon, trots att det varit överenskommet sedan ett år tillbaka, "slänger ut" en ur lägenheten.
- Släpa ut SINA saker (kläder+dator+minimalt med bohag) på gården. Resten får någon annan lösa.
- För att ytterligare understryka det faktum att man skiter i flytten (någon kan ju gud förbjude få för sig att jag tänker hjälpa till) klä upp sig till tänderna i vit skjorta och hela gå-bort-Stureplanskittet…
- I väntan på att ytterligare flytthjälp (läs körhjälp) anländer, stå och hänga i dörren och se på medan resten (syster, Rockpojken, Mannen och ElakaStyvMamman) gör en sanering modell Anticimex av lägenheten, vilken innehåller dammråttor i storleken perserkattungar 8 veckor, samt toalett och kyl med äckelfaktor 9,8 på en tiogradig skala…..
- Konsekvent totalignorera den otrevliga flytthjälpen.
- Dra därifrån…..(naturligtvis utan att säga hej) och låta syster, Rockpojken, Mannen och ElakaStyvMamman flytta resten av mammas saker som man använt under ett år. Hur systers saker kommer in i lägenheten skiter man ÄNNU mer i..det får väl den otrevliga flytthjälpen ordna.
Man KAN göra så…men man blir inte populär.
Det värsta är att ovanstående var just vad vi genomgick i helgen. Jag ljuger inte en stavelse och ja, jag är asförbannad.
Just nu hoppas jag att jag slipper se ”någon” på väldigt väldigt länge…och hur ”någon” löser sin egen flytt rör mig inte i ryggen!
onsdag 13 augusti 2008
Barn, barn, barn
Världen kryllar just nu av barn, såväl verkliga som blivande.
Är med i en nätcommunity där de blå plussen just nu duggar tätt, tätt.
Finns till och med en separat diskussion kring ”status” på graviditeterna.
På jobbet verkar det bara vara barndiskussioner varenda fika och lunch.
Inskolningar
Dagisproblem
Barnuppfostran
Idag var det en kollega som hade sin minsta med på förmiddagen.
Är med i en nätcommunity där de blå plussen just nu duggar tätt, tätt.
Finns till och med en separat diskussion kring ”status” på graviditeterna.
På jobbet verkar det bara vara barndiskussioner varenda fika och lunch.
Inskolningar
Dagisproblem
Barnuppfostran
Idag var det en kollega som hade sin minsta med på förmiddagen.
Kröp runt kring min stol hela mötet.
Kanske har min saknade biologiska klocka helt plötsligt hoppat igång för det känns lite tungt.
Förstår både kollegor och glada blivande mödrar, barnen är ju det som mycket av deras liv kretsar kring.
Kanske har min saknade biologiska klocka helt plötsligt hoppat igång för det känns lite tungt.
Förstår både kollegor och glada blivande mödrar, barnen är ju det som mycket av deras liv kretsar kring.
Problemet är bara att just nu känns det inte som att jag kommer undan "barninvasionen" någonstans.
Funderar på att inrätta en barnfri zon.
Tills dess föredrar jag att luncha med avdelningens få seniorer eller singlarna.
Då slipper jag iallafall höra det senaste om lilla Tottes potträning till köttbullarna.
tisdag 12 augusti 2008
It´s a deal
Efter mitt frustrerade inlägg i fredags kväll har det hänt en del.
Mannen läste inlägget och surade.
Sen pratade vi.
På söndag eftermiddag fick jag en idé.
Tog med Mannen till sportaffären och inhandlade en crosstrainer.
Därefter beställde vi första tre säsongerna av Arkiv X.
Hem och montera.
Körde första passen redan i söndags kväll.
Skitjobbigt (svetten formligen rann) men riktigt uthärdligt och kul.
Framförallt om man kollar TV (läs SATC) samtidigt.
Ikväll har jag och Mannen gjort en överenskommelse.
Tränar han tre gånger i veckan varje vecka fram till jul går jag med på att köpa en platt-TV.
