Du har nu hunnit bli sju månader och två veckor.
Var tar tiden vägen?
De senaste två veckorna verkar den ha gått snabbare än vanligt. Efter att ha ”laddat” en tid sker nu utvecklingen i en rasande takt.
På två veckor har du:
- Fått två nya tänder. Denna gång i överkäken. Nu är ”limpsaxen” komplett med in alles fyra gaddar och du gör nu ansatser till att tugga och bita av t ex smörgåsrån, majskrokar (vilka är en favorit!), riskakor och bananbitar.
Helst vill du äta dem själv och träffar faktiskt, med mycket möda och stor koncentration, för det mesta munnen.
- Lärt dig sitta utan stöd och sätter dig nu upp från krypläge helt på egen hand.
- Börjat krypa framåt, iallafall om du får krypa barfota.
Du tar nu sikte på saker framför dig och kryper fokuserat i rätt riktning. Efter att du lyckades sno åt dig kattens fat med blötmat (med följd att du luktade tonfisk en hel eftermiddag) har katten fått gå över till enbart torrfoder. Den stackarn fick för övrigt sin första riktiga ”nära bäbis-upplevelse” häromdagen när du fick ett rejält tag om svansen. Katten for iväg som ett skott och du låg förvånad kvar (hon drog med sig dig av bara farten) med en pälstuss i näven.
- Vinkar tillbaka när någon vinkar till dig.
- Har gjort ditt första ”dyk” på babysimmet. Dessutom har du lyckats klura ut att du tar dig fortare fram genom vattnet om du gör ”delfinsparkar”, dvs dubbelkickar med båda benen.
- Har varit ensam med barnvakt en hel kväll för första gången. Efter att ha övat med mig i huset en kväll i förra veckan fick Storasyster och Rockpojken passa dig medan jag var på spexföreställning (pappa var med på scen). Allt gick som på räls och när jag ringde hem i pausen för att kolla läget sov du gott. På lördag ska vi testa nattbarnvakt då jag och pappa ska på spexsittning till långt in på småtimmarna.
- Har varit med pappa och mig på finmiddag.
Under minglet innan middagen satt du, nyfiket spanande och glatt leende, på min arm. När vi satt oss till bords var det dags för lite kvällsgröt och därefter var du nöjd och glad under både förrätt och tal. Lagomt till varmrätten började dock ögonen bli trötta. Efter lite vyssande somnade du snällt i vagnen och sov tills dess det var dags att åka hem. Vi behövde därför aldrig ta till plan B - dvs blir du trött åker du och jag hem i förväg. Kan det vara så här enkelt med småbarn?
- Lärt dig ett nytt ljud: bfprrrrrrrrr.........
Du är en nöjd och tillfreds bäbis. Gnäller sällan, utom då det händer för lite omkring dig. Tack och lov börjar du nu bli så stor att du i högre utsträckning kan underhålla dig själv, vilket gör det hela lättare.
Du gillar människor och möter alla med ett stort, nyfiket leende.
Äter fortfarande minst två gånger per natt. Gillar inte välling (misstänker att det är för att den mjölkfria vällingen är väldigt ”skum” i konsistensen, känns vattning och mjölig) men annars går det mesta i matväg ner med god aptit. Håller dig på längd och viktkurvorna som du ska. Väger nu nästan åtta kilo och är 68 cm lång.
På tisdag är min tid som föräldraledig på heltid över. Känns lite vemodigt men samtidigt skönt att få komma igång och jobba igen. Jag behöver både ock för att må bra och nu börjar hemmafrutillvaron gå mig på nerverna (men det är ett helt annat inlägg....)
fredag 27 november 2009
Hör och häpna....
I år kom de upp redan en vecka FÖRE första advent!
Köksgardinerna, till putsade fönster och med fungerande ljusstakar!?
Igår, i ett infall av huslighet och inredningsiver (eller storhetsvansinne), tog jag dessutom Mannen med mig till stan och köpte julgardiner till vardagsrummet också.
Återstår att se om de kommer upp innan nyår.....
Köksgardinerna, till putsade fönster och med fungerande ljusstakar!?
Igår, i ett infall av huslighet och inredningsiver (eller storhetsvansinne), tog jag dessutom Mannen med mig till stan och köpte julgardiner till vardagsrummet också.
Återstår att se om de kommer upp innan nyår.....
Barnmat - Fiskgryta
8 bitar.
I går lagade jag fisk i ugn. Fick då en bit fisk som inte fick plats i ugnsformen. Den fick idag istället bli fiskgryta till lilla A.
En bit fisk, t ex torsk (Då jag använde en bit som blivit över motsvarade det ca ¼ fiskblock)
1 bit hackad gul lök
1 tomat i bitar
Vatten (anpassas till mängden fisk, i mitt fall 0,5 dl)
Svartpeppar (några tag med kvarnen)
1 tsk torkad basilika
1 liten klyfta pressad vitlök
2 krm tomatpuré
Olivolja
Koka upp lök, tomat, vitlök och kryddor i vattnet och låt koka ihop under någon minut. Lägg i fisken och låt den bli genomkokt (fiskköttet ska vara vitt).
Då jag tyckte att grytan därefter behövde lite mer ”stuns” smakade jag av den med 2 krm tomatpuré.
Eftersom vår puré innehöll salt uteslöt jag denna gång det mjölkfria margarinet, och tillsatte istället olivolja (ger även det lite smak till anrättningen)
Mixa med stavmixer och frys in i istärningslåda. Servera med t ex potatispuré.
I går lagade jag fisk i ugn. Fick då en bit fisk som inte fick plats i ugnsformen. Den fick idag istället bli fiskgryta till lilla A.
En bit fisk, t ex torsk (Då jag använde en bit som blivit över motsvarade det ca ¼ fiskblock)
1 bit hackad gul lök
1 tomat i bitar
Vatten (anpassas till mängden fisk, i mitt fall 0,5 dl)
Svartpeppar (några tag med kvarnen)
1 tsk torkad basilika
1 liten klyfta pressad vitlök
2 krm tomatpuré
Olivolja
Koka upp lök, tomat, vitlök och kryddor i vattnet och låt koka ihop under någon minut. Lägg i fisken och låt den bli genomkokt (fiskköttet ska vara vitt).
Då jag tyckte att grytan därefter behövde lite mer ”stuns” smakade jag av den med 2 krm tomatpuré.
Eftersom vår puré innehöll salt uteslöt jag denna gång det mjölkfria margarinet, och tillsatte istället olivolja (ger även det lite smak till anrättningen)
Mixa med stavmixer och frys in i istärningslåda. Servera med t ex potatispuré.
måndag 9 november 2009
Barnmat- Lammgryta med zuccini
(ca 1 istärningslåda)
1/2 paket lamskav
ca 1 dl skalad och skivad zuccini
ca 1/2 dl hackad lök
1 dl vatten
en liten klyfta pressad vitlök
lite svartpeppar, färsk timjan samt en liten klick tomatpuré
Olivolja
Koka upp vattnet.
Lägg i vitlök, lök och zuccini och låt koka mjuka
Krydda med timjan, svartpeppar och tomatpuré
Lägg i köttet och låt koka tills köttet är genomkokt (tar bara några minuter)
Tillsätt olivoljan och kör allt i mixer.
Frys in i iskubslåda.
1/2 paket lamskav
ca 1 dl skalad och skivad zuccini
ca 1/2 dl hackad lök
1 dl vatten
en liten klyfta pressad vitlök
lite svartpeppar, färsk timjan samt en liten klick tomatpuré
Olivolja
Koka upp vattnet.
Lägg i vitlök, lök och zuccini och låt koka mjuka
Krydda med timjan, svartpeppar och tomatpuré
Lägg i köttet och låt koka tills köttet är genomkokt (tar bara några minuter)
Tillsätt olivoljan och kör allt i mixer.
Frys in i iskubslåda.
Barnmat - Kalvfärsgryta
(ca en istärningslåda)
1 liten palsternacka
1 dl vatten
½ liten hackad gul lök
150 gr kalvfärs
svartpeppar (några tag med kvarnen)
torkad dill (ca 1 msk)
Paprikapulver (efter smak)
En liten klyfta pressad vitlök
1,5 msk mjölkfritt margarin
Koka ihop en ”buljong” av gul lök, palsternacka i bitar, peppar, dill och vatten. Låt koka tills dess palsternackan är mjuk. Lägg i färsen och låt det koka ihop tills dess färsen är nästan genomkokt. Smaka av med resten av kryddorna och vitlöken.
Ta av från plattan.
Blanda i margarinet och mixa med stavmixer tills dess grytan fått en slät konsistens.
Klicka i istärningslådan, låt svalna något och därefter in i frysen.
1 liten palsternacka
1 dl vatten
½ liten hackad gul lök
150 gr kalvfärs
svartpeppar (några tag med kvarnen)
torkad dill (ca 1 msk)
Paprikapulver (efter smak)
En liten klyfta pressad vitlök
1,5 msk mjölkfritt margarin
Koka ihop en ”buljong” av gul lök, palsternacka i bitar, peppar, dill och vatten. Låt koka tills dess palsternackan är mjuk. Lägg i färsen och låt det koka ihop tills dess färsen är nästan genomkokt. Smaka av med resten av kryddorna och vitlöken.
Ta av från plattan.
Blanda i margarinet och mixa med stavmixer tills dess grytan fått en slät konsistens.
Klicka i istärningslådan, låt svalna något och därefter in i frysen.
Barnmat
För en tid sedan visade besöket hos Allergicentrum det vi misstänkt – Lilla A är intollerant mot komjölksprotein. I samband med det upptäckte vi att mycket av den barnmat som finns i hyllan på ICA innehåller mjölk. Mycket av burkarna verkade dessutom bara se läskigt geggiga ut.
Skulle inte vilja äta det själv så då tar det emot att ge det till Lilla A och dessutom med eftertryck hävda att ”det är mums”!
Hmm. Barnmat verkade inte vara allt för svårt att laga själv och egentligen, när jag funderat en stund – varför skulle det vara det? Lagar ju mat till oss själva och ännu lider inte vare sig jag eller Mannen av några bristsjukdomar. Tänker jag sedan ytterligare ett varv känns det riktigt bakvänt att köpa burk. När vi själva försöker undvika halvfabrikat, varför ska vi ge det till vårt barn?!
Faktum är att barnmat är riktigt kul att laga. Enkelt i den aspekten att det bara är att koka och mosa och nu när vi väl är igång tycker jag inte det är mycket mer meck med det än att hela tiden se till att det finns burkar hemma! Som extra bonus får jag dessutom möjligheten att själv kombinera olika menyer och kan exprimentera lite med kryddor och smaker. Lagar större satser och fryser in.
Lyckades få tag på istärningslådor med lite mindre fack för att frysa kött och grönsaker som jag använder som tillbehör. För basmaten såsom grönsaks/ris mix och potatis hittade jag större islådor på Biltema.
Värmer tärningarna var för sig så hon kan smaka de olika sakerna både var och en för sig och tillsammans. Inbillar mig att matupplevelsen blir roligare då och Lilla A verkar hålla med. Mat verkar vara jättegott! Hittills är det egentligen bara päron som fortfarande mötts med skepsism efter ett par skedar.
Har hittat mycket info både i böcker och på nätet. Själv letar jag inspiration bla här:
Laga barnmat.se
Egenbarnmat.se
Matlust för barn 0-6 år men tar även vuxenrecept och skalar bort det som känns olämpligt (framförallt salt och kryddblandningar som kan innehålla salt och mjölk)
För att inte glömma bort mina egna recept försöker jag skriva ner dem när de ”smaktestats och godkänts”. Kanske kan de även fungera som inspiration till någon annan så nu är det dags för en ny rubrik här på bloggen – Laga barnmat.
Skulle inte vilja äta det själv så då tar det emot att ge det till Lilla A och dessutom med eftertryck hävda att ”det är mums”!
Hmm. Barnmat verkade inte vara allt för svårt att laga själv och egentligen, när jag funderat en stund – varför skulle det vara det? Lagar ju mat till oss själva och ännu lider inte vare sig jag eller Mannen av några bristsjukdomar. Tänker jag sedan ytterligare ett varv känns det riktigt bakvänt att köpa burk. När vi själva försöker undvika halvfabrikat, varför ska vi ge det till vårt barn?!
Faktum är att barnmat är riktigt kul att laga. Enkelt i den aspekten att det bara är att koka och mosa och nu när vi väl är igång tycker jag inte det är mycket mer meck med det än att hela tiden se till att det finns burkar hemma! Som extra bonus får jag dessutom möjligheten att själv kombinera olika menyer och kan exprimentera lite med kryddor och smaker. Lagar större satser och fryser in.
Lyckades få tag på istärningslådor med lite mindre fack för att frysa kött och grönsaker som jag använder som tillbehör. För basmaten såsom grönsaks/ris mix och potatis hittade jag större islådor på Biltema.
Värmer tärningarna var för sig så hon kan smaka de olika sakerna både var och en för sig och tillsammans. Inbillar mig att matupplevelsen blir roligare då och Lilla A verkar hålla med. Mat verkar vara jättegott! Hittills är det egentligen bara päron som fortfarande mötts med skepsism efter ett par skedar.
Har hittat mycket info både i böcker och på nätet. Själv letar jag inspiration bla här:
Laga barnmat.se
Egenbarnmat.se
Matlust för barn 0-6 år men tar även vuxenrecept och skalar bort det som känns olämpligt (framförallt salt och kryddblandningar som kan innehålla salt och mjölk)
För att inte glömma bort mina egna recept försöker jag skriva ner dem när de ”smaktestats och godkänts”. Kanske kan de även fungera som inspiration till någon annan så nu är det dags för en ny rubrik här på bloggen – Laga barnmat.
torsdag 22 oktober 2009
Telefonförsäljare
”Hej, jag heter Linda och ringer på uppdrag av Rädda Barnen. Jag vill bara börja med att tacka för den insats ni gör för oss och berätta att det betyder mycket!”
Jag: -”Ehh, vänta nu...vilken insats?”
-”Det står här att ni är månadsgivare!?”
-”Nej, det är vi inte. Vi har fadderbarn via Barnfonden!”
- ”Men är det inte X jag talar med?”
- ”Jo”
-”På adress ÅÄÖ?”
Då inser jag vad som är grunden till förvirringen
-”Nej, det är Mannens X-fru. Hon flyttade härifrån för sisådär 9 år sedan!”
Ibland blir det rätt komiskt att jag, lilla A och makens X heter samma sak. (Dock med lite annan stavning men det hörs ju aldrig på uttalet.)
Sen kan man ju tycka att vissa organisationer borde ägna sig åt lite registervård då och då.
Jag: -”Ehh, vänta nu...vilken insats?”
-”Det står här att ni är månadsgivare!?”
-”Nej, det är vi inte. Vi har fadderbarn via Barnfonden!”
- ”Men är det inte X jag talar med?”
- ”Jo”
-”På adress ÅÄÖ?”
Då inser jag vad som är grunden till förvirringen
-”Nej, det är Mannens X-fru. Hon flyttade härifrån för sisådär 9 år sedan!”
Ibland blir det rätt komiskt att jag, lilla A och makens X heter samma sak. (Dock med lite annan stavning men det hörs ju aldrig på uttalet.)
Sen kan man ju tycka att vissa organisationer borde ägna sig åt lite registervård då och då.
tisdag 20 oktober 2009
Egomamma
Jag behöver mål i tillvaron.
Något som gör att jag testar gränserna lite, lite till.
Utan mål att jobba mot känns tillvaron lite vacuumartad.
De mål jag tagit mig igenom det här året har framförallt varit mentala.
Nu känns det som det är dags för ett mentalt och fysiskt.
Att jag under föräldraledigheten upptäckt att min kropp har ett väldigt stort rörelsebehov för att kunna hantera vaknätter och annat ”meck” som blir kring livet som småbarnsförälder bidrar väl.
Nu är det dock för sent att backa.
Jag är redan anmäld.
I juni ska jag springa mitt livs första halvmara!
Har hittat en del träningstips på nätet och satt ihop ett träningsprogram för tiden fram till loppet med start den här veckan.
Igår var egentligen vilodag och jag hade tänkt ta eftermiddagen för att åka till ICA och veckohandla med lilla A.
Efter lunch sov hon, mätt och nybytt, så gott i vagnen så det kändes elakt att väcka henne trots att hon älskar turerna till affären (det är ju folk där man kan prata med och massor att titta på!)
Att solen faktiskt tittade fram gjorde ju inte saken sämre.
Hoppade i träningskläderna och drog iväg.
Första kilometrarna gick allt jättebra och lilla A sov gott i vagnen.
Vid ca tre kilometer vaknade hon och låg och jollrade glatt en stund tills hon på ett ögonblick lessnade TOTALT.
Gallskrik och ilsket sprattlande bäbis i vagnen med krokodiltårar i ansiktet.
Inget jag försökte med fungerade.
Detta sammanfaller naturligtvis med att ALLA områdets mammor är på väg hem från hämtning på dagis och cyklar förbi oss.
Jag riktigt kände domen hängande över huvudet.
”Egomamma som bara tänker på sig själv och sitt eget välbefinnande. Stackars lilla barn, se så ledsen hon är!”
Som ytterligare grädde på moset börjar det då regna och regnskyddet ligger kvar på hyllan hemma i hallen!
Bad, bad mama!
Fem minuter senare är vi hemma.
Lyfter lilla A ur vagnen och hon börjar kvittra glatt redan i min famn på väg mot lekfilten, av krokodiltårar inte ett spår.
När Mannen kommer hem en halvtimma senare låter hon som en hel lärkkolloni.
Mamman är dock fortfarande något tilltufsad.
Bad, bad mama....
Något som gör att jag testar gränserna lite, lite till.
Utan mål att jobba mot känns tillvaron lite vacuumartad.
De mål jag tagit mig igenom det här året har framförallt varit mentala.
Nu känns det som det är dags för ett mentalt och fysiskt.
Att jag under föräldraledigheten upptäckt att min kropp har ett väldigt stort rörelsebehov för att kunna hantera vaknätter och annat ”meck” som blir kring livet som småbarnsförälder bidrar väl.
Nu är det dock för sent att backa.
Jag är redan anmäld.
I juni ska jag springa mitt livs första halvmara!
Har hittat en del träningstips på nätet och satt ihop ett träningsprogram för tiden fram till loppet med start den här veckan.
Igår var egentligen vilodag och jag hade tänkt ta eftermiddagen för att åka till ICA och veckohandla med lilla A.
Efter lunch sov hon, mätt och nybytt, så gott i vagnen så det kändes elakt att väcka henne trots att hon älskar turerna till affären (det är ju folk där man kan prata med och massor att titta på!)
Att solen faktiskt tittade fram gjorde ju inte saken sämre.
Hoppade i träningskläderna och drog iväg.
Första kilometrarna gick allt jättebra och lilla A sov gott i vagnen.
Vid ca tre kilometer vaknade hon och låg och jollrade glatt en stund tills hon på ett ögonblick lessnade TOTALT.
Gallskrik och ilsket sprattlande bäbis i vagnen med krokodiltårar i ansiktet.
Inget jag försökte med fungerade.
Detta sammanfaller naturligtvis med att ALLA områdets mammor är på väg hem från hämtning på dagis och cyklar förbi oss.
Jag riktigt kände domen hängande över huvudet.
”Egomamma som bara tänker på sig själv och sitt eget välbefinnande. Stackars lilla barn, se så ledsen hon är!”
Som ytterligare grädde på moset börjar det då regna och regnskyddet ligger kvar på hyllan hemma i hallen!
Bad, bad mama!
Fem minuter senare är vi hemma.
Lyfter lilla A ur vagnen och hon börjar kvittra glatt redan i min famn på väg mot lekfilten, av krokodiltårar inte ett spår.
När Mannen kommer hem en halvtimma senare låter hon som en hel lärkkolloni.
Mamman är dock fortfarande något tilltufsad.
Bad, bad mama....
torsdag 15 oktober 2009
Välkommen till världen!
Natten till måndag kom han - lilla G
Förlossningen var långdragen men gick, om jag förstått det rätt, ändå bra.
Välkommen till världen lilla G!
Du är efterlängtad!
// Din Moster
Förlossningen var långdragen men gick, om jag förstått det rätt, ändå bra.
Välkommen till världen lilla G!
Du är efterlängtad!
// Din Moster
Gamla vänner som försvinner....
Jag har slutligen avslutat min prenumeration på tidningen Amelia.
Har varit trogen prenumerant sedan första numret kom ut, men nu har vi vuxit ifrån varandra.
Tidningen känns trist och lika stereotyp som alla andra damtidningar.
Men jag saknar den där stunden när man har ett alldeles färskt nummer av en intressant tidning liggande framför sig, häller upp en kopp the och börjar bläddra....
Problemet är bara att jag inte hittat någon ersättare för min gamla vän.
Var finns tidningen för oss tjejer som inte har något behov av bantningstips hit och dit (när läste du senast ett tips för oss som behöver gå upp i vikt?), kan tänka oss att gå till Konsum och köpa mjölk och limpa utan att först lägga en timma framför spegeln, inser att livet är för kort för att bry sig om vem amerikanska (och för all del även svenska) kändisar ligger med och har på sig och dessutom inte ens skulle komma på tanken att betala tusen spänn för ett par jeans med stora hål i, hur moderiktiga de än anses vara?
Var finns den tidningen?
Tips emottages tacksamt.
Under tiden får jag väl fortsätta bevaka brevlådan i väntan på Mannens M 3......
onsdag 30 september 2009
Sjukt
Läget i det Mysiska hemmet är fortfarande sjukt.
Mannen övar varje natt sedan i fredags på att hosta upp lungorna, snora och vara slokig i största allmänhet.
Lilla A är lite rosslig och sover därför oroligt. Vaknar fem sex gånger varje natt och vill ha mat.
