Hade krismöte igår.
Nu krävs klara besked. Vad vill man? Vart vill man?
Under tiden har vi identifierat några områden jag kan ta vidare. Hur det ska ske får jag ta helgen att fundera över.
Skutan har inte sjunkit ännu. Hon är svårt sargad och sjökortet måste ritas om men kanske, kanske kan vi hitta en väg fram? Vågar jag hoppas? Vet inte...
Hur som har jag ett uppdrag. Tills någon annan säger något annat MÅSTE jag försöka.
Frågan är - kommer jag få några med mig?
lördag 2 juni 2007
fredag 1 juni 2007
Stöd
Sent i gårkväll fick jag ett tydligt och klart bevis på var jag har iallafall en av mina "vänner" i situationen.
Värmde oerhört. Problemet är bara att personen ifråga är på väg att lämna projektet.
Kommer att sakna honom - mycket!
Just nu klarar jag inte av att någon bryr sig om hur jag har det. Så länge vi pratar projektet är det inga problem. Blanda bara inte in min situation för då gråter jag -faan
Kan man på något sätt gardera sig mot att inte hamna i sådana här lägen eller är det helt enkelt det livet i den här branschen innebär? Kan ju inte gärna sätta mig och djupintervjua parterna på en anställningsintervju. Då skulle man nog inte få särskilt många uppdrag...
Idag är det en tung dag....
Värmde oerhört. Problemet är bara att personen ifråga är på väg att lämna projektet.
Kommer att sakna honom - mycket!
Just nu klarar jag inte av att någon bryr sig om hur jag har det. Så länge vi pratar projektet är det inga problem. Blanda bara inte in min situation för då gråter jag -faan
Kan man på något sätt gardera sig mot att inte hamna i sådana här lägen eller är det helt enkelt det livet i den här branschen innebär? Kan ju inte gärna sätta mig och djupintervjua parterna på en anställningsintervju. Då skulle man nog inte få särskilt många uppdrag...
Idag är det en tung dag....
torsdag 31 maj 2007
Att brinna och brännas
När jag började det här jobbet för ett år sedan såg framtiden så ljus ut. Ett stort steg i rätt riktning karriärsmässigt – vilken merit!
Vi var många som slogs om tjänsten men jag drog till slut det längsta strået. Detta trots att man egentligen sökte en man…..
Visst, jobbet innebar att jag skulle vara tvungen att veckopendla, men den organisation som skulle vara min arbetsgivare var modern och flexibel. Det här skulle ordna sig. Jag var dessutom tydlig med att jag värderar mitt förhållande högt och skulle aldrig sätta mig i
en situation där det äventyras.
Min ledstjärna är, och har hela tiden varit, att så länge jobbet erbjuder sådana möjligheter att det överväger det man får försaka för det är det värt det. Dessutom har jag hela tiden försökt vara lyhörd för min sambo/särbo – numera make (jodå, vi gifte oss under hösten och planerade ett bröllop för 90 gäster på distans – tack och lov för Skype och MSN – distansförhållandenas räddning nummer ett och två!) och den situation det här sätter honom i. Lasset han får dra på hemmaplan är betydligt större nu än när vi bodde ihop 7/24. Dessutom kan ju inte den tid man ses bara läggas på städning, tvätt och gräsklippning…
Älsklingen och jag pratade igenom läget och vi var överens – lägenhet införskaffades och vi flyttade ner delar av det bohag vi egentligen sparat för barnens räkning när vi flyttade ihop. Dessutom var ju allt tidsbegränsat så det skulle gå.
Tyvärr visade sig inte organisationen riktigt leva upp till sina intentioner. Vad man säger är en sak, det man menar en annan. Just de delarna har dock gått att hålla på avstånd med lite skinn på näsan och en hyfsad självkänsla för att jag gör ett bra jobb – även om jag inte sitter på rumpan i min skrubb 8-17 måndag-fredag. Är van att jobba på de mest lustiga platser. Jag levererar och jag gör det i tid – ALLTID!
Efter det som hänt de senaste månaderna börjar dock insatsen bli på tok för hög för att det här ska vara intressant…..
Som projektledare satsar du 110% - alltid! Du har ett uppdrag som du tror på. Du förmedlar detta till din grupp och tillsammans ska ni sträva efter att på bästa sätt uppnå de mål som satts upp. Men då måste det finnas förutsättningar resursmässigt och det som beslutats måste gå att lita på!
