Jag kände inte särskilt mycket av hormonförändringarna under graviditeten men det verkar jag få tillbaka nu.
Jag har blivit ett riktigt blötdjur.
Mannen ler mest och konstaterar att det troligtvis är en underutvecklad sida av mig som vill ha lite extra uppmärksamhet.
Själv tycker jag mest det är jobbigt.
Jag kan helt plötsligt inse hur oerhört lyckligt lottad jag är - och gråta för det.
Ska lägga tröjan Mannen hade till förlossningen i tvättmaskinen – och vips börjar tårarna rinna.
Blir frustrerad över att jag ska klara mig och tösen själv i två dagar när Mannen ska på konferens – och gråta för det, trots att jag egentligen vet att det kommer fixa sig. Världen går inte under!!!
Herrejösses, tar det aldrig slut?
Vad gör man åt hormoner som dansar jenka?
fredag 8 maj 2009
28 april - Mannen tillbaks till jobbet – vad gör jag nu?
Imorgon är Mannens pappadagar slut och han börjar jobba igen.
Idag är en jobbig dag.
Känns lite som jag genomgår identitetskris i snabbformat.
Vad gör jag nu?
Vem är jag i allt det här?
Det är inte så mycket jobbet som sådant jag saknar, som vetskapen om att jag är en del av något större.
En liten kugge i ett större maskineri men en kugge som behövs för att inte maskinen ska knacka.
Det sociala sammanhanget.
Snacket kring fikabordet.
Vem är jag nu?
Att ensam ansvara för Lilla A under dagarna skrämmer mig inte. Däremot insikten om att jag behöver se till att jag får något mer att syssla med än ”bara” vara mamma.
Något som förser även mitt gamla jag med lite näring så inte allt jag har att tillföra diskussionen när Mannen kommer hem är hur mycket lilla A ätit, sovit och bajsat.
Är rädd att vi nog riskerar tröttna både han och jag annars och det mår ingen (och framför allt inte Lilla A) bra av.
Visst, jag skulle kunna gå till Öppna förskolan, men dels skulle det inte tillföra Lilla A något (hon vill bara äta, sova och vara nära just nu, social samvaro struntar hon fullständigt i) och frågan är om det tillför mig så mycket heller.
Känns inte som ”problemet” löser sig bara för att man träffar andra som råkar bo i samma område som jag själv och har barn.
Behöver inte per automatik innebära att vi har något annat gemensamt.
Imorgon mailar jag högskolan och kollar om jag kan slutföra min gamla distanskurs som varit liggande i flera år.
Dags att ta tag i den nu.
Bättre sent än aldrig.
Idag är en jobbig dag.
Känns lite som jag genomgår identitetskris i snabbformat.
Vad gör jag nu?
Vem är jag i allt det här?
Det är inte så mycket jobbet som sådant jag saknar, som vetskapen om att jag är en del av något större.
En liten kugge i ett större maskineri men en kugge som behövs för att inte maskinen ska knacka.
Det sociala sammanhanget.
Snacket kring fikabordet.
Vem är jag nu?
Att ensam ansvara för Lilla A under dagarna skrämmer mig inte. Däremot insikten om att jag behöver se till att jag får något mer att syssla med än ”bara” vara mamma.
Något som förser även mitt gamla jag med lite näring så inte allt jag har att tillföra diskussionen när Mannen kommer hem är hur mycket lilla A ätit, sovit och bajsat.
Är rädd att vi nog riskerar tröttna både han och jag annars och det mår ingen (och framför allt inte Lilla A) bra av.
Visst, jag skulle kunna gå till Öppna förskolan, men dels skulle det inte tillföra Lilla A något (hon vill bara äta, sova och vara nära just nu, social samvaro struntar hon fullständigt i) och frågan är om det tillför mig så mycket heller.
Känns inte som ”problemet” löser sig bara för att man träffar andra som råkar bo i samma område som jag själv och har barn.
Behöver inte per automatik innebära att vi har något annat gemensamt.
Imorgon mailar jag högskolan och kollar om jag kan slutföra min gamla distanskurs som varit liggande i flera år.
Dags att ta tag i den nu.
Bättre sent än aldrig.
20 april - Smycke
Jag skulle vilja göra ett halssmycke.
Ett smycke som symboliserar de tre delarna i mitt liv.
De delar som jag kämpat hårt för och som nu var och en utgör ett ben i den grund som är jag.
Jag själv
Mannen
Lilla A
och som en sammanbindande länk mellan alltihop – kärleken
Ett smycke att bära så jag aldrig glömmer hur viktig varje del är för att jag ska fortsätta vara hel.
Hur viktigt det är att vårda och värna varje del.
Utan delar, ingen helhet.
Ett smycke som symboliserar de tre delarna i mitt liv.