Tack och lov sover hon gott ute i vagnen på förmiddagarna, så humöret är det inget fel på.
Själv är jag fortfarande rosslig och småsnorig så någon träning har jag inte vågat mig på ännu.
Idag har jag dock helt oväntat drabbats utav sortera-släng-städa-begär?!
Var kom det ifrån?
Ingen aning men hur som helst är det lika bra att passa på sålänge det varar (och Lilla A sover)
Idag är det förresten min och Mannens tredje bröllopsdag.
Hade tänkt fira det med en mysig middag på tu man hand i lördags kväll. Storasyster och Rockpojken hade åtagit sig att turbogulla med Lilla A hela kvällen. Då låg Mannen däckad i feber och snuva så det firandet får vi ta någon annan gång....
torsdag 24 september 2009
Dopfest, dukningstips och ideér
För mina surfande festfixarsystrar och bröder blir det ett separat inlägg om själva dukningen. Har själv hittat massor av inspiration på nätet så It´s payback time :-)
Hoppas någon kan ha någon nytta av mina ideér för sin egen fest?
Jag insåg redan när vi planerade vårt bröllop för snart tre år sedan att jag älskar att ordna fest. Men de ska vara genomtänkta och ha en röd tråd.
Jag vill ha tid på mig.
Normalt är jag ingen detaljmänniska, men när det gäller festdekoration kan jag försjunka en halv dag i jakten på den perfekta tårtdekorationen...bara för att när kvällen kommer iallafall beställa den första jag hittade.
Tror att det egentligen handlar om en process där allt behöver få ta sin tid men det kan driva Mannen till vansinne och är för mig själv helt obegripligt. Det troliga är att ingen kommer lägga märke till den ändå?!
När vi planerade bröllopet lärde en bekant mig att jobba med färg och tema.
Den här gången blev festfärgen rosa.
Inte min favoritfärg.
Tycker egentligen den är alldeles för sliskig, men ju mer jag funderade desto mer insåg jag att den har potential. Framförallt finns det massor av fina färger som matchar med rosa – vinrött, svart, sandfärgat, viol, cerise, brunt...
Som dukar köpte vi fina gardinvepor från Gekås. Med sandfärgade lakan som underduk kändes de inlånade borden modell ”öltält” riktigt fina. Färgerna från veporna lät jag sedan gå igen i ljus i olika former (stora och små ljus i olika varianter av glas. Botten av glasen täckte vi antingen med kaffebönor eller färgat grus i lila och cerise) För att få lite höjd på borden satte vi även dit ljus i lite högre stakar. Tyvärr gjorde blåsten att ljusen inte gick att tända men det gjorde inte så mycket.
De blev fina som dekoration ändå.
Jag älskar blommor.
Hur jag skulle få till dem den här gången vållade mig dock en del funderingar. Pga ev blåst vågade jag inte ha några högre arrangemang. Dessutom kändes det som att de smala borden krävde lite mindre buketter men flera för att de inte skulle kännas fnuttiga och effekten försvinna.
Helt plötsligt slog det mig – kaffe! Jag spinner vidare där!
Sagt och gjort.
Grävde fram arvegodsporslinet efter Mannens mormor.
Vackra koppar och fat men inget vi i dagsläget använder, helt enkelt för att koppen är så vid att kaffet hinner kallna innan man ställt ifrån sig kaffekannan. Hittade dessutom ett par gamla tekoppar i glas med tillhörande fat på Second hand.
Då det går åt en hel del blommor köpte jag ett par rejäla buketter på torget. Där hittade jag även höga doftliljor (även de i olika rosa nyanser) till buffébordet. Tips gällande liljor dock – köp dem några dagar innan festen så de hinner slå ut ordentligt! Trilskas de kan man chocka dem lite genom att ställa dem en stund i solen :-)
För att få bort ”öltältskänslan” gjorde vi även dekorationer att hänga i tälttaket i form av ballongblommor. Att hitta många ballonger i samma färg visade sig vara svårare än jag trott. Skulle jag ha många var det storpack i blandade färger som gällde.
Än en gång blev nätet räddningen. Här hittade jag precis vad jag behövde.
Dessutom visade de sig vara av bra kvalitet. Av nästan hundra ballonger var det bara en som small när vi blåste upp den.
Servetter använde vi oss av billiga i masspack, även de köpta från Gekås. För att de inte skulle blåsa bort hittade jag en brytning där man la in besticken i servetten. Såg riktigt fint ut trots billiga servetter och gjorde dessutom dukningen enklare.
Blev faktiskt riktigt nöjd med resultatet. Dessutom var det kul att kunna nyttja det gamla porslinet. På så vis kändes även tidigare generationer representerade på festen, om än i minnet.
Längtar redan efter mitt nästa festprojekt. Har dock lovat Mannen att det får dröja ett tag. Om några år fyller jag dock fyrtio. Vore det inte oerhört coolt med en fest på folkparkstema med dansbana, chokladhjul och hela kittet? ;-)
Hoppas någon kan ha någon nytta av mina ideér för sin egen fest?
Jag insåg redan när vi planerade vårt bröllop för snart tre år sedan att jag älskar att ordna fest. Men de ska vara genomtänkta och ha en röd tråd.
Jag vill ha tid på mig.
Normalt är jag ingen detaljmänniska, men när det gäller festdekoration kan jag försjunka en halv dag i jakten på den perfekta tårtdekorationen...bara för att när kvällen kommer iallafall beställa den första jag hittade.
Tror att det egentligen handlar om en process där allt behöver få ta sin tid men det kan driva Mannen till vansinne och är för mig själv helt obegripligt. Det troliga är att ingen kommer lägga märke till den ändå?!
När vi planerade bröllopet lärde en bekant mig att jobba med färg och tema.
Den här gången blev festfärgen rosa.
Inte min favoritfärg.
Tycker egentligen den är alldeles för sliskig, men ju mer jag funderade desto mer insåg jag att den har potential. Framförallt finns det massor av fina färger som matchar med rosa – vinrött, svart, sandfärgat, viol, cerise, brunt...
Som dukar köpte vi fina gardinvepor från Gekås. Med sandfärgade lakan som underduk kändes de inlånade borden modell ”öltält” riktigt fina. Färgerna från veporna lät jag sedan gå igen i ljus i olika former (stora och små ljus i olika varianter av glas. Botten av glasen täckte vi antingen med kaffebönor eller färgat grus i lila och cerise) För att få lite höjd på borden satte vi även dit ljus i lite högre stakar. Tyvärr gjorde blåsten att ljusen inte gick att tända men det gjorde inte så mycket.De blev fina som dekoration ändå.
Jag älskar blommor.
Hur jag skulle få till dem den här gången vållade mig dock en del funderingar. Pga ev blåst vågade jag inte ha några högre arrangemang. Dessutom kändes det som att de smala borden krävde lite mindre buketter men flera för att de inte skulle kännas fnuttiga och effekten försvinna.
Helt plötsligt slog det mig – kaffe! Jag spinner vidare där!
Sagt och gjort.
Grävde fram arvegodsporslinet efter Mannens mormor.Vackra koppar och fat men inget vi i dagsläget använder, helt enkelt för att koppen är så vid att kaffet hinner kallna innan man ställt ifrån sig kaffekannan. Hittade dessutom ett par gamla tekoppar i glas med tillhörande fat på Second hand.
Då det går åt en hel del blommor köpte jag ett par rejäla buketter på torget. Där hittade jag även höga doftliljor (även de i olika rosa nyanser) till buffébordet. Tips gällande liljor dock – köp dem några dagar innan festen så de hinner slå ut ordentligt! Trilskas de kan man chocka dem lite genom att ställa dem en stund i solen :-)
För att få bort ”öltältskänslan” gjorde vi även dekorationer att hänga i tälttaket i form av ballongblommor. Att hitta många ballonger i samma färg visade sig vara svårare än jag trott. Skulle jag ha många var det storpack i blandade färger som gällde.Än en gång blev nätet räddningen. Här hittade jag precis vad jag behövde.
Dessutom visade de sig vara av bra kvalitet. Av nästan hundra ballonger var det bara en som small när vi blåste upp den.
Servetter använde vi oss av billiga i masspack, även de köpta från Gekås. För att de inte skulle blåsa bort hittade jag en brytning där man la in besticken i servetten. Såg riktigt fint ut trots billiga servetter och gjorde dessutom dukningen enklare.
Blev faktiskt riktigt nöjd med resultatet. Dessutom var det kul att kunna nyttja det gamla porslinet. På så vis kändes även tidigare generationer representerade på festen, om än i minnet.Längtar redan efter mitt nästa festprojekt. Har dock lovat Mannen att det får dröja ett tag. Om några år fyller jag dock fyrtio. Vore det inte oerhört coolt med en fest på folkparkstema med dansbana, chokladhjul och hela kittet? ;-)
Dopet
När vi först började fundera över dop kändes det mest jobbigt.
Hur sjutton få ihop något som inte kändes halvdant med en liten bäbis som upptar det mesta av min och makens vakna tid hemma? Dessutom,av olika skäl, på en helg som kolliderade med kyrkovalet varför inte ett församlingshem i hela stan var ledigt?
Vår familj och vänskapskrets är stor och brokig och det är inte alltid blodsbanden som är starkast.
Ju mer jag funderade desto mer insåg jag att jag verkligen ville få till ett riktigt fint dop och därefter en riktigt fin fest för att hälsa lilla A välkommen till oss.
Det visade sig att dop, precis som bröllop , ger ganska stora möjligheter att göra personligt.
Då lilla A, precis som mor och far, gillar musik blev det ganska mycket av den varan.
Både jag, Mannen och lilla A:s storasyster sjöng. Dessutom hade vi lagt ner en hel del tid på att hitta både psalmer och sånger med texter som kändes ”vi”.
Som pricken över i hade vi ”vår” präst.
Killen som vigde mig och Mannen för snart tre år sedan och som är en av de mest positiva och energigivande människor jag vet.
Dopet blev jättelyckat. Precis den högtid vi ville ha. Ett fint minne att, precis som med vårt bröllop, ta fram och minnas med värme och samtidigt lite lite sorg över att det är över.
Hur sjutton få ihop något som inte kändes halvdant med en liten bäbis som upptar det mesta av min och makens vakna tid hemma? Dessutom,av olika skäl, på en helg som kolliderade med kyrkovalet varför inte ett församlingshem i hela stan var ledigt?
Vår familj och vänskapskrets är stor och brokig och det är inte alltid blodsbanden som är starkast.
Ju mer jag funderade desto mer insåg jag att jag verkligen ville få till ett riktigt fint dop och därefter en riktigt fin fest för att hälsa lilla A välkommen till oss.
Det visade sig att dop, precis som bröllop , ger ganska stora möjligheter att göra personligt.
Då lilla A, precis som mor och far, gillar musik blev det ganska mycket av den varan.
Både jag, Mannen och lilla A:s storasyster sjöng. Dessutom hade vi lagt ner en hel del tid på att hitta både psalmer och sånger med texter som kändes ”vi”.
Som pricken över i hade vi ”vår” präst.
Killen som vigde mig och Mannen för snart tre år sedan och som är en av de mest positiva och energigivande människor jag vet.
Dopet blev jättelyckat. Precis den högtid vi ville ha. Ett fint minne att, precis som med vårt bröllop, ta fram och minnas med värme och samtidigt lite lite sorg över att det är över.
Trött
Alltså går inte den här förkylningen över snart så jag får börja träna blir jag galen!
Jag sover skit när jag inte får röra på mig.
I gårkväll somnade jag inte förrän straxt efter midnatt efter att ha ammat en vrålhungrig Lilla A en extra gång.
1.20 vaknade hon punktligt igen och ville ha mer (även hon är förkyld samt håller på att få ytterligare en tand varför hon är extremt hungrig om nätterna just nu)
Eter det somnade jag inte förrän 03.20.
Det GICK bara inte att komma till ro.
04.15 var det dags igen -MAT! NU!
och sedan (tror jag) ytterligare en gång innan klockan ringde 07.00.
Det är inte hennes ätande som är problemet. Det fixar vi fint bara jag får röra på mig så jag slipper ligga sömnlös för att kroppen helt enkelt inte är trött förrän efter 03.
Ska försöka låta bli att falla för frestelsen att somna tillsammans med lilla A när det är dags för eftermiddagsluren får vi se om natten som kommer blir bättre men just nu är jag TRÖTT.
Jag sover skit när jag inte får röra på mig.
I gårkväll somnade jag inte förrän straxt efter midnatt efter att ha ammat en vrålhungrig Lilla A en extra gång.
1.20 vaknade hon punktligt igen och ville ha mer (även hon är förkyld samt håller på att få ytterligare en tand varför hon är extremt hungrig om nätterna just nu)
Eter det somnade jag inte förrän 03.20.
Det GICK bara inte att komma till ro.
04.15 var det dags igen -MAT! NU!
och sedan (tror jag) ytterligare en gång innan klockan ringde 07.00.
Det är inte hennes ätande som är problemet. Det fixar vi fint bara jag får röra på mig så jag slipper ligga sömnlös för att kroppen helt enkelt inte är trött förrän efter 03.
Ska försöka låta bli att falla för frestelsen att somna tillsammans med lilla A när det är dags för eftermiddagsluren får vi se om natten som kommer blir bättre men just nu är jag TRÖTT.
tisdag 22 september 2009
Rotavdrag
Undrar om det gjorts någon sammanställning över hantverkarnas timpris före och efter ROT-avdragets införande?
Igår hade vi en firma här för att ge offert på fönsterbyten i hela huset.
När vi fick offerten i handen räknade vi snabbt ut att deras hantverkare kostar 1220 spänn i timman! Det är, om jag inte minns fel mer än vad en senior nätverkstekniker kostar. Dessutom skulle de här nissarna inte befatta sig med markiserna utan det får vi på något sätt ordna själva.
Men, som damen från firman sa, vi "sparar" 50 000 på deras erbjudande.
Själv känner jag mer att de försöker skinna BÅDE oss och staten.
Igår hade vi en firma här för att ge offert på fönsterbyten i hela huset.
När vi fick offerten i handen räknade vi snabbt ut att deras hantverkare kostar 1220 spänn i timman! Det är, om jag inte minns fel mer än vad en senior nätverkstekniker kostar. Dessutom skulle de här nissarna inte befatta sig med markiserna utan det får vi på något sätt ordna själva.
Men, som damen från firman sa, vi "sparar" 50 000 på deras erbjudande.
Själv känner jag mer att de försöker skinna BÅDE oss och staten.
måndag 21 september 2009
Hoppat!
Idag har jag hoppat över "helvetesgapet"
Jag sjöng på min dotters dop.
För att göra det hela ännu lite mer spännande gjorde jag det med en häffaförkylning....
Men jag ville verkligen.
Med tanke på vad vi gick igenom innan hon föddes kändes texten ämnad för oss.
Henne och mig.
Resultatet?
Tog mig iallafall igenom.
Sandpapperstorr mun, men det gick....
Jag sjöng på min dotters dop.
För att göra det hela ännu lite mer spännande gjorde jag det med en häffaförkylning....
Men jag ville verkligen.
Med tanke på vad vi gick igenom innan hon föddes kändes texten ämnad för oss.
Henne och mig.
Resultatet?
Tog mig iallafall igenom.
Sandpapperstorr mun, men det gick....
torsdag 3 september 2009
Det vackraste
Lilla A
Du har nu hunnit bli fyra och en halv månad.
Var tar tiden vägen?
Tycker det var igår du föddes, samtidigt händer hela tiden så mycket så jag fattar inte att det bara gått knappt fyra månader.
Du har bråttom fram i världen.
I måndags la jag dig i babygymet och började laga middag.
När jag vände mig om var du i full färd med att backa in under köksbordet med ett nöjt leende!
På kvällen kände jag din första tand....
Du vill vara med.
Älskar när det händer saker och vill se och uppleva.
Favoritstället är i Babybjörnen på min mage med ryggen mot mig och ansiktet mot världen.
Du charmar åt höger och vänster och är det riktigt spännande ger du upp små glada illtjut.
Underbara tös!
Bryter tystnaden
Det har varit tyst här på bloggen ett bra tag nu.
Inte beroende på att jag inte har något att skriva utan för att tiden inte finns.
Det mesta av min vakna tid går åt till Lilla A. Hon är en go och mysig unge dock med den lilla egenheten att så fort hon är vaken ska det hända något, annars kinkar hon.
Tempo morsan!
Sitta och filosofera i babysittern är inget för vår tös, hon vill se, uppleva och vara med.
De stunder hon sover går åt till tvätt, träning och Mamma-Dotterboken.
Hade tänkt läsa klart en gammal kurs som jag aldrig fått klart.
Tyckte det borde vara en alldeles utmärkt sysselsättning när hon äter så hon skulle få tutta ifred. Tanken var väl god. Problemet är bara att hon vill att jag tittar henne djupt i ögonen när hon äter, annars ätes ingenting!
Ibland går det dock att överlista henne...jag läser högt!
Vår dotter är numer därför en fena på Modern Logistik och vi avhandlar just nu JIT-principen.
Ska försöka ta tag i skrivandet igen. Nu har jag ju dessutom införskaffat en Iphone (har slutligen tagit död på min gamla elektroniska kalender och mobiltelefon från Yngre Juraperioden) med bloggapplikation så förutsättningarna att lyckas har förbättrats.
Den som lever får se.
Inte beroende på att jag inte har något att skriva utan för att tiden inte finns.
Det mesta av min vakna tid går åt till Lilla A. Hon är en go och mysig unge dock med den lilla egenheten att så fort hon är vaken ska det hända något, annars kinkar hon.
Tempo morsan!
Sitta och filosofera i babysittern är inget för vår tös, hon vill se, uppleva och vara med.
De stunder hon sover går åt till tvätt, träning och Mamma-Dotterboken.
Hade tänkt läsa klart en gammal kurs som jag aldrig fått klart.
Tyckte det borde vara en alldeles utmärkt sysselsättning när hon äter så hon skulle få tutta ifred. Tanken var väl god. Problemet är bara att hon vill att jag tittar henne djupt i ögonen när hon äter, annars ätes ingenting!
Ibland går det dock att överlista henne...jag läser högt!
Vår dotter är numer därför en fena på Modern Logistik och vi avhandlar just nu JIT-principen.
Ska försöka ta tag i skrivandet igen. Nu har jag ju dessutom införskaffat en Iphone (har slutligen tagit död på min gamla elektroniska kalender och mobiltelefon från Yngre Juraperioden) med bloggapplikation så förutsättningarna att lyckas har förbättrats.
Den som lever får se.
torsdag 9 juli 2009
Semester
Första veckan av Mannens semester.
Tanken var egentligen att vi skulle begett oss ut med LillaHusetPåHjulen redan i början av den här veckan men med tanke på att det hittills regnat mer eller mindre hela veckan var det tur att vi, pga katten fick stanna hemma
Kisse råkade slå sina lovar in på grannkattens revir och fick sota ont för det med en tiodagars penicilinkur som följd.
Lilla A har varit lite kinkig de senaste dagarna.
Gråtit lite mer än vanligt och sovit oroligt. Troligtvis beror det på att hon tycks utvecklas snabbare än vanligt.
Vi ser nästan från dag till dag att det händer något nytt.
Nya typer av joller kommer varje dag och hon är allt mer ”med”.
Verkar nu känna igen de visor vi brukar sjunga och sjunger ofta med. Favoriten är fortfarande ”Har du sett min lilla katt” men två uppseglare verkar vara sångerna vi lärt oss på Öppna förskolan – Ärtorna rullar och Klappa magen.
Vill även att vi gör ”sit-ups” och ibland även ”stå” i mitt knä.
I början av veckan gjorde vi en tur till MediaMarkt.
Köpte en skiva med klassisk musik – Stor musik för små öron – och den verkar gillas skarpt. I gårkväll lyssnade hon sittande på pappas arm utan att säga så mycket som pip i över en timma tills hon helt plötsligt somnade!
Verkar vara en baby med smak ;-)
Tanken var egentligen att vi skulle begett oss ut med LillaHusetPåHjulen redan i början av den här veckan men med tanke på att det hittills regnat mer eller mindre hela veckan var det tur att vi, pga katten fick stanna hemma
Kisse råkade slå sina lovar in på grannkattens revir och fick sota ont för det med en tiodagars penicilinkur som följd.
Lilla A har varit lite kinkig de senaste dagarna.
Gråtit lite mer än vanligt och sovit oroligt. Troligtvis beror det på att hon tycks utvecklas snabbare än vanligt.
Vi ser nästan från dag till dag att det händer något nytt.
Nya typer av joller kommer varje dag och hon är allt mer ”med”.
Verkar nu känna igen de visor vi brukar sjunga och sjunger ofta med. Favoriten är fortfarande ”Har du sett min lilla katt” men två uppseglare verkar vara sångerna vi lärt oss på Öppna förskolan – Ärtorna rullar och Klappa magen.
Vill även att vi gör ”sit-ups” och ibland även ”stå” i mitt knä.
I början av veckan gjorde vi en tur till MediaMarkt.
Köpte en skiva med klassisk musik – Stor musik för små öron – och den verkar gillas skarpt. I gårkväll lyssnade hon sittande på pappas arm utan att säga så mycket som pip i över en timma tills hon helt plötsligt somnade!
Verkar vara en baby med smak ;-)
torsdag 2 juli 2009
Naturens under
Det är egentligen först nu sedan jag fått barn som jag på allvar funderat över hur makalöst naturen hänger ihop.
Hur väl uttänkt allt är.
Ta en sådan sak som förlossningen.
När man funderar på det är det egentligen helt faschinerande hur det egentligen fungerar.
Vad är det som får babyn att skruva sig ut genom förlossningskanalen?
