Igår var vi på andra besöket hos specialistmödravården.
Den här gången var även Mannen med.
Tydligen hade han kunnat vara med även första gången, men då kallelsen var milt sagt oklar så gick jag själv då.
Den här gången fick vi en rundvandring på förlossningen.
Blev lite förvånad.
Trodde det skulle vara mindre ”sjukhus” över det, mer ”hemkänsla”.
Mannen, som fick sina första barn för tjugo år sedan tyckte samma sak.
Känns dock skönt att ha sett det.
Blir lite mindre skrämmande.
Dessutom skönt att veta att min oro tas på allvar.
Hoppas bara det går igen hos resten av dem vi kommer möta under den här resan och inte bara nu. Lite rädd för att bygga upp förhoppningar som sedan visar sig inte hålla.
Men med tanke på sjukhuskänslan blir jag ännu mer kluven.
Skulle vilja försöka vara kvar hemma så länge det går.
Samtidigt kan det innebära att jag kommer in för sent för att det ska gå att lägga bedövning.
Nää, det är hög tid att börja bena i mina ”troll”.
Trodde nog att stödet hos specialistmödravården skulle ge mer tillfälle till det än det gjort hittills.
Kanske tycker man jag klarar det bäst på egen hand?
Den här veckan är Mannen bortrest. Ett perfekt tillfälle att försöka sätta mer ord på vad jag är rädd för och varför?
På så sätt blir ingen mer än jag och Kisse lidande av att jag kommer vara ”låg” ett par dagar.
Det här blir tufft, men hellre än att sitta som en rädd kanin på motorvägen och bara vänta på bilen som kommer farande…….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar