Sommar i P1

Sitter och försöker beta mig igenom högar av rutinjobb.

För att inte drabbas av allt för mycket leda, jag är och kommer nog aldrig bli en rutinmänniska, passar jag på att lyssna på några av de Sommarpratare jag missat.

Fördelen med att lyssna på webben är många, men framförallt den att om någon inte fångar mitt intresse, kan jag snabbt klicka vidare till nästa program utan att behöva vänta till nästa dag.

De program som framförallt tilltalar mig är de där "prataren" låter mig komma nära, förmedlar känsla och tanke, vågar släppa in mig som lyssnare. Inte för att fiska sympatier och stora kvällstidningsrubriker dagen därpå, utan för att det han/hon har att säga är viktigt, för prataren som person eller någon annan.

I förmiddags lyssnade jag på Michael Nyqvist.
Vilket program!
De 83 minuterna kändes nästan "hudlösa". Vilken känsla!

När programmet var till ända snurrar tankarna i huvudet -vill veta mer!
Tror dock inte det kommer några mera, iallafall inte publikt. Känns som detta var Michaels sätt att sätta punkt på en lång resa, och samtidigt dela med sig av sina tankar, känslor och erfarenheter.

...och återigen lär jag mig att varje människa bär på en oväntad och fascinerande historia.

Jag är förföljd

Var jag än går just nu...

gravidmagar
barnvagnar
söta barntillbehör

...men framförallt urcharmiga bäbisar.

Senast var imorse på tåget på väg till jobbet.
Mitt emot mig satt lilla O - en ursöt kille på nio månader.

Trots att han enligt sin mor egentligen borde sovit förmiddagslur för länge sedan, var han INTE intresserad av vare sig napp eller vagn. Fanns alldeles för mycket intressant att titta på - folk, små bjäbbiga hundar, leksakerna och skogen som svischade förbi utanför fönstret.

Sova? Nä,nä...

När det var dags för mig att stiga av sa han hej med ett stort soligt leende och i nederkäken lyste två små risgrynständer.

Hmm. Lilla O, försöker du säga mig något?