För att inte tala om allt som tickar igång så snart navelsträngen klipps?
Saker vi bara tar för givna så länge det fungerar.
Amningen är en annan sak jag inte kan sluta förundras över.
Ett speciellt litet grymtljud från Lilla A och mindre än en halvminut senare börjar mjölken droppa ur mina bröst!
En annan grymtning - ingen reaktion alls.
Den lilla uppnäsa som gör att det blir ett litet, litet mellanrum mellan bröstet och luftgångarna.
Likadan uppnäsa som jag själv hade som baby och som försvann när jag blev äldre. Är det en slump att den ser ut som den gör eller är det uttänkt så?
Den lilla skakningen Lilla A gör med underläppen som först gjorde mig orolig för att något var fel, tills jag insåg att det helt enkelt är ett sätt att få mjölken att rinna fram mot bröstvårtan!
Var kommer den ifrån?
Naturen är häftig!
Hur väl uttänkt allt är.
Ta en sådan sak som förlossningen.
När man funderar på det är det egentligen helt faschinerande hur det egentligen fungerar.
Vad är det som får babyn att skruva sig ut genom förlossningskanalen?
För att inte tala om allt som tickar igång så snart navelsträngen klipps?
Saker vi bara tar för givna så länge det fungerar.
Amningen är en annan sak jag inte kan sluta förundras över.
Ett speciellt litet grymtljud från Lilla A och mindre än en halvminut senare börjar mjölken droppa ur mina bröst!
En annan grymtning - ingen reaktion alls.
Den lilla uppnäsa som gör att det blir ett litet, litet mellanrum mellan bröstet och luftgångarna.
Likadan uppnäsa som jag själv hade som baby och som försvann när jag blev äldre. Är det en slump att den ser ut som den gör eller är det uttänkt så?
Den lilla skakningen Lilla A gör med underläppen som först gjorde mig orolig för att något var fel, tills jag insåg att det helt enkelt är ett sätt att få mjölken att rinna fram mot bröstvårtan!
Var kommer den ifrån?
Naturen är häftig!
onsdag 1 juli 2009
Ursäkta kan jag få boota om?
Vaknar för andra gången straxt före 9 av att lilla A är törstig igen.
Den här värmen gör att hon äter kopiösa mängder.
9.30
Konstaterar att blöjan läckt i sängen samt att katten åkt på storstryk och lämnat blodsspår i hall och gästrum.
Byter på Lilla A, river lakanen ur sängen och in i tvättmaskinen samt gör en snabb check av kattens hälsotillstånd (självkänslan verkar tagit mer stryk än kroppen men hon är stel och tänker nog tillbringa dagen i skuggan på altanen)
Vidare behöver tvätten i maskinen hängas, de 8 maskinerna torr tvätt vikas och läggas in, diskbänken rensas på disk från gårdagens middag och diskmaskinen tömmas.
Dessutom måste jag få in räkningarna jag missat innan klockan 12 när körningen går på banken samt dammsuga köket och torka upp blodsspåren. Helst ska jag hinna äta frukost också.
Den som säger något om föräldraLEDIG slår jag på tuten.
Den här värmen gör att hon äter kopiösa mängder.
9.30
Konstaterar att blöjan läckt i sängen samt att katten åkt på storstryk och lämnat blodsspår i hall och gästrum.
Byter på Lilla A, river lakanen ur sängen och in i tvättmaskinen samt gör en snabb check av kattens hälsotillstånd (självkänslan verkar tagit mer stryk än kroppen men hon är stel och tänker nog tillbringa dagen i skuggan på altanen)
Vidare behöver tvätten i maskinen hängas, de 8 maskinerna torr tvätt vikas och läggas in, diskbänken rensas på disk från gårdagens middag och diskmaskinen tömmas.
Dessutom måste jag få in räkningarna jag missat innan klockan 12 när körningen går på banken samt dammsuga köket och torka upp blodsspåren. Helst ska jag hinna äta frukost också.
Den som säger något om föräldraLEDIG slår jag på tuten.
måndag 29 juni 2009
Veckans läxa?
Förra veckans projekt var trädgården.
På måndagen fick vi hem vår nya kompost – en Biokub -tänkt att ersätta den totalt värdelösa trådkomposten som vi jobbat på sedan 2001 men aldrig fått någon fason på.
Trädgårdsavfallet hinner helt enkelt aldrig förmultna i samma tempo som trädgården producerar det, utan vi har varje vecka fått köra en tur till tippen och varje vår köpa ett antal säckar med jord vilket känns rätt bakvänt bade för miljön och ekonomin.
När Lilla A somnat på förmiddagen vidtog därför febril aktivitet i form av att gräva ur den gamla komposten och riva den och bygga ihop den nya.
När jag fått ihop den kunde jag konstatera att jag vänt delarna åt olika håll varför vissa av ”plankorna” hade en plugg fram och andra inte.
Min estetiska ådra tog en dust med min praktiska, men till slut insåg tom den praktiska sidan av mig att det såg för trist ut, så jag rev alltihop och bygde om den.
När jag var nääästan klar vaknade Lilla A och det var bara att släppa alltihop.
Tänkte att jag tar resten när hon somnat ikväll.
Lilla A ville annorlunda så det var bara att tänka om.
När Lilla A somnat dagen därpå tog jag därför vid där jag slutat. Konstaterade att det ska vara ris i botten på Biokuben för att få in luft underifrån.
Var få tag på ris?
Hmm..häcken behöver klippas, där lär jag få ris så det räcker.
Fram med häcksaxen.
När jag hade 8 meter kvar vaknade Lilla A.
Får ta resten imorgon.
När häcken var klar dagen därpå skulle jag försöka avsluta projektet genom att fördela riset, gräva tillbaka den del av den gamla komposten som inte var förmultnad och sprida resten av jorden på rabatterna.
När två kärror jord återstod......matsignal från barnvagnen!
Är det det som är veckans läxa?
Att inte alltid göra allting klart på en gång.
Att ta en paus ibland och bara njuta av solen, Lilla A och livet i övrigt?
Jobbet som återstår finns ju faktiskt kvar imorgon också.
På måndagen fick vi hem vår nya kompost – en Biokub -tänkt att ersätta den totalt värdelösa trådkomposten som vi jobbat på sedan 2001 men aldrig fått någon fason på.
Trädgårdsavfallet hinner helt enkelt aldrig förmultna i samma tempo som trädgården producerar det, utan vi har varje vecka fått köra en tur till tippen och varje vår köpa ett antal säckar med jord vilket känns rätt bakvänt bade för miljön och ekonomin.
När Lilla A somnat på förmiddagen vidtog därför febril aktivitet i form av att gräva ur den gamla komposten och riva den och bygga ihop den nya.
När jag fått ihop den kunde jag konstatera att jag vänt delarna åt olika håll varför vissa av ”plankorna” hade en plugg fram och andra inte.
Min estetiska ådra tog en dust med min praktiska, men till slut insåg tom den praktiska sidan av mig att det såg för trist ut, så jag rev alltihop och bygde om den.
När jag var nääästan klar vaknade Lilla A och det var bara att släppa alltihop.
Tänkte att jag tar resten när hon somnat ikväll.
Lilla A ville annorlunda så det var bara att tänka om.
När Lilla A somnat dagen därpå tog jag därför vid där jag slutat. Konstaterade att det ska vara ris i botten på Biokuben för att få in luft underifrån.
Var få tag på ris?
Hmm..häcken behöver klippas, där lär jag få ris så det räcker.
Fram med häcksaxen.
När jag hade 8 meter kvar vaknade Lilla A.
Får ta resten imorgon.
När häcken var klar dagen därpå skulle jag försöka avsluta projektet genom att fördela riset, gräva tillbaka den del av den gamla komposten som inte var förmultnad och sprida resten av jorden på rabatterna.
När två kärror jord återstod......matsignal från barnvagnen!
Är det det som är veckans läxa?
Att inte alltid göra allting klart på en gång.
Att ta en paus ibland och bara njuta av solen, Lilla A och livet i övrigt?
Jobbet som återstår finns ju faktiskt kvar imorgon också.
söndag 28 juni 2009
Sommarmorgon
Nu är sommaren här på allvar. Det är tidig morgon och vi har just ammat frukost.
Du och pappa har somnat om i vår stora dubbelsäng.
Det är varmt, så du ligger i bara blöjbyxorna med din lilla gröna sovfilt över dig.
Trygg med de knubbiga armarna ovanför huvudet.
Munnen halvöppen, precis på samma sätt som din pappa också har när han sover.
Egentligen är jag trött jag med men jag vill ändå fortsätta skriva på Mamma-Dotterboken.
Det händer så mycket just nu.
Stunder som jag vill spara för att kunna minnas när den här tiden är förbi.
Allt går så fort och jag vill på något sätt kunna stoppa den iallafall lite.
På mitt sätt.
Det här är för viktigt för att glömmas bort.
Så jag tassar upp ur sängen, värmer en kopp te och sätter mig med datorn i skuggan på framsidan av huset.
Sval morgon.
Humlesurr, Björktrastkvitter och solblänk i fönstren.
Sommar.
Du och pappa har somnat om i vår stora dubbelsäng.
Det är varmt, så du ligger i bara blöjbyxorna med din lilla gröna sovfilt över dig.
Trygg med de knubbiga armarna ovanför huvudet.
Munnen halvöppen, precis på samma sätt som din pappa också har när han sover.
Egentligen är jag trött jag med men jag vill ändå fortsätta skriva på Mamma-Dotterboken.
Det händer så mycket just nu.
Stunder som jag vill spara för att kunna minnas när den här tiden är förbi.
Allt går så fort och jag vill på något sätt kunna stoppa den iallafall lite.
På mitt sätt.
Det här är för viktigt för att glömmas bort.
Så jag tassar upp ur sängen, värmer en kopp te och sätter mig med datorn i skuggan på framsidan av huset.
Sval morgon.
Humlesurr, Björktrastkvitter och solblänk i fönstren.
Sommar.
fredag 5 juni 2009
Ha! Där kom jag på dem....
Har kommit på varför det är så vanligt att mammor färgmatchar sitt klädval med sina spädisar.
Det är helt enkelt förbaskat praktiskt.
När det lilla livet kräkts/dregglat/kissat ner både dig och sig själv tar man helt enkelt hela klädhögen och moffar in det i tvättmaskinen.
Sorterat och klart.
Bara att fylla i tvättmedelsfacket och trycka på startknappen.
Som nybliven mamma slås man av nya insikter varje dag.....
Det är helt enkelt förbaskat praktiskt.
När det lilla livet kräkts/dregglat/kissat ner både dig och sig själv tar man helt enkelt hela klädhögen och moffar in det i tvättmaskinen.
Sorterat och klart.
Bara att fylla i tvättmedelsfacket och trycka på startknappen.
Som nybliven mamma slås man av nya insikter varje dag.....
Hon jollrar!
Älskade lilla skitunge - du jollrar!
Troligtvis i högsta grad omedvetet men ändå!
I natt när jag bytt på dig låg du och tittade förnöjt upp i taket och gjorde små "nöjd-ljud".
Trött som jag var (hade en av våra hittills få jobbiga nätter som slutade med att du kaskadkräktes ner dig, mig, sängen, delar av väggen och sedan blev jätterädd och HUNGRIG = gallskrek) trodde jag att jag hört i syne men idag gjorde du om samma sak i babygymet.
Hmm...något säger mig att du kommer bli snacksalig som din mor ;-)
Troligtvis i högsta grad omedvetet men ändå!
I natt när jag bytt på dig låg du och tittade förnöjt upp i taket och gjorde små "nöjd-ljud".
Trött som jag var (hade en av våra hittills få jobbiga nätter som slutade med att du kaskadkräktes ner dig, mig, sängen, delar av väggen och sedan blev jätterädd och HUNGRIG = gallskrek) trodde jag att jag hört i syne men idag gjorde du om samma sak i babygymet.
Hmm...något säger mig att du kommer bli snacksalig som din mor ;-)
torsdag 4 juni 2009
Lilla A:s första år - en reseskildring
Har länge funderat över hur jag ska spara minnena av Lilla A:s första år.
I natt när jag låg och ammade kom jag på det.
Jag ska göra en bok.
En mamma-dotter bok.
Mina tankar och hennes upptäkter av världen månad för månad.
Foton och minnen.
Förhoppningsvis kan hon ha glädje av den om hon själv någon gång blir mamma.
En bild av vårt första år tillsammans.
Första stegen i vår framtida resa.
En del av texterna kanske även hamnar här.
Den som lever får se.
I natt när jag låg och ammade kom jag på det.
Jag ska göra en bok.
En mamma-dotter bok.
Mina tankar och hennes upptäkter av världen månad för månad.
Foton och minnen.
Förhoppningsvis kan hon ha glädje av den om hon själv någon gång blir mamma.
En bild av vårt första år tillsammans.
Första stegen i vår framtida resa.
En del av texterna kanske även hamnar här.
Den som lever får se.
fredag 29 maj 2009
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Natten till igår blev en ung kvinna överfallen och mördad i vårt bostadsområde.
Polisen betecknar det som rånmord.
En ung kvinna befann sig på fel ställe vid fel tidpunkt och lever därför inte längre.
Idag när jag var ute och gick med lilla A stötte jag på en reporter från lokaltidningen som ville ha de boendes reaktioner på det skedda.
Ett kvarter längre bort cirklade en reportagebil från TV, troligtvis i samma ärende.
Jag tackade nej och gick därifrån med känslan av gamar som cirklar kring ett byte.
Ursäkta, men vad ger ett sådant reportage?
Finns det någon som inte tycker det som skett är fruktansvärt och totalt meningslöst?
Att bara för att någon råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt finns det nu barn som förgäves väntar på att mamma ska komma hem, en man som aldrig mer får krama om sin fru, vänner vars bästa kompis bara är borta?
Finns det någon som inte hoppas att den som är orsaken till detta meningslösa åtminstonde är rejält från sina sinnens fulla bruk så det kan finnas någon form av förklaring till det som skett?Vari ligger nyhetsvärdet?
Kanske gick den här tjejen, precis som jag gör nu, för något eller några år sedan och rullade barnvagn kring våra kvarter?
Kanske njöt även hon av syren, hägg och oxel i full blom och en snusande baby i vagnen?
Kanske var det henne jag såg i Konsumkön i förra veckan eller i väntrummet på BVC?
Och nu är hon bara borta.
Den insikt det här ger mig är hur oerhört sårbar tillvaron ändå är.
Hur snabbt förutsättningarna ändras.
Hur viktigt det är att fånga livet här och nu, för vi vet aldrig om vi har en morgondag.
Att aldrig skiljas från dem vi älskar som ovänner och alltid tala om för varandra hur viktig en annan människa är.
Hur värdefull.
Imorgon kanske du inte har chansen.
Det skulle jag vilja ha sagt.
Men jag tror inte det var en sådan tanke reportern var ute efter.
Polisen betecknar det som rånmord.
En ung kvinna befann sig på fel ställe vid fel tidpunkt och lever därför inte längre.
Idag när jag var ute och gick med lilla A stötte jag på en reporter från lokaltidningen som ville ha de boendes reaktioner på det skedda.
Ett kvarter längre bort cirklade en reportagebil från TV, troligtvis i samma ärende.
Jag tackade nej och gick därifrån med känslan av gamar som cirklar kring ett byte.
Ursäkta, men vad ger ett sådant reportage?
Finns det någon som inte tycker det som skett är fruktansvärt och totalt meningslöst?
Att bara för att någon råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt finns det nu barn som förgäves väntar på att mamma ska komma hem, en man som aldrig mer får krama om sin fru, vänner vars bästa kompis bara är borta?
Finns det någon som inte hoppas att den som är orsaken till detta meningslösa åtminstonde är rejält från sina sinnens fulla bruk så det kan finnas någon form av förklaring till det som skett?Vari ligger nyhetsvärdet?
Kanske gick den här tjejen, precis som jag gör nu, för något eller några år sedan och rullade barnvagn kring våra kvarter?
Kanske njöt även hon av syren, hägg och oxel i full blom och en snusande baby i vagnen?
Kanske var det henne jag såg i Konsumkön i förra veckan eller i väntrummet på BVC?
Och nu är hon bara borta.
Den insikt det här ger mig är hur oerhört sårbar tillvaron ändå är.
Hur snabbt förutsättningarna ändras.
Hur viktigt det är att fånga livet här och nu, för vi vet aldrig om vi har en morgondag.
Att aldrig skiljas från dem vi älskar som ovänner och alltid tala om för varandra hur viktig en annan människa är.
Hur värdefull.
Imorgon kanske du inte har chansen.
Det skulle jag vilja ha sagt.
Men jag tror inte det var en sådan tanke reportern var ute efter.
onsdag 13 maj 2009
Avslut
Idag har jag varit tillbaka på förlossningen och träffat de barnmorskor som hjälpte lilla A till världen.
Kände att jag dels ville få ansikten på dem (jag blundade mig igenom merparten av värkarbetet och krystningen gjorde jag med ryggen mot förlossningsrummet) och dessutom få gå igenom förloppet igen när jag nu hunnit reflektera och få det lite mer på avstånd.
Få avsluta.
Få insikter.
Förstå.
Sätta punkt och gå vidare.
Inser nu, med graviditeten och förlossningen i backspegeln, hur mycket energi min rädsla och oro tagit.
Hur mycket kraft som gått åt till att förbereda mig och oss på att sätta lilla A till världen.
Födelsen av vår nya familj.
Samtidigt har jag vunnit en seger.
Förlossningsrädslan är besegrad.
Insikten slog mig när jag gick hem från sjukhuset i vårsolen.
Jag är inte rädd längre!
Jag skulle kunna föda igen.
Vi har bestämt oss för att det inte ska bli fler barn men det är av andra skäl än min rädsla.
Den här resan är över.
Den som började med en stark skepsism och såsmåningom nyfikenhet över barn.
Tvivlet
Rädslan
Tankarna
Jag har vacklat fram och tillbaka medan Mannen hela tiden var övertygad om att han ville det här. Dock inte på min och vår bekostnad.
Jag är glad att jag vågade lita på honom.
Tillsammans har vi tagit oss hela vägen och nu finns hon här.
Lilla A.
Kände att jag dels ville få ansikten på dem (jag blundade mig igenom merparten av värkarbetet och krystningen gjorde jag med ryggen mot förlossningsrummet) och dessutom få gå igenom förloppet igen när jag nu hunnit reflektera och få det lite mer på avstånd.
Få avsluta.
Få insikter.
Förstå.
Sätta punkt och gå vidare.
Inser nu, med graviditeten och förlossningen i backspegeln, hur mycket energi min rädsla och oro tagit.
Hur mycket kraft som gått åt till att förbereda mig och oss på att sätta lilla A till världen.
Födelsen av vår nya familj.
Samtidigt har jag vunnit en seger.
Förlossningsrädslan är besegrad.
Insikten slog mig när jag gick hem från sjukhuset i vårsolen.
Jag är inte rädd längre!
Jag skulle kunna föda igen.
Vi har bestämt oss för att det inte ska bli fler barn men det är av andra skäl än min rädsla.
Den här resan är över.
Den som började med en stark skepsism och såsmåningom nyfikenhet över barn.
Tvivlet
Rädslan
Tankarna
Jag har vacklat fram och tillbaka medan Mannen hela tiden var övertygad om att han ville det här. Dock inte på min och vår bekostnad.
Jag är glad att jag vågade lita på honom.
Tillsammans har vi tagit oss hela vägen och nu finns hon här.
Lilla A.
fredag 8 maj 2009
29 april - Jag - ett blötdjur
Jag kände inte särskilt mycket av hormonförändringarna under graviditeten men det verkar jag få tillbaka nu.
Jag har blivit ett riktigt blötdjur.
Mannen ler mest och konstaterar att det troligtvis är en underutvecklad sida av mig som vill ha lite extra uppmärksamhet.
Själv tycker jag mest det är jobbigt.
Jag kan helt plötsligt inse hur oerhört lyckligt lottad jag är - och gråta för det.
Ska lägga tröjan Mannen hade till förlossningen i tvättmaskinen – och vips börjar tårarna rinna.
Blir frustrerad över att jag ska klara mig och tösen själv i två dagar när Mannen ska på konferens – och gråta för det, trots att jag egentligen vet att det kommer fixa sig. Världen går inte under!!!
Herrejösses, tar det aldrig slut?
Vad gör man åt hormoner som dansar jenka?
Jag har blivit ett riktigt blötdjur.
Mannen ler mest och konstaterar att det troligtvis är en underutvecklad sida av mig som vill ha lite extra uppmärksamhet.
Själv tycker jag mest det är jobbigt.
Jag kan helt plötsligt inse hur oerhört lyckligt lottad jag är - och gråta för det.
Ska lägga tröjan Mannen hade till förlossningen i tvättmaskinen – och vips börjar tårarna rinna.
Blir frustrerad över att jag ska klara mig och tösen själv i två dagar när Mannen ska på konferens – och gråta för det, trots att jag egentligen vet att det kommer fixa sig. Världen går inte under!!!
Herrejösses, tar det aldrig slut?
Vad gör man åt hormoner som dansar jenka?
28 april - Mannen tillbaks till jobbet – vad gör jag nu?
Imorgon är Mannens pappadagar slut och han börjar jobba igen.
Idag är en jobbig dag.
Känns lite som jag genomgår identitetskris i snabbformat.
Vad gör jag nu?
Vem är jag i allt det här?
Det är inte så mycket jobbet som sådant jag saknar, som vetskapen om att jag är en del av något större.
En liten kugge i ett större maskineri men en kugge som behövs för att inte maskinen ska knacka.
Det sociala sammanhanget.
Snacket kring fikabordet.
Vem är jag nu?
Att ensam ansvara för Lilla A under dagarna skrämmer mig inte. Däremot insikten om att jag behöver se till att jag får något mer att syssla med än ”bara” vara mamma.
