För snart åtta år sedan startade min och Mannens resa.
Vi hade umgåtts en del på jobbet men jag som var förlovad på annat håll gjorde vad jag kunde för att stå emot de känslor Mannen väckte.
Allt var ju ”fel” – åldersskillnad, nyskild och två tonårsbarn.
Ett eventuellt förhållande kändes dödsdömt redan på förhand.
Dessutom var jag ju som sagt förlovad – visserligen var jag på många sätt ensam i tvåsamhet men det var kanske mina krav som var för höga?
Så småningom drog det ihop sig till skidresa på jobbet och jag följde med.
Så även Mannen.
Där, i en stuga bland norska fjällen insåg vi båda att vi var hopplöst förälskade.
Trots alla fel, om, men, kanske och andras åsikter.
Det fanns ingen väg tillbaka.
En lång, många gånger svår resa började.
En resa där vi stöttat varandra och när inte det räckt för att hantera tillvaro och medhavda ”ryggsäckar” även sökt stöd hos andra för att få perspektiv på tillvaron.
Nu går vi in i nästa fas.
Vårt liv har stabiliserat sig.
Vi är gifta, tonåringarna utflugna (och med iallafall en av dem har både jag och Mannen ett mycket bra förhållande) och om några månader blir vi förhoppningsvis föräldrar, denna gång till gemensamt barn.
Framförallt – jag är lycklig, lycklig, lycklig och jag har nog aldrig skrattat så mycket tillsammans med en annan människa som jag gör med Mannen.
På sätt och vis sluts i helgen en cirkel.
Sitter för närvarande på en buss.
Många av dem som är med var de som var med på resan för åtta år sedan.
Destinationen är den samma.
Trygg
Lycklig
Harmonisk
Ni som varit med oss på resan med stöd, råd och lyssnande öron och hjärta.
TACK!
Jag hoppas att jag någon gång kan förklara bara en bråkdel av hur mycket det ni gett betytt!