De delar som jag kämpat hårt för och som nu var och en utgör ett ben i den grund som är jag.
Jag själv
Mannen
Lilla A
och som en sammanbindande länk mellan alltihop – kärleken
Ett smycke att bära så jag aldrig glömmer hur viktig varje del är för att jag ska fortsätta vara hel.
Hur viktigt det är att vårda och värna varje del.
Utan delar, ingen helhet.
19 april - Sen kväll i det Mysiska hemmet
Hänger tvätt
I köket bakar Mannen paj till morgondagens lunch
Lilla A sover i barnvagnsinsatsen på golvet och katten leker i babygymmet.
Livet är härligt......
I köket bakar Mannen paj till morgondagens lunch
Lilla A sover i barnvagnsinsatsen på golvet och katten leker i babygymmet.
Livet är härligt......
15 april - Hemma!
Imorse när vi vaknade kändes det som det var dags att försöka få åka hem.
Amningen fungerar.
Min mage har kommit igång igen och blodvärdet har gått upp.
Sängen känns liten och jag saknar vår dubbelsäng hemma.
(Samsova med baby i sjukhussäng är knöligt, hur man än ligger domnar antingen nacke eller rygg.)
Kort sagt –det är dags att stå på egna ben.
Efter att läkaren sagt sitt fick vi klartecken.
Lilla A mår bra, hon har fortfarande en släng av gulsot men vi har fått en återbesökstid i övermorgon för att se att allt går åt rätt håll.
Nu åker vi hem
Tänker fira med en god latte i solen mot husväggen och bara vara.
Amningen fungerar.
Min mage har kommit igång igen och blodvärdet har gått upp.
Sängen känns liten och jag saknar vår dubbelsäng hemma.
(Samsova med baby i sjukhussäng är knöligt, hur man än ligger domnar antingen nacke eller rygg.)
Kort sagt –det är dags att stå på egna ben.
Efter att läkaren sagt sitt fick vi klartecken.
Lilla A mår bra, hon har fortfarande en släng av gulsot men vi har fått en återbesökstid i övermorgon för att se att allt går åt rätt håll.
Nu åker vi hem
Tänker fira med en god latte i solen mot husväggen och bara vara.
15 april - Hon hör!
Idag har vi gjort hörseltest på Lilla A.
Under graviditeten har en av mina få men största nojjor varit att hon inte skulle höra.
Fick därför en stor klump i halsen när testet på första örat visade dåliga värden.
Den lilla pluppen som skulle skicka signalen mot trumhinnan trillade ur hela tiden och det blev ingen riktig ordning på testvärdena.
Andra örat var dock inga som helst problem.
Tjejen som gjorde testet försökte lugna mig med att det kunde vara fosterfett kvar i hörselgången vilket skulle försvåra för trumhinnan att uppfatta signalen.
Gjorde dock ett sista försök och DÅ FUNKADE DET!
Stor sten föll från mammahjärtat och en liten tår av lättnad.
Under graviditeten har en av mina få men största nojjor varit att hon inte skulle höra.
Fick därför en stor klump i halsen när testet på första örat visade dåliga värden.
Den lilla pluppen som skulle skicka signalen mot trumhinnan trillade ur hela tiden och det blev ingen riktig ordning på testvärdena.
Andra örat var dock inga som helst problem.
Tjejen som gjorde testet försökte lugna mig med att det kunde vara fosterfett kvar i hörselgången vilket skulle försvåra för trumhinnan att uppfatta signalen.
Gjorde dock ett sista försök och DÅ FUNKADE DET!
Stor sten föll från mammahjärtat och en liten tår av lättnad.
14 april - Reflektion
Vår förlossning gick fort.
Så här i efterhand hade jag nog, om jag fått välja, hellre haft någon timma till med ”vanliga” värkar som inte stegrats så snabbt istället för den acceleration vi hade nu.
Jag hann inte riktigt med, utan fick fokusera helt på att andas, slappna av och parera.
Vissa delar har jag inga riktigt klara minnen av.
Jag är jättetacksam för att vi förberedde oss så väl som vi gjorde med Annas Profylaxkurs, att vi tränat så mycket hemma, men även all den tid vi la ner på att prata ihop oss om innehållet i förlossningsbrevet.
Förberedelserna gjorde att jag aldrig hann bli rädd.
Trots att allt gick fort hade jag ”verktyg” att ta till och dessutom litade jag helt och hållet på att Mannen kunde ta hand om allt runt omkring mig.
Jag var trygg i oss.
Hur man hanterade vårt förlossningsbrev är jag dock lite besviken på.
Det stod på flera ställen i min journal att vi skrivit ett brev och var det fanns, trots det har ingen läst det utan påpekan från Mannen ATT det fanns.
För mig var brevet någon form av uppsummering av det vi kommit fram till under mina kontakter med Specialistmödravården.