Alla de där timmarna jag jobbat över, tidiga morgnar jag gått upp för att hålla deadline – för att sedan, bakom ryggen, få projektet sönderslitet av dem som gett mig uppdraget!
Om vi nu, mot all förmodan, lyckas få detta på banan igen….hur ska jag hitta tillbaka till entusiasmen, modet att våga satsa, tilltron till dem jag ska få att dra i samma riktning mot våra gemensamma mål?
Var målen någonsin gemensamma eller släppte parterna dem när de gick ut genom dörren på väg till nästa möte? Troligtvis….
Tanken smyger sig på – var det någonsin någon som med både själ och hjärta egentligen ville se detta genomfört?
Känns som att jag med 110%-ig entusiasm och energi sprungit rakt in i en betongvägg. Jag är slut, tom och trött och det allvarligaste av allt – jag tror inte på projektet längre.
Det är dags att kliva av – frågan är bara hur och till vad?
Vi var många som slogs om tjänsten men jag drog till slut det längsta strået. Detta trots att man egentligen sökte en man…..
Visst, jobbet innebar att jag skulle vara tvungen att veckopendla, men den organisation som skulle vara min arbetsgivare var modern och flexibel. Det här skulle ordna sig. Jag var dessutom tydlig med att jag värderar mitt förhållande högt och skulle aldrig sätta mig i
en situation där det äventyras.
Min ledstjärna är, och har hela tiden varit, att så länge jobbet erbjuder sådana möjligheter att det överväger det man får försaka för det är det värt det. Dessutom har jag hela tiden försökt vara lyhörd för min sambo/särbo – numera make (jodå, vi gifte oss under hösten och planerade ett bröllop för 90 gäster på distans – tack och lov för Skype och MSN – distansförhållandenas räddning nummer ett och två!) och den situation det här sätter honom i. Lasset han får dra på hemmaplan är betydligt större nu än när vi bodde ihop 7/24. Dessutom kan ju inte den tid man ses bara läggas på städning, tvätt och gräsklippning…
Älsklingen och jag pratade igenom läget och vi var överens – lägenhet införskaffades och vi flyttade ner delar av det bohag vi egentligen sparat för barnens räkning när vi flyttade ihop. Dessutom var ju allt tidsbegränsat så det skulle gå.
Tyvärr visade sig inte organisationen riktigt leva upp till sina intentioner. Vad man säger är en sak, det man menar en annan. Just de delarna har dock gått att hålla på avstånd med lite skinn på näsan och en hyfsad självkänsla för att jag gör ett bra jobb – även om jag inte sitter på rumpan i min skrubb 8-17 måndag-fredag. Är van att jobba på de mest lustiga platser. Jag levererar och jag gör det i tid – ALLTID!
Efter det som hänt de senaste månaderna börjar dock insatsen bli på tok för hög för att det här ska vara intressant…..
Som projektledare satsar du 110% - alltid! Du har ett uppdrag som du tror på. Du förmedlar detta till din grupp och tillsammans ska ni sträva efter att på bästa sätt uppnå de mål som satts upp. Men då måste det finnas förutsättningar resursmässigt och det som beslutats måste gå att lita på!
Alla de där timmarna jag jobbat över, tidiga morgnar jag gått upp för att hålla deadline – för att sedan, bakom ryggen, få projektet sönderslitet av dem som gett mig uppdraget!
Om vi nu, mot all förmodan, lyckas få detta på banan igen….hur ska jag hitta tillbaka till entusiasmen, modet att våga satsa, tilltron till dem jag ska få att dra i samma riktning mot våra gemensamma mål?
Var målen någonsin gemensamma eller släppte parterna dem när de gick ut genom dörren på väg till nästa möte? Troligtvis….
Tanken smyger sig på – var det någonsin någon som med både själ och hjärta egentligen ville se detta genomfört?
Känns som att jag med 110%-ig entusiasm och energi sprungit rakt in i en betongvägg. Jag är slut, tom och trött och det allvarligaste av allt – jag tror inte på projektet längre.
Det är dags att kliva av – frågan är bara hur och till vad?
onsdag 30 maj 2007
Det är lite uppför just nu...
