MAAAAT!

Ännu så länge känns det mest...ingenting... att vara gravid.
Funderar ibland om jag verkligen är det.
Kanske var jag bara ovanligt positiv i lördags när jag testade ;-)

Tröttheten som var så tung för någon vecka sedan har mer eller mindre försvunnit....ja utom på morgnarna då när jag i princip är död. Så snart jag kommit på fötter och in i duschen brukar det dock rätta till sig. Eftermiddagskoman som förut slog till med all kraft (och gjorde att jag var tvungen att stå och jobba för att inte riskera att somna med huvudet på tangentbordet) är nästan borta.

Andra tecken är hunger.
Jag är i princip hungrig JÄMT.
Har utökat matintaget med två dubbelmackor och frukt under dagen (äter i övrigt både frukost, lunch och middag). Trots det verkar inte kroppen få vad den behöver.
Körde ett joggingpass efter jobbet härom dagen och kroppen bara skrek efter mat.
Sega muskler och onda benhinnor. Finns dock inte någon möjlighet att jag ska kunna trycka i mig mer mat per dag så i går kompletterades skafferiet med extra vitaminer (med Magnesium för musklerna) och rent sojaprotein. Ska klämma in en ”sojashake” på eftermiddagarna så får vi se om det räcker.
Grodden verkar lika matglad som sin mor......

Har precis gått in i vecka 7

Har enligt AllraKärasteSysters uträkningar precis gått in i vecka sju.

Tack för alla gratulationer.
Uppskattas mycket!
Dock är det här så fruktansvärt ogreppbart.
Förstå mig rätt (här riskerar jag att såra alla ni vars högsta önskan är eller har varit att bli gravid, i så fall ber jag om ursäkt) men jag är inte överlycklig.

Skäms att säga det, men känslorna är fortfarande så kluvna.
En del av mig tyckte tidigare att visst, trist om vi inte kan få barn men livet har så mycket mer att erbjuda. Livet går vidare även om jag aldrig blir mamma ”på riktigt”.
En del av mig hade ställt in sig på att min roll inte innehöll ordet Mamma utan ”Bonus” eller ”Styv” framför.
Och det kunde väl vara rätt OK.
Jag - Mysan - var ju så mycket mer än så....

En annan del har börjat ta in att det faktiskt växer något inuti mig.
Något som jag och Mannen gett upphov till tillsammans.
Han och jag.
Att livet är ett mysterium och det är häftigt.
Att jag hoppas att Grodden ska hålla fast och fortsätta växa.
Att jag vill se hur någon som är till hälften mig, till hälften Mannen ser ut, är, blir.

Egentligen har jag inte en jäkla aning om vad vi ger oss in på.
Har aldrig umgåtts särskilt mycket med barn annat än för kortare perioder.
Hade småbröder när jag var liten, men det är så oerhört länge sedan och mycket har hunnit hända med mina tankar och syn på världen sedan dess.
Känns som en annan jag, ett annat liv.

I själva verket är jag lite grann i samma läge som när vi bestämde oss för att gifta oss Mannen och jag.
Har nog aldrig haft några direkta bilder av hur mitt liv som vuxen skulle te sig.
Jag visste att jag skulle svara Ja på rätt ställe, därefter var det blankt.
Någon bild och dröm kring tillställningen i övrigt hade jag aldrig ens funderat på att skaffa mig.
Fick ge mig iväg till Pressbyrån och inhandla en packe bröllopsmagasin.
Efter mycket planerande och diskuterande blev bröllopet underbart.
Jag skulle inte vilja ändra en minut av det.

Hoppas därför detta kommer ta samma väg.
Samtidigt har jag en förtröstan i att Mannen, efter att ha följt två barn från spädbarnsstadie ut i vuxenlivet och dessutom tjugo år äldre än första gången, faktiskt är villig att göra om bravaden tillsammans med mig.
Måste vara "värt" det.
Ger mig hopp.