Jag såg det som en trygghet för mig att våga föda vaginalt. Nu kändes de kontakterna som till stor del förgäves då vi liksom hamnade på ruta ett igen. Jag kan förstå att den sista barnmorskan inte hann läsa det då hon gick på sitt skift precis när det var dags för mig att krysta, men hade jag varit mindre förberedd i mig själv hade jag nog känt mig väldigt utelämnad och osedd i det läget.
Nu visste jag själv vad jag ville och krystning hade vi tränat på så jag kände ändå att jag kunde göra klart för omgivningen hur jag ville ha det och fatta egna beslut (t ex att jag, trots ökad risk för att spricka, ville föda knästående etc)
Där jag känner att sjukhusets rutiner brister är när det blev bråttom att få iväg mig till operation.
Här lämnades min man utanför helt och hållet.
När jag drogs iväg försvann all personal tillsammans med mig.
Kvar på en stol i förlossningsrummet blev Mannen med ett nyfött barn i famnen.
Med alla känslor, tankar och sin oro för mig.
Och där fick han sitta bra länge innan någon tog någon notis om honom.
Varför?
Varför kunde inte t ex undersköterskan som fanns med vid själva förlossningen ha stannat kvar som en länk mellan oss?
Förklarat vad som hände och, när jag kommit upp på operation, kunnat ringa dit och kolla hur allt stod till och berättat det för honom?
Istället fick han sitta där med alla tankar.
Nu är Mannen erfaren och stabil.
Han har två barn sedan tidigare (vilket jag är oerhört tacksam för, pga det blev jag aldrig orolig för Lilla A när jag togs till operation. Jag var helt och hållet övertygad om att hon hade det bra med sin pappa, återigen Trygg i oss).
Men ponera att han varit förstagångspappa, kanske aldrig tidigare hållit i ett spädbarn, kanske haft egna rädslor kring förlossningen att hantera (vi hade t ex en pappa på föräldrautbildningen som var orolig för att inte kunna vara med på förlossningen då han inte kunde se blod....) Dessutom hela tiden vara orolig för vad som händer mamman.
Vad får den pappan för start på sitt föräldraskap?
Hur mår han efter det?
Synen på pappan tycker jag tyvärr återspeglade sig även på andra sätt under de dagar vi var på BB.
Han skulle finnas där, assistera mig och babyn (själv var jag fast i sängen pga i princip halverat blodvärde och kateter) hämta frukost och kvällsfika etc, men få tog någon notis om honom, än mindre frågade hur han mådde.
Därtill fick han ordna egen mat och ändå betala mer än dubbelt så mycket för sin sängplats än vad jag fick göra.
Tyvärr har det visat sig är vi inte ensamma om våra upplevelser.
Har pratat med släkt och vänner och flera berättar om egna erfarenheter av samma slag från andra landsting.
Jag skulle vilja dra det så långt som att det här är en jämställdhetsfråga.
Om vi vill att pappan ska ta en mer aktiv del i barnens liv (föräldraledighet etc) måste vi börja behandla pappa och mamma som likvärdiga föräldrar – genom hela processen, även vid förlossningen och på BB!
Nu ska jag dock inte dra alla över en kam.
Vi hade framförallt två tjejer i vårt ”dagteam” som var helt underbara.
De SÅG oss, LYSSNADE och BRYDDE sig verkligen.
Pratade MED oss och inte över huvudet.
Vård är inte bara medicinsk behandling, det är minst lika mycket tankar, känslor och bemötande.
Viktigt, men nog tyvärr av många bortglömt.
Så här i efterhand hade jag nog, om jag fått välja, hellre haft någon timma till med ”vanliga” värkar som inte stegrats så snabbt istället för den acceleration vi hade nu.
Jag hann inte riktigt med, utan fick fokusera helt på att andas, slappna av och parera.
Vissa delar har jag inga riktigt klara minnen av.
Jag är jättetacksam för att vi förberedde oss så väl som vi gjorde med Annas Profylaxkurs, att vi tränat så mycket hemma, men även all den tid vi la ner på att prata ihop oss om innehållet i förlossningsbrevet.
Förberedelserna gjorde att jag aldrig hann bli rädd.
Trots att allt gick fort hade jag ”verktyg” att ta till och dessutom litade jag helt och hållet på att Mannen kunde ta hand om allt runt omkring mig.
Jag var trygg i oss.
Hur man hanterade vårt förlossningsbrev är jag dock lite besviken på.
Det stod på flera ställen i min journal att vi skrivit ett brev och var det fanns, trots det har ingen läst det utan påpekan från Mannen ATT det fanns.
För mig var brevet någon form av uppsummering av det vi kommit fram till under mina kontakter med Specialistmödravården.
Jag såg det som en trygghet för mig att våga föda vaginalt. Nu kändes de kontakterna som till stor del förgäves då vi liksom hamnade på ruta ett igen. Jag kan förstå att den sista barnmorskan inte hann läsa det då hon gick på sitt skift precis när det var dags för mig att krysta, men hade jag varit mindre förberedd i mig själv hade jag nog känt mig väldigt utelämnad och osedd i det läget.
Nu visste jag själv vad jag ville och krystning hade vi tränat på så jag kände ändå att jag kunde göra klart för omgivningen hur jag ville ha det och fatta egna beslut (t ex att jag, trots ökad risk för att spricka, ville föda knästående etc)
Där jag känner att sjukhusets rutiner brister är när det blev bråttom att få iväg mig till operation.
Här lämnades min man utanför helt och hållet.
När jag drogs iväg försvann all personal tillsammans med mig.
Kvar på en stol i förlossningsrummet blev Mannen med ett nyfött barn i famnen.
Med alla känslor, tankar och sin oro för mig.
Och där fick han sitta bra länge innan någon tog någon notis om honom.
Varför?
Varför kunde inte t ex undersköterskan som fanns med vid själva förlossningen ha stannat kvar som en länk mellan oss?
Förklarat vad som hände och, när jag kommit upp på operation, kunnat ringa dit och kolla hur allt stod till och berättat det för honom?
Istället fick han sitta där med alla tankar.
Nu är Mannen erfaren och stabil.
Han har två barn sedan tidigare (vilket jag är oerhört tacksam för, pga det blev jag aldrig orolig för Lilla A när jag togs till operation. Jag var helt och hållet övertygad om att hon hade det bra med sin pappa, återigen Trygg i oss).
Men ponera att han varit förstagångspappa, kanske aldrig tidigare hållit i ett spädbarn, kanske haft egna rädslor kring förlossningen att hantera (vi hade t ex en pappa på föräldrautbildningen som var orolig för att inte kunna vara med på förlossningen då han inte kunde se blod....) Dessutom hela tiden vara orolig för vad som händer mamman.
Vad får den pappan för start på sitt föräldraskap?
Hur mår han efter det?
Synen på pappan tycker jag tyvärr återspeglade sig även på andra sätt under de dagar vi var på BB.
Han skulle finnas där, assistera mig och babyn (själv var jag fast i sängen pga i princip halverat blodvärde och kateter) hämta frukost och kvällsfika etc, men få tog någon notis om honom, än mindre frågade hur han mådde.
Därtill fick han ordna egen mat och ändå betala mer än dubbelt så mycket för sin sängplats än vad jag fick göra.
Tyvärr har det visat sig är vi inte ensamma om våra upplevelser.
Har pratat med släkt och vänner och flera berättar om egna erfarenheter av samma slag från andra landsting.
Jag skulle vilja dra det så långt som att det här är en jämställdhetsfråga.
Om vi vill att pappan ska ta en mer aktiv del i barnens liv (föräldraledighet etc) måste vi börja behandla pappa och mamma som likvärdiga föräldrar – genom hela processen, även vid förlossningen och på BB!
Nu ska jag dock inte dra alla över en kam.
Vi hade framförallt två tjejer i vårt ”dagteam” som var helt underbara.
De SÅG oss, LYSSNADE och BRYDDE sig verkligen.
Pratade MED oss och inte över huvudet.
Vård är inte bara medicinsk behandling, det är minst lika mycket tankar, känslor och bemötande.
Viktigt, men nog tyvärr av många bortglömt.
tisdag 5 maj 2009
12 april - Förlossning del 2 - Komplikationer
En halvtimma efter att lilla A sett dagens ljus visar det sig att min moderkaka inte vill släppa.
Trots två injektioner sitter den orubbligt fast.
Barnmorskan tillkallar läkare.
Fortfarande fast och det börjar kännas en viss oro i rummet.
Helt plötsligt börjar man tala om sövning och operation och kort därefter dyker en narkosläkare upp.
Lilla A tas från min famn och läggs hos Mannen, jag får kravla över till en flyttbar säng och körs därefter snabbt iväg till operation.
Själv har jag inte hunnit fatta någonting och det sista jag ser när vi lämnar rummet är Mannen med lilla A i famnen.
Hans ögon är oroliga.
Ovanför mig ser jag taket i korridoren och jag hör folk prata runtomkring.
Förstår att det verkar vara bråttom men riktigt vad som händer greppar jag inte.
Inom mig far känslor och tankar i en faslig fart och helt plötsligt upptäcker jag att jag gråter. Varför vet jag inte riktigt, kanske måste känslorna ut någonstans.
De får liksom inte plats i kroppen längre.
Väl uppe på operation får jag återigen kravla över till annan säng.
Kort därefter är jag sövd.
