Dags att ta nästa steg?

För närvarande är det mycket som far i huvudet. En tanke verkar ge näring åt nästa tanke som triggar igång känslorna tills tillvaron blir en enda emotionell och tankemässig karusell som nästan gör mig åksjuk. Mycket är ovisst, både på jobb och privatfront och det börjar bli dags att ta nästa steg på båda planen. Men vilka är de stegen?

Jobbet är ju som det är i dagsläget – en oerhörd energislukare som just nu fullkomligt tar all energi. Jag somnar som en död på kvällarna och sover tungt. Tack och lov har jag inga sömnproblem, snarare tvärt om. Verkar inte få nog och är nästan medvetslös när klockan ringer. Flyktbeteende? Vet inte. Lutar nog mer åt att jag känner mig trygg hemma och kroppen därför kopplar ifrån fullständigt.

På det privata planet då?
Vi gifte oss som sagt i september och allt är på det planet bättre än jag trodde var möjligt. Ändå känns det som att frågan ligger i luften – vad händer nu då?
Det naturliga nästa steget efter giftermål brukar vara barn.
Jag vet att min man gärna skulle vilja ha ett barn till. Frågan är, vill jag?

Har aldrig tillhört typen som varit särskilt intresserad av småbarn. Har småsyskon själv och visst, de var väl kul, men den där riktiga barnlängtan har aldrig infunnit sig, vare sig på grund av dem eller på grund av andra småbarn i min omgivning.

Samtidigt är jag inte heller helt övertygad om att jag INTE vill ha barn. Har väntat på att den berömda biologiska klockan ska ge sig till känna och på så sätt tala om att det är dags.
Min tycks dock ha levererats utan batterier eller också vet jag inte vad jag ska lyssna efter.

Är både imponerad, och lite avundsjuk på dem som ”längta barn–frågan” är så självklar för. Själv känner jag mig bara förvirrad.

Om man ”ska” ha barn, borde man inte längta då, innan man försöker skaffa dem?
Precis som man som man söker och längtar efter ”Den stora kärleken”?

Om jag inte längtar, är det ändå rätt att försöka ?
Jag har ju ett val, det har inte barnet – det tvingas dras med mig tills den blir myndig och kan stå på egna ben.

Trodde ju inte det skulle kännas något speciellt att gifta sig, men den känslan jag hade på kvällen till vår bröllopsdag kan väl närmast liknas vid euforisk och lyckokänslan lever kvar fortfarande. Tänk om det är samma sak med barn, bara det att jag inte fattat det förrän det är för sent?

Dessutom är inte barn något man bara ”skaffar”.
Tänk om vi kommer överens om att försöka och sedan visar det sig att tjugo år av p-piller och hormonspiral varit förgäves och jag inte KAN få barn? Min man kan ju uppenbarligen eftersom han har en kull sedan förut, men det garanterar ju inte att det fungerar med mig.

Tänk om….
Jag lär återkomma till ämnet.