Stort tack för alla kommentarer!
Uppskattar dem.
Mycket.
De blir en del i mina funderingar kring trollen och deras bakgrund.
Idag kom boken.
Har redan läst mer än 60 sidor och det känns som att mycket av den är skrivet helt för mig.
Mina tankar
Mina känslor
Mina rädslor.
Så idag blir det inga nya troll.
Ska landa lite i de två första.
Läsa
Ibland med tårarna rinnande men oftast med en skön känsla i magen.
Jag är inte konstig.
Andra har känt som jag innan.
Andra kommer att känna som jag efter.
Det finns vägar framåt.
Boken blir en del av den.
torsdag 12 februari 2009
onsdag 11 februari 2009
Troll nummer två: Patientifiering
Jag har svårt med sjukhusmiljön.
Jag har dessutom svårt med det bemötande jag många gånger fått i de (faktiskt fåtal) gånger jag besökt sjukhus.
Jag tillhör kategorin som inte söker vård förrän det är riktigt, riktigt illa.
Ofta dit-tjatad av någon annan.
Känslan har många gånger varit att jag är ett personnummer, inte en fysisk och psykisk person med någon form av egen förståelse.
Helst har man velat stoppa mig full i diverse preparat (som flera gånger visat sig istället förvärra problemet) istället för att ens försöka se HELA mig.
Vad som egentligen kan ligga bakom har ingen ens haft ork (vågat?) försöka se, då det troligtvis skulle ta för mycket egen tid och energi i anspråk.
Det har istället varit ”prata över huvudet”, ett recept i nypan och så ut för att kunna ge plats åt nästa patient.
Tick in the box.
I de lägena krymper jag mentalt.
Går från hyffsat vettig kvinna med X antal högskolepoäng i bagaget till ett offer för omständigheterna på ingen tid alls.
Istället för att faktiskt våga ifrågasätta och lita på min egen känsla och upplevelse, har jag gått på ordinationen för att sedan komma hem och känna mig helt osedd och mentalt söndertrasad.
Samtidigt skulle ett bemötande som kunde ändra på den känslan kräva tid.
Tid som jag upplever inte finns i kontakt med vården.
Att begära att den person jag möter ska ställa de ”rätta” frågorna är troligtvis att begära för mycket.
Så hur ska personalen på förlossningen kunna klara det?
Det här är deras vardag.
Lika väl som det kan gå slentrian i mitt jobb ibland gör det väl troligtvis det även i deras?
Förstår gott och väl om jag för dem bara blir ett personnummer.
En förlossning i raden den dagen.
Dessutom har de aldrig träffat mig och jag aldrig träffat dem så hur ska de veta vad jag behöver mer än rent medicinskt?
I den bästa av världar fungerar vi tillsammans ”under brinnande krig” och de kan ge det stöd som fungerar för mig, men det är väl mer en lycklig slump i så fall?
Mentalt stöd istället för att bli pumpad full med preparat.
Coachad istället för rutinmässigt behandlad.
Sedd
Hörd
Samtidigt vet jag att jag kan prestera över min (iallafall upplevda) förmåga med rätt förutsättningar.
Jag springer varje år ett enda långlopp. Det går på sensommaren och jag gör det primärt mest för att ha motivation att hålla träningen igång även under sommaren när grillkvällar, semester och annat lockar mer än att knata runt i löparspåret.
Anser mig inte besitta någon utpräglad tävlingsmentalitet, men vet att när jag väl står där på startlinjen (efter att ha sprungit och nervös-kissat minst tre gånger sista timmen) på kvällen i slutet av augusti är jag taggad som tusan.
Känslan under uppvärmningen med alla tusentals människor är helt makalös och när startskottet väl smäller, får jag hålla igen för att inte gå ut för hårt.
Sen tar jag en kilometer i taget, en vätskekontroll i taget, springer förbi en medtävlande i taget osv.
Sista kilometrarna händer något.