Vaknar upp av att jag fryser så jag skakar och halsen känns som att jag ätit taggtråd.
Någonstans i närheten kvider en man att han har ont, någon kommer och lägger varma filtar över mig och plötsligt är narkosläkaren där igen.
Det första jag säger är ”Snälla, ring min man och meddela att jag är vaken”
Misstänker att han inte fått allt för gott om information (vilket tyvärr sedan visar sig vara rätt) och hans oroliga ögon och bilden av honom och lilla A bränner i minnet.
Jag vill ha hit dem – nu!
Någon går och ringer och jag får beskedet att de är på väg. Under tiden får jag en lägesrapport om operationen.
Tydligen har min moderkaka suttit rejält så jag har totalt förlorat ungefär 1,5 liter blod innan de fått ut den (utöver den liter som försvann vid förlossningen...kan förklara varför jag fryser så jag skakar!). Dessutom har man passat på att sy ihop det lilla jag sprack (tre stygn) när jag ändå var sövd.
Kort därefter (?) dyker de upp. Mannen skjutandes en liten plastlåda på hjul framför sig innehållandes en liten arg lilla A.
Lilla A plockas ur lådan och läggs till mitt bröst och sluuuurp – där sitter hon som en liten igel och tuttar som det gällde livet.
Det tuttandet kommer hon sedan ägna sig åt i princip varje vaken minut tills dess vi lämnar BB några dagar senare.
Nu kan vi äntligen pusta ut och Mannen får ringa till de allra närmaste och berätta att Lilla A nu kommit till världen och att vi är tillsammans igen.
Förlossningen är över.
Trots två injektioner sitter den orubbligt fast.
Barnmorskan tillkallar läkare.
Fortfarande fast och det börjar kännas en viss oro i rummet.
Helt plötsligt börjar man tala om sövning och operation och kort därefter dyker en narkosläkare upp.
Lilla A tas från min famn och läggs hos Mannen, jag får kravla över till en flyttbar säng och körs därefter snabbt iväg till operation.
Själv har jag inte hunnit fatta någonting och det sista jag ser när vi lämnar rummet är Mannen med lilla A i famnen.
Hans ögon är oroliga.
Ovanför mig ser jag taket i korridoren och jag hör folk prata runtomkring.
Förstår att det verkar vara bråttom men riktigt vad som händer greppar jag inte.
Inom mig far känslor och tankar i en faslig fart och helt plötsligt upptäcker jag att jag gråter. Varför vet jag inte riktigt, kanske måste känslorna ut någonstans.
De får liksom inte plats i kroppen längre.
Väl uppe på operation får jag återigen kravla över till annan säng.
Kort därefter är jag sövd.
Vaknar upp av att jag fryser så jag skakar och halsen känns som att jag ätit taggtråd.
Någonstans i närheten kvider en man att han har ont, någon kommer och lägger varma filtar över mig och plötsligt är narkosläkaren där igen.
Det första jag säger är ”Snälla, ring min man och meddela att jag är vaken”
Misstänker att han inte fått allt för gott om information (vilket tyvärr sedan visar sig vara rätt) och hans oroliga ögon och bilden av honom och lilla A bränner i minnet.
Jag vill ha hit dem – nu!
Någon går och ringer och jag får beskedet att de är på väg. Under tiden får jag en lägesrapport om operationen.
Tydligen har min moderkaka suttit rejält så jag har totalt förlorat ungefär 1,5 liter blod innan de fått ut den (utöver den liter som försvann vid förlossningen...kan förklara varför jag fryser så jag skakar!). Dessutom har man passat på att sy ihop det lilla jag sprack (tre stygn) när jag ändå var sövd.
Kort därefter (?) dyker de upp. Mannen skjutandes en liten plastlåda på hjul framför sig innehållandes en liten arg lilla A.
Lilla A plockas ur lådan och läggs till mitt bröst och sluuuurp – där sitter hon som en liten igel och tuttar som det gällde livet.
Det tuttandet kommer hon sedan ägna sig åt i princip varje vaken minut tills dess vi lämnar BB några dagar senare.
Nu kan vi äntligen pusta ut och Mannen får ringa till de allra närmaste och berätta att Lilla A nu kommit till världen och att vi är tillsammans igen.
Förlossningen är över.
12 april - Förlossning 1
Vi hade bestämt oss redan tidigare att ta det lugnt i påsk. Dels eftersom jag precis slutat jobba och Mannen dessutom haft en hektisk vår med mycket resor vilka tog ut sin rätt.
Vi hade helt enkelt inte lust med något annat än softa på hemmaplan.
Tog därför långfredag och påskafton i maklig takt med långa sovmornar, fika i solen och lite vad som föll oss in.
Påskaftons kväll satt Mannen i källaren och tittade på film, men då mina ögon gick på ”halvljus” drog jag mig mot sängen.