Något som förser även mitt gamla jag med lite näring så inte allt jag har att tillföra diskussionen när Mannen kommer hem är hur mycket lilla A ätit, sovit och bajsat.
Är rädd att vi nog riskerar tröttna både han och jag annars och det mår ingen (och framför allt inte Lilla A) bra av.
Visst, jag skulle kunna gå till Öppna förskolan, men dels skulle det inte tillföra Lilla A något (hon vill bara äta, sova och vara nära just nu, social samvaro struntar hon fullständigt i) och frågan är om det tillför mig så mycket heller.
Känns inte som ”problemet” löser sig bara för att man träffar andra som råkar bo i samma område som jag själv och har barn.
Behöver inte per automatik innebära att vi har något annat gemensamt.
Imorgon mailar jag högskolan och kollar om jag kan slutföra min gamla distanskurs som varit liggande i flera år.
Dags att ta tag i den nu.
Bättre sent än aldrig.
Idag är en jobbig dag.
Känns lite som jag genomgår identitetskris i snabbformat.
Vad gör jag nu?
Vem är jag i allt det här?
Det är inte så mycket jobbet som sådant jag saknar, som vetskapen om att jag är en del av något större.
En liten kugge i ett större maskineri men en kugge som behövs för att inte maskinen ska knacka.
Det sociala sammanhanget.
Snacket kring fikabordet.
Vem är jag nu?
Att ensam ansvara för Lilla A under dagarna skrämmer mig inte. Däremot insikten om att jag behöver se till att jag får något mer att syssla med än ”bara” vara mamma.
Något som förser även mitt gamla jag med lite näring så inte allt jag har att tillföra diskussionen när Mannen kommer hem är hur mycket lilla A ätit, sovit och bajsat.
Är rädd att vi nog riskerar tröttna både han och jag annars och det mår ingen (och framför allt inte Lilla A) bra av.
Visst, jag skulle kunna gå till Öppna förskolan, men dels skulle det inte tillföra Lilla A något (hon vill bara äta, sova och vara nära just nu, social samvaro struntar hon fullständigt i) och frågan är om det tillför mig så mycket heller.
Känns inte som ”problemet” löser sig bara för att man träffar andra som råkar bo i samma område som jag själv och har barn.
Behöver inte per automatik innebära att vi har något annat gemensamt.
Imorgon mailar jag högskolan och kollar om jag kan slutföra min gamla distanskurs som varit liggande i flera år.
Dags att ta tag i den nu.
Bättre sent än aldrig.
20 april - Smycke
Jag skulle vilja göra ett halssmycke.
Ett smycke som symboliserar de tre delarna i mitt liv.
De delar som jag kämpat hårt för och som nu var och en utgör ett ben i den grund som är jag.
Jag själv
Mannen
Lilla A
och som en sammanbindande länk mellan alltihop – kärleken
Ett smycke att bära så jag aldrig glömmer hur viktig varje del är för att jag ska fortsätta vara hel.
Hur viktigt det är att vårda och värna varje del.
Utan delar, ingen helhet.
Ett smycke som symboliserar de tre delarna i mitt liv.
De delar som jag kämpat hårt för och som nu var och en utgör ett ben i den grund som är jag.
Jag själv
Mannen
Lilla A
och som en sammanbindande länk mellan alltihop – kärleken
Ett smycke att bära så jag aldrig glömmer hur viktig varje del är för att jag ska fortsätta vara hel.
Hur viktigt det är att vårda och värna varje del.
Utan delar, ingen helhet.
19 april - Sen kväll i det Mysiska hemmet
Hänger tvätt
I köket bakar Mannen paj till morgondagens lunch
Lilla A sover i barnvagnsinsatsen på golvet och katten leker i babygymmet.
Livet är härligt......
I köket bakar Mannen paj till morgondagens lunch
Lilla A sover i barnvagnsinsatsen på golvet och katten leker i babygymmet.
Livet är härligt......
15 april - Hemma!
Imorse när vi vaknade kändes det som det var dags att försöka få åka hem.
Amningen fungerar.
Min mage har kommit igång igen och blodvärdet har gått upp.
Sängen känns liten och jag saknar vår dubbelsäng hemma.
(Samsova med baby i sjukhussäng är knöligt, hur man än ligger domnar antingen nacke eller rygg.)
Kort sagt –det är dags att stå på egna ben.
Efter att läkaren sagt sitt fick vi klartecken.
Lilla A mår bra, hon har fortfarande en släng av gulsot men vi har fått en återbesökstid i övermorgon för att se att allt går åt rätt håll.
Nu åker vi hem
Tänker fira med en god latte i solen mot husväggen och bara vara.
Amningen fungerar.
Min mage har kommit igång igen och blodvärdet har gått upp.
Sängen känns liten och jag saknar vår dubbelsäng hemma.
(Samsova med baby i sjukhussäng är knöligt, hur man än ligger domnar antingen nacke eller rygg.)
Kort sagt –det är dags att stå på egna ben.
Efter att läkaren sagt sitt fick vi klartecken.
Lilla A mår bra, hon har fortfarande en släng av gulsot men vi har fått en återbesökstid i övermorgon för att se att allt går åt rätt håll.
Nu åker vi hem
Tänker fira med en god latte i solen mot husväggen och bara vara.
15 april - Hon hör!
Idag har vi gjort hörseltest på Lilla A.
Under graviditeten har en av mina få men största nojjor varit att hon inte skulle höra.
Fick därför en stor klump i halsen när testet på första örat visade dåliga värden.
Den lilla pluppen som skulle skicka signalen mot trumhinnan trillade ur hela tiden och det blev ingen riktig ordning på testvärdena.
Andra örat var dock inga som helst problem.
Tjejen som gjorde testet försökte lugna mig med att det kunde vara fosterfett kvar i hörselgången vilket skulle försvåra för trumhinnan att uppfatta signalen.
Gjorde dock ett sista försök och DÅ FUNKADE DET!
Stor sten föll från mammahjärtat och en liten tår av lättnad.
Under graviditeten har en av mina få men största nojjor varit att hon inte skulle höra.
Fick därför en stor klump i halsen när testet på första örat visade dåliga värden.
Den lilla pluppen som skulle skicka signalen mot trumhinnan trillade ur hela tiden och det blev ingen riktig ordning på testvärdena.
Andra örat var dock inga som helst problem.
Tjejen som gjorde testet försökte lugna mig med att det kunde vara fosterfett kvar i hörselgången vilket skulle försvåra för trumhinnan att uppfatta signalen.
Gjorde dock ett sista försök och DÅ FUNKADE DET!
Stor sten föll från mammahjärtat och en liten tår av lättnad.
14 april - Reflektion
Vår förlossning gick fort.
Så här i efterhand hade jag nog, om jag fått välja, hellre haft någon timma till med ”vanliga” värkar som inte stegrats så snabbt istället för den acceleration vi hade nu.
Jag hann inte riktigt med, utan fick fokusera helt på att andas, slappna av och parera.
Vissa delar har jag inga riktigt klara minnen av.
Jag är jättetacksam för att vi förberedde oss så väl som vi gjorde med Annas Profylaxkurs, att vi tränat så mycket hemma, men även all den tid vi la ner på att prata ihop oss om innehållet i förlossningsbrevet.
Förberedelserna gjorde att jag aldrig hann bli rädd.
Trots att allt gick fort hade jag ”verktyg” att ta till och dessutom litade jag helt och hållet på att Mannen kunde ta hand om allt runt omkring mig.
Jag var trygg i oss.
Hur man hanterade vårt förlossningsbrev är jag dock lite besviken på.
Det stod på flera ställen i min journal att vi skrivit ett brev och var det fanns, trots det har ingen läst det utan påpekan från Mannen ATT det fanns.
För mig var brevet någon form av uppsummering av det vi kommit fram till under mina kontakter med Specialistmödravården.
Jag såg det som en trygghet för mig att våga föda vaginalt. Nu kändes de kontakterna som till stor del förgäves då vi liksom hamnade på ruta ett igen. Jag kan förstå att den sista barnmorskan inte hann läsa det då hon gick på sitt skift precis när det var dags för mig att krysta, men hade jag varit mindre förberedd i mig själv hade jag nog känt mig väldigt utelämnad och osedd i det läget.
Nu visste jag själv vad jag ville och krystning hade vi tränat på så jag kände ändå att jag kunde göra klart för omgivningen hur jag ville ha det och fatta egna beslut (t ex att jag, trots ökad risk för att spricka, ville föda knästående etc)
Där jag känner att sjukhusets rutiner brister är när det blev bråttom att få iväg mig till operation.
Här lämnades min man utanför helt och hållet.
När jag drogs iväg försvann all personal tillsammans med mig.
Kvar på en stol i förlossningsrummet blev Mannen med ett nyfött barn i famnen.
Med alla känslor, tankar och sin oro för mig.
Och där fick han sitta bra länge innan någon tog någon notis om honom.
Varför?
Varför kunde inte t ex undersköterskan som fanns med vid själva förlossningen ha stannat kvar som en länk mellan oss?
Förklarat vad som hände och, när jag kommit upp på operation, kunnat ringa dit och kolla hur allt stod till och berättat det för honom?
Istället fick han sitta där med alla tankar.
Nu är Mannen erfaren och stabil.
Han har två barn sedan tidigare (vilket jag är oerhört tacksam för, pga det blev jag aldrig orolig för Lilla A när jag togs till operation. Jag var helt och hållet övertygad om att hon hade det bra med sin pappa, återigen Trygg i oss).
Men ponera att han varit förstagångspappa, kanske aldrig tidigare hållit i ett spädbarn, kanske haft egna rädslor kring förlossningen att hantera (vi hade t ex en pappa på föräldrautbildningen som var orolig för att inte kunna vara med på förlossningen då han inte kunde se blod....) Dessutom hela tiden vara orolig för vad som händer mamman.
Vad får den pappan för start på sitt föräldraskap?
Hur mår han efter det?
Synen på pappan tycker jag tyvärr återspeglade sig även på andra sätt under de dagar vi var på BB.
Han skulle finnas där, assistera mig och babyn (själv var jag fast i sängen pga i princip halverat blodvärde och kateter) hämta frukost och kvällsfika etc, men få tog någon notis om honom, än mindre frågade hur han mådde.
Därtill fick han ordna egen mat och ändå betala mer än dubbelt så mycket för sin sängplats än vad jag fick göra.
Tyvärr har det visat sig är vi inte ensamma om våra upplevelser.
Har pratat med släkt och vänner och flera berättar om egna erfarenheter av samma slag från andra landsting.
Jag skulle vilja dra det så långt som att det här är en jämställdhetsfråga.
Om vi vill att pappan ska ta en mer aktiv del i barnens liv (föräldraledighet etc) måste vi börja behandla pappa och mamma som likvärdiga föräldrar – genom hela processen, även vid förlossningen och på BB!
Nu ska jag dock inte dra alla över en kam.
Vi hade framförallt två tjejer i vårt ”dagteam” som var helt underbara.
De SÅG oss, LYSSNADE och BRYDDE sig verkligen.
Pratade MED oss och inte över huvudet.
Vård är inte bara medicinsk behandling, det är minst lika mycket tankar, känslor och bemötande.
Viktigt, men nog tyvärr av många bortglömt.
Så här i efterhand hade jag nog, om jag fått välja, hellre haft någon timma till med ”vanliga” värkar som inte stegrats så snabbt istället för den acceleration vi hade nu.
Jag hann inte riktigt med, utan fick fokusera helt på att andas, slappna av och parera.
Vissa delar har jag inga riktigt klara minnen av.
Jag är jättetacksam för att vi förberedde oss så väl som vi gjorde med Annas Profylaxkurs, att vi tränat så mycket hemma, men även all den tid vi la ner på att prata ihop oss om innehållet i förlossningsbrevet.
Förberedelserna gjorde att jag aldrig hann bli rädd.
Trots att allt gick fort hade jag ”verktyg” att ta till och dessutom litade jag helt och hållet på att Mannen kunde ta hand om allt runt omkring mig.
Jag var trygg i oss.
Hur man hanterade vårt förlossningsbrev är jag dock lite besviken på.
Det stod på flera ställen i min journal att vi skrivit ett brev och var det fanns, trots det har ingen läst det utan påpekan från Mannen ATT det fanns.
För mig var brevet någon form av uppsummering av det vi kommit fram till under mina kontakter med Specialistmödravården.
Jag såg det som en trygghet för mig att våga föda vaginalt. Nu kändes de kontakterna som till stor del förgäves då vi liksom hamnade på ruta ett igen. Jag kan förstå att den sista barnmorskan inte hann läsa det då hon gick på sitt skift precis när det var dags för mig att krysta, men hade jag varit mindre förberedd i mig själv hade jag nog känt mig väldigt utelämnad och osedd i det läget.
Nu visste jag själv vad jag ville och krystning hade vi tränat på så jag kände ändå att jag kunde göra klart för omgivningen hur jag ville ha det och fatta egna beslut (t ex att jag, trots ökad risk för att spricka, ville föda knästående etc)
Där jag känner att sjukhusets rutiner brister är när det blev bråttom att få iväg mig till operation.
Här lämnades min man utanför helt och hållet.
När jag drogs iväg försvann all personal tillsammans med mig.
Kvar på en stol i förlossningsrummet blev Mannen med ett nyfött barn i famnen.
Med alla känslor, tankar och sin oro för mig.
Och där fick han sitta bra länge innan någon tog någon notis om honom.
Varför?
Varför kunde inte t ex undersköterskan som fanns med vid själva förlossningen ha stannat kvar som en länk mellan oss?
Förklarat vad som hände och, när jag kommit upp på operation, kunnat ringa dit och kolla hur allt stod till och berättat det för honom?
Istället fick han sitta där med alla tankar.
Nu är Mannen erfaren och stabil.
Han har två barn sedan tidigare (vilket jag är oerhört tacksam för, pga det blev jag aldrig orolig för Lilla A när jag togs till operation. Jag var helt och hållet övertygad om att hon hade det bra med sin pappa, återigen Trygg i oss).
Men ponera att han varit förstagångspappa, kanske aldrig tidigare hållit i ett spädbarn, kanske haft egna rädslor kring förlossningen att hantera (vi hade t ex en pappa på föräldrautbildningen som var orolig för att inte kunna vara med på förlossningen då han inte kunde se blod....) Dessutom hela tiden vara orolig för vad som händer mamman.
Vad får den pappan för start på sitt föräldraskap?
Hur mår han efter det?
Synen på pappan tycker jag tyvärr återspeglade sig även på andra sätt under de dagar vi var på BB.
Han skulle finnas där, assistera mig och babyn (själv var jag fast i sängen pga i princip halverat blodvärde och kateter) hämta frukost och kvällsfika etc, men få tog någon notis om honom, än mindre frågade hur han mådde.
Därtill fick han ordna egen mat och ändå betala mer än dubbelt så mycket för sin sängplats än vad jag fick göra.
Tyvärr har det visat sig är vi inte ensamma om våra upplevelser.
Har pratat med släkt och vänner och flera berättar om egna erfarenheter av samma slag från andra landsting.
Jag skulle vilja dra det så långt som att det här är en jämställdhetsfråga.
Om vi vill att pappan ska ta en mer aktiv del i barnens liv (föräldraledighet etc) måste vi börja behandla pappa och mamma som likvärdiga föräldrar – genom hela processen, även vid förlossningen och på BB!
Nu ska jag dock inte dra alla över en kam.
Vi hade framförallt två tjejer i vårt ”dagteam” som var helt underbara.
De SÅG oss, LYSSNADE och BRYDDE sig verkligen.
Pratade MED oss och inte över huvudet.
Vård är inte bara medicinsk behandling, det är minst lika mycket tankar, känslor och bemötande.
Viktigt, men nog tyvärr av många bortglömt.
tisdag 5 maj 2009
12 april - Förlossning del 2 - Komplikationer
En halvtimma efter att lilla A sett dagens ljus visar det sig att min moderkaka inte vill släppa.
Trots två injektioner sitter den orubbligt fast.
Barnmorskan tillkallar läkare.
Fortfarande fast och det börjar kännas en viss oro i rummet.
Helt plötsligt börjar man tala om sövning och operation och kort därefter dyker en narkosläkare upp.
Lilla A tas från min famn och läggs hos Mannen, jag får kravla över till en flyttbar säng och körs därefter snabbt iväg till operation.
Själv har jag inte hunnit fatta någonting och det sista jag ser när vi lämnar rummet är Mannen med lilla A i famnen.
Hans ögon är oroliga.
Ovanför mig ser jag taket i korridoren och jag hör folk prata runtomkring.
Förstår att det verkar vara bråttom men riktigt vad som händer greppar jag inte.
Inom mig far känslor och tankar i en faslig fart och helt plötsligt upptäcker jag att jag gråter. Varför vet jag inte riktigt, kanske måste känslorna ut någonstans.
De får liksom inte plats i kroppen längre.
Väl uppe på operation får jag återigen kravla över till annan säng.
Kort därefter är jag sövd.
Vaknar upp av att jag fryser så jag skakar och halsen känns som att jag ätit taggtråd.
Någonstans i närheten kvider en man att han har ont, någon kommer och lägger varma filtar över mig och plötsligt är narkosläkaren där igen.
Det första jag säger är ”Snälla, ring min man och meddela att jag är vaken”
Misstänker att han inte fått allt för gott om information (vilket tyvärr sedan visar sig vara rätt) och hans oroliga ögon och bilden av honom och lilla A bränner i minnet.
Jag vill ha hit dem – nu!
Någon går och ringer och jag får beskedet att de är på väg. Under tiden får jag en lägesrapport om operationen.
Tydligen har min moderkaka suttit rejält så jag har totalt förlorat ungefär 1,5 liter blod innan de fått ut den (utöver den liter som försvann vid förlossningen...kan förklara varför jag fryser så jag skakar!). Dessutom har man passat på att sy ihop det lilla jag sprack (tre stygn) när jag ändå var sövd.
Kort därefter (?) dyker de upp. Mannen skjutandes en liten plastlåda på hjul framför sig innehållandes en liten arg lilla A.
Lilla A plockas ur lådan och läggs till mitt bröst och sluuuurp – där sitter hon som en liten igel och tuttar som det gällde livet.
Det tuttandet kommer hon sedan ägna sig åt i princip varje vaken minut tills dess vi lämnar BB några dagar senare.
Nu kan vi äntligen pusta ut och Mannen får ringa till de allra närmaste och berätta att Lilla A nu kommit till världen och att vi är tillsammans igen.
Förlossningen är över.
Trots två injektioner sitter den orubbligt fast.
Barnmorskan tillkallar läkare.
Fortfarande fast och det börjar kännas en viss oro i rummet.
Helt plötsligt börjar man tala om sövning och operation och kort därefter dyker en narkosläkare upp.
Lilla A tas från min famn och läggs hos Mannen, jag får kravla över till en flyttbar säng och körs därefter snabbt iväg till operation.
Själv har jag inte hunnit fatta någonting och det sista jag ser när vi lämnar rummet är Mannen med lilla A i famnen.
Hans ögon är oroliga.
Ovanför mig ser jag taket i korridoren och jag hör folk prata runtomkring.
Förstår att det verkar vara bråttom men riktigt vad som händer greppar jag inte.
Inom mig far känslor och tankar i en faslig fart och helt plötsligt upptäcker jag att jag gråter. Varför vet jag inte riktigt, kanske måste känslorna ut någonstans.
De får liksom inte plats i kroppen längre.
Väl uppe på operation får jag återigen kravla över till annan säng.
Kort därefter är jag sövd.
Vaknar upp av att jag fryser så jag skakar och halsen känns som att jag ätit taggtråd.
Någonstans i närheten kvider en man att han har ont, någon kommer och lägger varma filtar över mig och plötsligt är narkosläkaren där igen.
Det första jag säger är ”Snälla, ring min man och meddela att jag är vaken”
Misstänker att han inte fått allt för gott om information (vilket tyvärr sedan visar sig vara rätt) och hans oroliga ögon och bilden av honom och lilla A bränner i minnet.
Jag vill ha hit dem – nu!
Någon går och ringer och jag får beskedet att de är på väg. Under tiden får jag en lägesrapport om operationen.
Tydligen har min moderkaka suttit rejält så jag har totalt förlorat ungefär 1,5 liter blod innan de fått ut den (utöver den liter som försvann vid förlossningen...kan förklara varför jag fryser så jag skakar!). Dessutom har man passat på att sy ihop det lilla jag sprack (tre stygn) när jag ändå var sövd.
Kort därefter (?) dyker de upp. Mannen skjutandes en liten plastlåda på hjul framför sig innehållandes en liten arg lilla A.
Lilla A plockas ur lådan och läggs till mitt bröst och sluuuurp – där sitter hon som en liten igel och tuttar som det gällde livet.
Det tuttandet kommer hon sedan ägna sig åt i princip varje vaken minut tills dess vi lämnar BB några dagar senare.
Nu kan vi äntligen pusta ut och Mannen får ringa till de allra närmaste och berätta att Lilla A nu kommit till världen och att vi är tillsammans igen.
Förlossningen är över.
12 april - Förlossning 1
Vi hade bestämt oss redan tidigare att ta det lugnt i påsk. Dels eftersom jag precis slutat jobba och Mannen dessutom haft en hektisk vår med mycket resor vilka tog ut sin rätt.
Vi hade helt enkelt inte lust med något annat än softa på hemmaplan.
Tog därför långfredag och påskafton i maklig takt med långa sovmornar, fika i solen och lite vad som föll oss in.
Påskaftons kväll satt Mannen i källaren och tittade på film, men då mina ögon gick på ”halvljus” drog jag mig mot sängen.
Vänta nu….blött trosskydd!?
