Jag ska springa Midnattsloppet och just nu smärtar den insikten oerhört. Eller rättare sagt, mina muskler protesterar ilsket.
Är huvet dumt får kroppen lida.
Jag har i flera år sprungit ett enda lopp varje sommar – Midnattsloppet.
Dels för att det är så förbaskat kul, men framförallt för att ha något att träna för under sommaren. Utan piskan att prestera i slutet av augusti blir det inte av annars. Såpass känner jag mig själv.
Förra året (vilket skulle bli tionde gången) fick jag dock lämna WO från loppet pga en kompis födelsedagsfest samt en oerhört efterhängsen förkylning som inte ville ge med sig.
När jag nu fick inbjudan till årets lopp tidigt i våras tänkte jag först anmäla mig, men då jag inte visste i vilket tillstånd jag skulle vara i augusti, skickade jag bara glatt vidare inbjudan till några kollegor –
"Hänger ni på fegisar?" – viss i tron att mina IT-nördiga kollegor skulle klassa mig som idiot, men i alla fall få lite dåligt samvete över sin bristande kondis….
I veckan kom frågan på tal.
De har INTE bangat! Helt plötsligt var det JAG som var den största soffpotatisen (trots att jag sällan ser på TV…)!
Det var bara att bita i det sura och anmäla sig, samt inse att jag har knappt TVÅ säger två månader på mig att komma i form!
Jag är, för det mesta, oerhört befriad från tävlingsinstinkt. När den väl vaknar är den dock inte att leka med. Detta, parad med en inte alla gånger nyttig envishet gör att jag, mot hjärnans insikt, låter kroppen ta smällen.
Hrrrmmm….det vore väl faan också om jag inte skulle sopa banan med åtminstone EN av kollegorna?
Har siktat in mig på LillaBjörn eftersom han både snusar och ser otränad ut. Att han sedan är sex år yngre måste jag väl kunna kompensera om jag ligger i….?
I måndags gav jag mig därför ut i spåret, envis, målmedveten och med skivsamlingens vassaste rockskiva i Ipoden.
Flyyyt…jag fullkomligen flög fram i spåret….
Invincible!
Väl i sista backen kom skivans häftigaste gitarriff…kroppen kände inga begränsningar, jag till och med axade upp för stigningen!
Dagen därpå firade jag känslan med 7,5 kilometer stavgång i raskt tempo och naturligtvis informerade jag LillaBjörn om mina bedrifter (det gäller att sätta skräck i motståndaren)
Idag är jag inte fullt lika invincible.
Det är tur att vi har höj och sänkbara skrivbord på jobbet för just nu smärtar min arma bak så jag tror jag blir galen bara jag försöker sitta.
Träningsvärk är dock tack och lov övergående.
På lördag ska jag ut igen….men då ska jag nog ta det lite lugnare…
I alla fall lite.