Crosstrainern surrar redan nere i källaren.....
(Det här har blivit en förbaskat dyr månad men är det vad som behövs för att få fart på Mannen och dessutom underlätta för min egen träning - 30 minuter har man ALLTID - så är det väl värt det...)
Mannen läste inlägget och surade.
Sen pratade vi.
På söndag eftermiddag fick jag en idé.
Tog med Mannen till sportaffären och inhandlade en crosstrainer.
Därefter beställde vi första tre säsongerna av Arkiv X.Hem och montera.
Körde första passen redan i söndags kväll.
Skitjobbigt (svetten formligen rann) men riktigt uthärdligt och kul.
Framförallt om man kollar TV (läs SATC) samtidigt.
Ikväll har jag och Mannen gjort en överenskommelse.
Tränar han tre gånger i veckan varje vecka fram till jul går jag med på att köpa en platt-TV.
Crosstrainern surrar redan nere i källaren.....
(Det här har blivit en förbaskat dyr månad men är det vad som behövs för att få fart på Mannen och dessutom underlätta för min egen träning - 30 minuter har man ALLTID - så är det väl värt det...)
40-kris
Jag har blivit en riktig träningsfåne, något jag aldrig trodde skulle inträffa.
Kör nästan ett pass per dag och mår toppen!
Betydligt piggare och gladare.
Sen gör det inte ont att bli lite fastare i kroppen.
Hoppas jag ska lyckas hålla igång även när höstmörkret börjar krypa närmre inpå knutarna.
De senaste veckorna har jag dock genomgått (?) en smärre kris.
Jag har blivit en 40:a!
Och nu pratar vi INTE ålder.
Har så länge jag kan minnas kämpat för att gå upp i vikt och få lite form.
Sist jag köpte kläder höll jag därför på att få en chock.
Blus i storlek 38 går inte att knäppa, byxor i 38 lika illa!
Jag drar numer storlek 40 (i vinterjoggingbrallor vilka inhandlades igår tom 42!!)
Känslan är kluven.
Har ju faktiskt inte mig veterligen någonsin mått så bra som nu, och det finns inget överflödigt fett på mig.
Men storlek 40!?
Måste vara det att jag slutat med preventivmedel som är boven...
Kör nästan ett pass per dag och mår toppen!
Betydligt piggare och gladare.
Sen gör det inte ont att bli lite fastare i kroppen.
Hoppas jag ska lyckas hålla igång även när höstmörkret börjar krypa närmre inpå knutarna.
De senaste veckorna har jag dock genomgått (?) en smärre kris.
Jag har blivit en 40:a!
Och nu pratar vi INTE ålder.
Har så länge jag kan minnas kämpat för att gå upp i vikt och få lite form.
Sist jag köpte kläder höll jag därför på att få en chock.
Blus i storlek 38 går inte att knäppa, byxor i 38 lika illa!
Jag drar numer storlek 40 (i vinterjoggingbrallor vilka inhandlades igår tom 42!!)
Känslan är kluven.
Har ju faktiskt inte mig veterligen någonsin mått så bra som nu, och det finns inget överflödigt fett på mig.
Men storlek 40!?
Måste vara det att jag slutat med preventivmedel som är boven...
fredag 8 augusti 2008
Bloggen har fått en ansiktslyftning
Eftersom jag tröttnat på det gamla bloggutseendet och dessutom behövde få plats med bannern för Kiva, var det dags att byta bloggtemplate.
Mysanbloggen version 2.0 (besökare 1000 till 2000)
Mysanbloggen version 2.0 (besökare 1000 till 2000)Att byta utseende på bloggen är lite grann som att köpa nya kläder eller göra om hemma.
Det måste kännas "jag".
Hemtamt men ändå lite spännande.
Har ägnat hela kvällen åt att surfa runt.
Utbudet är stort men något med hemkänsla var svårt att hitta.
Det här resultatet är jag ändå rätt nöjd med.
Frustrerad
Blir ingen kajak i helgen.