Upp och bytte...bara för att inse att det också blev blött ganska omgående.
Ehh..är det vattnet som gått? Eller?
Hade förväntat mig något mer drastiskt än så.
Dessutom inte tillstymmelse till värkar.
Ropar på Mannen som tycker jag ska ringa BB.
Gör så och vi får en tid för kontroll på förmiddagen dagen därpå.
15 minuter senare är det inte längre någon tvekan.
Grodden vill ut.
NU!
Ganska snart går det inte att ligga kvar i sängen längre. Det gör helt enkelt för ont och dessutom accelererar värkarna ganska snabbt i styrka.
Mannen får aptera TENS-plattorna på mig och därefter hålla koll på både den och tiden mellan värkarna.
Själv fokuserar jag på att hänga med. Andas, slappna av, andas, slappna av....
Straxt efter tre på natten ringer Mannen tillbaka till förlossningen och de tycker vi ska komma in.
Vi har bara några kilometer till sjukhuset men på den korta stunden hinner jag med tre värkar!
Väl på förlossningen får jag lämna urinprov (gissa hur lätt det är...magen är i vägen i vanliga fall, därtill ska du pricka en liten jäkla plastmugg samtidigt som lilla Grodden i magen för ett herrans liv för att ta sig ut!...Fat chance!) och man kopplar på CTG mätare (som hela tiden hotar med att trilla av) samt någon annan ”plupp” som ska mäta värkstyrkan. Själv skiter jag i vilket, blundar, andas och slappnar av.
En stund senare gör barnmorskan samma slutsats som jag...Grodden vill ut i natt!
Vi skrivs in och får flytta över till förlossningsrum.
Ny barnmorska tar över, ny CTG och värkplupp apteras
Att vi skrivit förlossningsbrev innan har tydligen inte framgått (trots att det står på två olika ställen i min journal) men nya barnmorskan läser snabbt igenom det och därefter känns det som vi är på samma plan...rättare sagt – hon och Mannen pratar, jag andas, andas, andas...
Nu återstår bara att fortsätta jobba.
Mannen fixar en pilatesboll som jag sätter mig på, han navigerar TENS-apparaten, håller i mig med andra handen och jag andas och låter höfterna rotera sig igenom varje värk (upptäckte redan när vi tränade hemma att detta var ett suveränt sätt att slappna av neråt...problemet är bara att hela ekipaget blir lite ostadigt så det gäller att någon håller i så man inte far av bollen)
Timmarna går.
Själv har jag mystiskt nog ganska vag tidsuppfattning.
Genom att bara fokusera på en värk i taget får jag lite av ett ”tunnelseende”.
Men allt går så fort!
Jag hade på något vis inbillat mig att värkarna skulle stegras ”lite lagom” mellan var och en.
Icke.
Om den ena är en tvåa på en tiogradig skala dunkar nästa in på mellan fyra och fem!
Mannen får hela tiden öka intensiteten på TENS-apparaten för att motkompensera.
Har hela tiden en mental bild av att jag bestiger ett berg. Stigen är knögglig och full av stenskravel men solen skiner och med jämna mellanrum finns en stor sten jag kan vila på.
Det går fortare och fortare mellan stenarna och till slut hinner jag inte ens sätta mig.....
Vid sextiden börjar mitt mod svikta. Hur mycket värre blir det?
Ännu är smärtan hanterbar men hur länge till?
Jag börjar yra om Epidural, men barnmorskan föreslår att jag ändå ska testa lustgas.
Upp från pilatesbollen och hamnar så småningom knästående mot sängryggen med Mannen vid ena axeln och lustgasmasken i handen.
Första gången får jag inte andning och mask att fungera (misstänker att jag börjar andas för sent) men ger det en chans till och därefter fungerar det toppen!
Jag känner fortfarande vad som händer i kroppen men den där berusningskänslan jag var rädd för infinner sig aldrig. Det enda som händer är att smärtan dämpas lagomt mycket för att jag ska orka jobba vidare.
Andas, slappna av, TENS och lustgas....(får även en akupunkturnål i huvudet men den fungerar inte alls)
Straxt innan klockan 7 börjar det bli dags att krysta.
Tyvärr sammanfaller det med att vår barnmorska går av sitt pass och vi får en ny (den tredje samma natt!)
Eftersom hon precis gått på sitt pass har hon inte vare sig hunnit träffa oss eller läsa förlossningsbrevet.
Hon föreslår att jag ska försöka föda i gynställning, men inser snart att jag inte är i ”förhandlingsmood”.
Har provat halvsittande tidigare under natten vilket kändes helt verkningslöst, får dålig ”styr” på musklerna och kan inte ta i.
Jag vill stå där jag står – basta! (i det här läget känns det som att om jag spricker skiter jag fullständigt i det...)
Från att ha varit väldigt tätt mellan de ”vanliga” värkarna känns det nu helt plötsligt som det är flera minuter mellan krystvärkarna.
Helt plötsligt hinner jag tänka och inte bara parera.
Klockan 8 tittar jag över Mannens axel och ser att solen gått upp utanför fönstret.
Minns att jag hinner tänka att det blir ännu en vacker dag, därefter kommer ytterligare en värk och plötsligt sprattlar babyn till och är ute.
Vår lilla tjej landar i sängen bakom mig och gastar för full hals redan på väg ut (får senare 10 APGAR).
Jag får klippa navelsträngen och får därefter upp tösen i min famn.
Där ligger hon, aldeles slät i ansiktet och fruktansvärt vacker och jag vill bara skydda henne mot allt ont i hela världen!
Vet egentligen inte riktigt vad jag känner, eller också så känner jag allt på en gång.
Kaos
Det är stort, overkligt och alldeles fruktansvärt häftigt.
Vi klarade det!
Hon är här och vi har en hel värld att upptäcka tillsammans vi tre!
Vi hade helt enkelt inte lust med något annat än softa på hemmaplan.
Tog därför långfredag och påskafton i maklig takt med långa sovmornar, fika i solen och lite vad som föll oss in.
Påskaftons kväll satt Mannen i källaren och tittade på film, men då mina ögon gick på ”halvljus” drog jag mig mot sängen.
Vänta nu….blött trosskydd!?
Upp och bytte...bara för att inse att det också blev blött ganska omgående.
Ehh..är det vattnet som gått? Eller?
Hade förväntat mig något mer drastiskt än så.
Dessutom inte tillstymmelse till värkar.
Ropar på Mannen som tycker jag ska ringa BB.
Gör så och vi får en tid för kontroll på förmiddagen dagen därpå.
15 minuter senare är det inte längre någon tvekan.
Grodden vill ut.
NU!
Ganska snart går det inte att ligga kvar i sängen längre. Det gör helt enkelt för ont och dessutom accelererar värkarna ganska snabbt i styrka.
Mannen får aptera TENS-plattorna på mig och därefter hålla koll på både den och tiden mellan värkarna.
Själv fokuserar jag på att hänga med. Andas, slappna av, andas, slappna av....
Straxt efter tre på natten ringer Mannen tillbaka till förlossningen och de tycker vi ska komma in.
Vi har bara några kilometer till sjukhuset men på den korta stunden hinner jag med tre värkar!
Väl på förlossningen får jag lämna urinprov (gissa hur lätt det är...magen är i vägen i vanliga fall, därtill ska du pricka en liten jäkla plastmugg samtidigt som lilla Grodden i magen för ett herrans liv för att ta sig ut!...Fat chance!) och man kopplar på CTG mätare (som hela tiden hotar med att trilla av) samt någon annan ”plupp” som ska mäta värkstyrkan. Själv skiter jag i vilket, blundar, andas och slappnar av.
En stund senare gör barnmorskan samma slutsats som jag...Grodden vill ut i natt!
Vi skrivs in och får flytta över till förlossningsrum.
Ny barnmorska tar över, ny CTG och värkplupp apteras
Att vi skrivit förlossningsbrev innan har tydligen inte framgått (trots att det står på två olika ställen i min journal) men nya barnmorskan läser snabbt igenom det och därefter känns det som vi är på samma plan...rättare sagt – hon och Mannen pratar, jag andas, andas, andas...
Nu återstår bara att fortsätta jobba.
Mannen fixar en pilatesboll som jag sätter mig på, han navigerar TENS-apparaten, håller i mig med andra handen och jag andas och låter höfterna rotera sig igenom varje värk (upptäckte redan när vi tränade hemma att detta var ett suveränt sätt att slappna av neråt...problemet är bara att hela ekipaget blir lite ostadigt så det gäller att någon håller i så man inte far av bollen)
Timmarna går.
Själv har jag mystiskt nog ganska vag tidsuppfattning.
Genom att bara fokusera på en värk i taget får jag lite av ett ”tunnelseende”.
Men allt går så fort!
Jag hade på något vis inbillat mig att värkarna skulle stegras ”lite lagom” mellan var och en.
Icke.
Om den ena är en tvåa på en tiogradig skala dunkar nästa in på mellan fyra och fem!
Mannen får hela tiden öka intensiteten på TENS-apparaten för att motkompensera.
Har hela tiden en mental bild av att jag bestiger ett berg. Stigen är knögglig och full av stenskravel men solen skiner och med jämna mellanrum finns en stor sten jag kan vila på.
Det går fortare och fortare mellan stenarna och till slut hinner jag inte ens sätta mig.....
Vid sextiden börjar mitt mod svikta. Hur mycket värre blir det?
Ännu är smärtan hanterbar men hur länge till?
Jag börjar yra om Epidural, men barnmorskan föreslår att jag ändå ska testa lustgas.
Upp från pilatesbollen och hamnar så småningom knästående mot sängryggen med Mannen vid ena axeln och lustgasmasken i handen.
Första gången får jag inte andning och mask att fungera (misstänker att jag börjar andas för sent) men ger det en chans till och därefter fungerar det toppen!
Jag känner fortfarande vad som händer i kroppen men den där berusningskänslan jag var rädd för infinner sig aldrig. Det enda som händer är att smärtan dämpas lagomt mycket för att jag ska orka jobba vidare.
Andas, slappna av, TENS och lustgas....(får även en akupunkturnål i huvudet men den fungerar inte alls)
Straxt innan klockan 7 börjar det bli dags att krysta.
Tyvärr sammanfaller det med att vår barnmorska går av sitt pass och vi får en ny (den tredje samma natt!)
Eftersom hon precis gått på sitt pass har hon inte vare sig hunnit träffa oss eller läsa förlossningsbrevet.
Hon föreslår att jag ska försöka föda i gynställning, men inser snart att jag inte är i ”förhandlingsmood”.
Har provat halvsittande tidigare under natten vilket kändes helt verkningslöst, får dålig ”styr” på musklerna och kan inte ta i.
Jag vill stå där jag står – basta! (i det här läget känns det som att om jag spricker skiter jag fullständigt i det...)
Från att ha varit väldigt tätt mellan de ”vanliga” värkarna känns det nu helt plötsligt som det är flera minuter mellan krystvärkarna.
Helt plötsligt hinner jag tänka och inte bara parera.
Klockan 8 tittar jag över Mannens axel och ser att solen gått upp utanför fönstret.
Minns att jag hinner tänka att det blir ännu en vacker dag, därefter kommer ytterligare en värk och plötsligt sprattlar babyn till och är ute.
Vår lilla tjej landar i sängen bakom mig och gastar för full hals redan på väg ut (får senare 10 APGAR).
Jag får klippa navelsträngen och får därefter upp tösen i min famn.
Där ligger hon, aldeles slät i ansiktet och fruktansvärt vacker och jag vill bara skydda henne mot allt ont i hela världen!
Vet egentligen inte riktigt vad jag känner, eller också så känner jag allt på en gång.
Kaos
Det är stort, overkligt och alldeles fruktansvärt häftigt.
Vi klarade det!
Hon är här och vi har en hel värld att upptäcka tillsammans vi tre!
9 april - Skärtorsdag - sista dagen på jobbet
Sista dagen på jobbet innan påsk.
Sista dagen innan mammaledigheten.
Prylarna från skrivbord och hylla nerpackade i två flyttkartonger för vidaretransport till firmans förråd.
Känns konstigt.
Tomt.
På tisdag förväntas jag inte vara här.
Det är första gången sedan jag var ca 15 som jag inte förväntas vara någonstans – inget jobb, ingen skola.
Återstår bara att invänta Grodden.
Jag hoppas den inte låter vänta på sig allt för länge.
Inlagd 5 maj
Sista dagen innan mammaledigheten.
Prylarna från skrivbord och hylla nerpackade i två flyttkartonger för vidaretransport till firmans förråd.
Känns konstigt.
Tomt.
På tisdag förväntas jag inte vara här.
Det är första gången sedan jag var ca 15 som jag inte förväntas vara någonstans – inget jobb, ingen skola.
Återstår bara att invänta Grodden.
Jag hoppas den inte låter vänta på sig allt för länge.
Inlagd 5 maj
8:e april - Slemmisen har gått!
I helgen gick nog slemproppen.
Åtminstone tror jag det och efter att ha konsulterat barnmorskan tror hon detsamma.
Propp vet jag dock inte om jag skulle kalla det, mer som sånt där ”slime” ungarna lekte med när man var liten.
Enligt barnmorskan är det inte något att hetsa upp sig för och jag kan leva som vanligt.
Standardsvar 1A: Det är normalt…..
Livet tuffar mao på.
Imorgon gör jag sista dagen på jobbet innan mammaledigheten.
Inlagd 5 maj
Åtminstone tror jag det och efter att ha konsulterat barnmorskan tror hon detsamma.
Propp vet jag dock inte om jag skulle kalla det, mer som sånt där ”slime” ungarna lekte med när man var liten.
Enligt barnmorskan är det inte något att hetsa upp sig för och jag kan leva som vanligt.
Standardsvar 1A: Det är normalt…..
Livet tuffar mao på.
Imorgon gör jag sista dagen på jobbet innan mammaledigheten.
Inlagd 5 maj
torsdag 16 april 2009
Vår tös är här!
Vår lilla A blev en påskbebis!
På påskaftons förmiddag bökade Grodden runt å det väldigaste därinne.
-"Hörru Grodden, mamma ÄR inte större än så här, är det för trångt åt dig får du komma ut"
Hon tog mig på orden....
Vid midnatt natten till påskdagen gick vattnet. I det läget var jag inte ens säker på att det verkligen VAR vattnet som gått, men 10 minuter senare var första värken ett faktum.
Därefter accelererade det i rasande fart och straxt efter klockan 3 på natten var det dags att bege sig till BB.
8.12 påskdagens morgon sa hon sedan hej till världen, 51 cm lång och 3 280 gr tung.
Tyvärr hade moderkakan inte lika bråttom att släppa utan fick opereras ut. Jag förlorade 2,5 liter blod, men fick någon dag senare blodtransfusion så orken börjar återvända.
Igår fick vi lämna special-BB men ska tillbaka på efterkoll imorgon.
Nu ska jag bara försöka bringa ordning på tankarna kring allt som hänt och därefter får det bli ett nytt ”catch-up” heat.
Men summa sumarum mår vi efter omständigheterna bra och jag kan fortfarande inte fatta att jag blivit mamma till världens sötaste baby....
torsdag 9 april 2009
AJJJJ!
Natten mellan lördag och söndag slängde jag benen över sängkanten.
KNAAAK!
Lät som om någon vred isär en kyckling....
Sedan dess har det knakat flera gånger.
Mao Foglossningarna har slagit ut i full blom och jag blir mer och mer lik ett Franz Jäger-kassaskåp i motoriken.
Det gör så djävulusiskt ont att jag vaknar när jag försöker vända mig på natten.
Men jag ska väl inte gnälla.
Var i samma läge i december och har sedan dess hållit det stånget med hjälp av kiropraktor och stretch.
Är väldigt många veckor jag ”vunnit” på det.
Hoppas bara inte det lilla livet väntar till början av maj med att göra entré till världen för då kommer det här bli jobbigt.
KNAAAK!
Lät som om någon vred isär en kyckling....
Sedan dess har det knakat flera gånger.
Mao Foglossningarna har slagit ut i full blom och jag blir mer och mer lik ett Franz Jäger-kassaskåp i motoriken.
Det gör så djävulusiskt ont att jag vaknar när jag försöker vända mig på natten.
Men jag ska väl inte gnälla.
Var i samma läge i december och har sedan dess hållit det stånget med hjälp av kiropraktor och stretch.
Är väldigt många veckor jag ”vunnit” på det.
Hoppas bara inte det lilla livet väntar till början av maj med att göra entré till världen för då kommer det här bli jobbigt.
onsdag 8 april 2009
Den finns där!
Yesss!
Idag fick AllraKärasteSyster se sin lilla parvel på ultraljudet.
Den finns där och den rör sig.
Allt ser ut precis som det ska!
Nu hoppas vi på en release av kusin någon gång i mitten av oktober.
Idag fick AllraKärasteSyster se sin lilla parvel på ultraljudet.
Den finns där och den rör sig.
Allt ser ut precis som det ska!
Nu hoppas vi på en release av kusin någon gång i mitten av oktober.
tisdag 7 april 2009
Gula Bältet
Redovisade mitt förändringsprojekt för ledningsgruppen tidigare idag.
Fick mycket bra mottagande och jag är riktigt nöjd själv.
Känns så skönt att hinna avsluta på ett bra sätt innan jag går hem på ledighet.
Jag behöver mina avslut för att kunna gå vidare mentalt in i nästa fas.
Det här innebar även att jag nu har mitt Gula Bälte inom Six Sigma.
Kontrollfasen av projektet tar jag tag i när jag kommer tillbaka.
Innan dess är det dags för mitt livs största release-projekt.........
(Lite mer info om konceptet Six Sigma kan du läsa t ex här.)
Fick mycket bra mottagande och jag är riktigt nöjd själv.
Känns så skönt att hinna avsluta på ett bra sätt innan jag går hem på ledighet.
Jag behöver mina avslut för att kunna gå vidare mentalt in i nästa fas.
Det här innebar även att jag nu har mitt Gula Bälte inom Six Sigma.
Kontrollfasen av projektet tar jag tag i när jag kommer tillbaka.
Innan dess är det dags för mitt livs största release-projekt.........
(Lite mer info om konceptet Six Sigma kan du läsa t ex här.)
måndag 6 april 2009
Att göra avslut
I dag och delar av helgen har jag ägnat åt att sätta ihop en slutrapport kring det lilla förändringsprojekt jag drivit på jobbet.
Tyvärr har projektet, tycker jag, tagit för lång tid på grund av att det många gånger fått lämna utrymme för ordinarie linjeverksamhet, men tack vare en rejäl slutspurt de senaste veckorna har jag och Penntrollet nu äntligen fått sakerna på plats.
Imorgon ska resultatet presenteras för ledningsgruppen.
Insåg idag när jag ”torrsimmade” presentationen för en kollega att den i mångt och mycket knyter ihop många av de olika delar jag jobbat med sedan jag startade på firman för snart ett och ett halvt år sedan.
En sorts form av mentalt delbokslut.
Känns riktigt, riktigt bra.
Genom att redovisa projektet kan jag mentalt knyta ihop säcken och överlämna den till Penntrollet och resten av verksamheten att förvalta.
Jag har gjort vad jag kan just nu och jag är nöjd med vad vi åstadkommit.
Imorgon och resten av veckan ska jag presentera resultatet i lite olika sammanhang.
På torsdag städar jag av mitt skrivbord.
Vad som händer därefter får framtiden utvisa.
Tyvärr har projektet, tycker jag, tagit för lång tid på grund av att det många gånger fått lämna utrymme för ordinarie linjeverksamhet, men tack vare en rejäl slutspurt de senaste veckorna har jag och Penntrollet nu äntligen fått sakerna på plats.
Imorgon ska resultatet presenteras för ledningsgruppen.
Insåg idag när jag ”torrsimmade” presentationen för en kollega att den i mångt och mycket knyter ihop många av de olika delar jag jobbat med sedan jag startade på firman för snart ett och ett halvt år sedan.
En sorts form av mentalt delbokslut.
Känns riktigt, riktigt bra.
Genom att redovisa projektet kan jag mentalt knyta ihop säcken och överlämna den till Penntrollet och resten av verksamheten att förvalta.
Jag har gjort vad jag kan just nu och jag är nöjd med vad vi åstadkommit.
Imorgon och resten av veckan ska jag presentera resultatet i lite olika sammanhang.
På torsdag städar jag av mitt skrivbord.
Vad som händer därefter får framtiden utvisa.
Catch up
Så har det varit en periods bloggtystnad igen.
Inte för att det inte funnits något att skriva om, utan för att tiden varit upptagen med annat.
Under tiden har inläggen batchat upp sig i en rätt rejäl kö i hjärnvindlingarna.
Tankar som formulerats och nu vill ut i ljuset.
Mao, dags för lite tillbakablickar.
Inte för att det inte funnits något att skriva om, utan för att tiden varit upptagen med annat.
Under tiden har inläggen batchat upp sig i en rätt rejäl kö i hjärnvindlingarna.
Tankar som formulerats och nu vill ut i ljuset.
Mao, dags för lite tillbakablickar.
söndag 5 april 2009
Är det där verkligen jag?
Jag tillhör den del av befolkningen som i merparten av mitt liv levt med viktproblem.
Undervikt.
Brukar säga att enda gången jag haft normalvikt var när jag föddes, därefter gick det utför.
Kanske är det en av anledningarna till att jag har så svårt att se mig själv som gravid.
Har inte gått upp särskilt mycket nu heller (mest babyn, fostervatten etc) men hur som haver börjar magen nu i vecka 37 bli rätt stor.
Tittar faschinerat i spegeln men kan för mitt liv inte fatta att det jag ser faktiskt är jag!?
När jag sedan ska få på mig skorna känns det som jag glömt handväskan i knäet, tills dess jag förvånat inser att det är min mage som tar emot!
