Kluven

När jag som vanligt läste ”veckan som kommer” i graviditetskalendern under helgen gick det plötsligt upp ett Liljeholmens.
Vänta nu, det finns barn som föds, av helt naturliga skäl, redan kring vecka 37-38.
Det finns ingen lag som säger att ALLA förstföderskor går till vecka 40+.
Vet inte hur jag kunnat förnuftsmässigt helt missa detta tidigare.

Naturligtvis sammanföll insikten om detta med insikten om att Mannens projekt som han jobbat med sedan slutet av förra året kulminerar denna och nästa vecka.
Med följd att han behöver vara på annan ort.

Förnuftiga Mysan förstår detta fullt ut.
Till 110%
Vi lever båda i en värld av projekt där intensiteten går upp och ner.
Ingen av oss är 8-17 människor som skulle trivas på ett jobb där varje dag ser likadan ut som den föregående.
Den förnuftiga Mysan skulle gjort likadant själv.

Den lilla förlossningsrädda Mysan är dock inte fullt lika förstående.
Hon vill för allt i världen inte ha Mannen på mer än en kilometers avstånd OM det händelsevis skulle braka igång tidigare än beräknat.
Den lilla förlossningsrädda Mysan blir liten, ledsen och låg....
Samtidigt inser hon det omöjliga i att vi båda sätter livet på ”hold” från nu till början av maj bara för att det kan hända när som helst.
Det fungerar inte.

Var därför tvungna att hitta en lösning.
Då jag inte gärna kan följa med och sitta och häcka på hotellet (jag måste ju avsluta mina delar innan föräldraledigheten) fick vi tänka om.
Normalt reser Mannen med tåg.
Insåg ganska snart att det funkar inte den här gången.
Måste han hem måste det ske NU!
För allas skull.
Sista tåget för kvällen går vid 22, sista hyrbilsfirman stänger 19.

Fick därför bli egen bil och påslagen telefon dygnet runt.
Och tro det eller ej, med det lät Den lilla förlossningsrädda Mysan sig lugnas och låter både Förnuftiga Mysan och Mannen jobba på som vanligt.