Troll nummer två: Patientifiering

Jag har svårt med sjukhusmiljön.
Jag har dessutom svårt med det bemötande jag många gånger fått i de (faktiskt fåtal) gånger jag besökt sjukhus.
Jag tillhör kategorin som inte söker vård förrän det är riktigt, riktigt illa.
Ofta dit-tjatad av någon annan.

Känslan har många gånger varit att jag är ett personnummer, inte en fysisk och psykisk person med någon form av egen förståelse.
Helst har man velat stoppa mig full i diverse preparat (som flera gånger visat sig istället förvärra problemet) istället för att ens försöka se HELA mig.
Vad som egentligen kan ligga bakom har ingen ens haft ork (vågat?) försöka se, då det troligtvis skulle ta för mycket egen tid och energi i anspråk.
Det har istället varit ”prata över huvudet”, ett recept i nypan och så ut för att kunna ge plats åt nästa patient.
Tick in the box.

I de lägena krymper jag mentalt.
Går från hyffsat vettig kvinna med X antal högskolepoäng i bagaget till ett offer för omständigheterna på ingen tid alls.
Istället för att faktiskt våga ifrågasätta och lita på min egen känsla och upplevelse, har jag gått på ordinationen för att sedan komma hem och känna mig helt osedd och mentalt söndertrasad.

Samtidigt skulle ett bemötande som kunde ändra på den känslan kräva tid.
Tid som jag upplever inte finns i kontakt med vården.
Att begära att den person jag möter ska ställa de ”rätta” frågorna är troligtvis att begära för mycket.

Så hur ska personalen på förlossningen kunna klara det?
Det här är deras vardag.
Lika väl som det kan gå slentrian i mitt jobb ibland gör det väl troligtvis det även i deras?
Förstår gott och väl om jag för dem bara blir ett personnummer.
En förlossning i raden den dagen.
Dessutom har de aldrig träffat mig och jag aldrig träffat dem så hur ska de veta vad jag behöver mer än rent medicinskt?

I den bästa av världar fungerar vi tillsammans ”under brinnande krig” och de kan ge det stöd som fungerar för mig, men det är väl mer en lycklig slump i så fall?
Mentalt stöd istället för att bli pumpad full med preparat.
Coachad istället för rutinmässigt behandlad.
Sedd
Hörd

Samtidigt vet jag att jag kan prestera över min (iallafall upplevda) förmåga med rätt förutsättningar.

Jag springer varje år ett enda långlopp. Det går på sensommaren och jag gör det primärt mest för att ha motivation att hålla träningen igång även under sommaren när grillkvällar, semester och annat lockar mer än att knata runt i löparspåret.
Anser mig inte besitta någon utpräglad tävlingsmentalitet, men vet att när jag väl står där på startlinjen (efter att ha sprungit och nervös-kissat minst tre gånger sista timmen) på kvällen i slutet av augusti är jag taggad som tusan.
Känslan under uppvärmningen med alla tusentals människor är helt makalös och när startskottet väl smäller, får jag hålla igen för att inte gå ut för hårt.

Sen tar jag en kilometer i taget, en vätskekontroll i taget, springer förbi en medtävlande i taget osv.
Sista kilometrarna händer något.
Kraft jag ALDRIG skulle kunna uppbringa under träningspassen i skogen tickar in.
På målrakan sitter ”mitt medvetna jag” i en liten del av hjärnan och i övrigt går kroppen helt för egen hand.
Väl i mål, för det mesta med blodsmak i munnen och grymt illamående, har jag ibland fått tider som gjort att jag trott klockan visat fel.

Jag tror det är hela situationen som gör det.
Människorna runt omkring, loppet som sådant, förberedelserna....skulle det inte vara för de parametrarna skulle jag antagligen börja gå efter två kilometer.

Första åren jag sprang gick det dock inte lika bra.
Jag gjorde det för att jag ”måste” och den där milen kändes evighetslång. Dessutom hade jag ont så jag knappt kunde gå dagen efter.

På något sätt är jag i samma läge inför förlossningen.
Just nu känns det som att mitt livs värsta Marathon ligger framför mig och jag måste bara ta mig levande igenom det.
Vägen känns evighetslång och jag önskar mest att jag kunde bli förkyld eller något så jag, på goda grunder, slapp starta.
Men det kan bli som den där nästan magiska kvällen i startfållan där förväntningen ligger i luften och jag bara väntar på att startskottet ska gå.
Frågan är bara hur jag tar mig dit.

Tror att mycket ligger i att se en värk i taget, en liten del för sig....jag VILL INTE veta hur långt det är kvar, jag vill bara veta hur mycket jag lyckats tillryggalägga hittills.
Att jag och mina behov blir sedda och hörda.

Inser att jag behöver hjälp när mitt eget fokus sviker.
Och för att hamna där krävs att jag och Mannen är ett team, för jag vågar inte lita på att slumpen är så lycklig att jag får en barnmorska som hinner läsa av mig så snabbt att jag kan få det stödet därifrån.
Så vi fortsätter vår profylaxträning.
Frågan är vad jag kan göra mer.....

En sak har jag dock bestämt mig för. Jag kommer jag ta med mina egna kläder.
Vägrar befatta mig med en sjukhusskjorta (fyra storlekar för stor vilket var fallet en av de få gånger jag varit inlagd) för den patientifieringen klarar jag troligtvis inte med den bästa mentala förberedelse i världen av att hantera.

Då kommer jag börja gå efter två kilometer.