Mannen har fortfarande ont i en axel.
När vi gick Kungsleden för några år sedan konstaterade han att han MÅSTE börja träna.
När vi sedan kom hem hände..... ingenting!
Jag har tjatat, bönat , bett att han ska komma igång.
Det händer.....ingenting.
Han tar bara på sig "offerkoftan" och fräser något om att "Du får väl satsa på något yngre då..."
Kreativt? NOT!!!!
Jävla pappskalle, jag vill ju inte HA någon annan! FATTA!!!
Frustrerad!
Inte gör det saken bättre att han numera ALLTID är trött...
Får nog börja planera för att göra mer av friluftsliv på egen hand.
Problemet är bara att jag vill att vi ska göra det tillsammans.
Blir hundra gånger roligare då.
Men han verkar ju inte tillräckligt motiverad för att verkligen göra något åt det så jag har väl tyvärr inget val?
Frustrerad!!
Mannen har fortfarande ont i en axel.
När vi gick Kungsleden för några år sedan konstaterade han att han MÅSTE börja träna.
När vi sedan kom hem hände..... ingenting!
Jag har tjatat, bönat , bett att han ska komma igång.
Det händer.....ingenting.
Han tar bara på sig "offerkoftan" och fräser något om att "Du får väl satsa på något yngre då..."
Kreativt? NOT!!!!
Jävla pappskalle, jag vill ju inte HA någon annan! FATTA!!!
Frustrerad!
Inte gör det saken bättre att han numera ALLTID är trött...
Får nog börja planera för att göra mer av friluftsliv på egen hand.
Problemet är bara att jag vill att vi ska göra det tillsammans.
Blir hundra gånger roligare då.
Men han verkar ju inte tillräckligt motiverad för att verkligen göra något åt det så jag har väl tyvärr inget val?
Frustrerad!!
onsdag 6 augusti 2008
Är det inte lunch snart?
I gårkväll var Kusinsyrrorna tillsammans med en pojkvän (ytterligare en Rockpojke) och Ljudmuppen över på en bit mat och "catch up"
God mat (kan varmt rekommendera Panna cotta med jordgubbar med basilika - supermumsigt!) prat, skratt, mera skratt och sedan lite dansmatta...helt plötsligt var klockan över elva!
När väckarklockan ringde fem i morse var det ganska segt att ta sig upp. Under några minuter låg jag och funderade över om det verkligen inte fanns någon liten anledning till att få vända mig på andra sidan och somna om. Slogs dock av insikten om att jag faktiskt LOVAT Mannen skjuts till tåget vilket gjorde att det bara var att masa sig upp.
När jag lämnat av honom fick det bli en morgonrunda i spåret.
Lugn joggning. Kroppen fick jobba på egen hand och en timma senare hade jag faktiskt tagit mig runt en mil i duggregnet.
I övrigt är tillvaron rätt seg. Har inte kommit upp i tempo efter semestern ännu.
Just nu känns det mest som att det borde vara lunch snart....
God mat (kan varmt rekommendera Panna cotta med jordgubbar med basilika - supermumsigt!) prat, skratt, mera skratt och sedan lite dansmatta...helt plötsligt var klockan över elva!
När väckarklockan ringde fem i morse var det ganska segt att ta sig upp. Under några minuter låg jag och funderade över om det verkligen inte fanns någon liten anledning till att få vända mig på andra sidan och somna om. Slogs dock av insikten om att jag faktiskt LOVAT Mannen skjuts till tåget vilket gjorde att det bara var att masa sig upp.
När jag lämnat av honom fick det bli en morgonrunda i spåret.
Lugn joggning. Kroppen fick jobba på egen hand och en timma senare hade jag faktiskt tagit mig runt en mil i duggregnet.
I övrigt är tillvaron rätt seg. Har inte kommit upp i tempo efter semestern ännu.
Just nu känns det mest som att det borde vara lunch snart....
tisdag 5 augusti 2008
Kiva.org
Satt och surfade en stund i helgen och trillade då in på Kivas hemsida.
