Vår förlossning gick fort.
Så här i efterhand hade jag nog, om jag fått välja, hellre haft någon timma till med ”vanliga” värkar som inte stegrats så snabbt istället för den acceleration vi hade nu.
Jag hann inte riktigt med, utan fick fokusera helt på att andas, slappna av och parera.
Vissa delar har jag inga riktigt klara minnen av.
Jag är jättetacksam för att vi förberedde oss så väl som vi gjorde med Annas Profylaxkurs, att vi tränat så mycket hemma, men även all den tid vi la ner på att prata ihop oss om innehållet i förlossningsbrevet.
Förberedelserna gjorde att jag aldrig hann bli rädd.
Trots att allt gick fort hade jag ”verktyg” att ta till och dessutom litade jag helt och hållet på att Mannen kunde ta hand om allt runt omkring mig.
Jag var trygg i oss.
Hur man hanterade vårt förlossningsbrev är jag dock lite besviken på.
Det stod på flera ställen i min journal att vi skrivit ett brev och var det fanns, trots det har ingen läst det utan påpekan från Mannen ATT det fanns.
För mig var brevet någon form av uppsummering av det vi kommit fram till under mina kontakter med Specialistmödravården.
Jag såg det som en trygghet för mig att våga föda vaginalt. Nu kändes de kontakterna som till stor del förgäves då vi liksom hamnade på ruta ett igen. Jag kan förstå att den sista barnmorskan inte hann läsa det då hon gick på sitt skift precis när det var dags för mig att krysta, men hade jag varit mindre förberedd i mig själv hade jag nog känt mig väldigt utelämnad och osedd i det läget.
Nu visste jag själv vad jag ville och krystning hade vi tränat på så jag kände ändå att jag kunde göra klart för omgivningen hur jag ville ha det och fatta egna beslut (t ex att jag, trots ökad risk för att spricka, ville föda knästående etc)
Där jag känner att sjukhusets rutiner brister är när det blev bråttom att få iväg mig till operation.
Här lämnades min man utanför helt och hållet.
När jag drogs iväg försvann all personal tillsammans med mig.
Kvar på en stol i förlossningsrummet blev Mannen med ett nyfött barn i famnen.
Med alla känslor, tankar och sin oro för mig.
Och där fick han sitta bra länge innan någon tog någon notis om honom.
Varför?
Varför kunde inte t ex undersköterskan som fanns med vid själva förlossningen ha stannat kvar som en länk mellan oss?
Förklarat vad som hände och, när jag kommit upp på operation, kunnat ringa dit och kolla hur allt stod till och berättat det för honom?
Istället fick han sitta där med alla tankar.
Nu är Mannen erfaren och stabil.
Han har två barn sedan tidigare (vilket jag är oerhört tacksam för, pga det blev jag aldrig orolig för Lilla A när jag togs till operation. Jag var helt och hållet övertygad om att hon hade det bra med sin pappa, återigen Trygg i oss).
Men ponera att han varit förstagångspappa, kanske aldrig tidigare hållit i ett spädbarn, kanske haft egna rädslor kring förlossningen att hantera (vi hade t ex en pappa på föräldrautbildningen som var orolig för att inte kunna vara med på förlossningen då han inte kunde se blod....) Dessutom hela tiden vara orolig för vad som händer mamman.
Vad får den pappan för start på sitt föräldraskap?
Hur mår han efter det?
Synen på pappan tycker jag tyvärr återspeglade sig även på andra sätt under de dagar vi var på BB.
Han skulle finnas där, assistera mig och babyn (själv var jag fast i sängen pga i princip halverat blodvärde och kateter) hämta frukost och kvällsfika etc, men få tog någon notis om honom, än mindre frågade hur han mådde.
Därtill fick han ordna egen mat och ändå betala mer än dubbelt så mycket för sin sängplats än vad jag fick göra.
Tyvärr har det visat sig är vi inte ensamma om våra upplevelser.
Har pratat med släkt och vänner och flera berättar om egna erfarenheter av samma slag från andra landsting.
Jag skulle vilja dra det så långt som att det här är en jämställdhetsfråga.
Om vi vill att pappan ska ta en mer aktiv del i barnens liv (föräldraledighet etc) måste vi börja behandla pappa och mamma som likvärdiga föräldrar – genom hela processen, även vid förlossningen och på BB!
Nu ska jag dock inte dra alla över en kam.
Vi hade framförallt två tjejer i vårt ”dagteam” som var helt underbara.
De SÅG oss, LYSSNADE och BRYDDE sig verkligen.
Pratade MED oss och inte över huvudet.
Vård är inte bara medicinsk behandling, det är minst lika mycket tankar, känslor och bemötande.
Viktigt, men nog tyvärr av många bortglömt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar