Visst har jag förstått att det gör ont att föda barn.
Frågan är bara – hur ont?
Hittills har jag klarat mig genom livet utan allt för stora skador på kroppen.
Någon stukning, migrän (numera tack och lov försvunnen), satt in spiral och lite annat.
Dock hade jag i tonåren mensvärk.
En, som jag uppfattade det, djävulusisk sådan.
När det kulminerade svimmade jag i skolkorridoren och kräktes.
Efter det skaffade jag p-piller.
Någon egentlig smärta utöver det har jag aldrig behövt hantera.
Anser mig ha en rätt låg smärttröskel.
Frågan är därför – kommer jag att klara smärtan utan att tappa kontrollen, få panik, spänna mig och börja motarbeta kroppen?
Klarar jag av att vara så ”kall” att jag bara låter kroppen jobba och följer med?
Tänk om jag blir så överrumplad av kraften i smärtan att jag drabbas av panik, glömmer allt jag/vi tränat och vi/Mannen inte lyckas få mig på rätt köl igen?
Visst, det finns smärtstillande, men där har vi ytterligare ett problem.
Jag tycker inte om att tappa kontrollen över min kropp.
Bara tanken på att jag skulle befinna mig i någon form av drogat tillstånd får mig att må illa.
Det är av samma anledning som jag är väldigt måttlig med alkohol.
Jag har varit riktigt, riktigt full EN enda gång i mitt liv. Det var tio år sedan.
Den kvällen svor jag för mig själv att ALDRIG MER!
Så hjälplös och sårbar som jag kände mig då har jag sällan gjort och det var fruktansvärt.
Jag såg mig själv, som lite utifrån.
En hand som jag inte kunde styra, en tanke som inte gick att kontrollera, ben som inte ville bära…..Allt det som är "jag"….bara borta!
Lealös
Viljelös…eller, viljan fanns, jag kunde bara inte få tankar och ord i samma ordning för att någon ens med de bästa intentioner i världen skulle kunna förstå mig.
Fick helt förlita mig på att andra tog hand om mig och såg till att jag kom hem.
Hade jag blivit lämnad där hade jag blivit kvar.
Att på något sätt kunna ta hand om mig själv var bara att glömma.
De gånger jag varit mer än salongsberusad sedan dess går att räkna på ena handens fingrar.
Vill inte uppleva det igen. Känslan av hjälplöshet var fruktansvärd.
Det samma gäller smärtlindrande.
Jag vet inte hur jag reagerar på det (med alkohol känner jag i alla fall hur mycket jag tål..känner när gränsen för vad kroppen klarar börjar närma sig).
Tänk om jag ”försvinner” på samma sätt som den gången jag överdoserade alkohol, antingen på grund av smärtan eller smärtlindringen, och vårt barn kommer till världen till en mamma som inte finns där mentalt. En mamma som bara ”överlevt”?
Känslan att jag faktiskt ska bli mamma har inte kommit ikapp mig ännu.
Visst, jag är glad, men den där ”rosa babylyckan” som alla pratar om har gått mig förbi.
Om förlossningen blir något jag bara ”överlever”, vad ger det oss för start? Som föräldrar? Som familj? Hur klarar jag att knyta an till barnet efter det? Har förlossningsdepression i släkten vilket inte direkt gör rädslan för anknytningsproblem mindre.
Hur gör man för att vänja sig att uthärda smärta?
Särskilt som man inte ens vet HUR den är?
Hur länge den kommer pågå?
Hur snabbt den kommer?
Hur kroppen reagerar?
Har beställt en bok i helgen. Kanske kan den ge mig några trådar att nysta vidare i?
5 kommentarer:
Hej!
Kul att du har hälsat på( På mitt jobb), men du såg inte mig:-)
Hoppas du får bra samtal på specialistmödravården, när jag läser ditt inlägg känner jag egentligen att jag har alla svar men att jag inte specifikt kan svara dig.
Kontrollen som du nämner gör du lättast i att överlämna till din Barnmorska, hon har kontrollen GARANTERAT.
Ni har alla möjligheter att få en fantastisk upplevelse!
Om du haft djävulusisk mensvärk så är det ungefär så ont det gör att föda barn.
Jag har endometrios, och innan jag äntligen fick föda barn hade jag varje månad vrålsmärtor. Som jag försökte dämpa med allehanda smärtstillande, men det gjorde liksom ont ändå. Har också svimmat och kräkts, men på nåt sätt lärde man sig liksom att ta sig igenom mensdagarna.
