I går var jag ute och sprang för första gången på över en vecka.
Eller sprang och sprang.
Jag lufsade runt iallafall.
Blev en mil i skogsterräng.
Faktum är att det kändes riktigt bra, trots att det numera tar emot mer mentalt att ge sig ut och röra på sig.
Benhinnorna gjorde inte ont längre och flåset var bättre.
Kanske har järntillskottet börjat göra sitt till (Blutsaft)?
Finns iallafall en liten förhoppning om att jag ska ta mig runt Lidingöhalvan med någon form av behållning i slutet av månaden.
Är glad att jag har loppet som någon form av "piska" annars skulle jag bli soffpotatis på heltid.
I övrigt är sömnbehovet fortfarande enormt.
Verkar kunna sova ungefär hur mycket som helst. Håller mig i hyfsat medveten form dagtid men håller på att gäspa käken ur led så snart klockan passerat tio på kvällen.
Känns ungefär som när man fjällvandrat en hel dag med packning och så småningom kommer fram till stugan. Något annat än horisontalläge går inte kroppen med på, även om huvudet skulle komma på andra tankar.
Sover, iallafall för det mesta, som en sten men drömmer en massa.
Tror jag drömt mig igenom varenda strulig relation jag haft i hela mitt liv de senaste veckorna.
Känns lite skumt.
Härom natten vaknade jag av att jag bett ett gammalt ex om ursäkt för att jag varit så elak.
Hallå -det var faktiskt HAN som var omöjlig att dela ett förhållande med!
Någon som vet var man vänder sig för dröm-redigering?
Ytterligare värdelöst vetande kring min "status" i vad jag tror är vecka 9.
Det fett jag har verkar ha fraktat sig till någonstans straxt över höftbenen.
I praktiken innebär det att min avsaknad av midja nu är ännu mer tydlig.
Har dock inte gått upp särskilt mycket i vikt (ligger väl på ca 1 kg plus)
Grodden verkar vara en hungrig krabat, med tanke på att jag äter som ett mindre Gotlandsruss.
3 kommentarer:
Mitt förslag är annars att du tar och äter upp just ett Gotlandsruss! Massor av järn, rejält med mat samt ett bidrag till en bättre, hästfriare värld.
Om alla gravida kvinnor tog sitt ansvar och gjorde så skulle vi förr eller senare slippa tjatet om ridskola, vilket skulle förenkla föräldraskapet betydligt... Det är för er egen skull helt enkelt!
Det finns ett bgrepp som säger att under graviditeten "möter man sig själv i dörren", man bearbetar sig själv och sina relationer (Ex mamma-pappa) för att växa och gå vidare i sin nya roll.
Kanske är det därför du drömmer?
Varför springa Lidingöhalvan förresten? Räcker det inte med må-bra motion nu? Men huvudet säger en sak och kroppen en annan som du skriver:-) Men varför inte lyssna på kroppen?
Hälsningar Anette.
Wow Lidingöhalvan. Jag tycker träningen går upp och ner just nu. Vissa dagar går det superbra andra inte alls. Jag har börjar med Pilates - det känns bra. De musklerna kan komma väl till pass längre fram.
Jag kan också skriva under på att jag äter som ett mindre gotlandsruss
Skicka en kommentar