Kraft jag ALDRIG skulle kunna uppbringa under träningspassen i skogen tickar in.
På målrakan sitter ”mitt medvetna jag” i en liten del av hjärnan och i övrigt går kroppen helt för egen hand.
Väl i mål, för det mesta med blodsmak i munnen och grymt illamående, har jag ibland fått tider som gjort att jag trott klockan visat fel.
Jag tror det är hela situationen som gör det.
Människorna runt omkring, loppet som sådant, förberedelserna....skulle det inte vara för de parametrarna skulle jag antagligen börja gå efter två kilometer.
Första åren jag sprang gick det dock inte lika bra.
Jag gjorde det för att jag ”måste” och den där milen kändes evighetslång. Dessutom hade jag ont så jag knappt kunde gå dagen efter.
På något sätt är jag i samma läge inför förlossningen.
Just nu känns det som att mitt livs värsta Marathon ligger framför mig och jag måste bara ta mig levande igenom det.
Vägen känns evighetslång och jag önskar mest att jag kunde bli förkyld eller något så jag, på goda grunder, slapp starta.
Men det kan bli som den där nästan magiska kvällen i startfållan där förväntningen ligger i luften och jag bara väntar på att startskottet ska gå.
Frågan är bara hur jag tar mig dit.
Tror att mycket ligger i att se en värk i taget, en liten del för sig....jag VILL INTE veta hur långt det är kvar, jag vill bara veta hur mycket jag lyckats tillryggalägga hittills.
Att jag och mina behov blir sedda och hörda.
Inser att jag behöver hjälp när mitt eget fokus sviker.
Och för att hamna där krävs att jag och Mannen är ett team, för jag vågar inte lita på att slumpen är så lycklig att jag får en barnmorska som hinner läsa av mig så snabbt att jag kan få det stödet därifrån.
Så vi fortsätter vår profylaxträning.
Frågan är vad jag kan göra mer.....
En sak har jag dock bestämt mig för. Jag kommer jag ta med mina egna kläder.
Vägrar befatta mig med en sjukhusskjorta (fyra storlekar för stor vilket var fallet en av de få gånger jag varit inlagd) för den patientifieringen klarar jag troligtvis inte med den bästa mentala förberedelse i världen av att hantera.
Då kommer jag börja gå efter två kilometer.
Jag har dessutom svårt med det bemötande jag många gånger fått i de (faktiskt fåtal) gånger jag besökt sjukhus.
Jag tillhör kategorin som inte söker vård förrän det är riktigt, riktigt illa.
Ofta dit-tjatad av någon annan.
Känslan har många gånger varit att jag är ett personnummer, inte en fysisk och psykisk person med någon form av egen förståelse.
Helst har man velat stoppa mig full i diverse preparat (som flera gånger visat sig istället förvärra problemet) istället för att ens försöka se HELA mig.
Vad som egentligen kan ligga bakom har ingen ens haft ork (vågat?) försöka se, då det troligtvis skulle ta för mycket egen tid och energi i anspråk.
Det har istället varit ”prata över huvudet”, ett recept i nypan och så ut för att kunna ge plats åt nästa patient.
Tick in the box.
I de lägena krymper jag mentalt.
Går från hyffsat vettig kvinna med X antal högskolepoäng i bagaget till ett offer för omständigheterna på ingen tid alls.
Istället för att faktiskt våga ifrågasätta och lita på min egen känsla och upplevelse, har jag gått på ordinationen för att sedan komma hem och känna mig helt osedd och mentalt söndertrasad.
Samtidigt skulle ett bemötande som kunde ändra på den känslan kräva tid.
Tid som jag upplever inte finns i kontakt med vården.
Att begära att den person jag möter ska ställa de ”rätta” frågorna är troligtvis att begära för mycket.
Så hur ska personalen på förlossningen kunna klara det?
Det här är deras vardag.
Lika väl som det kan gå slentrian i mitt jobb ibland gör det väl troligtvis det även i deras?