Jag tycker dock INTE om vad det här kommer göra med min kropp.
Buken spänner, jag som normalt känner mig i god form tycker redan kondisen börjar svika, brösten ömmar lite, känner mig andfådd.
Framförallt ser jag INTE fram emot att bli stor som en flodhäst inom ett antal månader.

Satt brevid en höggravid tjej i matsalen idag.
Hon såg ut som vattnet skulle gå vilken minut som helst.
Ofantlig
Otymplig.

Ser fram emot den dan Grodden börjar tulta runt och upptäcka världen och låter mig följa med. Vägen fram dit känns dock just nu mest skrämmande och jobbig.

Ocensurerat

Har dyrt och heligt svurit för mig själv att inte tjata hål i huvudet på min omgivning med vad som rör sig under pannbenet på mig just nu.

Efter att själv, vid ett flertal tillfällen mer eller mindre ofrivilligt, tvingats följa före detta kollegors graviditeter under nio månader tänker jag inte utsätta någon annan för det.
När kollegans mage, graviditet, förlossning etc är avhandlad och det lilla livet väl är fött hoppas man att lunchpratet ska cirkla kring något mer än vilken barnvagnsmodell som är att föredra, vilka blöjor man ska använda etc.
Det är då nästa kollega glatt annonserar sin graviditet och snacket börjar om på ny kula!
Tro mig - som ickegravid är inte andra människors magar intressanta VARJE lunch.
Been there, tänker inte utsätta andra för det.

Av den anledningen kommer bloggen för ett tag framöver bli avstjälpningsplats för diverse tankar – "tillåtna" såväl som "otillåtna".
Kommer INTE censurera mig själv.
Det här är min dagbok, mitt liv, mina tankar.
Vill du följa med är jag tacksam.
Tvingar ingen.

Dags för en ny rubrik - Gravidfunderingar

Försiktigt positiv

I fredags när jag satt i bilen ringde AllraKärasteSyster.
Gravid!
Vecka åtta.
Jag höll på att köra av vägen i villervallan.
Tyvärr har hon lite blödningar, men vi hoppas båda att det inte ska betyda något.

När jag vaknar morgonen därpå orkade jag inte sväva i ovisshet längre.
Halvblind som en mullvad (ser i princip nada utan linser) greppar jag graviditetstestet och kilar ut på toa.
Pillar ut testet, läser på baksidan av förpackningen (i den mån det går - panikkissnödig) och försöker därefter få strålen att träffa stickan.
Trycker på skyddskapseln.
DÅ hittar jag ett helt A4-ark i asken med Om och Men och Kanske....

Två minuter senare visar sig ett tydligt plus i rutan...men har jag gjort rätt??
Tänk om det kom för mycket?
Tänk om jag vände upp och ner på testet?
Tog jag verkligen tiden rätt?

Skickar SMS till AllraKärasteSyster som ringer två minuter senare.
Tyvärr har hennes blödningar inte gett med sig.
Vi enas om att jag nog ska fixa ett test till...bara för att vara riktigt säker.

Precis när jag kommer ut från apoteket med det nya testet i handväskan piper telefonen.
Missfall!!
FAAAN!!!!! Jävla skit! Förbannat! Känns tomt.....

Väl hemma testar jag igen enligt konstens alla regler.
Även denna gång positivt.














Fast jag vet att jag har statistiken mot mig.
Ålder, var fjärde graviditet leder till missfall etc.

Vågar inte riktig tro.
Mår inte illa, lite småkymigt igår men idag ingenting.

Sprang en mil tidigare ikväll, var lite motigare än vanligt men spåret var ett jobbigare än det vanliga så det kan lika gärna vara det.
Mentalt ingen skillnad, Lite disträ, det är allt.

Borde det inte kännas ”mer”?

Försiktig positivt.

Ps: Ni som vet vem jag är IRL, var snälla att hålla detta hemligt ett tag till. Vill vänta med att sprida "nyheten" tills vi vet var det här tar vägen.