Har precis gått in i vecka 7

Har enligt AllraKärasteSysters uträkningar precis gått in i vecka sju.

Tack för alla gratulationer.
Uppskattas mycket!
Dock är det här så fruktansvärt ogreppbart.
Förstå mig rätt (här riskerar jag att såra alla ni vars högsta önskan är eller har varit att bli gravid, i så fall ber jag om ursäkt) men jag är inte överlycklig.

Skäms att säga det, men känslorna är fortfarande så kluvna.
En del av mig tyckte tidigare att visst, trist om vi inte kan få barn men livet har så mycket mer att erbjuda. Livet går vidare även om jag aldrig blir mamma ”på riktigt”.
En del av mig hade ställt in sig på att min roll inte innehöll ordet Mamma utan ”Bonus” eller ”Styv” framför.
Och det kunde väl vara rätt OK.
Jag - Mysan - var ju så mycket mer än så....

En annan del har börjat ta in att det faktiskt växer något inuti mig.
Något som jag och Mannen gett upphov till tillsammans.
Han och jag.
Att livet är ett mysterium och det är häftigt.
Att jag hoppas att Grodden ska hålla fast och fortsätta växa.
Att jag vill se hur någon som är till hälften mig, till hälften Mannen ser ut, är, blir.

Egentligen har jag inte en jäkla aning om vad vi ger oss in på.
Har aldrig umgåtts särskilt mycket med barn annat än för kortare perioder.
Hade småbröder när jag var liten, men det är så oerhört länge sedan och mycket har hunnit hända med mina tankar och syn på världen sedan dess.
Känns som en annan jag, ett annat liv.

I själva verket är jag lite grann i samma läge som när vi bestämde oss för att gifta oss Mannen och jag.
Har nog aldrig haft några direkta bilder av hur mitt liv som vuxen skulle te sig.
Jag visste att jag skulle svara Ja på rätt ställe, därefter var det blankt.
Någon bild och dröm kring tillställningen i övrigt hade jag aldrig ens funderat på att skaffa mig.
Fick ge mig iväg till Pressbyrån och inhandla en packe bröllopsmagasin.
Efter mycket planerande och diskuterande blev bröllopet underbart.
Jag skulle inte vilja ändra en minut av det.

Hoppas därför detta kommer ta samma väg.
Samtidigt har jag en förtröstan i att Mannen, efter att ha följt två barn från spädbarnsstadie ut i vuxenlivet och dessutom tjugo år äldre än första gången, faktiskt är villig att göra om bravaden tillsammans med mig.
Måste vara "värt" det.
Ger mig hopp.

Jag tycker dock INTE om vad det här kommer göra med min kropp.
Buken spänner, jag som normalt känner mig i god form tycker redan kondisen börjar svika, brösten ömmar lite, känner mig andfådd.
Framförallt ser jag INTE fram emot att bli stor som en flodhäst inom ett antal månader.

Satt brevid en höggravid tjej i matsalen idag.
Hon såg ut som vattnet skulle gå vilken minut som helst.
Ofantlig
Otymplig.

Ser fram emot den dan Grodden börjar tulta runt och upptäcka världen och låter mig följa med. Vägen fram dit känns dock just nu mest skrämmande och jobbig.