Förstår gott och väl om jag för dem bara blir ett personnummer.
En förlossning i raden den dagen.
Dessutom har de aldrig träffat mig och jag aldrig träffat dem så hur ska de veta vad jag behöver mer än rent medicinskt?
I den bästa av världar fungerar vi tillsammans ”under brinnande krig” och de kan ge det stöd som fungerar för mig, men det är väl mer en lycklig slump i så fall?
Mentalt stöd istället för att bli pumpad full med preparat.
Coachad istället för rutinmässigt behandlad.
Sedd
Hörd
Samtidigt vet jag att jag kan prestera över min (iallafall upplevda) förmåga med rätt förutsättningar.
Jag springer varje år ett enda långlopp. Det går på sensommaren och jag gör det primärt mest för att ha motivation att hålla träningen igång även under sommaren när grillkvällar, semester och annat lockar mer än att knata runt i löparspåret.
Anser mig inte besitta någon utpräglad tävlingsmentalitet, men vet att när jag väl står där på startlinjen (efter att ha sprungit och nervös-kissat minst tre gånger sista timmen) på kvällen i slutet av augusti är jag taggad som tusan.
Känslan under uppvärmningen med alla tusentals människor är helt makalös och när startskottet väl smäller, får jag hålla igen för att inte gå ut för hårt.
Sen tar jag en kilometer i taget, en vätskekontroll i taget, springer förbi en medtävlande i taget osv.
Sista kilometrarna händer något.
Kraft jag ALDRIG skulle kunna uppbringa under träningspassen i skogen tickar in.
På målrakan sitter ”mitt medvetna jag” i en liten del av hjärnan och i övrigt går kroppen helt för egen hand.
Väl i mål, för det mesta med blodsmak i munnen och grymt illamående, har jag ibland fått tider som gjort att jag trott klockan visat fel.
Jag tror det är hela situationen som gör det.
Människorna runt omkring, loppet som sådant, förberedelserna....skulle det inte vara för de parametrarna skulle jag antagligen börja gå efter två kilometer.
Första åren jag sprang gick det dock inte lika bra.
Jag gjorde det för att jag ”måste” och den där milen kändes evighetslång. Dessutom hade jag ont så jag knappt kunde gå dagen efter.
På något sätt är jag i samma läge inför förlossningen.
Just nu känns det som att mitt livs värsta Marathon ligger framför mig och jag måste bara ta mig levande igenom det.
Vägen känns evighetslång och jag önskar mest att jag kunde bli förkyld eller något så jag, på goda grunder, slapp starta.
Men det kan bli som den där nästan magiska kvällen i startfållan där förväntningen ligger i luften och jag bara väntar på att startskottet ska gå.
Frågan är bara hur jag tar mig dit.
Tror att mycket ligger i att se en värk i taget, en liten del för sig....jag VILL INTE veta hur långt det är kvar, jag vill bara veta hur mycket jag lyckats tillryggalägga hittills.
Att jag och mina behov blir sedda och hörda.
Inser att jag behöver hjälp när mitt eget fokus sviker.
Och för att hamna där krävs att jag och Mannen är ett team, för jag vågar inte lita på att slumpen är så lycklig att jag får en barnmorska som hinner läsa av mig så snabbt att jag kan få det stödet därifrån.
Så vi fortsätter vår profylaxträning.
Frågan är vad jag kan göra mer.....
En sak har jag dock bestämt mig för. Jag kommer jag ta med mina egna kläder.
Vägrar befatta mig med en sjukhusskjorta (fyra storlekar för stor vilket var fallet en av de få gånger jag varit inlagd) för den patientifieringen klarar jag troligtvis inte med den bästa mentala förberedelse i världen av att hantera.
Då kommer jag börja gå efter två kilometer.
tisdag 10 februari 2009
Troll nummer ett: Smärtan
Visst har jag förstått att det gör ont att föda barn.
Frågan är bara – hur ont?
