Taskig tajming

Idag klockan 09.00 skulle jag ha medarbetarsamtal.
Samtidigt tänkte jag outa nyheten om Groddens existens och det faktum att jag tänker vara frånvarande från Firman mellan mitten på april och sisådär sex-sju månader framåt.

Inse vilken panik man känner i det läget när Mannen väcker mig och klockradion visar på 8.46.
Är det inte någon sorts form av inneboende jävlighet att har man aldrig försovit sig rejält i hela sitt liv så ska man göra det samma dag man ska ha möte med chefen och tala om att man väntar barn?
Once in a lifetime liksom.

En milt sagt stressad Mysan ringer chefen och redogör för läget. Slänger sig i duschen, hoppar i kläderna och sliter till sig påsen med frukost som den omtänksamme (och något skamsne, det var han som glömde armera väckarklockan) Mannen räcker över i hallen.

9.18 dundrar jag genom korridorerna på jobbet och typ åtta minuter senare var mötet igång (tur man är både korthårig – lite tid till hårtork- och bor nära jobbet)

Sammanfattning av mötet: Chefen nöjd, jag gör vad jag ska, när jag ska osv.

Därefter berättade jag nyheten…höll andan…och fick ett stort ärligt grattis till svar!
Iofs är han småbarnsfarsa själv (och dessutom en mycket närvarande sådan) men det ger ju inga garantier. Men han verkar ha blivit ärligt glad för vår skull och likadant blev mina kollegor senare på dagen när jag berättade nyheten.
Jag har världens härligaste kollegor!
Lycklig!

Och det är härligt att äntligen fått berätta.

Hey, I´m back!!

I helgen upptäckte jag någon som varit försvunnet i sisådär tre månader.
Mig själv!
I´m back.
Energi nog att ta tag i saker.
Får saker att hända.
Ork.

Skönt, jag har saknat mig.