Vänta nu….blött trosskydd!?
Upp och bytte...bara för att inse att det också blev blött ganska omgående.
Ehh..är det vattnet som gått? Eller?
Hade förväntat mig något mer drastiskt än så.
Dessutom inte tillstymmelse till värkar.
Ropar på Mannen som tycker jag ska ringa BB.
Gör så och vi får en tid för kontroll på förmiddagen dagen därpå.
15 minuter senare är det inte längre någon tvekan.
Grodden vill ut.
NU!
Ganska snart går det inte att ligga kvar i sängen längre. Det gör helt enkelt för ont och dessutom accelererar värkarna ganska snabbt i styrka.
Mannen får aptera TENS-plattorna på mig och därefter hålla koll på både den och tiden mellan värkarna.
Själv fokuserar jag på att hänga med. Andas, slappna av, andas, slappna av....
Straxt efter tre på natten ringer Mannen tillbaka till förlossningen och de tycker vi ska komma in.
Vi har bara några kilometer till sjukhuset men på den korta stunden hinner jag med tre värkar!
Väl på förlossningen får jag lämna urinprov (gissa hur lätt det är...magen är i vägen i vanliga fall, därtill ska du pricka en liten jäkla plastmugg samtidigt som lilla Grodden i magen för ett herrans liv för att ta sig ut!...Fat chance!) och man kopplar på CTG mätare (som hela tiden hotar med att trilla av) samt någon annan ”plupp” som ska mäta värkstyrkan. Själv skiter jag i vilket, blundar, andas och slappnar av.
En stund senare gör barnmorskan samma slutsats som jag...Grodden vill ut i natt!
Vi skrivs in och får flytta över till förlossningsrum.
Ny barnmorska tar över, ny CTG och värkplupp apteras
Att vi skrivit förlossningsbrev innan har tydligen inte framgått (trots att det står på två olika ställen i min journal) men nya barnmorskan läser snabbt igenom det och därefter känns det som vi är på samma plan...rättare sagt – hon och Mannen pratar, jag andas, andas, andas...
Nu återstår bara att fortsätta jobba.
Mannen fixar en pilatesboll som jag sätter mig på, han navigerar TENS-apparaten, håller i mig med andra handen och jag andas och låter höfterna rotera sig igenom varje värk (upptäckte redan när vi tränade hemma att detta var ett suveränt sätt att slappna av neråt...problemet är bara att hela ekipaget blir lite ostadigt så det gäller att någon håller i så man inte far av bollen)
Timmarna går.
Själv har jag mystiskt nog ganska vag tidsuppfattning.
Genom att bara fokusera på en värk i taget får jag lite av ett ”tunnelseende”.
Men allt går så fort!
Jag hade på något vis inbillat mig att värkarna skulle stegras ”lite lagom” mellan var och en.
Icke.
Om den ena är en tvåa på en tiogradig skala dunkar nästa in på mellan fyra och fem!
Mannen får hela tiden öka intensiteten på TENS-apparaten för att motkompensera.
Har hela tiden en mental bild av att jag bestiger ett berg. Stigen är knögglig och full av stenskravel men solen skiner och med jämna mellanrum finns en stor sten jag kan vila på.
Det går fortare och fortare mellan stenarna och till slut hinner jag inte ens sätta mig.....
Vid sextiden börjar mitt mod svikta. Hur mycket värre blir det?
Ännu är smärtan hanterbar men hur länge till?
Jag börjar yra om Epidural, men barnmorskan föreslår att jag ändå ska testa lustgas.
Upp från pilatesbollen och hamnar så småningom knästående mot sängryggen med Mannen vid ena axeln och lustgasmasken i handen.
Första gången får jag inte andning och mask att fungera (misstänker att jag börjar andas för sent) men ger det en chans till och därefter fungerar det toppen!
Jag känner fortfarande vad som händer i kroppen men den där berusningskänslan jag var rädd för infinner sig aldrig. Det enda som händer är att smärtan dämpas lagomt mycket för att jag ska orka jobba vidare.
Andas, slappna av, TENS och lustgas....(får även en akupunkturnål i huvudet men den fungerar inte alls)
Straxt innan klockan 7 börjar det bli dags att krysta.
Tyvärr sammanfaller det med att vår barnmorska går av sitt pass och vi får en ny (den tredje samma natt!)
Eftersom hon precis gått på sitt pass har hon inte vare sig hunnit träffa oss eller läsa förlossningsbrevet.
Hon föreslår att jag ska försöka föda i gynställning, men inser snart att jag inte är i ”förhandlingsmood”.
Har provat halvsittande tidigare under natten vilket kändes helt verkningslöst, får dålig ”styr” på musklerna och kan inte ta i.
