Du är väl inte unik lille vän? Eller, vem har ansvaret för ditt liv?

Har den senaste tiden blivit allt mer frustrerad.
Anser mig inte vara särskilt politiskt intresserad. Dock med undantag har det visat sig. Den senaste veckornas debatt, opinionsundersökningar och nu senast den rödgröna sidans skuggbudget och resonemanget kring den skrämmer mig.
Vad är det för värld vi går till mötes egentligen?
Var finns, i den rödgröna alliansens politik, incitamentet för den enskilda individen att vilja göra/komma någonstans?
Var finns incitamentet för att skaffa sig en utbildning för att bygga en framtid, när allt som väntar när du är klar är att ses som paria för att du haft mage att försöka skaffa dig bla en bra lön? Tjänar du för mycket (i statens ögon) ska du dels betala av ditt studielån (om du inte finansierade dina studier med extraknäck), dessutom ska du betala mer skatt än andra.
VAD du och det företag du jobbar för bidrar med till samhället verkar vara oväsentligt i sammanhanget.
Du ska dels bidra med ditt arbete (tid, kompetens, erfarenhet och kunnande), dels skatta extra, utöver det ska du i samhällsdebatten ses som något katten släpat in – du är ju inte som ”alla andra”. Tjänar du över 40000 i månaden är du att anse som höginkomsttagare och det är inte ”rättvist” mot alla oss andra!
Din egen insats för att komma dit du är kvittar. Vaddå, du har ju ett, förhoppningsvis, utvecklande jobb där du tar mycket ansvar, ska du ha BETALT därefter också?
Enligt de rödgröna verka alla höginskomsttagare ha hamnat där de är pga att de är födda med silversked i mun och har föräldrar som gett dem deras position i arv. För detta ska de straffas. Punkt. Någon annan verklighet verkar inte existera. Att döma av opinionsundersökningarna på sistonde verkar majoriteten av svenska folket hålla med?

Samma sak med vänsterpartiets ”röda skynke” de sk ”Elitskolorna”.
Barn som har fått en begåvning utöver det vanliga ska definitivt inte uppmuntras att göra något av den. Det är inte ”rättvist” mot alla andra som inte har samma begåvning. Några ”elitklasser” får vi inte ha i Sverige. Istället ska de här barnen sitta i det ordinarie skolväsenden och känna sig frustrerade och omotiverade. Återigen - var finns incitamentet. Hur motiverar man dessa barn att vilja utvecklas när de ändå känner att de ligger långt före sina kamrater? När läraren inte hinner med att stimulera och hitta på fler extrauppgifter därför att den har fullt upp att sysselsätta de övriga? Vad ska de göra i väntan på att de övriga ”ska komma ikapp”? I bästa fall något som förhoppningsvis gör att motivationen såsmåningom återvänder. I värsta fall används energin till något destruktivt. Att de, på grund av sin begåvning ska ges andra alternativ än den ordinarie skolverksamheten finns dock inte på kartan i ett rödgrönt samhälle. Alla ska behandlas lika oavsett förutsättningar – något annat är inte ”rättvist”. Att det däremot funnits ”stödklass” etc för barn som av någon anledning ligger efter de övriga har man däremot aldrig ifrågasatt....
En stilla fundering - vart för detta vårt samhälle? Hur motiverar det sin befolkning att vilja? Vilja utvecklas, vilja sträva, vilja drömma? Hemska tanke - tänk om jag vill något annat än alla andra? Finns det utrymme för det?

Personligen tycker jag Alliansen i vissa fall dragit arbetslinjen för långt. Däremot är jag helt emot det bidragssamhälle som de rödgröna verkar vilja återgå till. Ett samhälle där ”Någonannan” hela tiden bär ansvaret för mitt liv och leverne. Till syvende og sidst måste huvudansvaret ligga hos den enskilda individen. Att det sedan finns ett statligt finansierat nät som fångar upp där individen av någon anledning – under en kortare eller längre tid – inte klarar av att lösa situationen ska ett civiliserat samhälle ha. Dock anser jag att det inte ska tas för givet, utan att man förväntas någon form av motprestation, tex söka jobb, vidareutbilda sig etc och att stödet dessutom med jämna mellanrum ska omprövas och utvärderas.

Under min studietid hade jag klasskompisar som, inför varje sommarlov när studielånet tog slut, glatt marscherade till socialen. Att söka sommarjobb var inget de ansåg sig behöva göra. De tyckte istället att de hade ”rätt” till ett långt ledigt sommarlov finansierat av samhället!? För dem var det självklart att "Någonannan" bar ansvaret för att de klarade sommaren ekonomiskt, i det här fallet vi som jobbade medan de laddade om inför nästa termin med en lång ledighet. Söka jobb var ju inget de förväntades göra. Snart väntade ju nästa termin "så det var ju ingen idé"....

Vad är ett rättvist samhälle egentligen? Är det ett samhälle där alla behandlas exakt lika och ingen sticker ut eller där jag ges, men även förväntas, ta ansvar för mitt eget liv? Ett samhälle där det samhällsfinansierade nätet finns som stöd, men inte som permanent lösning?

I´m back

Det är dags att damma av bloggen igen.
Jag är tillbaka - förbannad och frustrerad.
Inte så mycket på det privata planet som inför det som händer i vår omvärld.

Öppnar pyskanalen igen.
Denna gång med en ny Etikett - Politik