Ursäkta kan jag få boota om?

Vaknar för andra gången straxt före 9 av att lilla A är törstig igen.
Den här värmen gör att hon äter kopiösa mängder.

9.30
Konstaterar att blöjan läckt i sängen samt att katten åkt på storstryk och lämnat blodsspår i hall och gästrum.
Byter på Lilla A, river lakanen ur sängen och in i tvättmaskinen samt gör en snabb check av kattens hälsotillstånd (självkänslan verkar tagit mer stryk än kroppen men hon är stel och tänker nog tillbringa dagen i skuggan på altanen)
Vidare behöver tvätten i maskinen hängas, de 8 maskinerna torr tvätt vikas och läggas in, diskbänken rensas på disk från gårdagens middag och diskmaskinen tömmas.
Dessutom måste jag få in räkningarna jag missat innan klockan 12 när körningen går på banken samt dammsuga köket och torka upp blodsspåren. Helst ska jag hinna äta frukost också.

Den som säger något om föräldraLEDIG slår jag på tuten.

Veckans läxa?

Förra veckans projekt var trädgården.
På måndagen fick vi hem vår nya kompost – en Biokub -tänkt att ersätta den totalt värdelösa trådkomposten som vi jobbat på sedan 2001 men aldrig fått någon fason på.
Trädgårdsavfallet hinner helt enkelt aldrig förmultna i samma tempo som trädgården producerar det, utan vi har varje vecka fått köra en tur till tippen och varje vår köpa ett antal säckar med jord vilket känns rätt bakvänt bade för miljön och ekonomin.

När Lilla A somnat på förmiddagen vidtog därför febril aktivitet i form av att gräva ur den gamla komposten och riva den och bygga ihop den nya.
När jag fått ihop den kunde jag konstatera att jag vänt delarna åt olika håll varför vissa av ”plankorna” hade en plugg fram och andra inte.
Min estetiska ådra tog en dust med min praktiska, men till slut insåg tom den praktiska sidan av mig att det såg för trist ut, så jag rev alltihop och bygde om den.
När jag var nääästan klar vaknade Lilla A och det var bara att släppa alltihop.
Tänkte att jag tar resten när hon somnat ikväll.
Lilla A ville annorlunda så det var bara att tänka om.

När Lilla A somnat dagen därpå tog jag därför vid där jag slutat. Konstaterade att det ska vara ris i botten på Biokuben för att få in luft underifrån.
Var få tag på ris?
Hmm..häcken behöver klippas, där lär jag få ris så det räcker.
Fram med häcksaxen.
När jag hade 8 meter kvar vaknade Lilla A.
Får ta resten imorgon.

När häcken var klar dagen därpå skulle jag försöka avsluta projektet genom att fördela riset, gräva tillbaka den del av den gamla komposten som inte var förmultnad och sprida resten av jorden på rabatterna.
När två kärror jord återstod......matsignal från barnvagnen!

Är det det som är veckans läxa?
Att inte alltid göra allting klart på en gång.
Att ta en paus ibland och bara njuta av solen, Lilla A och livet i övrigt?

Jobbet som återstår finns ju faktiskt kvar imorgon också.

Sommarmorgon

Nu är sommaren här på allvar. Det är tidig morgon och vi har just ammat frukost.
Du och pappa har somnat om i vår stora dubbelsäng.
Det är varmt, så du ligger i bara blöjbyxorna med din lilla gröna sovfilt över dig.
Trygg med de knubbiga armarna ovanför huvudet.
Munnen halvöppen, precis på samma sätt som din pappa också har när han sover.

Egentligen är jag trött jag med men jag vill ändå fortsätta skriva på Mamma-Dotterboken.
Det händer så mycket just nu.
Stunder som jag vill spara för att kunna minnas när den här tiden är förbi.
Allt går så fort och jag vill på något sätt kunna stoppa den iallafall lite.
På mitt sätt.
Det här är för viktigt för att glömmas bort.

Så jag tassar upp ur sängen, värmer en kopp te och sätter mig med datorn i skuggan på framsidan av huset.
Sval morgon.
Humlesurr, Björktrastkvitter och solblänk i fönstren.
Sommar.

Ha! Där kom jag på dem....

