Att be om hjälp

I höstas fattade jag och Mannen ett jobbigt men nödvändigt beslut.
Med Mannen borta tre dagar i veckan och snart en liten baby i huset går det inte längre.
Vi behöver hjälp.

Vi snackar städning.
Jag och Mannen är inte oense om särskilt mycket i tillvaron, men de få gånger vi varit i luven på varandra har det ofta gällt städning.

Våra trösklar för NÄR det behöver städas skiljer sig åt.
Vår toleransnivå för när denna tröskel passerats likaså.
Även angreppssättet.

Vägen till beslut var dock lång.
Först måste, framförallt jag, gå både en och två duster med den Luther och Jante som huserar på höger och vänster axel.
Joo, jag är uppfostrad med att man tar hand om sin egen skit.
Men - när tiden inte längre räcker till och jag förvandlas till den tjatmoster jag inte vill vara.
Jag får rollen som igångsättare – vilket jag inte heller vill - och det slutar med att halva helgen, dvs de få dagar Mannen och jag kan ägna åt annat som också verkligen behöver göras (alternativt bara ses) går åt och sedan är det snart måndag och allt rullar igång igen…vem vinner på det?
Ingen
Där och då insåg vi vinsterna och började ringa runt till städfirmor.

För att göra en lång historia kort hade vi kontakt med tre firmor varav två var hemma på besök.
Den ena var superseriös med ordentliga rutiner för hur de tar hand om nycklar, dokumentation av hur vi vill ha städat och egna önskemål kring städmaterial, upplägg etc.
Den andra verkade köra mest på en höft…dessutom dök de upp en halvtimma sent till vårt möte (efter att ha strulat i kommunikationen) så de kämpade kort o gott i uppförsbacke redan i hallen…..

Nu har vi haft hjälp två gånger.
Och jag är helsåld på idén.

Tjejen som hjälper oss är trevlig, glad, verkar stortrivas med det hon gör och är superkompetent. Hon gör ett urbra jobb och resultatet känns myyyycket fräschare än när vi städar själva. För egen del kan vi fokusera på att få bort alla energislukarhögar istället för att jaga dammråttor.
Vi får hjälp tre timmar varannan vecka.
Det verkar vara, i alla fall nu, tillräckligt ofta för att vi själva bara ska behöva ta lite extra när helgen närmar sig men slippa storstädningen som annars tar en hel dag i anspråk. (Den städning hon gör på tre timmar skulle troligtvis ta oss en hel helg..jag fattar inte hur hon bär sig åt!)

Har dessutom upptäckt något intressant.
När det handlar om någon annans arbetsmiljö och inte ”bara” vår trivsel blir det, hur bizzart det än kan låta, enklare att ta tag i högarna.
Ju enklare det är för tjejen att hjälpa oss, desto bättre resultat.

Senaste månaden har vi därför rensat in gamla räkningar from slutet av 2007 i pärmar,
Sorterat och ordnat i städskåpet
Städat tvättstugan där alla städgrejerna står (något vi suckat över i minst ett halvår!)
Slängt travar av gamla tidningar
Osv…….
Varför tänker man inte likadant när det gäller en själv?
Personligen tror jag att mycket beror på att man inte orkar utan nöjer sig med ”good enough”.
Man suckar och makar på högarna för sjuttifjortonde gången istället.

Kort sagt - resultatet är att vi får ett betydligt bättre städat hus och dessutom kan vi lägga tiden på sådant vi aldrig annars vare sig orkar eller hinner ta tag i.

I helgen ska vi t ex rensa det som ska bli Groddens rum och dessutom byta den där förbaskade trafon som varit trasig i köket de senaste månaderna. Detta istället för att ägna hela lördagen åt att torka köksluckor och svabba golv.
Kanske kan vi tom få till en fika med några kompisar utan att först ursäktande be dem kliva över dammsugaren och påsarna i hallen för att komma in?