Jag kände inte särskilt mycket av hormonförändringarna under graviditeten men det verkar jag få tillbaka nu.
Jag har blivit ett riktigt blötdjur.
Mannen ler mest och konstaterar att det troligtvis är en underutvecklad sida av mig som vill ha lite extra uppmärksamhet.
Själv tycker jag mest det är jobbigt.
Jag kan helt plötsligt inse hur oerhört lyckligt lottad jag är - och gråta för det.
Ska lägga tröjan Mannen hade till förlossningen i tvättmaskinen – och vips börjar tårarna rinna.
Blir frustrerad över att jag ska klara mig och tösen själv i två dagar när Mannen ska på konferens – och gråta för det, trots att jag egentligen vet att det kommer fixa sig. Världen går inte under!!!
Herrejösses, tar det aldrig slut?
Vad gör man åt hormoner som dansar jenka?
3 kommentarer:
Vet du om en sak, Mysan? Du är jäkligt bra på att skriva. Faktiskt lär jag mig en hel del om dig här trots att vi ses varje dag :)
//Mannen
Låt dem dansa! Du är ju du ändå, ju!
Låt de dansa jenka. Det blir bättre. Lille Viggo är två månader nu och tårarna kommer mer och mer sällan.
Skicka en kommentar