Jag vill stå där jag står – basta! (i det här läget känns det som att om jag spricker skiter jag fullständigt i det...)
Från att ha varit väldigt tätt mellan de ”vanliga” värkarna känns det nu helt plötsligt som det är flera minuter mellan krystvärkarna.
Helt plötsligt hinner jag tänka och inte bara parera.
Klockan 8 tittar jag över Mannens axel och ser att solen gått upp utanför fönstret.
Minns att jag hinner tänka att det blir ännu en vacker dag, därefter kommer ytterligare en värk och plötsligt sprattlar babyn till och är ute.
Vår lilla tjej landar i sängen bakom mig och gastar för full hals redan på väg ut (får senare 10 APGAR).
Jag får klippa navelsträngen och får därefter upp tösen i min famn.
Där ligger hon, aldeles slät i ansiktet och fruktansvärt vacker och jag vill bara skydda henne mot allt ont i hela världen!
Vet egentligen inte riktigt vad jag känner, eller också så känner jag allt på en gång.
Kaos
Det är stort, overkligt och alldeles fruktansvärt häftigt.
Vi klarade det!
Hon är här och vi har en hel värld att upptäcka tillsammans vi tre!
Vi hade helt enkelt inte lust med något annat än softa på hemmaplan.
Tog därför långfredag och påskafton i maklig takt med långa sovmornar, fika i solen och lite vad som föll oss in.
Påskaftons kväll satt Mannen i källaren och tittade på film, men då mina ögon gick på ”halvljus” drog jag mig mot sängen.
Vänta nu….blött trosskydd!?
Upp och bytte...bara för att inse att det också blev blött ganska omgående.
Ehh..är det vattnet som gått? Eller?
Hade förväntat mig något mer drastiskt än så.
Dessutom inte tillstymmelse till värkar.
Ropar på Mannen som tycker jag ska ringa BB.
Gör så och vi får en tid för kontroll på förmiddagen dagen därpå.
15 minuter senare är det inte längre någon tvekan.
Grodden vill ut.
NU!
Ganska snart går det inte att ligga kvar i sängen längre. Det gör helt enkelt för ont och dessutom accelererar värkarna ganska snabbt i styrka.
Mannen får aptera TENS-plattorna på mig och därefter hålla koll på både den och tiden mellan värkarna.
Själv fokuserar jag på att hänga med. Andas, slappna av, andas, slappna av....
Straxt efter tre på natten ringer Mannen tillbaka till förlossningen och de tycker vi ska komma in.
Vi har bara några kilometer till sjukhuset men på den korta stunden hinner jag med tre värkar!
Väl på förlossningen får jag lämna urinprov (gissa hur lätt det är...magen är i vägen i vanliga fall, därtill ska du pricka en liten jäkla plastmugg samtidigt som lilla Grodden i magen för ett herrans liv för att ta sig ut!...Fat chance!) och man kopplar på CTG mätare (som hela tiden hotar med att trilla av) samt någon annan ”plupp” som ska mäta värkstyrkan. Själv skiter jag i vilket, blundar, andas och slappnar av.
En stund senare gör barnmorskan samma slutsats som jag...Grodden vill ut i natt!
Vi skrivs in och får flytta över till förlossningsrum.
Ny barnmorska tar över, ny CTG och värkplupp apteras
Att vi skrivit förlossningsbrev innan har tydligen inte framgått (trots att det står på två olika ställen i min journal) men nya barnmorskan läser snabbt igenom det och därefter känns det som vi är på samma plan...rättare sagt – hon och Mannen pratar, jag andas, andas, andas...
Nu återstår bara att fortsätta jobba.
Mannen fixar en pilatesboll som jag sätter mig på, han navigerar TENS-apparaten, håller i mig med andra handen och jag andas och låter höfterna rotera sig igenom varje värk (upptäckte redan när vi tränade hemma att detta var ett suveränt sätt att slappna av neråt...problemet är bara att hela ekipaget blir lite ostadigt så det gäller att någon håller i så man inte far av bollen)
Timmarna går.
Själv har jag mystiskt nog ganska vag tidsuppfattning.
Genom att bara fokusera på en värk i taget får jag lite av ett ”tunnelseende”.
Men allt går så fort!
Jag hade på något vis inbillat mig att värkarna skulle stegras ”lite lagom” mellan var och en.
Icke.
Om den ena är en tvåa på en tiogradig skala dunkar nästa in på mellan fyra och fem!
Mannen får hela tiden öka intensiteten på TENS-apparaten för att motkompensera.
Har hela tiden en mental bild av att jag bestiger ett berg. Stigen är knögglig och full av stenskravel men solen skiner och med jämna mellanrum finns en stor sten jag kan vila på.
Det går fortare och fortare mellan stenarna och till slut hinner jag inte ens sätta mig.....
