Långprat

Idag har jag gjort något jag skulle gjort länge, länge.

Fick i förmiddags ett mail från en kompis jag var oerhört tight med under tiden jag pluggade.
När jag sedan flyttade till annan stad och livet runt mig blev turbulent under några år, kom vi på något sätt ifrån varandra.

Har ofta tänkt på henne men eftersom vi inte hörts på så länge ville jag verkligen ha TID att prata när vi väl skulle höras, med följd att det ALDRIG blev av istället…
Dumt.

I förmiddags låg det i alla fall ett mail från henne i min inkorg.
Vi mailades lite fram och tillbaka under dagen och bestämde att höras nu ikväll.

Har just pratat i en och en halv timma.
Och det kändes nästan inte som vi varit ifrån varandra alls.

Visst kan vänskap vara fantastiskt?

Det tog 17 minuter...

..så hade jag ett svar i inkorgen.

Företaget ska ha EN MÅNAD på sig att hanterar min reklamation!

Tror det här företaget behöver se över sina processer eller är det så att man hoppas att mitt missnöje ska bli mindre under den här tiden? Man kan ju fundera.....

Kundvård...vad är det???

Vill inte Langley Travel ha några kunder?

För en vecka sedan skickade jag ett mail till Langley Travel angående de problem vi hade under vår resa till Val Thorens. Idag skickade jag ett till:

Hej XX, det har nu gått en vecka sedan jag skickade mitt mail till er angående de problem som uppstod under vår vistelse i Val Thorens.
Fick då svaret från dig att mailet skickats vidare till reklamationsavdelningen, sedan dess har jag inte hört något från er.

Jag anser att företaget borde fundera lite över hur man hanterar sina kundärenden.
Det här stärker inte direkt bilden av att Langley är ett företag som värnar om sina kunder.
Jag väntar fortfarande svar på mina frågor samt upplysning om hur ni tänker hantera ärendet.

Återstår att se om jag får något svar den här gången, annars får jag väl dra frågan vidare. Jag tycker det är oansvarigt att ha gäster boende i ett hotell fullt av svartmögel! Enkel standard, javisst, men ett sjukt boende är INTE att likställa med enkel standard, iallafall inte i min värld.

Träffade igår en kompis som har lång egen erfarenhet av allergier, bland annat svartmögel.
När hon fick höra om vår vecka var hennes kommentar; - "Det där är en provkarta på allergiska reaktioner. Problemet är att det dessutom kommer sitta i ett bra tag därefter eftersom du andats in sporerna och de sas finns kvar i kroppen".

Jo tack, jag känner det.....

Uppdatering: Langleys respons hittar du här.

I Fädrens spår....

Upptäcker gång efter annan att vi som individer verkar ha en tendens att upprepa tidigare generationers ”synder”, om än ibland i lite annorlunda skepnad.
Hur många gånger har man inte själv, eller ens vänner, sagt om sina föräldrar/mor-farföräldrar att ”så ska jag inte bli”.
Bara för att sedan göra exakt likadant utan att ens reflektera över det!

Våra förfäder menade säkert inget illa.
Merparten av dem försökte nog efter konstens alla regler se till att inte nästkommande generation fick med sig för mycket barlast.
Problemet är bara att man nog som barn inte främst reagerar på det man blir tillsagd utan mer på det man ser och upplever. Det verkar vara det vi sedan återupprepar.

Såg för några år sedan mig själv bli en kopia av min mamma och mormor och blev vettskrämd. Det var inte ett liv som passade mig!
Delar av det kunde jag leva med, men inte helheten!
Det var inte ”jag”, det kände jag instinktivt.

Jag stannade upp, tog hjälp och började undersöka vad jag hade i ryggsäcken.
Idag mår jag så oerhört mycket bättre.
Trillar dock fortfarande dit ibland men nu har jag lättare att se när det händer och förstå varför det sker. Varför jag reagerar som jag gör.
Ibland kan jag till och med skratta åt det.
För mig är det viktigaste jag kan ge nästa generation att jag är hyfsat ”hel” som människa.
Att på så sätt försöka vara en förebild. Att göra medvetna val.

Dock gör min erfarenhet att jag ibland blir oerhört frustrerad när mina vänner mår sämre än vad de skulle kunna göra.
När kloka intelligenta människor beter sig precis som de föräldrar de inte ville bli som, trots att de själva bittert fått erfara konsekvenserna.
När de riskerar allt, bara för att de inte vågar stanna upp och börja gräva i barlasten.
Istället för de det återigen vidare till nästa generation.

Det är då jag känner att jag inte räcker till.
När jag vet att det finns ett alternativ och de väljer att inte våga utan istället gör både sig själva och andra illa.
Men man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

Det är bara så svårt att stå bredvid och titta på.

Rörigt

Just nu är det lite väl många i bekantskapskretsen som har för mycket uppförsbacke i tillvaron.

Några sjuka barn
Några förhållanden som knakar
Ett förhållande som har tagit slut alldeles
Några ryggsäckar som väger lite för mycket och några liv som är lite väl kaotiska.


Önskar jag kunde göra mer för att hjälpa, men som vanligt känns det inte som jag räcker till.

Själva har vi det jättebra jag och Mannen.
Jag hoppas det alltid kommer vara så och jag önskar så att de som nu har det jobbigt kommer igenom med fötterna i rätt riktning.
Till dess försöker jag åtminstone erbjuda ett lyssnande öra.