Slutar med att jag får ta tag i byxbenet och dra upp foten i knät.
Kan fortfarande stretcha höfterna varje morgon men armarna känns kortare och kortare för varje dag som går.
Känslomässigt fattar jag nada.
Samma sak är det med brösten.
Min första bh köptes när jag var ca 14. Mest för att jag så förtvivlat gärna ville ha en. Alla de andra tjejerna i klassen hade ju haft sedan länge.
Den var en 70A i svart spets med INSYDD kupa.
INSYDD!!
Så småningom har jag, mycket tack vare träning etc, landat på 85 B med vadderade kupor.
Fatta hur surrealistiskt det kändes när jag i helgen provade ut amnings-bh på HM och lappen i ryggen visar 85D!!!!!!!!!
D-kupa! Va? Vem? Jag?
Visst känns det väl kul med de nya ”behagen”.
De fyller ju onekligen ut kläderna betydligt snyggare än mina ordinarie ”Förvirrade lingon på en planka”.
Men samtidigt – hallå, är det där jag?
Och såna här tranformationer betalar folk för?
Hmm...vad har jag missat?
Undervikt.
Brukar säga att enda gången jag haft normalvikt var när jag föddes, därefter gick det utför.
Kanske är det en av anledningarna till att jag har så svårt att se mig själv som gravid.
Har inte gått upp särskilt mycket nu heller (mest babyn, fostervatten etc) men hur som haver börjar magen nu i vecka 37 bli rätt stor.
Tittar faschinerat i spegeln men kan för mitt liv inte fatta att det jag ser faktiskt är jag!?
När jag sedan ska få på mig skorna känns det som jag glömt handväskan i knäet, tills dess jag förvånat inser att det är min mage som tar emot!
Slutar med att jag får ta tag i byxbenet och dra upp foten i knät.
Kan fortfarande stretcha höfterna varje morgon men armarna känns kortare och kortare för varje dag som går.
Känslomässigt fattar jag nada.
Samma sak är det med brösten.
Min första bh köptes när jag var ca 14. Mest för att jag så förtvivlat gärna ville ha en. Alla de andra tjejerna i klassen hade ju haft sedan länge.
Den var en 70A i svart spets med INSYDD kupa.
INSYDD!!
Så småningom har jag, mycket tack vare träning etc, landat på 85 B med vadderade kupor.
Fatta hur surrealistiskt det kändes när jag i helgen provade ut amnings-bh på HM och lappen i ryggen visar 85D!!!!!!!!!
D-kupa! Va? Vem? Jag?
Visst känns det väl kul med de nya ”behagen”.
De fyller ju onekligen ut kläderna betydligt snyggare än mina ordinarie ”Förvirrade lingon på en planka”.
Men samtidigt – hallå, är det där jag?
Och såna här tranformationer betalar folk för?
Hmm...vad har jag missat?
lördag 4 april 2009
Graviditetsproblem
Ok, jag slarvar lite med maten någon dag och yes, så var följande ett faktum.
Yippie.....
Tur det finns salva.
Två behandlingar och det börjar tack och lov redan bli bättre.
Men gissa om jag känner mig fräsch och sexig just nu....NOT!
Får bli ytterligare några katrinplommon i yoghurten varje morgon.
När Grodden väl kommer ut kommer det nog dröja bra länge innan jag så mycket som luktar på ett katrinplommon igen......
Yippie.....
Tur det finns salva.
Två behandlingar och det börjar tack och lov redan bli bättre.
Men gissa om jag känner mig fräsch och sexig just nu....NOT!
Får bli ytterligare några katrinplommon i yoghurten varje morgon.
När Grodden väl kommer ut kommer det nog dröja bra länge innan jag så mycket som luktar på ett katrinplommon igen......
fredag 3 april 2009
Ny epok – vecka 37
Enligt de graviditetskalendrar jag följer/får i mailboxen ska man från någonstans vecka 37 känna allt mindre av barnets rörelser.
Kan säga att vår Grodd skiter fullständigt i detta.
Här har istället kickarna och buffandet gått in i en helt ny fas.
Den lilla tösen har utvecklat en del muskler på sistonde.
Muskler som testas på mammas innanmäte.
Just nu vore det inte fel med sisådär två på extra ryggkotor så jag blev lite längre.
När Grodden, med huvudet fastkilat någonstans på väg ner mellan mina ben, tar sats och trycker rumpa och ben i bröstkorgen känns det....trångt i kroppen...
Härom natten kom hon dessutom på att om man fäktar med båda armarna samtidigt som man bökar med båda benen så blir det sjögång.
Det roade hon sig med från klockan 03.15 till 05.30.
30 minuter senare skulle min väckarklocka ringa.
Var rätt segt att komma igång den dagen kan meddelas...
I dag var jag dessutom både hos barnmorskan och på specialistmödravården.
Tydligen är Groddens huvud hårt fixerat långt ner i kanalen och jag är öppen straxt över centimetern.
Ska bli intressant att se när tösen tycker det är dags att ge sig ut i världen.
Så som hon jobbat sig neråt de senaste nätterna känns påsk som ett mer troligt alternativ än Valborg.
Kan säga att vår Grodd skiter fullständigt i detta.
Här har istället kickarna och buffandet gått in i en helt ny fas.
Den lilla tösen har utvecklat en del muskler på sistonde.
Muskler som testas på mammas innanmäte.
Just nu vore det inte fel med sisådär två på extra ryggkotor så jag blev lite längre.
När Grodden, med huvudet fastkilat någonstans på väg ner mellan mina ben, tar sats och trycker rumpa och ben i bröstkorgen känns det....trångt i kroppen...
Härom natten kom hon dessutom på att om man fäktar med båda armarna samtidigt som man bökar med båda benen så blir det sjögång.
Det roade hon sig med från klockan 03.15 till 05.30.
30 minuter senare skulle min väckarklocka ringa.
Var rätt segt att komma igång den dagen kan meddelas...
I dag var jag dessutom både hos barnmorskan och på specialistmödravården.
Tydligen är Groddens huvud hårt fixerat långt ner i kanalen och jag är öppen straxt över centimetern.
Ska bli intressant att se när tösen tycker det är dags att ge sig ut i världen.
Så som hon jobbat sig neråt de senaste nätterna känns påsk som ett mer troligt alternativ än Valborg.
onsdag 1 april 2009
Kluven
När jag som vanligt läste ”veckan som kommer” i graviditetskalendern under helgen gick det plötsligt upp ett Liljeholmens.
Vänta nu, det finns barn som föds, av helt naturliga skäl, redan kring vecka 37-38.
Det finns ingen lag som säger att ALLA förstföderskor går till vecka 40+.
Vet inte hur jag kunnat förnuftsmässigt helt missa detta tidigare.
Naturligtvis sammanföll insikten om detta med insikten om att Mannens projekt som han jobbat med sedan slutet av förra året kulminerar denna och nästa vecka.
Med följd att han behöver vara på annan ort.
Förnuftiga Mysan förstår detta fullt ut.
Till 110%
Vi lever båda i en värld av projekt där intensiteten går upp och ner.
Ingen av oss är 8-17 människor som skulle trivas på ett jobb där varje dag ser likadan ut som den föregående.
Den förnuftiga Mysan skulle gjort likadant själv.
Den lilla förlossningsrädda Mysan är dock inte fullt lika förstående.
Hon vill för allt i världen inte ha Mannen på mer än en kilometers avstånd OM det händelsevis skulle braka igång tidigare än beräknat.
Den lilla förlossningsrädda Mysan blir liten, ledsen och låg....
Samtidigt inser hon det omöjliga i att vi båda sätter livet på ”hold” från nu till början av maj bara för att det kan hända när som helst.
Det fungerar inte.
Var därför tvungna att hitta en lösning.
Då jag inte gärna kan följa med och sitta och häcka på hotellet (jag måste ju avsluta mina delar innan föräldraledigheten) fick vi tänka om.
Normalt reser Mannen med tåg.
Insåg ganska snart att det funkar inte den här gången.
Måste han hem måste det ske NU!
För allas skull.
Sista tåget för kvällen går vid 22, sista hyrbilsfirman stänger 19.
Fick därför bli egen bil och påslagen telefon dygnet runt.
Och tro det eller ej, med det lät Den lilla förlossningsrädda Mysan sig lugnas och låter både Förnuftiga Mysan och Mannen jobba på som vanligt.
Vänta nu, det finns barn som föds, av helt naturliga skäl, redan kring vecka 37-38.
Det finns ingen lag som säger att ALLA förstföderskor går till vecka 40+.
Vet inte hur jag kunnat förnuftsmässigt helt missa detta tidigare.
Naturligtvis sammanföll insikten om detta med insikten om att Mannens projekt som han jobbat med sedan slutet av förra året kulminerar denna och nästa vecka.
Med följd att han behöver vara på annan ort.
Förnuftiga Mysan förstår detta fullt ut.
Till 110%
Vi lever båda i en värld av projekt där intensiteten går upp och ner.
Ingen av oss är 8-17 människor som skulle trivas på ett jobb där varje dag ser likadan ut som den föregående.
Den förnuftiga Mysan skulle gjort likadant själv.
Den lilla förlossningsrädda Mysan är dock inte fullt lika förstående.
Hon vill för allt i världen inte ha Mannen på mer än en kilometers avstånd OM det händelsevis skulle braka igång tidigare än beräknat.
Den lilla förlossningsrädda Mysan blir liten, ledsen och låg....
Samtidigt inser hon det omöjliga i att vi båda sätter livet på ”hold” från nu till början av maj bara för att det kan hända när som helst.
Det fungerar inte.
Var därför tvungna att hitta en lösning.
Då jag inte gärna kan följa med och sitta och häcka på hotellet (jag måste ju avsluta mina delar innan föräldraledigheten) fick vi tänka om.
Normalt reser Mannen med tåg.
Insåg ganska snart att det funkar inte den här gången.
Måste han hem måste det ske NU!
För allas skull.
Sista tåget för kvällen går vid 22, sista hyrbilsfirman stänger 19.
Fick därför bli egen bil och påslagen telefon dygnet runt.
Och tro det eller ej, med det lät Den lilla förlossningsrädda Mysan sig lugnas och låter både Förnuftiga Mysan och Mannen jobba på som vanligt.
Saker jag saknar
- träna utan att kroppen tar emot eller flåset inte räcker till
- kunna använda vanliga kläder
- kunna röra mig obehindrat
- kunna hälsa på folk utan att det första de tittar på är min mage
- kunna sova på andra sätt än i sidoläge
- mitt vanliga jag....
- kunna använda vanliga kläder
- kunna röra mig obehindrat
- kunna hälsa på folk utan att det första de tittar på är min mage
- kunna sova på andra sätt än i sidoläge
- mitt vanliga jag....
tisdag 31 mars 2009
Matladda
Insåg i helgen att det börjar bli dags att matladda inför förlossningen.
Men hur sjutton göra?
När jag ska springa ett lopp eller träna på annat sätt är det inga problem.
Jag vet tid, distans, intensitet osv.
Här vet jag – ingenting!
Bäbisen kan få för sig att komma ut nu, i nästa vecka eller i början av maj.
Ska jag kolhydratladda i mer än en månad för att klara en förbrukning på ca 500 kcal i timman under förlossningen kommer jag kräkas på pasta, potatis och ris.
Men buffert måste jag ha, annars kommer det här inte fungera.
Frågan är bara hur göra.
Försöker hitta något vettigt mellanting.
Har skjutit in mig på att försöka bli bättre på mellanmål, vilket normalt inte är något jag lyckas få till.
Nu laddar jag därför jobbväskan med hemgjord smothie (preppad med soyamjöl), risifrutti, mackor och lite extra frukt och hoppas det, tillsammans med lite extra kolhydrater till frukost, lunch och middag räcker.
Någon som har några andra tips?
I så fall emottages de tacksamt.
Har även hittat lite intressant här.
Men hur sjutton göra?
När jag ska springa ett lopp eller träna på annat sätt är det inga problem.
Jag vet tid, distans, intensitet osv.
Här vet jag – ingenting!
Bäbisen kan få för sig att komma ut nu, i nästa vecka eller i början av maj.
Ska jag kolhydratladda i mer än en månad för att klara en förbrukning på ca 500 kcal i timman under förlossningen kommer jag kräkas på pasta, potatis och ris.
Men buffert måste jag ha, annars kommer det här inte fungera.
Frågan är bara hur göra.
Försöker hitta något vettigt mellanting.
Har skjutit in mig på att försöka bli bättre på mellanmål, vilket normalt inte är något jag lyckas få till.
Nu laddar jag därför jobbväskan med hemgjord smothie (preppad med soyamjöl), risifrutti, mackor och lite extra frukt och hoppas det, tillsammans med lite extra kolhydrater till frukost, lunch och middag räcker.
Någon som har några andra tips?
I så fall emottages de tacksamt.
Har även hittat lite intressant här.
söndag 29 mars 2009
Väntan på barn
Jag har fortfarande inte mentalt förstått att vi snart när som helst kan ha en baby här.
Tanken är på något sätt för stor att greppa.
Alla förväntar sig på något sätt att jag ska gå som på nålar och bara vänta och vänta på att babyn ska komma ut.
Själv känner jag mig märkligt avtrubbad.
Visst, det blir säkert bra, men det är inte det enda som upptar min hjärnverksamhet dygnets alla vakna timmar.
Kanske är det förlossningsrädslan som sätter käppar i hjulet, kanske det faktum att jag bävar för vaknätter, kolik, problem efter fölossning etc.
Har nog lite för många problematiska exempel i bekantskapskretsen för att småbarnsperioden ska te sig som något rosenskimrande och eftersträvansvärt för mig.
Samtidigt har jag dåligt samvete – BORDE jag inte längta?
Har inte vår Grodd rätt till en mamma som väntar och väntar och inget annat vill än att den ska titta ut?
Känner mig lite avundsjuk på de tjejer som ”alltid” vetat att de vill ha barn.
De där som redan på lekis såg sig själv som mamma med ett helt koppel ungar i släptåg.
De där beslutet var helt naturligt utan minsta frågetecken.
De där den biologiska klockan inte levererades utan batteri.....
Varför blev jag då överhuvudtaget gravid kan man fråga sig.
Faktum är att ibland gör jag samma sak.
Men någonstans långt inne vet jag hur det kändes i magen den gången jag såg Mannen tillsammans med en dåvarande kollegas nyfödda baby.
Som den mest självklara sak i världen plockade han upp den ur vagnen och pyret la sig att sova med huvet i hans halsgrop.
Hjärtat hoppade över ett slag i bröstet på mig.
Det där kunde vara vårt barn....
Jag hoppas vid högre makter det kommer kännas likadant första gången jag ser Mannen tillsammans med vår Grodd.
Annars vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.
Tanken är på något sätt för stor att greppa.
Alla förväntar sig på något sätt att jag ska gå som på nålar och bara vänta och vänta på att babyn ska komma ut.
Själv känner jag mig märkligt avtrubbad.
Visst, det blir säkert bra, men det är inte det enda som upptar min hjärnverksamhet dygnets alla vakna timmar.
Kanske är det förlossningsrädslan som sätter käppar i hjulet, kanske det faktum att jag bävar för vaknätter, kolik, problem efter fölossning etc.
Har nog lite för många problematiska exempel i bekantskapskretsen för att småbarnsperioden ska te sig som något rosenskimrande och eftersträvansvärt för mig.
Samtidigt har jag dåligt samvete – BORDE jag inte längta?
Har inte vår Grodd rätt till en mamma som väntar och väntar och inget annat vill än att den ska titta ut?
Känner mig lite avundsjuk på de tjejer som ”alltid” vetat att de vill ha barn.
De där som redan på lekis såg sig själv som mamma med ett helt koppel ungar i släptåg.
De där beslutet var helt naturligt utan minsta frågetecken.
De där den biologiska klockan inte levererades utan batteri.....
Varför blev jag då överhuvudtaget gravid kan man fråga sig.
Faktum är att ibland gör jag samma sak.
Men någonstans långt inne vet jag hur det kändes i magen den gången jag såg Mannen tillsammans med en dåvarande kollegas nyfödda baby.
Som den mest självklara sak i världen plockade han upp den ur vagnen och pyret la sig att sova med huvet i hans halsgrop.
Hjärtat hoppade över ett slag i bröstet på mig.
Det där kunde vara vårt barn....
Jag hoppas vid högre makter det kommer kännas likadant första gången jag ser Mannen tillsammans med vår Grodd.
Annars vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.
lördag 28 mars 2009
Familjen Koll
Idag skulle vi på barndop.
Trodde vi...
Tills dess att jag, det sista jag gjorde innan det var dags att natt kudden i gårkväll, kollade inbjudan lite mer ingående.
Dopet är imorgon!
Familjen Koll?
Not....
Trodde vi...
Tills dess att jag, det sista jag gjorde innan det var dags att natt kudden i gårkväll, kollade inbjudan lite mer ingående.
Dopet är imorgon!
Familjen Koll?
Not....
I vecka 36
Föräldrautbildningen avslutad.
Sista passet handlade mest om amning.
Verkar kräva minst en doktorsexamen för att få det att funka enligt konstens alla regler.
Själv ska jag försöka ta det cool.
Funkar det inte så funkar det inte och då får vi ta tillägg till hjälp.
Naturligtvis hoppas jag kunna amma, men jag tänker inte se mig som världens sämsta mamma om det inte går.
Tar en sak i taget.
För min del är jag mer orolig inför anknytning etc, resten får lösa sig allt eftersom.
Att förlossningsbrevet är skrivet känns som en milstolpe.
Dagarna efter var jag helt ”färdig” mentalt, men därefter känns det som någon form av trygghet ändå sprider sig i kroppen. Dipparna när förlossningsrädslan river i mig kommer allt mer sällan. Vågar hoppas lite mer än tidigare.
Har köpt en TENS-apparat som vi tränar med Mannen och jag för att förbereda kroppen inför förlossningen.
Hoppas kunna nyttja icke-medicinsk smärtlindring så långt det går.
Grodden har nu legat med huvudet neråt i mer än en månad.
Har även sjunkit ner och fixerat sig.
Tror hon mår riktigt bra.
Vakenperioderna dagtid blir allt längre. Fortfarande inga ilskna sparkar, utan mer coola ”sträckningar”. Det är inte utan att det skulle underlätta med några extra par ryggkotor just nu. Är lite läskigt när hon får ut foten mellan revbenen och skinnet och trycker till.
Det börjar bli lite muskler på tösen. Buffandet är mer distinkt än förut.
Det enda som oroar mig är att jag inte begriper mig på hennes reaktioner. Framförallt gällande ljud. Kan befinna mig i riktigt röriga miljöer som knappt ger några reaktioner, medans annat förorsakar rena ”hela havet stormar” i magen.
Ska vi döma av reaktionerna hittills så tycker Grodden att blåsmusik är helt OK medan damkör och orgel kan man gott klara sig utan. Manskör däremot verkar vara en hit.
En blivande musikkritiker månne?
Mår fortfarande oförskämt bra.
Har inte gått upp nämnvärt i vikt, inga åderbråck (kan kanske bero på träningen och stödstrumporna vilka varit mina kompisar sedan andra månaden) och ännu inga hudbristningar.
Ischiasnerven som jäklats lite till och från hålls i schack med hjälp av kiropraktor, träning och stretch.
Sover för det mesta som en stock hela nätterna.
Den enda ”gravidåkomma” jag kan säga mig lida av (förutom att energinivån inte är vad den brukar) är ”Drak andedräkt”. Har vaknat några nätter med en halsbränna som tom gör mig illamående. Tack och lov att det finns tabletter att ta till!
I övrigt inget att hetsa upp sig för.
Kort sagt – läget på fronten är helt ok.
Sista passet handlade mest om amning.
Verkar kräva minst en doktorsexamen för att få det att funka enligt konstens alla regler.
Själv ska jag försöka ta det cool.
Funkar det inte så funkar det inte och då får vi ta tillägg till hjälp.
Naturligtvis hoppas jag kunna amma, men jag tänker inte se mig som världens sämsta mamma om det inte går.
Tar en sak i taget.
För min del är jag mer orolig inför anknytning etc, resten får lösa sig allt eftersom.
Att förlossningsbrevet är skrivet känns som en milstolpe.
Dagarna efter var jag helt ”färdig” mentalt, men därefter känns det som någon form av trygghet ändå sprider sig i kroppen. Dipparna när förlossningsrädslan river i mig kommer allt mer sällan. Vågar hoppas lite mer än tidigare.
Har köpt en TENS-apparat som vi tränar med Mannen och jag för att förbereda kroppen inför förlossningen.
Hoppas kunna nyttja icke-medicinsk smärtlindring så långt det går.
Grodden har nu legat med huvudet neråt i mer än en månad.
Har även sjunkit ner och fixerat sig.
Tror hon mår riktigt bra.
Vakenperioderna dagtid blir allt längre. Fortfarande inga ilskna sparkar, utan mer coola ”sträckningar”. Det är inte utan att det skulle underlätta med några extra par ryggkotor just nu. Är lite läskigt när hon får ut foten mellan revbenen och skinnet och trycker till.
Det börjar bli lite muskler på tösen. Buffandet är mer distinkt än förut.
Det enda som oroar mig är att jag inte begriper mig på hennes reaktioner. Framförallt gällande ljud. Kan befinna mig i riktigt röriga miljöer som knappt ger några reaktioner, medans annat förorsakar rena ”hela havet stormar” i magen.
Ska vi döma av reaktionerna hittills så tycker Grodden att blåsmusik är helt OK medan damkör och orgel kan man gott klara sig utan. Manskör däremot verkar vara en hit.
En blivande musikkritiker månne?
Mår fortfarande oförskämt bra.
