Vi har träffat Grodden!

I torsdags fick vi träffa Grodden!
Efter min upptäckt i förra veckan att tiden för KUB-test började rinna ut (om vi skulle besökt MVC enligt de planer som fanns ursprungligen) gick allt jättefort. Jag mailade MVC och helt plötsligt stod vi där med en tid nästa dag!
Kan väl inte riktigt säga att vare sig Mannen eller jag hann med i tanken, men några avbokade jobbmöten och halvgenomskinliga ”lögner” senare satt vi i alla fall där i väntrummet. Helt plötsligt lite nervösa, förväntansfulla men nog mest av allt lite förvirrade.

Efter diverse frågor och tester, vilka jag antar var Standard ett A, gjorde barnmorskan ett ultraljud.
-”Oj då här var det livat”.
Därefter fick vi se skärmen och det var inga tvivel - där var h*n! Grodden!
En pigg liten krabat som plaskade runt och vinkade med armar och ben. Hickade till, guppade iväg och lade sig därefter på sidan.
Och jag blev alldeles blöt i ögonvrån, trots att jag fortfarande inte fattat vad det är vi står inför. Vår lilla Grodd!


Allt känns fortfarande fruktansvärt overkligt men nu börjar väl insikten komma, i alla fall lite grann, om att det faktiskt finns ett litet liv därinne. Om allt går som det ska kommer vi i slutet av april vara tre i huset. Undrar hur det livet kommer se ut……

Storasyskon

Nu har båda de blivande storasyskonen fått veta att vi väntar tillökning.
Storasyster har tjatat sedan någon månad efter att jag och Mannen gifte oss om att hon vill ha en lillasyster. Hon formligen älskar småbarn.
Där var jag därför inte det minsta orolig för hur beskedet skulle emottas.

Hur den blivande storebrodern skulle ta det, med tanke på hur läget där är, var däremot inte solklart. Han reagerade dock förvånansvärt moget när Mannen berättade.
-”Är du glad är jag det.”

Vad han EGENTLIGEN tycker förtäljer inte historien, men det struntar jag just nu högaktningsfullt i. Fokuserar på att den blivande systern verkar glad, frågar och undrar.
Dessutom inkluderar hon numera Grodden i hälsningarna via pappa.
Sånt värmer en elak styvmor ;-)

Nu återstår så småningom att berätta för de blivande morföräldrarna men den ångesten väntar vi med till efter KUB-testet.

Ibland går det undan

Vi ska till MVC.
Imorgon 10.20

Spännande.......

Bröllopsdag och KUB-test

Igår firade vi tvåårig bröllopsdag jag och Mannen.
Tyvärr var det tisdag, Mannen var på resande fot men hämtades upp vid stationen på seneftermiddagen.
Själv hade jag en stor redovisning på jobbet idag som jag så sent som i går morse inte hade en susning om hur jag skulle lägga upp.
Därför gick hela dagen och stora delar av kvällen till jobb.
Ett litet firande i form av en middag på stam-resturangen fick vi dock till.
Och lite prat om året som gått och det som förhoppningsvis ligger framför oss.
Resten av firandet tar vi i helgen.
På fredag morgon går planet till Rom.

När jag sent i gårkväll varvade ner med lite slösurfning fick jag dock en smärre stresschock.
Vill man göra NUPP och KUB test ska detta tydligen göras INNAN utgången av vecka 14.
När vi ska till MVC kommer jag vara I vecka 14!
Hittade i går en privatklinik som utför testerna här i stan. Dock till det facila priset av 2000 spänn.
Har nu preliminärbokat en tid där och samtidigt mailat MVC för att se hur de tänkt.
Jag VET att jag påpekade både min ålder och vilka tester vi vill göra redan när jag bokade ursprungstiden.
Lär återkomma i frågan.

En sak är dock säker.
Gud vare tack för Internet!

Lik i lasten

Har kurs på jobbet.
Ett delavsnitt av en längre utbildning jag verkligen sett fram emot att gå.
Visste dock inte att den innehöll så mycket statistik.

BLAM
Plötsligt slår den mentala dörren igen och jag förflyttas mentalt tillbaka till gymnasiets mattelektioner.
Svettas, panik...jag fattar ingenting och alla andra verkar fatta på en gång.
Läraren försöker förklara en gång till.
Förstår fortfarande inte.
Kompisar försöker förklara.
Samma resultat.
Pappa och jag blir såsmåningom osams.
Han frustrerad för att jag, trots alla hans försök, inte förstår.
Själv gråter jag mest förtvivlat över att jag är så förbannat korkad.

När jag kommer hem från jobbet på eftermiddagen rinner tårarna igen.
Mannen lovar att han ska försöka förklara.
Faktum är att han kanske skulle kunna lyckas.
Samtidigt är jag livrädd att se det där överseende men samtidigt frustrerat ansträngda leendet jag sett hos så många förut.
När jag inte förstår......