AJJJJ!

Natten mellan lördag och söndag slängde jag benen över sängkanten.
KNAAAK!
Lät som om någon vred isär en kyckling....
Sedan dess har det knakat flera gånger.
Mao Foglossningarna har slagit ut i full blom och jag blir mer och mer lik ett Franz Jäger-kassaskåp i motoriken.

Det gör så djävulusiskt ont att jag vaknar när jag försöker vända mig på natten.
Men jag ska väl inte gnälla.
Var i samma läge i december och har sedan dess hållit det stånget med hjälp av kiropraktor och stretch.
Är väldigt många veckor jag ”vunnit” på det.

Hoppas bara inte det lilla livet väntar till början av maj med att göra entré till världen för då kommer det här bli jobbigt.

Den finns där!

Yesss!
Idag fick AllraKärasteSyster se sin lilla parvel på ultraljudet.
Den finns där och den rör sig.
Allt ser ut precis som det ska!
Nu hoppas vi på en release av kusin någon gång i mitten av oktober.

Gula Bältet

Redovisade mitt förändringsprojekt för ledningsgruppen tidigare idag.
Fick mycket bra mottagande och jag är riktigt nöjd själv.
Känns så skönt att hinna avsluta på ett bra sätt innan jag går hem på ledighet.

Jag behöver mina avslut för att kunna gå vidare mentalt in i nästa fas.
Det här innebar även att jag nu har mitt Gula Bälte inom Six Sigma.

Kontrollfasen av projektet tar jag tag i när jag kommer tillbaka.
Innan dess är det dags för mitt livs största release-projekt.........

(Lite mer info om konceptet Six Sigma kan du läsa t ex här.)

Att göra avslut

I dag och delar av helgen har jag ägnat åt att sätta ihop en slutrapport kring det lilla förändringsprojekt jag drivit på jobbet.
Tyvärr har projektet, tycker jag, tagit för lång tid på grund av att det många gånger fått lämna utrymme för ordinarie linjeverksamhet, men tack vare en rejäl slutspurt de senaste veckorna har jag och Penntrollet nu äntligen fått sakerna på plats.
Imorgon ska resultatet presenteras för ledningsgruppen.

Insåg idag när jag ”torrsimmade” presentationen för en kollega att den i mångt och mycket knyter ihop många av de olika delar jag jobbat med sedan jag startade på firman för snart ett och ett halvt år sedan.
En sorts form av mentalt delbokslut.

Känns riktigt, riktigt bra.
Genom att redovisa projektet kan jag mentalt knyta ihop säcken och överlämna den till Penntrollet och resten av verksamheten att förvalta.
Jag har gjort vad jag kan just nu och jag är nöjd med vad vi åstadkommit.

Imorgon och resten av veckan ska jag presentera resultatet i lite olika sammanhang.
På torsdag städar jag av mitt skrivbord.
Vad som händer därefter får framtiden utvisa.

Catch up

Så har det varit en periods bloggtystnad igen.
Inte för att det inte funnits något att skriva om, utan för att tiden varit upptagen med annat.
Under tiden har inläggen batchat upp sig i en rätt rejäl kö i hjärnvindlingarna.
Tankar som formulerats och nu vill ut i ljuset.
Mao, dags för lite tillbakablickar.

Är det där verkligen jag?

Jag tillhör den del av befolkningen som i merparten av mitt liv levt med viktproblem.
Undervikt.
Brukar säga att enda gången jag haft normalvikt var när jag föddes, därefter gick det utför.

Kanske är det en av anledningarna till att jag har så svårt att se mig själv som gravid.
Har inte gått upp särskilt mycket nu heller (mest babyn, fostervatten etc) men hur som haver börjar magen nu i vecka 37 bli rätt stor.
Tittar faschinerat i spegeln men kan för mitt liv inte fatta att det jag ser faktiskt är jag!?
När jag sedan ska få på mig skorna känns det som jag glömt handväskan i knäet, tills dess jag förvånat inser att det är min mage som tar emot!
Slutar med att jag får ta tag i byxbenet och dra upp foten i knät.
Kan fortfarande stretcha höfterna varje morgon men armarna känns kortare och kortare för varje dag som går.
Känslomässigt fattar jag nada.

Samma sak är det med brösten.
Min första bh köptes när jag var ca 14. Mest för att jag så förtvivlat gärna ville ha en. Alla de andra tjejerna i klassen hade ju haft sedan länge.
Den var en 70A i svart spets med INSYDD kupa.
INSYDD!!
Så småningom har jag, mycket tack vare träning etc, landat på 85 B med vadderade kupor.
Fatta hur surrealistiskt det kändes när jag i helgen provade ut amnings-bh på HM och lappen i ryggen visar 85D!!!!!!!!!
D-kupa! Va? Vem? Jag?

Visst känns det väl kul med de nya ”behagen”.
De fyller ju onekligen ut kläderna betydligt snyggare än mina ordinarie ”Förvirrade lingon på en planka”.
Men samtidigt – hallå, är det där jag?
Och såna här tranformationer betalar folk för?
Hmm...vad har jag missat?