12 april - Förlossning 1

Vi hade bestämt oss redan tidigare att ta det lugnt i påsk. Dels eftersom jag precis slutat jobba och Mannen dessutom haft en hektisk vår med mycket resor vilka tog ut sin rätt.
Vi hade helt enkelt inte lust med något annat än softa på hemmaplan.
Tog därför långfredag och påskafton i maklig takt med långa sovmornar, fika i solen och lite vad som föll oss in.

Påskaftons kväll satt Mannen i källaren och tittade på film, men då mina ögon gick på ”halvljus” drog jag mig mot sängen.
Vänta nu….blött trosskydd!?
Upp och bytte...bara för att inse att det också blev blött ganska omgående.
Ehh..är det vattnet som gått? Eller?
Hade förväntat mig något mer drastiskt än så.
Dessutom inte tillstymmelse till värkar.
Ropar på Mannen som tycker jag ska ringa BB.
Gör så och vi får en tid för kontroll på förmiddagen dagen därpå.

15 minuter senare är det inte längre någon tvekan.
Grodden vill ut.
NU!

Ganska snart går det inte att ligga kvar i sängen längre. Det gör helt enkelt för ont och dessutom accelererar värkarna ganska snabbt i styrka.
Mannen får aptera TENS-plattorna på mig och därefter hålla koll på både den och tiden mellan värkarna.
Själv fokuserar jag på att hänga med. Andas, slappna av, andas, slappna av....

Straxt efter tre på natten ringer Mannen tillbaka till förlossningen och de tycker vi ska komma in.
Vi har bara några kilometer till sjukhuset men på den korta stunden hinner jag med tre värkar!

Väl på förlossningen får jag lämna urinprov (gissa hur lätt det är...magen är i vägen i vanliga fall, därtill ska du pricka en liten jäkla plastmugg samtidigt som lilla Grodden i magen för ett herrans liv för att ta sig ut!...Fat chance!) och man kopplar på CTG mätare (som hela tiden hotar med att trilla av) samt någon annan ”plupp” som ska mäta värkstyrkan. Själv skiter jag i vilket, blundar, andas och slappnar av.
En stund senare gör barnmorskan samma slutsats som jag...Grodden vill ut i natt!
Vi skrivs in och får flytta över till förlossningsrum.

Ny barnmorska tar över, ny CTG och värkplupp apteras
Att vi skrivit förlossningsbrev innan har tydligen inte framgått (trots att det står på två olika ställen i min journal) men nya barnmorskan läser snabbt igenom det och därefter känns det som vi är på samma plan...rättare sagt – hon och Mannen pratar, jag andas, andas, andas...

Nu återstår bara att fortsätta jobba.
Mannen fixar en pilatesboll som jag sätter mig på, han navigerar TENS-apparaten, håller i mig med andra handen och jag andas och låter höfterna rotera sig igenom varje värk (upptäckte redan när vi tränade hemma att detta var ett suveränt sätt att slappna av neråt...problemet är bara att hela ekipaget blir lite ostadigt så det gäller att någon håller i så man inte far av bollen)
Timmarna går.
Själv har jag mystiskt nog ganska vag tidsuppfattning.
Genom att bara fokusera på en värk i taget får jag lite av ett ”tunnelseende”.
Men allt går så fort!
Jag hade på något vis inbillat mig att värkarna skulle stegras ”lite lagom” mellan var och en.
Icke.
Om den ena är en tvåa på en tiogradig skala dunkar nästa in på mellan fyra och fem!
Mannen får hela tiden öka intensiteten på TENS-apparaten för att motkompensera.

Har hela tiden en mental bild av att jag bestiger ett berg. Stigen är knögglig och full av stenskravel men solen skiner och med jämna mellanrum finns en stor sten jag kan vila på.
Det går fortare och fortare mellan stenarna och till slut hinner jag inte ens sätta mig.....

Vid sextiden börjar mitt mod svikta. Hur mycket värre blir det?
Ännu är smärtan hanterbar men hur länge till?
Jag börjar yra om Epidural, men barnmorskan föreslår att jag ändå ska testa lustgas.

Upp från pilatesbollen och hamnar så småningom knästående mot sängryggen med Mannen vid ena axeln och lustgasmasken i handen.
Första gången får jag inte andning och mask att fungera (misstänker att jag börjar andas för sent) men ger det en chans till och därefter fungerar det toppen!
Jag känner fortfarande vad som händer i kroppen men den där berusningskänslan jag var rädd för infinner sig aldrig. Det enda som händer är att smärtan dämpas lagomt mycket för att jag ska orka jobba vidare.
Andas, slappna av, TENS och lustgas....(får även en akupunkturnål i huvudet men den fungerar inte alls)

Straxt innan klockan 7 börjar det bli dags att krysta.
Tyvärr sammanfaller det med att vår barnmorska går av sitt pass och vi får en ny (den tredje samma natt!)
Eftersom hon precis gått på sitt pass har hon inte vare sig hunnit träffa oss eller läsa förlossningsbrevet.
Hon föreslår att jag ska försöka föda i gynställning, men inser snart att jag inte är i ”förhandlingsmood”.
Har provat halvsittande tidigare under natten vilket kändes helt verkningslöst, får dålig ”styr” på musklerna och kan inte ta i.
Jag vill stå där jag står – basta! (i det här läget känns det som att om jag spricker skiter jag fullständigt i det...)

Från att ha varit väldigt tätt mellan de ”vanliga” värkarna känns det nu helt plötsligt som det är flera minuter mellan krystvärkarna.
Helt plötsligt hinner jag tänka och inte bara parera.
Klockan 8 tittar jag över Mannens axel och ser att solen gått upp utanför fönstret.
Minns att jag hinner tänka att det blir ännu en vacker dag, därefter kommer ytterligare en värk och plötsligt sprattlar babyn till och är ute.

Vår lilla tjej landar i sängen bakom mig och gastar för full hals redan på väg ut (får senare 10 APGAR).
Jag får klippa navelsträngen och får därefter upp tösen i min famn.
Där ligger hon, aldeles slät i ansiktet och fruktansvärt vacker och jag vill bara skydda henne mot allt ont i hela världen!
Vet egentligen inte riktigt vad jag känner, eller också så känner jag allt på en gång.
Kaos
Det är stort, overkligt och alldeles fruktansvärt häftigt.
Vi klarade det!
Hon är här och vi har en hel värld att upptäcka tillsammans vi tre!