Sen när jag kom till förlossningen och ville ha smärtlindring så var jag öppen för mycket, så jag fick bara lustgas att andas när det var som värst. Och vet du - det var aldrig värre än endometriosmenssmärtorna. Aldrig! Och jag tänkte hela tiden att "det här överlever jag varje månad, då måste jag ju klara det idag också - dethär är ju för en BRA sak och dessutom får jag ju en belöning efteråt; en baby!"
Efteråt sa barnmorskorna att jag var som en omföderska. Och att just kvinnor med mycket menssmärtor/endometrios ofta är så, för de känner igen smärtorna och blir inte så överrumplade av dem utan bara "flyter med" (även om det gör ont som f*n)
Vet inte om det kan vara till hjälp. Men för mig var det en positiv överraskning att det inte vara värre än så.
Du får lita på att den där kroppen faktiskt vet vad den gör - precis som barnmorskan. Håll hårt i mannen, skrik och flåsa om det behövs. Skit i kontrollen och överblicken, du har nog av dig.
Oj, så många käcka råd det blev från en enkel engångsföderska som inte minns så mycket av vare sig barnmorskan eller smärtan - trots att jag inte var drogad på något sätt alls. (Jo, varma riskuddar i svanken.)
Det viktiga är väl: Våga lita på DIG, kompis!
Anette: Nja, det är väl därför jag väljer att skriva här för att på egen hand börja bena i vad som verkligen ligger bakom rädslan och varför/vad den bottnar i. Det praktiska kring problemet tycker jag tas väl omhand, men att bearbeta själva grunden till rädslan, har hittills iallafall, inte diskuterats och tiden rinner iväg. Kanske tycker man jag klarar det bäst på egen hand, vad vet jag?
Nu fokuserar man på att jag inte är HELT avvisande till att försöka den vaginala vägen och tar det från där.
Att bara lösa det praktiskt tror jag dock inte håller i längden och det är därför jag vill försöka börja ta tag i det. Har i flera flera år ”löst” det praktiska kring mitt mående utan att våga se vad som egentligen var roten till problemet och det resulterade i en totalkrasch mentalt vid 30+. Vill inte hamna där igen. Något ska man väl lära sig av sina erfarenheter ;-)
Annika: tack! Nu klarade jag visserligen inte av att hantera min mensvärk utan medicinerade bort den med p-piller, men det ger iallafall någon form av känsla för hur förlossningssmärtan kan vara. Blir lite lite mer greppbart.
Lisa: tror inte kontrollen som sådan är problemet utan mer hur jag mår av omständigheterna kring att tappa den. Jag kan mycket väl lägga allt vad kontroll heter åt sidan om jag kan lita på att någon annan – som jag litar på – tar den. Visst ska barnmorskan ha den, men här måste jag lita på en människa som jag aldrig tidigare träffat och dessutom i ett läge där jag kanske har panik av smärta. En människa som inte känner mig det minsta. I den bästa av världar så fungerar det men det känns inte som något jag kan förutsätta. Tror dock det ligger väldigt mycket i att Jag måste våga lita på mig själv. Gäller bara att hitta vägen dit.....
Åh du resonerar precis som jag innan jag födde barn! :-)
Jag kände att jag absolut inte ville tappa kontrollen och när människor beskrev lustgasen som ett tillstånd av fylla tyckte jag bara att det lät obeskrivligt obehagligt. Jag skulle ju föda barn! det viktigaste jag någonsin gjort. Inte fasen vill jag vara full då!
Smärtan förträngde jag helt innan det var dags. jag fixade inte att tänka på hur det skulle bli.
När det väl drog igång förstod jag att man faktiskt hinner vänja sig vid smärtan. Det börjar försiktigt och eskalerar med tid och under tiden har man förstått hur det känns och man är förberedd på nästa värk.
Lustgasen var precis så värdelös som jag hade föreställt mig och jag kände mig full. Det du ska minnas är att effekten av lustgas bara sitter i i någon minut så slutar du använda den så är du helt normal igen efter ett par minuter.
Jag kan verkligen rekomendera epidural. Det påverkar inte din sinnesnärvaro men bedövar livmodern och tar bort en väldigt stor del av smärtan.
Det konstiga är att man fixar det.
En enda gång fick jag panik och det var när hon var på väg ut och man använde sugklocka. Då gjorde det så vansinnigt ont så att jag tänkte att jag nog skulle dö. Det som hände då var att jag fick någon form av tunnelseende och slutade höra vad barnmorskorna sa. Den enda jag såg och hörde var min sambo. Han upprepade allt som de andra sa och när han sa det så hörde, förstod och följde jag det. Rätt coolt.
Tack och lov går den fasen över rätt fort och sen är det färdigt.
Skicka en kommentar