Har inte gått upp nämnvärt i vikt, inga åderbråck (kan kanske bero på träningen och stödstrumporna vilka varit mina kompisar sedan andra månaden) och ännu inga hudbristningar.
Ischiasnerven som jäklats lite till och från hålls i schack med hjälp av kiropraktor, träning och stretch.
Sover för det mesta som en stock hela nätterna.
Den enda ”gravidåkomma” jag kan säga mig lida av (förutom att energinivån inte är vad den brukar) är ”Drak andedräkt”. Har vaknat några nätter med en halsbränna som tom gör mig illamående. Tack och lov att det finns tabletter att ta till!
I övrigt inget att hetsa upp sig för.
Kort sagt – läget på fronten är helt ok.
tisdag 24 mars 2009
Boande?
Det sägs att man som gravid ska ”boa” den sista perioden av graviditeten.
Jag verkar dock inte följa vad som är ”normalt” heller där.
Har inte fått mer renoverings och sorteringstendenser än vanligt.
Än ligger inte Mannens kalsonger i färgskala och jag har inte heller gått upp klockan två på natten för att sy gardiner (vilket en kollega tydligen fick för sig när hon väntade barn.)
Vår stackars Grodd kommer till och med få leva med samma tapeter (BLÅ!!) som storebror haft!
Undrar om det kan ge framtida men?
Får väl börja månadsspara så Grodden har råd med en vettig terapeut såsmåningom när verkligheten kommer ikapp.
Har jag drabbats av någon form av boande är det i så fall mer av administrativ art och nog mer utlöst av att vi kan strunta i helgstädningen och ta tag i annat som legat på hög i väntan på tid.
Den årliga genomgången av pensionssparandet är gjord (förra årets resultat är inget att jubla över...tur man har några år kvar till pension!) och diverse andra administrativa sysslor (typ uppdatera spärrlistan för familjens kontokort och se över försäkringarna) som stått på ”Att göra listan” i mer än ett halvår är äntligen åtgärdade!
Har till och med planterat om husets krukväxter och klippt vårt äppelträd.
Det sistnämnda var nog mer en insikt om att jag snart kommer vara för stor för att orka med det än ett utslag av boande.
Hur som haver.
Nu är det gjort och vi kan pricka av ett par aktiviteter till från listan över dåliga samveten.
Jag verkar dock inte följa vad som är ”normalt” heller där.
Har inte fått mer renoverings och sorteringstendenser än vanligt.
Än ligger inte Mannens kalsonger i färgskala och jag har inte heller gått upp klockan två på natten för att sy gardiner (vilket en kollega tydligen fick för sig när hon väntade barn.)
Vår stackars Grodd kommer till och med få leva med samma tapeter (BLÅ!!) som storebror haft!
Undrar om det kan ge framtida men?
Får väl börja månadsspara så Grodden har råd med en vettig terapeut såsmåningom när verkligheten kommer ikapp.
Har jag drabbats av någon form av boande är det i så fall mer av administrativ art och nog mer utlöst av att vi kan strunta i helgstädningen och ta tag i annat som legat på hög i väntan på tid.
Den årliga genomgången av pensionssparandet är gjord (förra årets resultat är inget att jubla över...tur man har några år kvar till pension!) och diverse andra administrativa sysslor (typ uppdatera spärrlistan för familjens kontokort och se över försäkringarna) som stått på ”Att göra listan” i mer än ett halvår är äntligen åtgärdade!
Har till och med planterat om husets krukväxter och klippt vårt äppelträd.
Det sistnämnda var nog mer en insikt om att jag snart kommer vara för stor för att orka med det än ett utslag av boande.
Hur som haver.
Nu är det gjort och vi kan pricka av ett par aktiviteter till från listan över dåliga samveten.
tisdag 17 mars 2009
Ibland förändras tillvaron väl fort...
I morse skjutsade jag Mannen till tåget som vanligt.
Idag när han kom hem hade delar av det som tidigare var "känt" i framtiden förändrats.
Ett möte fick ett helt annat resultat än väntat.
Firman står inför neddragningar och förändringar.
Igår stod det klart att Mannens delar påverkas.
Vad som händer nu vet vi inte, inte heller hur snart det sker.
Kan bara hålla tummarna för att det som sker, sker till det bättre.
Idag när han kom hem hade delar av det som tidigare var "känt" i framtiden förändrats.
Ett möte fick ett helt annat resultat än väntat.
Firman står inför neddragningar och förändringar.
Igår stod det klart att Mannens delar påverkas.
Vad som händer nu vet vi inte, inte heller hur snart det sker.
Kan bara hålla tummarna för att det som sker, sker till det bättre.
fredag 13 mars 2009
Tjuvlyssnat
Sitter på det lokala kebab-haket.
Bordet bakom befolkas av två tonårskillar och två dito tjejer.
Den ena killen lägger av en jätterap.
Tjej –” Åh guuud vad ni är äckliga jämt. Måste du rapa sådär?”
Killen – ” Det beror på att jag och NN är sånadär alfahannar så vi måste!”
Fem minuter senare drar sällskapet vidare.
Alfahannen visar sig vara typ 16, finnig, med truckerkeps o nerhasade jeans.
Alfahanne?
Jo tjena då är nog mänskligheten snart en utdöende ras ;-)
Bordet bakom befolkas av två tonårskillar och två dito tjejer.
Den ena killen lägger av en jätterap.
Tjej –” Åh guuud vad ni är äckliga jämt. Måste du rapa sådär?”
Killen – ” Det beror på att jag och NN är sånadär alfahannar så vi måste!”
Fem minuter senare drar sällskapet vidare.
Alfahannen visar sig vara typ 16, finnig, med truckerkeps o nerhasade jeans.
Alfahanne?
Jo tjena då är nog mänskligheten snart en utdöende ras ;-)
Veckans kommentar - 2
"- Tittade på ett kort på dig från tidigare.
Du har inte alls "förfallit" vilket gravida tjejer annars har en tendens att göra."
Tack älskade Mannen.
Det var precis vad jag behövde få höra!
PUSS!
Du har inte alls "förfallit" vilket gravida tjejer annars har en tendens att göra."
Tack älskade Mannen.
Det var precis vad jag behövde få höra!
PUSS!
Veckans kommentar - 1
Kollega:
"-Du ser ut som en orm som just ätit middag! "
Så mycket för att jag la lite extra omsorg på klädvalet just den morgonen.
Jag - en mamba?
"-Du ser ut som en orm som just ätit middag! "
Så mycket för att jag la lite extra omsorg på klädvalet just den morgonen.
Jag - en mamba?
Baby OD
Igår fick jag näst intill Baby OD.
En riktigt jobbig dag, men det känns som ytterligare några bitar föll på plats.
Var först på ultraljud för att se hur Grodden mår, ligger etc.
Allt visade sig vara väldigt bra.
Vår lilla tös har sedan ett par veckor vänt sig med huvudet ner.
Hon ligger lite lite över viktkurvan, detta trots att jag inte gått upp nämnvärt under graviditeten (hittills) och mitt magmått är lite i underkant.
Tillräckligt med fostervatten.
Kort sagt – by the book.
Känns på ett sätt lite som ödets ironi att jag som aldrig varit särskilt intresserad av barn tidigare tydligen har en kropp som är perfekt för att iallafall ”ruva” dem. Synd bara att inte huvudet går i takt med resten.
Därefter träff med min kontakt på specialistmödravården.
Det intressanta är att så fort vi kom upp på förlossningsavdelningen reagerade jag jätteskumt.
Spänd o nervös, blir alldeles rödflammig i ansiktet (Mannens reflektion), darrar på rösten....och jag kan inte förnuftsmässigt förstå varför?
Det här irriterar mig.
Visste jag VARFÖR skulle det vara så mycket enklare att hantera det.
Nu kan jag bara inse att så är det.....
Frustrerande
Vi gick iallafall igenom förlossningsbrevet och hon ”köpte” det rakt av.
Känns jättebra för det var som sagt ingen enkel resa innan vi fick ner det på papper.
Även hon gjorde lite undersökningar.
Kändes väl sådär, men det fick gå.
Grodden däremot gillade det nog inget nämnvärt, för resten av eftermiddagen och inatt har jag haft en helt ny typ av sammandragningar.
Kvällen föräldrautbildning.
Förlossningsfilm och smärtlindring.
Föräldrautbildningen känns som ett bra komplement till Profylaxkursen men jösses vad glad jag är för att vi gick profylaxen så tidigt som vi gjorde och att vi övat sedan dess.
Hade den insikten kommit nu hade nog paniken varit total.
Sen funderar jag över dem som säger att de hittat vänner för livet på föräldrautbildningen.
Hittills har vi knappt sagt mer en hej till varandra och nästa vecka är sista gången.
En riktigt jobbig dag, men det känns som ytterligare några bitar föll på plats.
Var först på ultraljud för att se hur Grodden mår, ligger etc.
Allt visade sig vara väldigt bra.
Vår lilla tös har sedan ett par veckor vänt sig med huvudet ner.
Hon ligger lite lite över viktkurvan, detta trots att jag inte gått upp nämnvärt under graviditeten (hittills) och mitt magmått är lite i underkant.
Tillräckligt med fostervatten.
Kort sagt – by the book.
Känns på ett sätt lite som ödets ironi att jag som aldrig varit särskilt intresserad av barn tidigare tydligen har en kropp som är perfekt för att iallafall ”ruva” dem. Synd bara att inte huvudet går i takt med resten.
Därefter träff med min kontakt på specialistmödravården.
Det intressanta är att så fort vi kom upp på förlossningsavdelningen reagerade jag jätteskumt.
Spänd o nervös, blir alldeles rödflammig i ansiktet (Mannens reflektion), darrar på rösten....och jag kan inte förnuftsmässigt förstå varför?
Det här irriterar mig.
Visste jag VARFÖR skulle det vara så mycket enklare att hantera det.
Nu kan jag bara inse att så är det.....
Frustrerande
Vi gick iallafall igenom förlossningsbrevet och hon ”köpte” det rakt av.
Känns jättebra för det var som sagt ingen enkel resa innan vi fick ner det på papper.
Även hon gjorde lite undersökningar.
Kändes väl sådär, men det fick gå.
Grodden däremot gillade det nog inget nämnvärt, för resten av eftermiddagen och inatt har jag haft en helt ny typ av sammandragningar.
Kvällen föräldrautbildning.
Förlossningsfilm och smärtlindring.
Föräldrautbildningen känns som ett bra komplement till Profylaxkursen men jösses vad glad jag är för att vi gick profylaxen så tidigt som vi gjorde och att vi övat sedan dess.
Hade den insikten kommit nu hade nog paniken varit total.
Sen funderar jag över dem som säger att de hittat vänner för livet på föräldrautbildningen.
Hittills har vi knappt sagt mer en hej till varandra och nästa vecka är sista gången.
måndag 9 mars 2009
Ingen bra dag
Idag är ingen bra dag.
Spänningen efter en lång tids funderande släppte när vi var klara med brevet i helgen.
Känner igen det från tiden jag gick och pratade regelbundet.
När det rört om lite för mycket i förnuft och känsla ett tag måste kroppen tydligen återhämta sig.
Slår stopp och går tillbaka några ”rutor” på min mentala spelplan.
Idag är därför ingen bra dag.
Rädd
Låg
Ledsen
Vill inte ha någon bäbis.
Alls.
Det här var ingen bra idé...
Tack och lov greppar Maken läget.
Kramar och peppar.
Hoppas inte svackan håller i sig för länge.
Den är troligtvis nödvändig
Men väldigt, väldigt jobbig
Spänningen efter en lång tids funderande släppte när vi var klara med brevet i helgen.
Känner igen det från tiden jag gick och pratade regelbundet.
När det rört om lite för mycket i förnuft och känsla ett tag måste kroppen tydligen återhämta sig.
Slår stopp och går tillbaka några ”rutor” på min mentala spelplan.
Idag är därför ingen bra dag.
Rädd
Låg
Ledsen
Vill inte ha någon bäbis.
Alls.
Det här var ingen bra idé...
Tack och lov greppar Maken läget.
Kramar och peppar.
Hoppas inte svackan håller i sig för länge.
Den är troligtvis nödvändig
Men väldigt, väldigt jobbig
söndag 8 mars 2009
Förlossningsbrevet skrivet
I veckan som kommer ska vi tillbaka till specialistmödravården och i helgen har vi mentalt tagit ett stort steg närmare förlossningen.
Förlossningsbrevet klart!
Resan hit har varit full av tänkarskalle.
Jag har läst Gudrun Abascals bok och haft den som utgångspunkt för mina funderingar.
Maken har läst vissa delar som har kännts relevanta.
Idag har vi tillsammans diskuterat oss fram till innehållet i brevet.
Det blev långt, men för att göra det mer lättläst har jag dels lagt in en sammanfattning, dels försökt göra texten så lättläst som möjligt.
Ska diskutera det med specialisten i veckan.
Tar gärna emot andra synpunkter om ni orkar läsa....
Känns bra att det är tänkt och skrivet men nu är jag mentalt trött.
Har läst och funderat så mycket den senaste tiden så nu tar jag nog lite paus från barn och förlossningstänk ett tag.
Och ska dessutom förhoppningsvis komma ikapp med lite blogguppdateringar om annat som hänt i den Mysiska tillvaron på sistonde....
Förlossningsbrevet klart!
Resan hit har varit full av tänkarskalle.
Jag har läst Gudrun Abascals bok och haft den som utgångspunkt för mina funderingar.
Maken har läst vissa delar som har kännts relevanta.
Idag har vi tillsammans diskuterat oss fram till innehållet i brevet.
Det blev långt, men för att göra det mer lättläst har jag dels lagt in en sammanfattning, dels försökt göra texten så lättläst som möjligt.
Ska diskutera det med specialisten i veckan.
Tar gärna emot andra synpunkter om ni orkar läsa....
Känns bra att det är tänkt och skrivet men nu är jag mentalt trött.
Har läst och funderat så mycket den senaste tiden så nu tar jag nog lite paus från barn och förlossningstänk ett tag.
Och ska dessutom förhoppningsvis komma ikapp med lite blogguppdateringar om annat som hänt i den Mysiska tillvaron på sistonde....
måndag 23 februari 2009
Försäkringskassedjungel
Idag har jag och Mannen varit på infoträff på försäkringskassan inför den kommande föräldraledigheten.
SGI
FGI
Jämställdhetsbonus
S-dagar
L-dagar
Extra pensionsdagar och vanliga pensionsdagar
Dagar i samband med barnets födelse
Intyg hit och intyg dit.
Jösses, det här är en helt ny värld och just nu känns det som jag förlagt kartan någonstans på vägen…….
SGI
FGI
Jämställdhetsbonus
S-dagar
L-dagar
Extra pensionsdagar och vanliga pensionsdagar
Dagar i samband med barnets födelse
Intyg hit och intyg dit.
Jösses, det här är en helt ny värld och just nu känns det som jag förlagt kartan någonstans på vägen…….
onsdag 18 februari 2009
Vecka 31
Hej Grodden, nu har du tagit dig ända in i vecka 31!
Sedan någon vecka tillbaka vet vi att du är en liten tös.
Vid senaste besöket hos barnmorskan gjorde vi ännu ett ultraljud.
Då låg du med huvudet ner, så då var du lite mer sammarbetsvillig än förra gången.
Alla värden ser jättebra ut och du växer precis som du ska.
Fick även en liten bild av ditt ansikte.
”Hon ser ut som en liten gris” sa den blivande fadern.
Gissa om han fått äta upp det sedan dess ;-)
Fast lite rätt har han faktiskt.
Till ditt försvar ska dock sägas att det är få människor som ”gör sig” på ultraljudsbilder stående på huvudet och fotograferade snett underifrån.
Du kommer säkert att vara ursöt när du väl kommer ut.
Tror du har lite uppnäsa.
I helgen var vi och hälsade på Storasyster/Bonustösen och Rockpojken.
Jag och bonustösen sprang i klädaffärer och letade barnkläder.
Blev såsmåningom en jättesöt filt, haklappar, några mössor och trosor.
Storasyster var fullkomligt lyrisk över alla söta klänningar och sparkbyxor som finns att köpa, så du lär nog inte lida brist på kläder framöver, framförallt inte i rosa.......
Vi blev väl omhändertagna du och jag, då storasyster dessutom passade på att öva lite gravidmassage på oss innan hon ska börja praktisera nästa vecka.
En riktig brahelg som jag och Mannen avslutade med en god brunch på stan!
Härligt!
Du verkar vara en cool tös med mycket bestämda åsikter.
Att sparka ”på befallning” är inget du ägnar dig åt.
Efter lite lock och pock så lyckades vi få dig att kicka lite så storasyster fick känna att du finns där.
Andra dagar är du betydligt mer aktiv och sparkar så det till och med syns utanpå magen.
Av dina rörelser att döma är du lite utforskande och ganska tillfreds.
Gör inga häftiga utfall om du inte oväntat hamnar i annat läge, t ex om jag lägger mig eller sätter mig ner efter att ha gått/stått en stund.
Rörelserna verkar mer utforskande och nyfikna.
Härom dagen fick du dock för dig att öva klättervägg...med hjälp av insidan av mina revben!
Hörru, det kittlas!
Igår fick jag dessutom härliga nyheter från AllraKärasteSyster.
Det verkar som att vi kommer få ännu fler babysar i familjen framöver.
Tummar o tår hålles för en liten oktoberbaby!
Sedan någon vecka tillbaka vet vi att du är en liten tös.
Vid senaste besöket hos barnmorskan gjorde vi ännu ett ultraljud.
Då låg du med huvudet ner, så då var du lite mer sammarbetsvillig än förra gången.
Alla värden ser jättebra ut och du växer precis som du ska.
Fick även en liten bild av ditt ansikte.
”Hon ser ut som en liten gris” sa den blivande fadern.
Gissa om han fått äta upp det sedan dess ;-)
Fast lite rätt har han faktiskt.
Till ditt försvar ska dock sägas att det är få människor som ”gör sig” på ultraljudsbilder stående på huvudet och fotograferade snett underifrån.
Du kommer säkert att vara ursöt när du väl kommer ut.
Tror du har lite uppnäsa.
I helgen var vi och hälsade på Storasyster/Bonustösen och Rockpojken.
Jag och bonustösen sprang i klädaffärer och letade barnkläder.
Blev såsmåningom en jättesöt filt, haklappar, några mössor och trosor.
Storasyster var fullkomligt lyrisk över alla söta klänningar och sparkbyxor som finns att köpa, så du lär nog inte lida brist på kläder framöver, framförallt inte i rosa.......
Vi blev väl omhändertagna du och jag, då storasyster dessutom passade på att öva lite gravidmassage på oss innan hon ska börja praktisera nästa vecka.
En riktig brahelg som jag och Mannen avslutade med en god brunch på stan!
Härligt!
Du verkar vara en cool tös med mycket bestämda åsikter.
Att sparka ”på befallning” är inget du ägnar dig åt.
Efter lite lock och pock så lyckades vi få dig att kicka lite så storasyster fick känna att du finns där.
Andra dagar är du betydligt mer aktiv och sparkar så det till och med syns utanpå magen.
Av dina rörelser att döma är du lite utforskande och ganska tillfreds.
Gör inga häftiga utfall om du inte oväntat hamnar i annat läge, t ex om jag lägger mig eller sätter mig ner efter att ha gått/stått en stund.
Rörelserna verkar mer utforskande och nyfikna.
Härom dagen fick du dock för dig att öva klättervägg...med hjälp av insidan av mina revben!
Hörru, det kittlas!
Igår fick jag dessutom härliga nyheter från AllraKärasteSyster.
Det verkar som att vi kommer få ännu fler babysar i familjen framöver.
Tummar o tår hålles för en liten oktoberbaby!
torsdag 12 februari 2009
Paus
Stort tack för alla kommentarer!
Uppskattar dem.
Mycket.
De blir en del i mina funderingar kring trollen och deras bakgrund.
Idag kom boken.
Har redan läst mer än 60 sidor och det känns som att mycket av den är skrivet helt för mig.
Mina tankar
Mina känslor
Mina rädslor.
Så idag blir det inga nya troll.
Ska landa lite i de två första.
Läsa
Ibland med tårarna rinnande men oftast med en skön känsla i magen.
Jag är inte konstig.
Andra har känt som jag innan.
Andra kommer att känna som jag efter.
Det finns vägar framåt.
Boken blir en del av den.
Uppskattar dem.
Mycket.
De blir en del i mina funderingar kring trollen och deras bakgrund.
Idag kom boken.
Har redan läst mer än 60 sidor och det känns som att mycket av den är skrivet helt för mig.
Mina tankar
Mina känslor
Mina rädslor.
Så idag blir det inga nya troll.
Ska landa lite i de två första.
Läsa
Ibland med tårarna rinnande men oftast med en skön känsla i magen.
Jag är inte konstig.
Andra har känt som jag innan.
Andra kommer att känna som jag efter.
Det finns vägar framåt.
Boken blir en del av den.
onsdag 11 februari 2009
Troll nummer två: Patientifiering
Jag har svårt med sjukhusmiljön.
Jag har dessutom svårt med det bemötande jag många gånger fått i de (faktiskt fåtal) gånger jag besökt sjukhus.
Jag tillhör kategorin som inte söker vård förrän det är riktigt, riktigt illa.
Ofta dit-tjatad av någon annan.
Känslan har många gånger varit att jag är ett personnummer, inte en fysisk och psykisk person med någon form av egen förståelse.
Helst har man velat stoppa mig full i diverse preparat (som flera gånger visat sig istället förvärra problemet) istället för att ens försöka se HELA mig.
Vad som egentligen kan ligga bakom har ingen ens haft ork (vågat?) försöka se, då det troligtvis skulle ta för mycket egen tid och energi i anspråk.
Det har istället varit ”prata över huvudet”, ett recept i nypan och så ut för att kunna ge plats åt nästa patient.
