Har projekt som sådant "psykologiska" faser?

Eftersom jag är som jag är, vill jag förstå vad som händer.
Dels av nyfikenhet men framförallt för att dra lärdom inför framtiden.

Har därför ägnat mycket tid på sistonde åt att fundera över det projekt jag tampas med.
I går morse slogs jag av en rätt intressant tanke.

Man pratar ju många gånger om att alla grupper genomgår ett antal faser (t ex FIRO modellen med tillhörandefas, kontrollfas och öppenhetsfas).

När jag nu tittar tillbaka på de projekt jag dels drivit själv, dels deltagit i, tycker jag mig se att även projektet SOM SÅDANT (alltså separerat från gruppen och dess psykologi) under sin livscykel tycks genomgå ett antal faser där någon form av kris/konfliktfas liknande den projektet just nu befinner sig i, tycks ingå?!

Undrar om mina funderingar kan stämma och om det i så fall någon teori kring det?

Som ledare för en grupp ger kunskapen kring de olika fasernas psykologi en trygghet genom att man vet att detta är något som grupper alltid går igenom och som man, hanterat rätt, även KOMMER igenom.

Om det är så att även projektet genomgår ett antal "psykologiska" faser skulle den vetskapen göra det mycket lättare för mig som projektledare att hantera.

Lyssnade för en liten tid sedan på Jan Gunnarsson från Värdskapet. Han berättade där i ett sammanhang att man som entreprenör genomgår tre olika steg i mottagandet från omgivningen.

Enkelt kan det beskrivas som att man som entreprenör först anses galen, därefter försöker omgivningen motarbeta idén, för att i sista skedet, under förutsättning att entreprenören lyckats, vilja ge sken av att man alltid trott på och stöttat idén!

Hans tanke var att om man i första steget inte anses galen är idén inte tillräckligt bra.

Kanske kan detta även appliceras på projekt som ju dels är en förändringsprocess, dels är idébaserat?

Funderar vidare......

Ytterligare energigivare i tillvaron

Kanske är det den där ljusglimten jag bad om förra veckan som dyker upp nu?
De senaste dagarna har, trots den hopplösa arbetssituationen, gett ett rejält själsligt energitillskott!

Slump?

Träffade helt oväntat en mycket god vän igår. Ett möte som slutade först tre timmar senare, och då sedan jag hastigt insett att jag var en halvtimma sen till min kvällsaktivitet och var tvungen att rusa.

Min vän och jag har tidigare arbetat ihop i ett av mina tidigare projekt.

Projektet i sig var i sina ljusa stunder riktigt roligt, men det bästa av allt var nog att få arbeta ihop med personen som under projektets gång kom att bli en nära vän.

De diskussioner vi hade under våra resor och sena eftermiddagar saknar jag ofta.
Fick mig att växa både i tanken och som människa.
Vi diskuterade allt - stort som smått - jobb, livet, döden, relationer, religion - allt!

Sedan vi slutade arbeta ihop finns det tyvärr inte utrymme för dem på samma sätt längre, men jag saknar våra samtal och det verkade vara ömsesidigt.

Ännu en vän jag kan vara bara jag med - och som jag vet att jag kan lita på.

Ännu en vän som fanns där jag minst av allt anande det innan...

Slump eller tanke?

Kanske är det så att de personer som "trillar in" i vår livs resa finns där av en anledning?
Kanske är det så att det som sker är menat, och varför känns det som att vissa människor har man känt "alltid" trots att det är första gången man ses?
Kanske är det "meningen" att alla relationer man har inte ska med på hela resan utan bara under en bit men att man har något att lära av var och en?

Flummigt?
Kanske, men lek med tanken att allt sker av en mening och orsak....visst är den intressant?!

Tjejkväll och motivationsbrist

Gårdagskvällen tillbringade jag med en kompis.
Gympade, lagade mat, pratade. pratade, pratade och drack the.
Så jätteskönt med vänner där man kan till fullo vara sig själv - och det är OK att vara just det och inget mer!

Det är dessutom en vän som fanns där jag minst av allt anade det och jag är så glad att vi "hittat" varandra.

Brukar fundera på det ibland. Undrar hur många goda vänner man "missar" i sitt liv bara för att man inte ger sig tid eller vågar släppa varandra "in på livet"?
Och varför innehåller livet så lite tid för att kunna underhålla alla relationer man vill?
Jag vill inte prioritera.....

Tänk om man kunde få ett extra tidkonto att lägga på något man verkligen vill.
I så fall skulle jag vilja ha ett tränings- och relationskonto.

Snälla, när jag ändå önskar - kan jag få ett STORT konto!

I övrigt är tillvaron på jobbet fortfarande uppför. De inställda mötena radar upp sig då folk prioriterat annat och jag orkar inte ens ta tag i det jag borde.
Behöver känna att det jag gör spelar någon roll, och just nu känns det som det kvittar för samtliga inblandade att jag ens sitter på min rumpa i "skrubben".

Någon som har lite över på sitt motivationskonto? Kan man få lägga in om ett smärre lån?