Vid sextiden börjar mitt mod svikta. Hur mycket värre blir det?
Ännu är smärtan hanterbar men hur länge till?
Jag börjar yra om Epidural, men barnmorskan föreslår att jag ändå ska testa lustgas.
Upp från pilatesbollen och hamnar så småningom knästående mot sängryggen med Mannen vid ena axeln och lustgasmasken i handen.
Första gången får jag inte andning och mask att fungera (misstänker att jag börjar andas för sent) men ger det en chans till och därefter fungerar det toppen!
Jag känner fortfarande vad som händer i kroppen men den där berusningskänslan jag var rädd för infinner sig aldrig. Det enda som händer är att smärtan dämpas lagomt mycket för att jag ska orka jobba vidare.
Andas, slappna av, TENS och lustgas....(får även en akupunkturnål i huvudet men den fungerar inte alls)
Straxt innan klockan 7 börjar det bli dags att krysta.
Tyvärr sammanfaller det med att vår barnmorska går av sitt pass och vi får en ny (den tredje samma natt!)
Eftersom hon precis gått på sitt pass har hon inte vare sig hunnit träffa oss eller läsa förlossningsbrevet.
Hon föreslår att jag ska försöka föda i gynställning, men inser snart att jag inte är i ”förhandlingsmood”.
Har provat halvsittande tidigare under natten vilket kändes helt verkningslöst, får dålig ”styr” på musklerna och kan inte ta i.
Jag vill stå där jag står – basta! (i det här läget känns det som att om jag spricker skiter jag fullständigt i det...)
Från att ha varit väldigt tätt mellan de ”vanliga” värkarna känns det nu helt plötsligt som det är flera minuter mellan krystvärkarna.
Helt plötsligt hinner jag tänka och inte bara parera.
Klockan 8 tittar jag över Mannens axel och ser att solen gått upp utanför fönstret.
Minns att jag hinner tänka att det blir ännu en vacker dag, därefter kommer ytterligare en värk och plötsligt sprattlar babyn till och är ute.
Vår lilla tjej landar i sängen bakom mig och gastar för full hals redan på väg ut (får senare 10 APGAR).
Jag får klippa navelsträngen och får därefter upp tösen i min famn.
Där ligger hon, aldeles slät i ansiktet och fruktansvärt vacker och jag vill bara skydda henne mot allt ont i hela världen!
Vet egentligen inte riktigt vad jag känner, eller också så känner jag allt på en gång.
Kaos
Det är stort, overkligt och alldeles fruktansvärt häftigt.
Vi klarade det!
Hon är här och vi har en hel värld att upptäcka tillsammans vi tre!
9 april - Skärtorsdag - sista dagen på jobbet
Sista dagen på jobbet innan påsk.
Sista dagen innan mammaledigheten.
Prylarna från skrivbord och hylla nerpackade i två flyttkartonger för vidaretransport till firmans förråd.
Känns konstigt.
Tomt.
På tisdag förväntas jag inte vara här.
Det är första gången sedan jag var ca 15 som jag inte förväntas vara någonstans – inget jobb, ingen skola.
Återstår bara att invänta Grodden.
Jag hoppas den inte låter vänta på sig allt för länge.
Inlagd 5 maj
Sista dagen innan mammaledigheten.
Prylarna från skrivbord och hylla nerpackade i två flyttkartonger för vidaretransport till firmans förråd.
Känns konstigt.
Tomt.
På tisdag förväntas jag inte vara här.
Det är första gången sedan jag var ca 15 som jag inte förväntas vara någonstans – inget jobb, ingen skola.
Återstår bara att invänta Grodden.
Jag hoppas den inte låter vänta på sig allt för länge.
Inlagd 5 maj
8:e april - Slemmisen har gått!
I helgen gick nog slemproppen.
Åtminstone tror jag det och efter att ha konsulterat barnmorskan tror hon detsamma.
Propp vet jag dock inte om jag skulle kalla det, mer som sånt där ”slime” ungarna lekte med när man var liten.
Enligt barnmorskan är det inte något att hetsa upp sig för och jag kan leva som vanligt.
Standardsvar 1A: Det är normalt…..
Livet tuffar mao på.
Imorgon gör jag sista dagen på jobbet innan mammaledigheten.
Inlagd 5 maj
Åtminstone tror jag det och efter att ha konsulterat barnmorskan tror hon detsamma.
Propp vet jag dock inte om jag skulle kalla det, mer som sånt där ”slime” ungarna lekte med när man var liten.
Enligt barnmorskan är det inte något att hetsa upp sig för och jag kan leva som vanligt.
Standardsvar 1A: Det är normalt…..
Livet tuffar mao på.
Imorgon gör jag sista dagen på jobbet innan mammaledigheten.
Inlagd 5 maj
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)