Tack nu räcker det!

Uppenbarligen har jag och Mannen drabbats av dålig karma.

När vi kom hem efter kajakutflykten förra lördagen konstaterade vi att diskmaskinen gett upp. Lampan lyste men motorn var död.
Då maskinen fallit för åldersstrecket och lång och trogen tjänst, enades vi om att det inte var lönt att ringa reparatör.
Söndagen (under vilken jag tänkt plugga..för vilken gång i ordningen vet jag inte) gick därför åt till att fara runt och leta diskmaskin.
Diskmaskin är inget man ens bryr sig om att kolla på förrän den gamla gett upp.
Det tar mao en stund innan man ens vet vad man söker.

Måndag kväll hade vi i alla fall bestämt oss och åkte iväg för att köpa den.
Fanns en kvar, skulle levereras och installeras två dagar senare.
Full fart tillbaka hem.

Då Mannens arbetsmängd på jobbet helt plötsligt antagit Kebnekaisehöjd, avsattes resten av kvällen för jobb.
Kommer inte åt nätverket. Dessutom är säkerhetsdosan borta. Måste blivit kvarglömd på tåget.
(knappa, knappa, knappa….)KOMMER INTE ÅT NÅGONTING!
Vista har låst honom ute!

Dagen därpå upplyser helpdesken på jobbet honom om att policyn är att datorn rullas om.
Var allt backat? Näpp.
Typ tre veckors jobb och ett halvt ton e-post åt helskotta.
Säkerhetsdosan är ännu inte återfunnen då SJs avdelning för borttappade prylar skickar upphittade prylar med (håll i er) BUSSGODS (!) vilket kan ta upp till två veckor.

Det blir onsdag och jag har fortfarande inte hört något mer om diskmaskinen.
Ringer.
Jodå, den skulle levererats, men det har blivit något strul med leveransen. Kan jag ta emot den i eftermiddag innan 16?
Nää, inte med två timmars varsel.
Jag jobbar om dagarna - surprise!

I går eftermiddag däremot stressar jag hem för att ta emot montör och diskmaskin.
Den gamla maskinen ut, so far so good.
Det är när den nya maskinen ska ställas i våg problemet uppstår.
Mekanismen för det bakre stödbenet kärvar och låter illa när montören vrider på mekaniken. I övrigt händer ingenting.
Montören ser stressad ut (ung kille med troligtvis färskt jobb) och tvingar såsmåningom upp benet. Därefter får vi med gemensamma ansträngningar diskmaskinen på plats.
I morse lutade hela jäkla maskinen bakåt. Benet har troligtvis säckat.
Vem som nu ska reparera det hela får affären och leverantören slåss om.
De ska kontakta mig på måndag men jag misstänker att jag får jaga själv.

Under eftermiddagen bestämde vi oss istället för att köra tillbaka LillaHusetPåHjulen till sin ordinarie uppställningsplats och hämta min bil som stått där under tiden (gatan har inte obegränsat med parkeringsplatser och jag har redan dåligt samvete för att vi nyttjat en mer än vi får).
Motorn gör ett halvhjärtat försök att gå igång, sen dör den.
Batteriet har dragit ur.
Det här har dock hänt några gånger, varför jag har startkablar i bagagen, fem minuter senare har vi fått igång motorn men bilen rör sig trots detta inte ur fläcken.
BÅDA bakre bromsarna har fastnat!

Otaliga försök, stink av bränt gummi och lameller och 40 minuter senare ger vi upp och ringer Assistanskåren.
Den dyker upp efter en kvart.
En metall-kil och fyra välriktade släggslag senare har bromsen släppt.
Tog inte ens två minuter och kostade det facila priset av 1000 spänn.

Bädda i källaren sa en kompis när jag ringde och muttrade över tingens ordning…eller förresten, skit i det för då trillar säkert hela kåken över er.

Fan vet om han inte har rätt.
I övrigt är det höst, mörkt och regnet det bara öser ner.
Hurra….