Hittills har jag klarat mig genom livet utan allt för stora skador på kroppen.
Någon stukning, migrän (numera tack och lov försvunnen), satt in spiral och lite annat.
Dock hade jag i tonåren mensvärk.
En, som jag uppfattade det, djävulusisk sådan.
När det kulminerade svimmade jag i skolkorridoren och kräktes.
Efter det skaffade jag p-piller.
Någon egentlig smärta utöver det har jag aldrig behövt hantera.
Anser mig ha en rätt låg smärttröskel.
Frågan är därför – kommer jag att klara smärtan utan att tappa kontrollen, få panik, spänna mig och börja motarbeta kroppen?
Klarar jag av att vara så ”kall” att jag bara låter kroppen jobba och följer med?
Tänk om jag blir så överrumplad av kraften i smärtan att jag drabbas av panik, glömmer allt jag/vi tränat och vi/Mannen inte lyckas få mig på rätt köl igen?
Visst, det finns smärtstillande, men där har vi ytterligare ett problem.
Jag tycker inte om att tappa kontrollen över min kropp.
Bara tanken på att jag skulle befinna mig i någon form av drogat tillstånd får mig att må illa.
Det är av samma anledning som jag är väldigt måttlig med alkohol.
Jag har varit riktigt, riktigt full EN enda gång i mitt liv. Det var tio år sedan.
Den kvällen svor jag för mig själv att ALDRIG MER!
Så hjälplös och sårbar som jag kände mig då har jag sällan gjort och det var fruktansvärt.
Jag såg mig själv, som lite utifrån.
En hand som jag inte kunde styra, en tanke som inte gick att kontrollera, ben som inte ville bära…..Allt det som är "jag"….bara borta!
Lealös
Viljelös…eller, viljan fanns, jag kunde bara inte få tankar och ord i samma ordning för att någon ens med de bästa intentioner i världen skulle kunna förstå mig.
Fick helt förlita mig på att andra tog hand om mig och såg till att jag kom hem.
Hade jag blivit lämnad där hade jag blivit kvar.
Att på något sätt kunna ta hand om mig själv var bara att glömma.
De gånger jag varit mer än salongsberusad sedan dess går att räkna på ena handens fingrar.
Vill inte uppleva det igen. Känslan av hjälplöshet var fruktansvärd.
Det samma gäller smärtlindrande.
Jag vet inte hur jag reagerar på det (med alkohol känner jag i alla fall hur mycket jag tål..känner när gränsen för vad kroppen klarar börjar närma sig).
Tänk om jag ”försvinner” på samma sätt som den gången jag överdoserade alkohol, antingen på grund av smärtan eller smärtlindringen, och vårt barn kommer till världen till en mamma som inte finns där mentalt. En mamma som bara ”överlevt”?
Känslan att jag faktiskt ska bli mamma har inte kommit ikapp mig ännu.
Visst, jag är glad, men den där ”rosa babylyckan” som alla pratar om har gått mig förbi.
Om förlossningen blir något jag bara ”överlever”, vad ger det oss för start? Som föräldrar? Som familj? Hur klarar jag att knyta an till barnet efter det? Har förlossningsdepression i släkten vilket inte direkt gör rädslan för anknytningsproblem mindre.
Hur gör man för att vänja sig att uthärda smärta?
Särskilt som man inte ens vet HUR den är?
Hur länge den kommer pågå?
Hur snabbt den kommer?
Hur kroppen reagerar?
Har beställt en bok i helgen. Kanske kan den ge mig några trådar att nysta vidare i?
Frågan är bara – hur ont?
Hittills har jag klarat mig genom livet utan allt för stora skador på kroppen.
Någon stukning, migrän (numera tack och lov försvunnen), satt in spiral och lite annat.
Dock hade jag i tonåren mensvärk.
En, som jag uppfattade det, djävulusisk sådan.
När det kulminerade svimmade jag i skolkorridoren och kräktes.
