Telefonförsäljare

”Hej, jag heter Linda och ringer på uppdrag av Rädda Barnen. Jag vill bara börja med att tacka för den insats ni gör för oss och berätta att det betyder mycket!”

Jag: -”Ehh, vänta nu...vilken insats?”
-”Det står här att ni är månadsgivare!?”
-”Nej, det är vi inte. Vi har fadderbarn via Barnfonden!”
- ”Men är det inte X jag talar med?”
- ”Jo”
-”På adress ÅÄÖ?”
Då inser jag vad som är grunden till förvirringen
-”Nej, det är Mannens X-fru. Hon flyttade härifrån för sisådär 9 år sedan!”

Ibland blir det rätt komiskt att jag, lilla A och makens X heter samma sak. (Dock med lite annan stavning men det hörs ju aldrig på uttalet.)
Sen kan man ju tycka att vissa organisationer borde ägna sig åt lite registervård då och då.

Egomamma

Jag behöver mål i tillvaron.
Något som gör att jag testar gränserna lite, lite till.
Utan mål att jobba mot känns tillvaron lite vacuumartad.

De mål jag tagit mig igenom det här året har framförallt varit mentala.
Nu känns det som det är dags för ett mentalt och fysiskt.
Att jag under föräldraledigheten upptäckt att min kropp har ett väldigt stort rörelsebehov för att kunna hantera vaknätter och annat ”meck” som blir kring livet som småbarnsförälder bidrar väl.
Nu är det dock för sent att backa.
Jag är redan anmäld.
I juni ska jag springa mitt livs första halvmara!

Har hittat en del träningstips på nätet och satt ihop ett träningsprogram för tiden fram till loppet med start den här veckan.

Igår var egentligen vilodag och jag hade tänkt ta eftermiddagen för att åka till ICA och veckohandla med lilla A.
Efter lunch sov hon, mätt och nybytt, så gott i vagnen så det kändes elakt att väcka henne trots att hon älskar turerna till affären (det är ju folk där man kan prata med och massor att titta på!)
Att solen faktiskt tittade fram gjorde ju inte saken sämre.

Hoppade i träningskläderna och drog iväg.
Första kilometrarna gick allt jättebra och lilla A sov gott i vagnen.
Vid ca tre kilometer vaknade hon och låg och jollrade glatt en stund tills hon på ett ögonblick lessnade TOTALT.
Gallskrik och ilsket sprattlande bäbis i vagnen med krokodiltårar i ansiktet.
Inget jag försökte med fungerade.
Detta sammanfaller naturligtvis med att ALLA områdets mammor är på väg hem från hämtning på dagis och cyklar förbi oss.
Jag riktigt kände domen hängande över huvudet.
”Egomamma som bara tänker på sig själv och sitt eget välbefinnande. Stackars lilla barn, se så ledsen hon är!”
Som ytterligare grädde på moset börjar det då regna och regnskyddet ligger kvar på hyllan hemma i hallen!
Bad, bad mama!

Fem minuter senare är vi hemma.
Lyfter lilla A ur vagnen och hon börjar kvittra glatt redan i min famn på väg mot lekfilten, av krokodiltårar inte ett spår.
När Mannen kommer hem en halvtimma senare låter hon som en hel lärkkolloni.

Mamman är dock fortfarande något tilltufsad.
Bad, bad mama....