Jag blev hooked!
Idén med Kiva är att man via sk microlån stödjer en entreprenör i tredje världen för att denne t ex ska kunna vidareutveckla sin business.
Hjälp till självhjälp.
Jag gillar tanken, pengarna blir inte ett anonymt bidrag utan stöd och morot för den som lånar, dessutom är det kul att kunna följa entrerenörerna och företagens utveckling. Känns också bra att jag själv får välja vilka affärsidéer jag vill stödja.
Återbetalningsnivån på lånen är hög (vill minnas den låg någonstans kring 97%) och när lånet är återbetalat kan jag själv välja om jag vill ha tillbaka pengarna eller satsa dem i ett nytt projekt.
Testa gärna du också http://www.kiva.org/
Jag blev hooked!
Idén med Kiva är att man via sk microlån stödjer en entreprenör i tredje världen för att denne t ex ska kunna vidareutveckla sin business.
Hjälp till självhjälp.
Jag gillar tanken, pengarna blir inte ett anonymt bidrag utan stöd och morot för den som lånar, dessutom är det kul att kunna följa entrerenörerna och företagens utveckling. Känns också bra att jag själv får välja vilka affärsidéer jag vill stödja.
Återbetalningsnivån på lånen är hög (vill minnas den låg någonstans kring 97%) och när lånet är återbetalat kan jag själv välja om jag vill ha tillbaka pengarna eller satsa dem i ett nytt projekt.
Testa gärna du också http://www.kiva.org/
Tillbaka på jobbet
Har nu varit igång några dagar. Igår kom merparten av gänget tillbaka. Ännu har dock inte jobbet rullat igång på allvar.
Har passat på att byta operativsystem på min dator vilket gick förvånansvärt smärtfritt.
Nu återstår bara att testa alla nya roliga funktioner.
Och så en tur till kaffeautomaten förståss.
Ute hänger regnet i luften.
Har passat på att byta operativsystem på min dator vilket gick förvånansvärt smärtfritt.
Nu återstår bara att testa alla nya roliga funktioner.
Och så en tur till kaffeautomaten förståss.
Ute hänger regnet i luften.
tisdag 29 juli 2008
Kajakkurs
Vi är på tvådagars kajakkurs i St Annas skärgård jag och Mannen.
Mannen fick det av mig i födelsedagspresent i våras.
Paddling, navigering, kajaksäkerhet och god mat.
Därtill en natur som är vacker så det nästan gör ont.
Vad sägs om den här utsikten......
Mannen fick det av mig i födelsedagspresent i våras.
Paddling, navigering, kajaksäkerhet och god mat.
Därtill en natur som är vacker så det nästan gör ont.
Vad sägs om den här utsikten......
St Anna, från en tältöppning en solig morgon i juli
lördag 26 juli 2008
Ullared
Har för första gången i mitt liv besökt Ullared.
Har alltid trott det är något i stil med ”Leftovers från rean för två år sedan”
Det var det inte!
På min lista över ”behöver fyllas på i garderoben” stod lite underkläder och strumpor.
Efter fyra timmar (vi hade kunnat gå där längre men tyvärr stängde de 16 på lördagar) kom vi därifrån med tre kassar kläder och diverse samt fyra tusen fattigare.
Jag kommer inte behöva köpa kläder förrän i vår…..
Äääälskar att fynda!
Har alltid trott det är något i stil med ”Leftovers från rean för två år sedan”
Det var det inte!
På min lista över ”behöver fyllas på i garderoben” stod lite underkläder och strumpor.
Efter fyra timmar (vi hade kunnat gå där längre men tyvärr stängde de 16 på lördagar) kom vi därifrån med tre kassar kläder och diverse samt fyra tusen fattigare.
Jag kommer inte behöva köpa kläder förrän i vår…..
Äääälskar att fynda!
fredag 25 juli 2008
Midnatt vid ett hav
Sen kväll.