Efter det skaffade jag p-piller.
Någon egentlig smärta utöver det har jag aldrig behövt hantera.
Anser mig ha en rätt låg smärttröskel.
Frågan är därför – kommer jag att klara smärtan utan att tappa kontrollen, få panik, spänna mig och börja motarbeta kroppen?
Klarar jag av att vara så ”kall” att jag bara låter kroppen jobba och följer med?
Tänk om jag blir så överrumplad av kraften i smärtan att jag drabbas av panik, glömmer allt jag/vi tränat och vi/Mannen inte lyckas få mig på rätt köl igen?
Visst, det finns smärtstillande, men där har vi ytterligare ett problem.
Jag tycker inte om att tappa kontrollen över min kropp.
Bara tanken på att jag skulle befinna mig i någon form av drogat tillstånd får mig att må illa.
Det är av samma anledning som jag är väldigt måttlig med alkohol.
Jag har varit riktigt, riktigt full EN enda gång i mitt liv. Det var tio år sedan.
Den kvällen svor jag för mig själv att ALDRIG MER!
Så hjälplös och sårbar som jag kände mig då har jag sällan gjort och det var fruktansvärt.
Jag såg mig själv, som lite utifrån.
En hand som jag inte kunde styra, en tanke som inte gick att kontrollera, ben som inte ville bära…..Allt det som är "jag"….bara borta!
Lealös
Viljelös…eller, viljan fanns, jag kunde bara inte få tankar och ord i samma ordning för att någon ens med de bästa intentioner i världen skulle kunna förstå mig.
Fick helt förlita mig på att andra tog hand om mig och såg till att jag kom hem.
Hade jag blivit lämnad där hade jag blivit kvar.
Att på något sätt kunna ta hand om mig själv var bara att glömma.
De gånger jag varit mer än salongsberusad sedan dess går att räkna på ena handens fingrar.
Vill inte uppleva det igen. Känslan av hjälplöshet var fruktansvärd.
Det samma gäller smärtlindrande.
Jag vet inte hur jag reagerar på det (med alkohol känner jag i alla fall hur mycket jag tål..känner när gränsen för vad kroppen klarar börjar närma sig).
Tänk om jag ”försvinner” på samma sätt som den gången jag överdoserade alkohol, antingen på grund av smärtan eller smärtlindringen, och vårt barn kommer till världen till en mamma som inte finns där mentalt. En mamma som bara ”överlevt”?
Känslan att jag faktiskt ska bli mamma har inte kommit ikapp mig ännu.
Visst, jag är glad, men den där ”rosa babylyckan” som alla pratar om har gått mig förbi.
Om förlossningen blir något jag bara ”överlever”, vad ger det oss för start? Som föräldrar? Som familj? Hur klarar jag att knyta an till barnet efter det? Har förlossningsdepression i släkten vilket inte direkt gör rädslan för anknytningsproblem mindre.
Hur gör man för att vänja sig att uthärda smärta?
Särskilt som man inte ens vet HUR den är?
Hur länge den kommer pågå?
Hur snabbt den kommer?
Hur kroppen reagerar?
Har beställt en bok i helgen. Kanske kan den ge mig några trådar att nysta vidare i?
Hos specialistmödravården
Igår var vi på andra besöket hos specialistmödravården.
Den här gången var även Mannen med.
Tydligen hade han kunnat vara med även första gången, men då kallelsen var milt sagt oklar så gick jag själv då.
Den här gången fick vi en rundvandring på förlossningen.
Blev lite förvånad.
Trodde det skulle vara mindre ”sjukhus” över det, mer ”hemkänsla”.
Mannen, som fick sina första barn för tjugo år sedan tyckte samma sak.
Känns dock skönt att ha sett det.
Blir lite mindre skrämmande.
Dessutom skönt att veta att min oro tas på allvar.
Hoppas bara det går igen hos resten av dem vi kommer möta under den här resan och inte bara nu. Lite rädd för att bygga upp förhoppningar som sedan visar sig inte hålla.
