Ett hjärta har slutat slå

Sent i gårkväll slutade ett varmt hjärta att slå och mitt liv blev en älskad vän fattigare.
Min farmor som kom att bli en av mina största kvinnliga förebilder, på många sätt en själsfrände trots att mer än 60 år skilde oss åt.
Många gånger hårt tilltufsad av livet, men trots det glad och positiv.
Lycklig i det lilla.

Sista tiden var tuff mot henne.
Hon som varit van att kunna klara sig själv, koka kaffe, baka och bjuda vänner och släktingar, fick plötsligt ont och blev liggande.
Kroppen ville inte mera och därmed försvann även hennes vilja att leva.

När jag och min kusin träffade henne för några veckor sedan visste vi båda att det troligtvis var för sista gången.
Trots det blev det ett ljust avsked.
Hon hade gjort sig fin med det vita håret på papiljotter.
Vi hämtade mat och dukade fint med finporslin, ljus och servetter.
Hon fick vara värdinna och var, trots värk, mediciner och trötthet, glad och lycklig över att se oss.
Att känna vad hon betydde för oss och kunna visa vad vi betydde för henne.
Hon var älskad och visste om det.

Det var ungefär som det brukade vara när vi sågs, men med ett undantag – Farmor pratade inget om framtiden.
Vi tog farväl och vi visste det alla trots att ingen uttalat orden.
Innan vi åkte ville hon ha hjälp att lägga sig för natten, trots att klockan bara var fyra.
Ville bli nerbäddad, omstoppad och kramad. Sedan vinkade hon och vi gick ut genom dörren.

Jag har lärt mig mycket av farmor, men det hon framförallt förmedlade var nyfikenhet och livsglädje.
När vi var på byn och fikade eller tog en tur med bilen var hon som ett litet nyfiket barn med ögonen på skaft – rädd för att missa något.
För farmor kunde den minsta resa vara värd att minnas och prata om länge efteråt.
När hon för några år sedan fyllde 90 år tog hon min dåvarande pojkvän åt sidan, log och sa:- Jag hoppas jag får leva minst tio år till för det är så härligt att leva!
Nu blev det tyvärr inte så.

Vissa människor sätter större spår i ens liv än andra.
Min farmor är en sådan som lämnat stora avtryck i mitt.
Jag är så glad över att vi fick den relation vi hade under framförallt de sista åren.
Jag är glad över att hon fick träffa min man och att de kom att tycka så bra om varandra.
Framförallt är jag så tacksam över att hon funnits i mitt liv och över de foton och minnen (och otaliga stjälkstyngsdukar! ;-) ) som hon lämnar efter sig.

Hon kommer vara en del av mitt liv även framöver trots att vi inte kan ses på samma sätt.
Jag är övertygad om att hon finns därute någonstans och håller ett öga på mig.
Den dan vi ses igen kommer vi sitta någonstans och dricka blaskigt kokkaffe med krongrädde, äta torra små kakor och allt kommer vara som vanligt…..

MBL-förhandlingarna klara

..och jag begriper banne mig inte hur man tänker.
Den lösning man nu presenterar kring en ny organisation är, som jag ser det, en loose-loose för alla parter.
Förslaget ger inga förutsättningar för en långsiktig överlevnad, vare sig för projektet eller ordinarie verksamhet. Säger som Rumpnissarna "voffor gör di på detta viset?"

Brukar inte vara konspiratorisk, men det känns som det finns en dold agenda.
Tiden lär utvisa om jag har rätt.

Tack och lov att jag är på väg mot nytt jobb! Mitt gamla hade visserligen inte varit hotat (iallafall inte än så länge, projekt kan ju alltid läggas ner...), men under de här förutsättningarna vete fasen om jag klarat av att hänga i någon längre stund.
När nu alla beslut är fattade, parterna informerade och kroppen börjar komma på rätt köl känns det helt rätt i magen.

Slogs av en tanke imorse.
Det som framförallt känns bra såhär i efterhand är att veta att jag fattat ett medvetet beslut. Jag LEVER mitt liv och låter det inte bara hända. "Offerkoftan" är urvuxen och slängd!

Idag kom mina anställningspapper med posten tillsammans med ett välkomstbrev och diverse "hej o väkommen till oss"-material.
Nästa fredag träffar jag min "fadder" och resten av personalgruppen. På eftermiddagen ska vi gå igenom dokumentation, system och rutiner.

Herregud - introduktion! Va!
Jag som brukar vara van att få en problemformulering i knäet och sedan få dra upp riktlinjerna själv efter eget huvud.
Drömmer jag?
Om så skulle vara fallet, för höga Farao - väck mig inte!

Nonsensinlägg från rörig hjärna

Sov tio timmar i natt och vaknade trots det trött!? Dagen har gått åt att i princip inte göra någonting....

Eller iallafall nästan.

Energin börjar återvända så smått.
Med lite ansträngning kan jag nu få min hjärna att tänka iallafall två hyfsat raka tankar i följd.

Har svarat på lite mail,
Ringt lite samtal som inte kunde vänta.
Fikat med vår urgulliga granne som tittade över med en blomma smyckad av bland annat en fallen stjärna :-)

Nu borde jag verkligen ta tag i mina pluggböcker som jag lyckats smita från hela dagen
Men så mycket energi har jag inte lyckats uppbringa ännu.

Ska iallafall laga middag.
Eftersom Mannen är borta blir det kycklinglevergryta och pasta.
Han gillar inte lever, iallafall inte kyckling
Det gör numera jag konstigt nog
Med färsk salvia, matlagningsgrädde och en slatt vitvin blir det mums.
Så när Mannen är borta står levergrytan på bordet....

Som barn avskydde jag lever.
Det är tur att man kan ändra sig.

Time out

Nu börjar verkligheten komma ikapp.
Min kropp har gått på högvarv länge - kanske ända sedan i februari då kollegan blev sjuk.
Karusellen har bara snurrat fortare och fortare och situationen blivit allt mer bissarr. Nu tar kroppen ut sin rätt.

Att något var på gång blev jag förvarnad om redan i torsdags, Kvällen efter "the Day from Hell".
Hade tänkt åka hem redan på kvällen men var så slut att jag bara lyckades ta mig till lägenheten och rasade ihop i en oformlig hög framför tvn.

Tog tåget hem i fredags för att fira bonus-tösen som fyllt år. Hade en jättemysig kväll men sedan tog min kropp time out.

Vaknade i lördags och var bara slut. Huvudet värkte men skyllde det på att det nog blev ett glas vin för mycket kvällen innan och att jag var trött. Två Treo senare var jag igång men i ultrarapid.

Skulle bort på kvällen och gjorde därför en snabbutryckning till stan för att ordna några ärenden. På vägen tillbaka började jag känna mig snurrig och huvudvärken var tillbaka med full kraft. Sjönk ner på en stol i köket och där ungefär ströp kroppen allt vad energi och ta-sig-församhet heter - Zombie!
Fanns inget annat alternativ än kapitulation.

Sedan dess existerar jag mest. Kropp och själ är trött och jag är helt "blank" i tanken. Känns inte som jag kan tänka en enda rak tanke just nu. Är bara TRÖTT.
För en gångs skull tänker jag lyssna och göra sällskap med resten av mig själv. Idag har jag därför tillbringat största delen av dagen i sängen och tänker nog stanna där imorgon med.
Kanske orkar jag läsa lite i kurslitteraturen till kursen jag är hopplöst sen med. Just nu har jag dock inga större förhoppningar. Men, men. Lika bra att lyssna och sova ikapp. I det här skicket är jag inte till nytta för någon - allra minst mig själv.