Föräldraledighet

Mannen och jag har diskuterat föräldraledigheten.
Vi är rörande ense.
Vi delar rakt av. Sex månader var och därefter går vi båda ner till 80 procent och kör ledigt två dar i veckan. Mannen två dar ena veckan jag två dagar veckan därpå *.
På så sätt behöver inte Grodden vara på dagis mer än tre dagar i veckan under ett antal månader.
Den som har ”jobbvecka” har möjlighet till ev övertid och resor.
Den som är ledig har ”hemtjänstansvar” för allt kring Grodden.
Det här borde vi alla vinna på.
Grodden, Mannen, jag och även vår arbetsgivare.
Det enda som INTE vinner på det är vår ekonomi då Mannen tjänar betydligt mer än mig.
Men det här handlar om så mycket mer än pengar.
Det handlar om vår balans i förhållandet.
Min relation till Grodden.
Mannens relation till Grodden.
Min och Mannens relation, som föräldrar och par.
Nu och framgent.

Som jag ser det är föräldraledigheten ungefär som att börja på ett nytt jobb.
Nya kollegor ska läras känna (Grodden)
Nya rutiner ska utarbetas (mata, sova, byta, BVC, Öppna förskolan och vad det nu kan vara)
Ny arbetsroll ska börja kännas hemtam (mamma, pappa, barn, par)
Att börja ett nytt jobb går inte i en handvänding.
Det är inget man åstadkommer på mindre än ett halvår.
Samtidigt är både jag och Mannen något mer än föräldrar.
Vi vill kunna jobba – också.

Blir därför lite förvånad när jag – från två håll - fått kommentaren ”Akta så du inte byter bort dig” med avseende på att jag kommer gå tillbaka till jobbet när Grodden är straxt över halvåret (beroende på hur vi nyttjar semestermöjligheterna) och då kommer vara mera ”med” än under livets första sex månader.

Uttalandet gör mig förskräckt ur jämlikhetssynpunkt. Vad är det som säger att jag skulle ha större ”rätt” till de månaderna än Mannen? Skulle jag ”bättre” kunna ta vara på den tiden än han? Mannen är väl också förälder – har inte han samma ”rätt” till de månaderna som jag? Dessutom – jag jobbar väl inte jämt? Är ganska säker på att Grodden kommer att gurgla, äta, skita, sova, le, vända sig, krypa, få tänder även efter klockan 16.30 om dagarna när jag kommer hem och löser av Mannen. Sannorlikheten är lika stor att han kommer få ta mycket av babymånaderna när han kommer hem och byter av mig?

Jag vill inte ha rollen som familjens projektledare.
Vill inte bli den som alltid förväntas ha koll på allt –från gympapåse till namn på Groddens kompisar.
Om jag förväntar mig att det här ska fungera jämlikt sedan – hur kan man då tro att något annat än dela lika ska ge förutsättningar för att det ska fungera?

Vet inte HUR många luncher jag suttit och lyssnat till kvinnliga kollegor på diverse arbetsplatser.
Kvinnor som suckat över vilket arbetslass de drar hemma, stönar över hur ”dålig hjälp” de har av sin man.
Kvinnor som själva tagit merparten av föräldraledigheten och därmed, anser jag, själva mutat in den situation de så bittert beklagar.

Männen får många gånger skit för att vi kvinnor inte tas emot i maktens korridorer.
Frågan är hur många av oss kvinnor som släpper in männen på det som vi ser som ”vår” planhalva?

Personligen börjar jag mer och mer luta åt kvoterad föräldraledighet. Innan dess tror jag inte vi kommer uppnå någon jämlikhet värd namnet.

__________________________
* Under förutsättning att våra chefer går med på det förståss. Det blir nästa puck att ta när vi offentliggjort läget, vilket kommer att ske efter ultraljudet när vi vet vart det här tar vägen.