Men med tanke på sjukhuskänslan blir jag ännu mer kluven.
Skulle vilja försöka vara kvar hemma så länge det går.
Samtidigt kan det innebära att jag kommer in för sent för att det ska gå att lägga bedövning.
Nää, det är hög tid att börja bena i mina ”troll”.
Trodde nog att stödet hos specialistmödravården skulle ge mer tillfälle till det än det gjort hittills.
Kanske tycker man jag klarar det bäst på egen hand?
Den här veckan är Mannen bortrest. Ett perfekt tillfälle att försöka sätta mer ord på vad jag är rädd för och varför?
På så sätt blir ingen mer än jag och Kisse lidande av att jag kommer vara ”låg” ett par dagar.
Det här blir tufft, men hellre än att sitta som en rädd kanin på motorvägen och bara vänta på bilen som kommer farande…….
Den här gången var även Mannen med.
Tydligen hade han kunnat vara med även första gången, men då kallelsen var milt sagt oklar så gick jag själv då.
Den här gången fick vi en rundvandring på förlossningen.
Blev lite förvånad.
Trodde det skulle vara mindre ”sjukhus” över det, mer ”hemkänsla”.
Mannen, som fick sina första barn för tjugo år sedan tyckte samma sak.
Känns dock skönt att ha sett det.
Blir lite mindre skrämmande.
Dessutom skönt att veta att min oro tas på allvar.
Hoppas bara det går igen hos resten av dem vi kommer möta under den här resan och inte bara nu. Lite rädd för att bygga upp förhoppningar som sedan visar sig inte hålla.
Men med tanke på sjukhuskänslan blir jag ännu mer kluven.
Skulle vilja försöka vara kvar hemma så länge det går.
Samtidigt kan det innebära att jag kommer in för sent för att det ska gå att lägga bedövning.
Nää, det är hög tid att börja bena i mina ”troll”.
Trodde nog att stödet hos specialistmödravården skulle ge mer tillfälle till det än det gjort hittills.
Kanske tycker man jag klarar det bäst på egen hand?
Den här veckan är Mannen bortrest. Ett perfekt tillfälle att försöka sätta mer ord på vad jag är rädd för och varför?
På så sätt blir ingen mer än jag och Kisse lidande av att jag kommer vara ”låg” ett par dagar.
Det här blir tufft, men hellre än att sitta som en rädd kanin på motorvägen och bara vänta på bilen som kommer farande…….
Pillertrillare
Det här med att vara gravid kräver sin kvinna.
Om inte annat vad gäller kosthållningen.
Försöker hålla en balanserad kost, men inget bra som inte kan bli bättre.
Dagligt intag på kosttillskottsfronten ser därför ut så här:
- 2 st Omega 3
- 1 st Folsyratablett
- 1 st Kalciumtablett (märkte efter ett tag att jag fick sköra tänder. Förhoppningsvis hjälper det här till att rädda gaddarna)
- 1 st Mitt Val Sport (har lite högre nivå magnesium än Kvinna-varianten vilket framförallt benhinnorna tackar varmast för)
- 20 ml Blutsaft
Till detta innehåller frukosten numera dessutom en halv deciliter krossade linfrön samt några katrinplommon.
Avslutar med en slurk ProViva för att hålla magen lugn och glad.
Hittills har..peppar peppar...järnnivån hållit sig på en hyffsad nivå och magen inte ställt till några problem.
Seven months down…two left to go…..
Om inte annat vad gäller kosthållningen.
Försöker hålla en balanserad kost, men inget bra som inte kan bli bättre.
Dagligt intag på kosttillskottsfronten ser därför ut så här:
- 2 st Omega 3
- 1 st Folsyratablett
- 1 st Kalciumtablett (märkte efter ett tag att jag fick sköra tänder. Förhoppningsvis hjälper det här till att rädda gaddarna)
- 1 st Mitt Val Sport (har lite högre nivå magnesium än Kvinna-varianten vilket framförallt benhinnorna tackar varmast för)
- 20 ml Blutsaft
Till detta innehåller frukosten numera dessutom en halv deciliter krossade linfrön samt några katrinplommon.
