Någon sorts form av normaltillstånd?

I går var jag ute och sprang för första gången på över en vecka.
Eller sprang och sprang.
Jag lufsade runt iallafall.
Blev en mil i skogsterräng.
Faktum är att det kändes riktigt bra, trots att det numera tar emot mer mentalt att ge sig ut och röra på sig.
Benhinnorna gjorde inte ont längre och flåset var bättre.
Kanske har järntillskottet börjat göra sitt till (Blutsaft)?
Finns iallafall en liten förhoppning om att jag ska ta mig runt Lidingöhalvan med någon form av behållning i slutet av månaden.
Är glad att jag har loppet som någon form av "piska" annars skulle jag bli soffpotatis på heltid.

I övrigt är sömnbehovet fortfarande enormt.
Verkar kunna sova ungefär hur mycket som helst. Håller mig i hyfsat medveten form dagtid men håller på att gäspa käken ur led så snart klockan passerat tio på kvällen.
Känns ungefär som när man fjällvandrat en hel dag med packning och så småningom kommer fram till stugan. Något annat än horisontalläge går inte kroppen med på, även om huvudet skulle komma på andra tankar.

Sover, iallafall för det mesta, som en sten men drömmer en massa.
Tror jag drömt mig igenom varenda strulig relation jag haft i hela mitt liv de senaste veckorna.
Känns lite skumt.

Härom natten vaknade jag av att jag bett ett gammalt ex om ursäkt för att jag varit så elak.
Hallå -det var faktiskt HAN som var omöjlig att dela ett förhållande med!
Någon som vet var man vänder sig för dröm-redigering?

Ytterligare värdelöst vetande kring min "status" i vad jag tror är vecka 9.
Det fett jag har verkar ha fraktat sig till någonstans straxt över höftbenen.
I praktiken innebär det att min avsaknad av midja nu är ännu mer tydlig.
Har dock inte gått upp särskilt mycket i vikt (ligger väl på ca 1 kg plus)
Grodden verkar vara en hungrig krabat, med tanke på att jag äter som ett mindre Gotlandsruss.

Grodden vill inte ha vatten.....

Har drabbats av första konkreta graviditetsillamåendet. Hittills har jag mest mått "skumt" till och från, framförallt om det börjar gå mer än tre timmar sedan jag åt senast.

I morse gick jag dock från morgonzombie till kaskadspyende morgonzombie på cirkus 35 sekunder blankt.

Brevid sängen har jag en flaska vatten stående.
När jag bäddat i morse såg den hemskt frestande ut, varför jag svepte några deciliter.
35 sekunder senare står jag, utan minsta förvarning, med huvet över handfatet i badrummet och undrar förvirrat vad som hände.

Uppenbarligen gillar inte Grodden vatten på morgonen.
H*n vill ha juice.

På bettet....

Den nya gadden blev faktiskt billigare än befarat, något som firades med lite lunchsushi från favoritstället.

På väg tillbaka till jobbet började dock bilen krångla.
Uppenbarligen gillade den inte behandlingen i lördags.
Den står nu i garaget hemma i väntan på servicetid.

Summan av onödiga utgifter och livets små förtretligheter tycks vara konstant.

Jomen varför inte...

Bita sönder en tand har jag ju inte provat tidigare den här veckan...
När jag ändå inte haft några andra onödiga utlägg redan kan jag väl passa på att lägga några tusen på en ny gadd också?

Mera gnäll......

Jag tillhör typen som borde gå i ide någon gång i början av september och inte sticka fram nyllet förrän snön lagt sig och gjort världen åtminstonde något ljusare.

Fullkomligt avskyr höst, mörker, regn och kyla.
Försöker se det positiva i att kunna sköra äpplen, plocka svamp, hög ren luft och vad alla höstivrare nu framför som höstens företräden.
Hur jag än försöker kommer jag inte ifrån att mörkret och kylan bara gör mig trött ända in i själen.
All ta-sig-församhet jag i vanliga fall besitter försvinner ner genom avloppsbrunnen med duschvattnet på morgon (joo, jag står läääänge i duschen. Försöker lagra värme för resten av dagen.....) och jag harvar runt som en hålögd tråkig zombie. När jag inte sover förståss.
Just nu kan jag utan problem sova tio timmar i sträck (och ändå vakna trött).

Huruvida den här hösten är vidrigare pga naturlig trötthet pga graviditeten ska jag låta vara osagt, men mitt zombie-tillstånd verkar bara bli värre och värre med åren.
Om det beror på att sommaren mer eller mindre saknat riktigt varma dagar med långa härliga ljumma kvällar vet jag inte men en sak är säker.
JAG BEHÖVER LJUS!! Jag funkar inte i detta förbannade mörker.

När jag var som allra deppigast i helgen lekte Mannen med tanken om ett utlandsuppdrag i Genoa.
Faktum är att idén lockar.
Vore det inte för att de är katoliker och ser kvinnans naturliga plats som den framför spisen, skulle jag vilja åka i morgon dag.
Har dock inte helt släppt tanken.....

En sak är säker.
Jag är som Gardells same (ni vet killen han berättade om i en av sina tidigaste föreställningar. Samekillen som inte kunde med kyla......han slutade visst som servitör i Spanien), jag bor på helt fel plats.