Tick in the box.
I de lägena krymper jag mentalt.
Går från hyffsat vettig kvinna med X antal högskolepoäng i bagaget till ett offer för omständigheterna på ingen tid alls.
Istället för att faktiskt våga ifrågasätta och lita på min egen känsla och upplevelse, har jag gått på ordinationen för att sedan komma hem och känna mig helt osedd och mentalt söndertrasad.
Samtidigt skulle ett bemötande som kunde ändra på den känslan kräva tid.
Tid som jag upplever inte finns i kontakt med vården.
Att begära att den person jag möter ska ställa de ”rätta” frågorna är troligtvis att begära för mycket.
Så hur ska personalen på förlossningen kunna klara det?
Det här är deras vardag.
Lika väl som det kan gå slentrian i mitt jobb ibland gör det väl troligtvis det även i deras?
Förstår gott och väl om jag för dem bara blir ett personnummer.
En förlossning i raden den dagen.
Dessutom har de aldrig träffat mig och jag aldrig träffat dem så hur ska de veta vad jag behöver mer än rent medicinskt?
I den bästa av världar fungerar vi tillsammans ”under brinnande krig” och de kan ge det stöd som fungerar för mig, men det är väl mer en lycklig slump i så fall?
Mentalt stöd istället för att bli pumpad full med preparat.
Coachad istället för rutinmässigt behandlad.
Sedd
Hörd
Samtidigt vet jag att jag kan prestera över min (iallafall upplevda) förmåga med rätt förutsättningar.
Jag springer varje år ett enda långlopp. Det går på sensommaren och jag gör det primärt mest för att ha motivation att hålla träningen igång även under sommaren när grillkvällar, semester och annat lockar mer än att knata runt i löparspåret.
Anser mig inte besitta någon utpräglad tävlingsmentalitet, men vet att när jag väl står där på startlinjen (efter att ha sprungit och nervös-kissat minst tre gånger sista timmen) på kvällen i slutet av augusti är jag taggad som tusan.
Känslan under uppvärmningen med alla tusentals människor är helt makalös och när startskottet väl smäller, får jag hålla igen för att inte gå ut för hårt.
Sen tar jag en kilometer i taget, en vätskekontroll i taget, springer förbi en medtävlande i taget osv.
Sista kilometrarna händer något.
Kraft jag ALDRIG skulle kunna uppbringa under träningspassen i skogen tickar in.
På målrakan sitter ”mitt medvetna jag” i en liten del av hjärnan och i övrigt går kroppen helt för egen hand.
Väl i mål, för det mesta med blodsmak i munnen och grymt illamående, har jag ibland fått tider som gjort att jag trott klockan visat fel.
Jag tror det är hela situationen som gör det.
Människorna runt omkring, loppet som sådant, förberedelserna....skulle det inte vara för de parametrarna skulle jag antagligen börja gå efter två kilometer.
Första åren jag sprang gick det dock inte lika bra.
Jag gjorde det för att jag ”måste” och den där milen kändes evighetslång. Dessutom hade jag ont så jag knappt kunde gå dagen efter.
På något sätt är jag i samma läge inför förlossningen.
Just nu känns det som att mitt livs värsta Marathon ligger framför mig och jag måste bara ta mig levande igenom det.
Vägen känns evighetslång och jag önskar mest att jag kunde bli förkyld eller något så jag, på goda grunder, slapp starta.
Men det kan bli som den där nästan magiska kvällen i startfållan där förväntningen ligger i luften och jag bara väntar på att startskottet ska gå.
Frågan är bara hur jag tar mig dit.
Tror att mycket ligger i att se en värk i taget, en liten del för sig....jag VILL INTE veta hur långt det är kvar, jag vill bara veta hur mycket jag lyckats tillryggalägga hittills.
Att jag och mina behov blir sedda och hörda.
Inser att jag behöver hjälp när mitt eget fokus sviker.
Och för att hamna där krävs att jag och Mannen är ett team, för jag vågar inte lita på att slumpen är så lycklig att jag får en barnmorska som hinner läsa av mig så snabbt att jag kan få det stödet därifrån.
Så vi fortsätter vår profylaxträning.
Frågan är vad jag kan göra mer.....
En sak har jag dock bestämt mig för. Jag kommer jag ta med mina egna kläder.
Vägrar befatta mig med en sjukhusskjorta (fyra storlekar för stor vilket var fallet en av de få gånger jag varit inlagd) för den patientifieringen klarar jag troligtvis inte med den bästa mentala förberedelse i världen av att hantera.
Då kommer jag börja gå efter två kilometer.
Jag har dessutom svårt med det bemötande jag många gånger fått i de (faktiskt fåtal) gånger jag besökt sjukhus.
Jag tillhör kategorin som inte söker vård förrän det är riktigt, riktigt illa.
Ofta dit-tjatad av någon annan.
Känslan har många gånger varit att jag är ett personnummer, inte en fysisk och psykisk person med någon form av egen förståelse.
Helst har man velat stoppa mig full i diverse preparat (som flera gånger visat sig istället förvärra problemet) istället för att ens försöka se HELA mig.
Vad som egentligen kan ligga bakom har ingen ens haft ork (vågat?) försöka se, då det troligtvis skulle ta för mycket egen tid och energi i anspråk.
Det har istället varit ”prata över huvudet”, ett recept i nypan och så ut för att kunna ge plats åt nästa patient.
Tick in the box.
I de lägena krymper jag mentalt.
Går från hyffsat vettig kvinna med X antal högskolepoäng i bagaget till ett offer för omständigheterna på ingen tid alls.
Istället för att faktiskt våga ifrågasätta och lita på min egen känsla och upplevelse, har jag gått på ordinationen för att sedan komma hem och känna mig helt osedd och mentalt söndertrasad.
Samtidigt skulle ett bemötande som kunde ändra på den känslan kräva tid.
Tid som jag upplever inte finns i kontakt med vården.
Att begära att den person jag möter ska ställa de ”rätta” frågorna är troligtvis att begära för mycket.
Så hur ska personalen på förlossningen kunna klara det?
Det här är deras vardag.
Lika väl som det kan gå slentrian i mitt jobb ibland gör det väl troligtvis det även i deras?
Förstår gott och väl om jag för dem bara blir ett personnummer.
En förlossning i raden den dagen.
Dessutom har de aldrig träffat mig och jag aldrig träffat dem så hur ska de veta vad jag behöver mer än rent medicinskt?
I den bästa av världar fungerar vi tillsammans ”under brinnande krig” och de kan ge det stöd som fungerar för mig, men det är väl mer en lycklig slump i så fall?
Mentalt stöd istället för att bli pumpad full med preparat.
Coachad istället för rutinmässigt behandlad.
Sedd
Hörd
Samtidigt vet jag att jag kan prestera över min (iallafall upplevda) förmåga med rätt förutsättningar.
Jag springer varje år ett enda långlopp. Det går på sensommaren och jag gör det primärt mest för att ha motivation att hålla träningen igång även under sommaren när grillkvällar, semester och annat lockar mer än att knata runt i löparspåret.
Anser mig inte besitta någon utpräglad tävlingsmentalitet, men vet att när jag väl står där på startlinjen (efter att ha sprungit och nervös-kissat minst tre gånger sista timmen) på kvällen i slutet av augusti är jag taggad som tusan.
Känslan under uppvärmningen med alla tusentals människor är helt makalös och när startskottet väl smäller, får jag hålla igen för att inte gå ut för hårt.
Sen tar jag en kilometer i taget, en vätskekontroll i taget, springer förbi en medtävlande i taget osv.
Sista kilometrarna händer något.
Kraft jag ALDRIG skulle kunna uppbringa under träningspassen i skogen tickar in.
På målrakan sitter ”mitt medvetna jag” i en liten del av hjärnan och i övrigt går kroppen helt för egen hand.
Väl i mål, för det mesta med blodsmak i munnen och grymt illamående, har jag ibland fått tider som gjort att jag trott klockan visat fel.
Jag tror det är hela situationen som gör det.
Människorna runt omkring, loppet som sådant, förberedelserna....skulle det inte vara för de parametrarna skulle jag antagligen börja gå efter två kilometer.
Första åren jag sprang gick det dock inte lika bra.
Jag gjorde det för att jag ”måste” och den där milen kändes evighetslång. Dessutom hade jag ont så jag knappt kunde gå dagen efter.
På något sätt är jag i samma läge inför förlossningen.
Just nu känns det som att mitt livs värsta Marathon ligger framför mig och jag måste bara ta mig levande igenom det.
Vägen känns evighetslång och jag önskar mest att jag kunde bli förkyld eller något så jag, på goda grunder, slapp starta.
Men det kan bli som den där nästan magiska kvällen i startfållan där förväntningen ligger i luften och jag bara väntar på att startskottet ska gå.
Frågan är bara hur jag tar mig dit.
Tror att mycket ligger i att se en värk i taget, en liten del för sig....jag VILL INTE veta hur långt det är kvar, jag vill bara veta hur mycket jag lyckats tillryggalägga hittills.
Att jag och mina behov blir sedda och hörda.
Inser att jag behöver hjälp när mitt eget fokus sviker.
Och för att hamna där krävs att jag och Mannen är ett team, för jag vågar inte lita på att slumpen är så lycklig att jag får en barnmorska som hinner läsa av mig så snabbt att jag kan få det stödet därifrån.
Så vi fortsätter vår profylaxträning.
Frågan är vad jag kan göra mer.....
En sak har jag dock bestämt mig för. Jag kommer jag ta med mina egna kläder.
Vägrar befatta mig med en sjukhusskjorta (fyra storlekar för stor vilket var fallet en av de få gånger jag varit inlagd) för den patientifieringen klarar jag troligtvis inte med den bästa mentala förberedelse i världen av att hantera.
Då kommer jag börja gå efter två kilometer.
tisdag 10 februari 2009
Troll nummer ett: Smärtan
Visst har jag förstått att det gör ont att föda barn.
Frågan är bara – hur ont?
Hittills har jag klarat mig genom livet utan allt för stora skador på kroppen.
Någon stukning, migrän (numera tack och lov försvunnen), satt in spiral och lite annat.
Dock hade jag i tonåren mensvärk.
En, som jag uppfattade det, djävulusisk sådan.
När det kulminerade svimmade jag i skolkorridoren och kräktes.
Efter det skaffade jag p-piller.
Någon egentlig smärta utöver det har jag aldrig behövt hantera.
Anser mig ha en rätt låg smärttröskel.
Frågan är därför – kommer jag att klara smärtan utan att tappa kontrollen, få panik, spänna mig och börja motarbeta kroppen?
Klarar jag av att vara så ”kall” att jag bara låter kroppen jobba och följer med?
Tänk om jag blir så överrumplad av kraften i smärtan att jag drabbas av panik, glömmer allt jag/vi tränat och vi/Mannen inte lyckas få mig på rätt köl igen?
Visst, det finns smärtstillande, men där har vi ytterligare ett problem.
Jag tycker inte om att tappa kontrollen över min kropp.
Bara tanken på att jag skulle befinna mig i någon form av drogat tillstånd får mig att må illa.
Det är av samma anledning som jag är väldigt måttlig med alkohol.
Jag har varit riktigt, riktigt full EN enda gång i mitt liv. Det var tio år sedan.
Den kvällen svor jag för mig själv att ALDRIG MER!
Så hjälplös och sårbar som jag kände mig då har jag sällan gjort och det var fruktansvärt.
Jag såg mig själv, som lite utifrån.
En hand som jag inte kunde styra, en tanke som inte gick att kontrollera, ben som inte ville bära…..Allt det som är "jag"….bara borta!
Lealös
Viljelös…eller, viljan fanns, jag kunde bara inte få tankar och ord i samma ordning för att någon ens med de bästa intentioner i världen skulle kunna förstå mig.
Fick helt förlita mig på att andra tog hand om mig och såg till att jag kom hem.
Hade jag blivit lämnad där hade jag blivit kvar.
Att på något sätt kunna ta hand om mig själv var bara att glömma.
De gånger jag varit mer än salongsberusad sedan dess går att räkna på ena handens fingrar.
Vill inte uppleva det igen. Känslan av hjälplöshet var fruktansvärd.
Det samma gäller smärtlindrande.
Jag vet inte hur jag reagerar på det (med alkohol känner jag i alla fall hur mycket jag tål..känner när gränsen för vad kroppen klarar börjar närma sig).
Tänk om jag ”försvinner” på samma sätt som den gången jag överdoserade alkohol, antingen på grund av smärtan eller smärtlindringen, och vårt barn kommer till världen till en mamma som inte finns där mentalt. En mamma som bara ”överlevt”?
Känslan att jag faktiskt ska bli mamma har inte kommit ikapp mig ännu.
Visst, jag är glad, men den där ”rosa babylyckan” som alla pratar om har gått mig förbi.
Om förlossningen blir något jag bara ”överlever”, vad ger det oss för start? Som föräldrar? Som familj? Hur klarar jag att knyta an till barnet efter det? Har förlossningsdepression i släkten vilket inte direkt gör rädslan för anknytningsproblem mindre.
Hur gör man för att vänja sig att uthärda smärta?
Särskilt som man inte ens vet HUR den är?
Hur länge den kommer pågå?
Hur snabbt den kommer?
Hur kroppen reagerar?
Har beställt en bok i helgen. Kanske kan den ge mig några trådar att nysta vidare i?
Frågan är bara – hur ont?
Hittills har jag klarat mig genom livet utan allt för stora skador på kroppen.
Någon stukning, migrän (numera tack och lov försvunnen), satt in spiral och lite annat.
Dock hade jag i tonåren mensvärk.
En, som jag uppfattade det, djävulusisk sådan.
När det kulminerade svimmade jag i skolkorridoren och kräktes.
Efter det skaffade jag p-piller.
Någon egentlig smärta utöver det har jag aldrig behövt hantera.
Anser mig ha en rätt låg smärttröskel.
Frågan är därför – kommer jag att klara smärtan utan att tappa kontrollen, få panik, spänna mig och börja motarbeta kroppen?
Klarar jag av att vara så ”kall” att jag bara låter kroppen jobba och följer med?
Tänk om jag blir så överrumplad av kraften i smärtan att jag drabbas av panik, glömmer allt jag/vi tränat och vi/Mannen inte lyckas få mig på rätt köl igen?
Visst, det finns smärtstillande, men där har vi ytterligare ett problem.
Jag tycker inte om att tappa kontrollen över min kropp.
Bara tanken på att jag skulle befinna mig i någon form av drogat tillstånd får mig att må illa.
Det är av samma anledning som jag är väldigt måttlig med alkohol.
Jag har varit riktigt, riktigt full EN enda gång i mitt liv. Det var tio år sedan.
Den kvällen svor jag för mig själv att ALDRIG MER!
Så hjälplös och sårbar som jag kände mig då har jag sällan gjort och det var fruktansvärt.
Jag såg mig själv, som lite utifrån.
En hand som jag inte kunde styra, en tanke som inte gick att kontrollera, ben som inte ville bära…..Allt det som är "jag"….bara borta!
Lealös
Viljelös…eller, viljan fanns, jag kunde bara inte få tankar och ord i samma ordning för att någon ens med de bästa intentioner i världen skulle kunna förstå mig.
Fick helt förlita mig på att andra tog hand om mig och såg till att jag kom hem.
Hade jag blivit lämnad där hade jag blivit kvar.
Att på något sätt kunna ta hand om mig själv var bara att glömma.
De gånger jag varit mer än salongsberusad sedan dess går att räkna på ena handens fingrar.
Vill inte uppleva det igen. Känslan av hjälplöshet var fruktansvärd.
Det samma gäller smärtlindrande.
Jag vet inte hur jag reagerar på det (med alkohol känner jag i alla fall hur mycket jag tål..känner när gränsen för vad kroppen klarar börjar närma sig).
Tänk om jag ”försvinner” på samma sätt som den gången jag överdoserade alkohol, antingen på grund av smärtan eller smärtlindringen, och vårt barn kommer till världen till en mamma som inte finns där mentalt. En mamma som bara ”överlevt”?
Känslan att jag faktiskt ska bli mamma har inte kommit ikapp mig ännu.
Visst, jag är glad, men den där ”rosa babylyckan” som alla pratar om har gått mig förbi.
Om förlossningen blir något jag bara ”överlever”, vad ger det oss för start? Som föräldrar? Som familj? Hur klarar jag att knyta an till barnet efter det? Har förlossningsdepression i släkten vilket inte direkt gör rädslan för anknytningsproblem mindre.
Hur gör man för att vänja sig att uthärda smärta?
Särskilt som man inte ens vet HUR den är?
Hur länge den kommer pågå?
Hur snabbt den kommer?
Hur kroppen reagerar?
Har beställt en bok i helgen. Kanske kan den ge mig några trådar att nysta vidare i?
Hos specialistmödravården
Igår var vi på andra besöket hos specialistmödravården.
Den här gången var även Mannen med.
Tydligen hade han kunnat vara med även första gången, men då kallelsen var milt sagt oklar så gick jag själv då.
Den här gången fick vi en rundvandring på förlossningen.
Blev lite förvånad.
Trodde det skulle vara mindre ”sjukhus” över det, mer ”hemkänsla”.
Mannen, som fick sina första barn för tjugo år sedan tyckte samma sak.
Känns dock skönt att ha sett det.
Blir lite mindre skrämmande.
Dessutom skönt att veta att min oro tas på allvar.
Hoppas bara det går igen hos resten av dem vi kommer möta under den här resan och inte bara nu. Lite rädd för att bygga upp förhoppningar som sedan visar sig inte hålla.
Men med tanke på sjukhuskänslan blir jag ännu mer kluven.
Skulle vilja försöka vara kvar hemma så länge det går.
Samtidigt kan det innebära att jag kommer in för sent för att det ska gå att lägga bedövning.
Nää, det är hög tid att börja bena i mina ”troll”.
Trodde nog att stödet hos specialistmödravården skulle ge mer tillfälle till det än det gjort hittills.
Kanske tycker man jag klarar det bäst på egen hand?
Den här veckan är Mannen bortrest. Ett perfekt tillfälle att försöka sätta mer ord på vad jag är rädd för och varför?
På så sätt blir ingen mer än jag och Kisse lidande av att jag kommer vara ”låg” ett par dagar.
Det här blir tufft, men hellre än att sitta som en rädd kanin på motorvägen och bara vänta på bilen som kommer farande…….
Den här gången var även Mannen med.
Tydligen hade han kunnat vara med även första gången, men då kallelsen var milt sagt oklar så gick jag själv då.
Den här gången fick vi en rundvandring på förlossningen.
Blev lite förvånad.
Trodde det skulle vara mindre ”sjukhus” över det, mer ”hemkänsla”.
Mannen, som fick sina första barn för tjugo år sedan tyckte samma sak.
Känns dock skönt att ha sett det.
Blir lite mindre skrämmande.
Dessutom skönt att veta att min oro tas på allvar.
Hoppas bara det går igen hos resten av dem vi kommer möta under den här resan och inte bara nu. Lite rädd för att bygga upp förhoppningar som sedan visar sig inte hålla.
Men med tanke på sjukhuskänslan blir jag ännu mer kluven.
Skulle vilja försöka vara kvar hemma så länge det går.
Samtidigt kan det innebära att jag kommer in för sent för att det ska gå att lägga bedövning.
Nää, det är hög tid att börja bena i mina ”troll”.
Trodde nog att stödet hos specialistmödravården skulle ge mer tillfälle till det än det gjort hittills.
Kanske tycker man jag klarar det bäst på egen hand?
Den här veckan är Mannen bortrest. Ett perfekt tillfälle att försöka sätta mer ord på vad jag är rädd för och varför?
På så sätt blir ingen mer än jag och Kisse lidande av att jag kommer vara ”låg” ett par dagar.
Det här blir tufft, men hellre än att sitta som en rädd kanin på motorvägen och bara vänta på bilen som kommer farande…….
Pillertrillare
Det här med att vara gravid kräver sin kvinna.
Om inte annat vad gäller kosthållningen.
Försöker hålla en balanserad kost, men inget bra som inte kan bli bättre.
Dagligt intag på kosttillskottsfronten ser därför ut så här:
- 2 st Omega 3
- 1 st Folsyratablett
- 1 st Kalciumtablett (märkte efter ett tag att jag fick sköra tänder. Förhoppningsvis hjälper det här till att rädda gaddarna)
- 1 st Mitt Val Sport (har lite högre nivå magnesium än Kvinna-varianten vilket framförallt benhinnorna tackar varmast för)
- 20 ml Blutsaft
Till detta innehåller frukosten numera dessutom en halv deciliter krossade linfrön samt några katrinplommon.
Avslutar med en slurk ProViva för att hålla magen lugn och glad.
Hittills har..peppar peppar...järnnivån hållit sig på en hyffsad nivå och magen inte ställt till några problem.
Seven months down…two left to go…..
Om inte annat vad gäller kosthållningen.
Försöker hålla en balanserad kost, men inget bra som inte kan bli bättre.
Dagligt intag på kosttillskottsfronten ser därför ut så här:
- 2 st Omega 3
- 1 st Folsyratablett
- 1 st Kalciumtablett (märkte efter ett tag att jag fick sköra tänder. Förhoppningsvis hjälper det här till att rädda gaddarna)
- 1 st Mitt Val Sport (har lite högre nivå magnesium än Kvinna-varianten vilket framförallt benhinnorna tackar varmast för)
- 20 ml Blutsaft
Till detta innehåller frukosten numera dessutom en halv deciliter krossade linfrön samt några katrinplommon.
Avslutar med en slurk ProViva för att hålla magen lugn och glad.
Hittills har..peppar peppar...järnnivån hållit sig på en hyffsad nivå och magen inte ställt till några problem.
Seven months down…two left to go…..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)