Avslutar med en slurk ProViva för att hålla magen lugn och glad.
Hittills har..peppar peppar...järnnivån hållit sig på en hyffsad nivå och magen inte ställt till några problem.
Seven months down…two left to go…..
För minnet....
Eftersom jag ibland har minne som en guldfisk – Oj kolla! En sten! – finns det saker i livet som helt enkelt inte fastnar på den stora hårddisken.
Om dessa saker har någon minsta gemensamma nämnare har jag aldrig lyckats klura ut, men för att de inte ska gå helt förlorade i minnestrådarna introduceras härmed en ny kategori: För minnet.
Misstänker att det som kvalar in här inte är speciellt intressant, men för min egen del så får det ändå en plats här bland livets virrvarrsfunderingar.
Om dessa saker har någon minsta gemensamma nämnare har jag aldrig lyckats klura ut, men för att de inte ska gå helt förlorade i minnestrådarna introduceras härmed en ny kategori: För minnet.
Misstänker att det som kvalar in här inte är speciellt intressant, men för min egen del så får det ändå en plats här bland livets virrvarrsfunderingar.
måndag 9 februari 2009
Bra-helg
Har haft en riktigt riktigt bra helg. Energin är tillbaka (kanske till viss del triggade av det faktum att jag för varje dag som går blir allt mer omfångsrik. En insikt hos Mannen och ett faktum hos mig...) och vi har tagit tag i en massa småprojekt som varit liggande urlänge.
- städat ugn, micro och gjort rent fläktfiltret som var milt sagt jätteäckligt
- kört tillbaka LillaHusetPåHjulen till ”uppstallningsplatsen. Har förgäves väntat på en dag att kunna tvätta av den på men i helgen insåg vi att det tillället troligtvis inte kommer infinna sig före påsk. Lika bra att den står någon annanstans än på vår garageuppfart sålänge.
- Städat ur det som tidigare var bonussonens rum (vilket de senaste två åren mest fungerat som avlastningsyta för prylar som saknat hemvist) och gjort om det till Groddens. Nu finns babyprylarna på plats men är inte monterade ännu. Rummet är dock tömt och allt junk som fanns där tidigare är antingen på väg till tippen eller insorterat i lådor! Gissa om huset är en energitjuv fattigare! Groddens kläder är dessutom insorterade i garderob efter storleksordning.
- Satt upp kabelrännor i källaren vilka antingen helt saknades (till parabolen som sattes upp förra veckan) eller hade trillat ner (för typ ett halvår sedan)
- Sålt en säng vi haft ute på annons en tid
- Mm..mm..mm..mm
Dessutom lyckades jag få till en tur till badhuset medan Mannen for runt på stan och shoppade födelsedagspresenter till mig.
Senare på eftermiddagen – efter en mysfika på stan - fick jag en jättehärlig mysoverall (med plats för både mig och magen) samt en jättefin kokbok jag önskat mig en längre tid – Under Valnötsträdet. Boken, som är en fortsättning på en annan favorit – Kärlek Oliver och Timjan - rekommenderas varmt. Precis som föregångaren är den kokbok man bara kan sitta och bläddra i för att den är vacker.Av resturangmiddagen blev dock intet. Helt enkelt därför att ingen av oss egentligen hade lust. Både jag och Mannen har blivit riktiga ”hemmakatter” på sistonde så en tid till att passa den veckan var inte vad någon av oss egentligen ville. Fick bli hemlagad lasange, ett yttepytteglas portvin och lite lyxchoklad istället. Därefter fastnade vi framför TV:n och veckans uttagning av schlagerfestivalen.
Men det är ett helt annat inlägg.........
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)