Ägnade kvällen igår åt lite Googling kring barntankar.
Hittade in alles tre diskusionstrådar på ämnet "Vill inte ha barn".
Antalet sidor på ämnet VILL ha barn var desto fler.
Är jag det bara mig det här valet inte är självklart för?
Letar vidare...
fredag 8 juni 2007
onsdag 6 juni 2007
På väg igen – underbart är kort
Sen kväll på väg till lägenheten i Y.
Lugnt på tåget. De flesta verkar fortfarande njuta av den lediga nationaldagen alternativt tillbringar tiden framför TV:n för att heja fram Sverige i fotbollsmatchen mot Island. Ingen direkt trängsel med andra ord.
På sätt och vis blir det en mer familjär stämning på tåget när man åker sen kväll. Ikväll tog personalen tom tillfället i akt att rapportera matchställningen i halvlek (samtidigt som vi rullade iväg efter stoppet i X-stad där jag fastnade igårkväll) och tipsa om kvällens utbud i bistron.
Har varit en innehållsrik dag tillsammans med maken där jag försökt stoppa alla tankar på jobb och annat långt bak i hjärnvindlingarna.
Efter en trevlig oplanerad kväll på stan har vi förberett helgens segelutflykt. Tro det eller ej men jag ska för första gången i mitt liv sätta fötterna på en segelbåt! Ska bli spännande att se hur det är. Har laddat upp med sjösjukepiller ifall min överaktiva balansnerv skulle hitta på att försöka sätta mig ur spel.
Vidare har dagen innehållit en gigantisk glass på ett av länets smultronställen samt en investering till huset – vi har blivit med kompost!
Efter att ha konstaterat att familjens minskade omfattning inte återspeglades på sopräkningen, dök tankarna på ett kompostkärl upp. Dessutom har vi ett antal blomrabatter vilka skulle behöva en rejäl energiboost då tomten främst består av lerjord, så varför inte förena nytta med ”nöje”?
Nu står därför en begagnad ”tombola-variant” på tomten klar att tas i bruk. Spörs att se om vi får det att fungera lika smidigt som de tips vi läst på nätet gör gällande. Lär återkomma kring ämnet.
Tyvärr har Sverige idag även förlorat en av sina stora artister då Povel Ramel gått ur tiden.
En sann ordekvillibrist vars texter jag länge imponerats av och vars skivor jag ofta lyssnar på.
Texter som blandar allvar och humor.
Tack Povel för ett väl förvaltat värv och alla de örhängen du gett din publik! Vi är många som kommer att sakna dig…
Bara en enda ros på ett evigt klänge
Så är livet - trist, varar länge
Men, underbart är kort
Alldeles för kort
Följer du ödets väg genom dunkla gränder
Når dig solen, en glimt i sänder
Ty, underbart är kort
Alldeles för kort
På var sommaräng du finner bara en lyckoklöver, någonstans
Och likaså en enda gång, du möter just den vän du behöver, så ta din chans
Men fort, innan den flyr bort
Underbart är kort
Alldeles för kort…..
Lugnt på tåget. De flesta verkar fortfarande njuta av den lediga nationaldagen alternativt tillbringar tiden framför TV:n för att heja fram Sverige i fotbollsmatchen mot Island. Ingen direkt trängsel med andra ord.
På sätt och vis blir det en mer familjär stämning på tåget när man åker sen kväll. Ikväll tog personalen tom tillfället i akt att rapportera matchställningen i halvlek (samtidigt som vi rullade iväg efter stoppet i X-stad där jag fastnade igårkväll) och tipsa om kvällens utbud i bistron.
Har varit en innehållsrik dag tillsammans med maken där jag försökt stoppa alla tankar på jobb och annat långt bak i hjärnvindlingarna.
Efter en trevlig oplanerad kväll på stan har vi förberett helgens segelutflykt. Tro det eller ej men jag ska för första gången i mitt liv sätta fötterna på en segelbåt! Ska bli spännande att se hur det är. Har laddat upp med sjösjukepiller ifall min överaktiva balansnerv skulle hitta på att försöka sätta mig ur spel.
Vidare har dagen innehållit en gigantisk glass på ett av länets smultronställen samt en investering till huset – vi har blivit med kompost!
Efter att ha konstaterat att familjens minskade omfattning inte återspeglades på sopräkningen, dök tankarna på ett kompostkärl upp. Dessutom har vi ett antal blomrabatter vilka skulle behöva en rejäl energiboost då tomten främst består av lerjord, så varför inte förena nytta med ”nöje”?