Är inte livet underbart? Förra veckan har:
*en kollegas sjukdom (som gör att personen ifråga troligtvis just nu inte kan stå för vad hon gör) tagit sig nya horribla dimensioner vilket gör att arbetsmiljön just nu är skit och ingen med möjlighet att göra något lyfter ett finger
* mina uppdragsgivare för projektet betett sig på ett sådant sätt att jag i torsdags kväll mailade min styrgrupp och bad dem lägga ner hela projektet - har kanske därför inget jobb inom en snar framtid
*jag flackat som en dåre mellan orterna X och Y släpandes på en katt då maken varit på resa hela veckan i jobbet
*arbetsveckan avslutas med att jag får knö mig med på ett på grund av flygstrejken överfullt tåg från Stockholm. Därefter förvärras läget av en oerhört nitisk konduktör som pga fyra meniga (som visade det sig precis som jag hade rätt att åka obokade på sina kort trots att tåget var fullt) håller tåget i Flempan i tio minuter bara för att så småningom upptäcka att killarna hade rätt att åka med. Flexibel -vaddå??
*makens flyg från Lissabon blir försenat varför han missar flyget hem och jag får ta fredagshandlingen på ett lönedagsöverfullt ICA själv - och springer på barnens mor med nye make FYRA gånger!
....efter detta, när jag såsmåningom får hem en helt slutkörd make med ett överfullt tåg via Malmö...har han blivit matförgiftad (troligtvis) av SJ:s mackor med kräkningar och allt därtill som följd.
Fredagkvällen avslutades därför med att jag fick hämta makens väska på flygplatsen (för den kom iallafall med flyget) äta middag på Max (för bara tanken på matos i huset gjorde älsklingen grön i nyllet) och sanera badrummet.Efter detta kunde väl helgen bara bli bättre?
Nähä, inte det nej...
Visade sig att makens åkomma var av det mer aggressiva slaget så han låg däckad i närmare två dygn. Är inte livet lite väl fullt av överraskningar ibland?
*en kollegas sjukdom (som gör att personen ifråga troligtvis just nu inte kan stå för vad hon gör) tagit sig nya horribla dimensioner vilket gör att arbetsmiljön just nu är skit och ingen med möjlighet att göra något lyfter ett finger
* mina uppdragsgivare för projektet betett sig på ett sådant sätt att jag i torsdags kväll mailade min styrgrupp och bad dem lägga ner hela projektet - har kanske därför inget jobb inom en snar framtid
*jag flackat som en dåre mellan orterna X och Y släpandes på en katt då maken varit på resa hela veckan i jobbet
*arbetsveckan avslutas med att jag får knö mig med på ett på grund av flygstrejken överfullt tåg från Stockholm. Därefter förvärras läget av en oerhört nitisk konduktör som pga fyra meniga (som visade det sig precis som jag hade rätt att åka obokade på sina kort trots att tåget var fullt) håller tåget i Flempan i tio minuter bara för att så småningom upptäcka att killarna hade rätt att åka med. Flexibel -vaddå??
*makens flyg från Lissabon blir försenat varför han missar flyget hem och jag får ta fredagshandlingen på ett lönedagsöverfullt ICA själv - och springer på barnens mor med nye make FYRA gånger!
....efter detta, när jag såsmåningom får hem en helt slutkörd make med ett överfullt tåg via Malmö...har han blivit matförgiftad (troligtvis) av SJ:s mackor med kräkningar och allt därtill som följd.
Fredagkvällen avslutades därför med att jag fick hämta makens väska på flygplatsen (för den kom iallafall med flyget) äta middag på Max (för bara tanken på matos i huset gjorde älsklingen grön i nyllet) och sanera badrummet.Efter detta kunde väl helgen bara bli bättre?
Nähä, inte det nej...
Visade sig att makens åkomma var av det mer aggressiva slaget så han låg däckad i närmare två dygn. Är inte livet lite väl fullt av överraskningar ibland?
Mysan mitt i livet
Jaha, så då har man blivit med blogg.
Har länge funderat över att skaffa en men aldrig egentligen insett vilket behov det skulle fylla. Kanske beror det på att mitt liv just nu, efter förvånansvärt många år av medflyt, gått in i ett mellanläge? Kanske bara för att jag just nu är högaktligen less på delar av mitt liv - samma delar som för bara ett år sedan verkade vara mitt livs chans?
Nåväl, hur eller hur...nu är jag iallafall bloggare.
Har länge funderat över att skaffa en men aldrig egentligen insett vilket behov det skulle fylla. Kanske beror det på att mitt liv just nu, efter förvånansvärt många år av medflyt, gått in i ett mellanläge? Kanske bara för att jag just nu är högaktligen less på delar av mitt liv - samma delar som för bara ett år sedan verkade vara mitt livs chans?
Nåväl, hur eller hur...nu är jag iallafall bloggare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)