Väntan på barn

Jag har fortfarande inte mentalt förstått att vi snart när som helst kan ha en baby här.
Tanken är på något sätt för stor att greppa.
Alla förväntar sig på något sätt att jag ska gå som på nålar och bara vänta och vänta på att babyn ska komma ut.
Själv känner jag mig märkligt avtrubbad.
Visst, det blir säkert bra, men det är inte det enda som upptar min hjärnverksamhet dygnets alla vakna timmar.

Kanske är det förlossningsrädslan som sätter käppar i hjulet, kanske det faktum att jag bävar för vaknätter, kolik, problem efter fölossning etc.
Har nog lite för många problematiska exempel i bekantskapskretsen för att småbarnsperioden ska te sig som något rosenskimrande och eftersträvansvärt för mig.

Samtidigt har jag dåligt samvete – BORDE jag inte längta?
Har inte vår Grodd rätt till en mamma som väntar och väntar och inget annat vill än att den ska titta ut?

Känner mig lite avundsjuk på de tjejer som ”alltid” vetat att de vill ha barn.
De där som redan på lekis såg sig själv som mamma med ett helt koppel ungar i släptåg.
De där beslutet var helt naturligt utan minsta frågetecken.
De där den biologiska klockan inte levererades utan batteri.....

Varför blev jag då överhuvudtaget gravid kan man fråga sig.
Faktum är att ibland gör jag samma sak.
Men någonstans långt inne vet jag hur det kändes i magen den gången jag såg Mannen tillsammans med en dåvarande kollegas nyfödda baby.
Som den mest självklara sak i världen plockade han upp den ur vagnen och pyret la sig att sova med huvet i hans halsgrop.
Hjärtat hoppade över ett slag i bröstet på mig.
Det där kunde vara vårt barn....

Jag hoppas vid högre makter det kommer kännas likadant första gången jag ser Mannen tillsammans med vår Grodd.
Annars vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.