Nu står därför en begagnad ”tombola-variant” på tomten klar att tas i bruk. Spörs att se om vi får det att fungera lika smidigt som de tips vi läst på nätet gör gällande. Lär återkomma kring ämnet.
Tyvärr har Sverige idag även förlorat en av sina stora artister då Povel Ramel gått ur tiden.
En sann ordekvillibrist vars texter jag länge imponerats av och vars skivor jag ofta lyssnar på.
Texter som blandar allvar och humor.
Tack Povel för ett väl förvaltat värv och alla de örhängen du gett din publik! Vi är många som kommer att sakna dig…
Bara en enda ros på ett evigt klänge
Så är livet - trist, varar länge
Men, underbart är kort
Alldeles för kort
Följer du ödets väg genom dunkla gränder
Når dig solen, en glimt i sänder
Ty, underbart är kort
Alldeles för kort
På var sommaräng du finner bara en lyckoklöver, någonstans
Och likaså en enda gång, du möter just den vän du behöver, så ta din chans
Men fort, innan den flyr bort
Underbart är kort
Alldeles för kort…..
Man ska vara försiktig….
..med vad man ber om. Knappt hade jag skrivit det förra inlägget på vägen hem förrän tåget saktar in i x-stad – och en timma senare har vi fortfarande inte kommit vidare!
Motorhaveri.
Får då meddelande om att samtliga passagerare ska kliva av och ta den efterföljande X2000-tåget istället. Som redan är fullbokat.
Den här ekvationen går inte ihop. Alla kommer inte att komma med.
Börjar därför fundera över alternativ och rådfrågar en medresenär jag ofta ser på morgontåget…
Det hela resulterar i att vi lubbar över till intilliggande perrong för att istället ta pendeln.
Den avgår i tid och allt är frid och fröjd – tills vi får stanna mitt i skogen för att vänta in det efterföljande X2000-tåget som, trots försening redan i X-stad, nu kommit ikapp (nej, jag kan inte för mitt liv tro att de lyckades få på passagerarna från ett fullbokat tåg ombord på nästa fullbokade tåg på –5 minuter…Misstänker att samtliga fick invänta efterföljande Intercityanslutning)
Vi är alltså någon minut försenade till Y-by. Konduktören från det tåg vi kommer med kontaktar trafikledningen och vi springer…..bara för att komma upp på den intilliggande perrongen och se baken på tåget i änden av perrongen! Men vänta, den står stilla!
Ok, de har inte fått startsignal utan har fått vänta in…nu MÅSTE väl ändå lokföraren se oss….jag menar – fem personer springande över perrongen vilt viftande är svårt att missa!!!
Trodde vi ja! När den förste av oss kommer några steg från sista vagnen rullar den iväg och nästa anslutning går en timma senare.
Nu har allt redan gått åt helvete med den helgdagsaftonen. Fick bli en cider på en pub tillsammans med några andra pendlare i samma sits. Trevligt men inte vad jag tänkt mig.
På väg hem ringer jag maken som erbjudit sig att åka ner till stationen och hämta mig….solen skiner fortfarande varmt, det är helgdagsafton och jag är, i alla fall till viss del, ledig imorgon…
- Hörru, skit i bilen. Ta bussen ner så går vi och tar en öl istället!
Livet blir inte alltid som man tänkt sig – ibland kan det till och med bli bättre…
Motorhaveri.
Får då meddelande om att samtliga passagerare ska kliva av och ta den efterföljande X2000-tåget istället. Som redan är fullbokat.
Den här ekvationen går inte ihop. Alla kommer inte att komma med.
Börjar därför fundera över alternativ och rådfrågar en medresenär jag ofta ser på morgontåget…
Det hela resulterar i att vi lubbar över till intilliggande perrong för att istället ta pendeln.
Den avgår i tid och allt är frid och fröjd – tills vi får stanna mitt i skogen för att vänta in det efterföljande X2000-tåget som, trots försening redan i X-stad, nu kommit ikapp (nej, jag kan inte för mitt liv tro att de lyckades få på passagerarna från ett fullbokat tåg ombord på nästa fullbokade tåg på –5 minuter…Misstänker att samtliga fick invänta efterföljande Intercityanslutning)
Vi är alltså någon minut försenade till Y-by. Konduktören från det tåg vi kommer med kontaktar trafikledningen och vi springer…..bara för att komma upp på den intilliggande perrongen och se baken på tåget i änden av perrongen! Men vänta, den står stilla!
Ok, de har inte fått startsignal utan har fått vänta in…nu MÅSTE väl ändå lokföraren se oss….jag menar – fem personer springande över perrongen vilt viftande är svårt att missa!!!
