Ångest

Vaknade i natt vid etthugget och sedan var det lögn att somna om.
Inser att samtalet som måste ringas obönhörligt närmar sig.
Att låta mina föräldrar veta att Grodden finns.
Har dragit mig för det hela helgen men inser att det måste ske.

När jag och mannen träffades fungerade inte mitt liv.
Jag sprang och sprang och hann aldrig ifatt.
Försökte vara alla till lags, vara omtyckt av alla, vara duktig.
Med följd att den som fick minst omvårdnad och respekt i mitt liv var..
Jag själv.

Självkänslan var i botten och jag var osäker på det mesta kring mitt liv och mina relationer.
Ville verkligen någon vara med just mig? Bara för att jag var jag liksom?
Någonstans kände jag att det inte var rätt.
Det här var inte den jag ville vara? Var var livet på väg egentligen?
Vem styrde? Inte var det jag iallafall...

De största outtalade förväntningarna och förhoppningarna kom från mina föräldrar.
Och samtidigt också grunden till min dåliga självkänsla.
Hur jag än gjorde var det fel.
Jag skulle satsa på min utbildning och därefter på mitt jobb. Samtidigt fick jag alltid höra att jag aldrig prioriterade dem utan bara satsade på jobbet. ”Måste du verkligen jobba så mycket? Kan du inte klämma in oss i din fulltecknade almanacka någon gång?” Nästa gång vi träffades fick jag istället frågan om ”Ni tänker väl inte skaffa barn ännu? Det vore inte bra för ditt jobb...”
Varför ställde jag aldrig upp på min familj (fastän jag passade lägenheter, matade husdjur, fixade donade, trixade försökte stötta på telefon...)
Ingen av mina pojkvänner dög.
Vad jag än gjorde var det fel, fel, fel.

Jag hade till slut två liv. Ett som kändes som jag, ett liv som jag smög med och som var fult och fel. Ett där jag försökte leva upp till alla förväntningar, förväntningar som jag inte fått vara med och sätta själv.
Till slut fick det vara nog.
Jag tog hjälp.
Jag sa NEJ. Och jag vidhöll det.

Alla reaktioner ger en motreaktion.
Övertalningsförsöken avlöste varandra.
Jag skulle tillbaka ”in i fållan”
Gråt och förebråelser i telefon tidigt om morgnarna. Martyriska mail som jag först försökte besvara så lugnt och sansat det gick, därefter (när jag insett att vad jag än sa gick det inte fram) bara försökte skaka av mig.
Man försökte leta fel på mig.
Har fått höra allt ifrån att jag har en empatisk störning (hur kan jag annars utsätta min omvärld för detta?) till att jag är i min mans våld (han styr mig likt Knutbypastorn. Att jag själv skulle kunna tänkas besitta något form av egen beslutsförmåga verkar tydligen otänkbart.) För det mesta undrar jag vem det är de pratar om. Tack och lov undrar de som känner mig samma sak.

Allt detta bara för att jag har och hade en enda önskan.
Att odömd få leva och ta ansvar för mitt eget liv. Få fatta mina egna beslut och ta konsekvenserna av dem.

Men nu finns alltså Grodden och den har rätt till någon form av relation till sina rötter. Även om dessa rötter anser dess far vara en psykopat och dess mor empatiskt störd.

Inser dessutom att har mitt tidigare liv varit föremål för föräldrarnas outtalade förväntningar och förhoppningar, vad ska då inte ett barnbarn vara? Vi pratar 30 år av sparade barnprylar, drömmar och visioner.

Frågan är bara hur jag ska lyckas hålla dem på sånt avstånd att jag ändå har styrka nog att fortsätta vara mitt sanna jag och dessutom den maka och mor som jag vill vara för min man och mitt barn?