Naturens under

Det är egentligen först nu sedan jag fått barn som jag på allvar funderat över hur makalöst naturen hänger ihop.
Hur väl uttänkt allt är.

Ta en sådan sak som förlossningen.
När man funderar på det är det egentligen helt faschinerande hur det egentligen fungerar.
Vad är det som får babyn att skruva sig ut genom förlossningskanalen?
För att inte tala om allt som tickar igång så snart navelsträngen klipps?
Saker vi bara tar för givna så länge det fungerar.

Amningen är en annan sak jag inte kan sluta förundras över.
Ett speciellt litet grymtljud från Lilla A och mindre än en halvminut senare börjar mjölken droppa ur mina bröst!
En annan grymtning - ingen reaktion alls.

Den lilla uppnäsa som gör att det blir ett litet, litet mellanrum mellan bröstet och luftgångarna.
Likadan uppnäsa som jag själv hade som baby och som försvann när jag blev äldre. Är det en slump att den ser ut som den gör eller är det uttänkt så?
Den lilla skakningen Lilla A gör med underläppen som först gjorde mig orolig för att något var fel, tills jag insåg att det helt enkelt är ett sätt att få mjölken att rinna fram mot bröstvårtan!
Var kommer den ifrån?

Naturen är häftig!

Ursäkta kan jag få boota om?

Vaknar för andra gången straxt före 9 av att lilla A är törstig igen.
Den här värmen gör att hon äter kopiösa mängder.

9.30
Konstaterar att blöjan läckt i sängen samt att katten åkt på storstryk och lämnat blodsspår i hall och gästrum.
Byter på Lilla A, river lakanen ur sängen och in i tvättmaskinen samt gör en snabb check av kattens hälsotillstånd (självkänslan verkar tagit mer stryk än kroppen men hon är stel och tänker nog tillbringa dagen i skuggan på altanen)
Vidare behöver tvätten i maskinen hängas, de 8 maskinerna torr tvätt vikas och läggas in, diskbänken rensas på disk från gårdagens middag och diskmaskinen tömmas.
Dessutom måste jag få in räkningarna jag missat innan klockan 12 när körningen går på banken samt dammsuga köket och torka upp blodsspåren. Helst ska jag hinna äta frukost också.

Den som säger något om föräldraLEDIG slår jag på tuten.

Veckans läxa?

Förra veckans projekt var trädgården.
På måndagen fick vi hem vår nya kompost – en Biokub -tänkt att ersätta den totalt värdelösa trådkomposten som vi jobbat på sedan 2001 men aldrig fått någon fason på.
Trädgårdsavfallet hinner helt enkelt aldrig förmultna i samma tempo som trädgården producerar det, utan vi har varje vecka fått köra en tur till tippen och varje vår köpa ett antal säckar med jord vilket känns rätt bakvänt bade för miljön och ekonomin.

När Lilla A somnat på förmiddagen vidtog därför febril aktivitet i form av att gräva ur den gamla komposten och riva den och bygga ihop den nya.
När jag fått ihop den kunde jag konstatera att jag vänt delarna åt olika håll varför vissa av ”plankorna” hade en plugg fram och andra inte.
Min estetiska ådra tog en dust med min praktiska, men till slut insåg tom den praktiska sidan av mig att det såg för trist ut, så jag rev alltihop och bygde om den.
När jag var nääästan klar vaknade Lilla A och det var bara att släppa alltihop.
Tänkte att jag tar resten när hon somnat ikväll.
Lilla A ville annorlunda så det var bara att tänka om.

När Lilla A somnat dagen därpå tog jag därför vid där jag slutat. Konstaterade att det ska vara ris i botten på Biokuben för att få in luft underifrån.
Var få tag på ris?
Hmm..häcken behöver klippas, där lär jag få ris så det räcker.
Fram med häcksaxen.
När jag hade 8 meter kvar vaknade Lilla A.
Får ta resten imorgon.

När häcken var klar dagen därpå skulle jag försöka avsluta projektet genom att fördela riset, gräva tillbaka den del av den gamla komposten som inte var förmultnad och sprida resten av jorden på rabatterna.
När två kärror jord återstod......matsignal från barnvagnen!

Är det det som är veckans läxa?
Att inte alltid göra allting klart på en gång.
Att ta en paus ibland och bara njuta av solen, Lilla A och livet i övrigt?

Jobbet som återstår finns ju faktiskt kvar imorgon också.

Sommarmorgon

Nu är sommaren här på allvar. Det är tidig morgon och vi har just ammat frukost.
Du och pappa har somnat om i vår stora dubbelsäng.
Det är varmt, så du ligger i bara blöjbyxorna med din lilla gröna sovfilt över dig.
Trygg med de knubbiga armarna ovanför huvudet.
Munnen halvöppen, precis på samma sätt som din pappa också har när han sover.

Egentligen är jag trött jag med men jag vill ändå fortsätta skriva på Mamma-Dotterboken.
Det händer så mycket just nu.
Stunder som jag vill spara för att kunna minnas när den här tiden är förbi.
Allt går så fort och jag vill på något sätt kunna stoppa den iallafall lite.
På mitt sätt.
Det här är för viktigt för att glömmas bort.

Så jag tassar upp ur sängen, värmer en kopp te och sätter mig med datorn i skuggan på framsidan av huset.
Sval morgon.
Humlesurr, Björktrastkvitter och solblänk i fönstren.
Sommar.