Trodde vi ja! När den förste av oss kommer några steg från sista vagnen rullar den iväg och nästa anslutning går en timma senare.
Nu har allt redan gått åt helvete med den helgdagsaftonen. Fick bli en cider på en pub tillsammans med några andra pendlare i samma sits. Trevligt men inte vad jag tänkt mig.
På väg hem ringer jag maken som erbjudit sig att åka ner till stationen och hämta mig….solen skiner fortfarande varmt, det är helgdagsafton och jag är, i alla fall till viss del, ledig imorgon…
- Hörru, skit i bilen. Ta bussen ner så går vi och tar en öl istället!
Livet blir inte alltid som man tänkt sig – ibland kan det till och med bli bättre…
Trivs inte med mig själv....
Normalt är jag en rätt positiv och glad person. Tycker om utmaningar och träffa nya människor. Så är det inte nu.
Jag är ”låg” och har ingen gaist för någonting. Det mesta känns motigt. Energikurvan pekar neråt trots löpning och allt annat jag tar till för att försöka hitta kraft och motivation.
Känns som jag befinner mig i en nedåtgående spiral. Vart jag än vänder mig just nu är det stopp. Allt som kan sätta käppar i hjulen gör det – rejält.
Trivs inte med mig själv just nu. Vill tillbaka till mitt glada positiva jag som tycker om livet.
Den här situationen känns övermäktig. Försöker hålla masken utåt trots att jag helst av allt skulle vilja ställa mig upp och vråla rakt ut över alla ”ärkepuckon” som inte ger mig förutsättningar att utföra det jobb de begär av mig.
Snälla, ett litet ljus i mörkret…är det för mycket begärt?
Lite respekt för att jag försöker utföra ett professionellt jobb? Är det att kräva för mycket?
Det känns inte OK att inte bli tagen på allvar utan gång på gång inse att ännu en mötesbokning tydligen inte var tillräckligt viktig för att respekteras, ännu en fråga lämnas obesvarad. Ännu en fråga mottas med ett suck, stön och känslan av att jag står med mössan i hand och tigger och ber….
Jag försöker ju faktiskt inte genomföra det här uppdraget för min egen skull och just nu har jag inget alternativ än att försöka hitta någon liten väg fram!
Jag är ”låg” och har ingen gaist för någonting. Det mesta känns motigt. Energikurvan pekar neråt trots löpning och allt annat jag tar till för att försöka hitta kraft och motivation.
Känns som jag befinner mig i en nedåtgående spiral. Vart jag än vänder mig just nu är det stopp. Allt som kan sätta käppar i hjulen gör det – rejält.
Trivs inte med mig själv just nu. Vill tillbaka till mitt glada positiva jag som tycker om livet.
Den här situationen känns övermäktig. Försöker hålla masken utåt trots att jag helst av allt skulle vilja ställa mig upp och vråla rakt ut över alla ”ärkepuckon” som inte ger mig förutsättningar att utföra det jobb de begär av mig.
Snälla, ett litet ljus i mörkret…är det för mycket begärt?
Lite respekt för att jag försöker utföra ett professionellt jobb? Är det att kräva för mycket?
Det känns inte OK att inte bli tagen på allvar utan gång på gång inse att ännu en mötesbokning tydligen inte var tillräckligt viktig för att respekteras, ännu en fråga lämnas obesvarad. Ännu en fråga mottas med ett suck, stön och känslan av att jag står med mössan i hand och tigger och ber….
Jag försöker ju faktiskt inte genomföra det här uppdraget för min egen skull och just nu har jag inget alternativ än att försöka hitta någon liten väg fram!
måndag 4 juni 2007
Dags att ta nästa steg?
För närvarande är det mycket som far i huvudet. En tanke verkar ge näring åt nästa tanke som triggar igång känslorna tills tillvaron blir en enda emotionell och tankemässig karusell som nästan gör mig åksjuk. Mycket är ovisst, både på jobb och privatfront och det börjar bli dags att ta nästa steg på båda planen. Men vilka är de stegen?
Jobbet är ju som det är i dagsläget – en oerhörd energislukare som just nu fullkomligt tar all energi. Jag somnar som en död på kvällarna och sover tungt. Tack och lov har jag inga sömnproblem, snarare tvärt om. Verkar inte få nog och är nästan medvetslös när klockan ringer. Flyktbeteende? Vet inte. Lutar nog mer åt att jag känner mig trygg hemma och kroppen därför kopplar ifrån fullständigt.
På det privata planet då?
Vi gifte oss som sagt i september och allt är på det planet bättre än jag trodde var möjligt. Ändå känns det som att frågan ligger i luften – vad händer nu då?
Det naturliga nästa steget efter giftermål brukar vara barn.
Jag vet att min man gärna skulle vilja ha ett barn till. Frågan är, vill jag?
Har aldrig tillhört typen som varit särskilt intresserad av småbarn. Har småsyskon själv och visst, de var väl kul, men den där riktiga barnlängtan har aldrig infunnit sig, vare sig på grund av dem eller på grund av andra småbarn i min omgivning.
Samtidigt är jag inte heller helt övertygad om att jag INTE vill ha barn. Har väntat på att den berömda biologiska klockan ska ge sig till känna och på så sätt tala om att det är dags.
Min tycks dock ha levererats utan batterier eller också vet jag inte vad jag ska lyssna efter.
Är både imponerad, och lite avundsjuk på dem som ”längta barn–frågan” är så självklar för. Själv känner jag mig bara förvirrad.
Om man ”ska” ha barn, borde man inte längta då, innan man försöker skaffa dem?
Precis som man som man söker och längtar efter ”Den stora kärleken”?
Om jag inte längtar, är det ändå rätt att försöka ?
Jag har ju ett val, det har inte barnet – det tvingas dras med mig tills den blir myndig och kan stå på egna ben.
Trodde ju inte det skulle kännas något speciellt att gifta sig, men den känslan jag hade på kvällen till vår bröllopsdag kan väl närmast liknas vid euforisk och lyckokänslan lever kvar fortfarande. Tänk om det är samma sak med barn, bara det att jag inte fattat det förrän det är för sent?
Dessutom är inte barn något man bara ”skaffar”.
Tänk om vi kommer överens om att försöka och sedan visar det sig att tjugo år av p-piller och hormonspiral varit förgäves och jag inte KAN få barn? Min man kan ju uppenbarligen eftersom han har en kull sedan förut, men det garanterar ju inte att det fungerar med mig.
Tänk om….
Jag lär återkomma till ämnet.
Jobbet är ju som det är i dagsläget – en oerhörd energislukare som just nu fullkomligt tar all energi. Jag somnar som en död på kvällarna och sover tungt. Tack och lov har jag inga sömnproblem, snarare tvärt om. Verkar inte få nog och är nästan medvetslös när klockan ringer. Flyktbeteende? Vet inte. Lutar nog mer åt att jag känner mig trygg hemma och kroppen därför kopplar ifrån fullständigt.
På det privata planet då?
Vi gifte oss som sagt i september och allt är på det planet bättre än jag trodde var möjligt. Ändå känns det som att frågan ligger i luften – vad händer nu då?
Det naturliga nästa steget efter giftermål brukar vara barn.
Jag vet att min man gärna skulle vilja ha ett barn till. Frågan är, vill jag?
Har aldrig tillhört typen som varit särskilt intresserad av småbarn. Har småsyskon själv och visst, de var väl kul, men den där riktiga barnlängtan har aldrig infunnit sig, vare sig på grund av dem eller på grund av andra småbarn i min omgivning.
Samtidigt är jag inte heller helt övertygad om att jag INTE vill ha barn. Har väntat på att den berömda biologiska klockan ska ge sig till känna och på så sätt tala om att det är dags.
Min tycks dock ha levererats utan batterier eller också vet jag inte vad jag ska lyssna efter.
Är både imponerad, och lite avundsjuk på dem som ”längta barn–frågan” är så självklar för. Själv känner jag mig bara förvirrad.
Om man ”ska” ha barn, borde man inte längta då, innan man försöker skaffa dem?
Precis som man som man söker och längtar efter ”Den stora kärleken”?
Om jag inte längtar, är det ändå rätt att försöka ?
Jag har ju ett val, det har inte barnet – det tvingas dras med mig tills den blir myndig och kan stå på egna ben.
Trodde ju inte det skulle kännas något speciellt att gifta sig, men den känslan jag hade på kvällen till vår bröllopsdag kan väl närmast liknas vid euforisk och lyckokänslan lever kvar fortfarande. Tänk om det är samma sak med barn, bara det att jag inte fattat det förrän det är för sent?
Dessutom är inte barn något man bara ”skaffar”.
Tänk om vi kommer överens om att försöka och sedan visar det sig att tjugo år av p-piller och hormonspiral varit förgäves och jag inte KAN få barn? Min man kan ju uppenbarligen eftersom han har en kull sedan förut, men det garanterar ju inte att det fungerar med mig.
Tänk om….
Jag lär återkomma till ämnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)