Tassar ner till havet, det är nästan midnatt.
Fortfarande ljummet i sanden.
Mörkt.
Mannen får sitta på stranden med pannlampa.
Min egen fyr i mörkret.
Vadar ut.
Flyter.
Ovanför bara måne, mörker och stjärnor.
Stjärnfall.
Låt mig få fortsätta vara lycklig!
Tassar ner till havet, det är nästan midnatt.
Fortfarande ljummet i sanden.
Mörkt.
Mannen får sitta på stranden med pannlampa.
Min egen fyr i mörkret.
Vadar ut.
Flyter.
Ovanför bara måne, mörker och stjärnor.
Stjärnfall.
Låt mig få fortsätta vara lycklig!
torsdag 24 juli 2008
Mot svensk hamn
Sitter på nattbåten mot Trelleborg och lämnar Rügen bakom oss.
En ö som helst ska upplevas i bra väder men när solen tittade fram var den riktigt, riktigt trevlig.
LillaHusetPåHjulen kommer nog få ta oss dit fler gånger.
Klockan är nu seent...
Brevid oss sitter ett gäng drängfulla polacker.Polska låter som vederbörande är full i vanliga fall.
Fyllepolska låter om vederbörande borde bäras bort och bäddas ner med ett rör Treo inför morgondagen....
Två timmar kvar vilka jag ska slå ihjäl med en tur till tax-free shopen och så snart vi kommer över svenskt vatten ska jag blogga.
Men först alltså Tax-freen vilken enligt uppgift ska ha extrapris på vår bröllops”champange”, tur att inte hela semesterkassan gick åt på Bordershop.
Bordershop Rügen visade sig för övrigt vara ett magplask.
Litet sortiment och betydligt dyrare än att handla i vanlig tyskt matvaruaffär.
Bra att veta till nästa gång...
Under tiden tuffar färjan på, våra polska vänner ölar vidare, mitt the kallnar i kåsan och på golvet framför spelautomaten har familjen Tysk lagt ut sina liggunderlag och sovsäckar och sussar sött.
Natti!
Vad som hände: Tax-freen visade sig vara stängd efter 01, någon uppkoppling fick jag aldrig utan bloggandet fick göras från ställplatsen i hamnen morgonen därpå....
Det enda som följde antagandent var att polackerna blev dock allt fullare, tog sig dock av båten för egen maskin...själv tittade jag på film istället...så kan det gå ;-)
En ö som helst ska upplevas i bra väder men när solen tittade fram var den riktigt, riktigt trevlig.
LillaHusetPåHjulen kommer nog få ta oss dit fler gånger.
Klockan är nu seent...
Brevid oss sitter ett gäng drängfulla polacker.Polska låter som vederbörande är full i vanliga fall.
Fyllepolska låter om vederbörande borde bäras bort och bäddas ner med ett rör Treo inför morgondagen....
Två timmar kvar vilka jag ska slå ihjäl med en tur till tax-free shopen och så snart vi kommer över svenskt vatten ska jag blogga.
Men först alltså Tax-freen vilken enligt uppgift ska ha extrapris på vår bröllops”champange”, tur att inte hela semesterkassan gick åt på Bordershop.
Bordershop Rügen visade sig för övrigt vara ett magplask.
Litet sortiment och betydligt dyrare än att handla i vanlig tyskt matvaruaffär.
Bra att veta till nästa gång...
Under tiden tuffar färjan på, våra polska vänner ölar vidare, mitt the kallnar i kåsan och på golvet framför spelautomaten har familjen Tysk lagt ut sina liggunderlag och sovsäckar och sussar sött.
Natti!
Vad som hände: Tax-freen visade sig vara stängd efter 01, någon uppkoppling fick jag aldrig utan bloggandet fick göras från ställplatsen i hamnen morgonen därpå....
Det enda som följde antagandent var att polackerna blev dock allt fullare, tog sig dock av båten för egen maskin...själv tittade jag på film istället...så kan det gå ;-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)