Har kommit på varför det är så vanligt att mammor färgmatchar sitt klädval med sina spädisar.
Det är helt enkelt förbaskat praktiskt.

När det lilla livet kräkts/dregglat/kissat ner både dig och sig själv tar man helt enkelt hela klädhögen och moffar in det i tvättmaskinen.
Sorterat och klart.
Bara att fylla i tvättmedelsfacket och trycka på startknappen.

Som nybliven mamma slås man av nya insikter varje dag.....

Hon jollrar!

Älskade lilla skitunge - du jollrar!
Troligtvis i högsta grad omedvetet men ändå!

I natt när jag bytt på dig låg du och tittade förnöjt upp i taket och gjorde små "nöjd-ljud".
Trött som jag var (hade en av våra hittills få jobbiga nätter som slutade med att du kaskadkräktes ner dig, mig, sängen, delar av väggen och sedan blev jätterädd och HUNGRIG = gallskrek) trodde jag att jag hört i syne men idag gjorde du om samma sak i babygymet.

Hmm...något säger mig att du kommer bli snacksalig som din mor ;-)

Lilla A:s första år - en reseskildring

Har länge funderat över hur jag ska spara minnena av Lilla A:s första år.
I natt när jag låg och ammade kom jag på det.
Jag ska göra en bok.
En mamma-dotter bok.
Mina tankar och hennes upptäkter av världen månad för månad.
Foton och minnen.

Förhoppningsvis kan hon ha glädje av den om hon själv någon gång blir mamma.
En bild av vårt första år tillsammans.
Första stegen i vår framtida resa.

En del av texterna kanske även hamnar här.
Den som lever får se.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

Natten till igår blev en ung kvinna överfallen och mördad i vårt bostadsområde.
Polisen betecknar det som rånmord.
En ung kvinna befann sig på fel ställe vid fel tidpunkt och lever därför inte längre.

Idag när jag var ute och gick med lilla A stötte jag på en reporter från lokaltidningen som ville ha de boendes reaktioner på det skedda.
Ett kvarter längre bort cirklade en reportagebil från TV, troligtvis i samma ärende.
Jag tackade nej och gick därifrån med känslan av gamar som cirklar kring ett byte.

Ursäkta, men vad ger ett sådant reportage?
Finns det någon som inte tycker det som skett är fruktansvärt och totalt meningslöst?
Att bara för att någon råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt finns det nu barn som förgäves väntar på att mamma ska komma hem, en man som aldrig mer får krama om sin fru, vänner vars bästa kompis bara är borta?
Finns det någon som inte hoppas att den som är orsaken till detta meningslösa åtminstonde är rejält från sina sinnens fulla bruk så det kan finnas någon form av förklaring till det som skett?Vari ligger nyhetsvärdet?

Kanske gick den här tjejen, precis som jag gör nu, för något eller några år sedan och rullade barnvagn kring våra kvarter?
Kanske njöt även hon av syren, hägg och oxel i full blom och en snusande baby i vagnen?
Kanske var det henne jag såg i Konsumkön i förra veckan eller i väntrummet på BVC?
Och nu är hon bara borta.

Den insikt det här ger mig är hur oerhört sårbar tillvaron ändå är.
Hur snabbt förutsättningarna ändras.
Hur viktigt det är att fånga livet här och nu, för vi vet aldrig om vi har en morgondag.
Att aldrig skiljas från dem vi älskar som ovänner och alltid tala om för varandra hur viktig en annan människa är.
Hur värdefull.
Imorgon kanske du inte har chansen.

Det skulle jag vilja ha sagt.
Men jag tror inte det var en sådan tanke reportern var ute efter.

Avslut

Idag har jag varit tillbaka på förlossningen och träffat de barnmorskor som hjälpte lilla A till världen.
Kände att jag dels ville få ansikten på dem (jag blundade mig igenom merparten av värkarbetet och krystningen gjorde jag med ryggen mot förlossningsrummet) och dessutom få gå igenom förloppet igen när jag nu hunnit reflektera och få det lite mer på avstånd.
Få avsluta.
Få insikter.
Förstå.
Sätta punkt och gå vidare.

Inser nu, med graviditeten och förlossningen i backspegeln, hur mycket energi min rädsla och oro tagit.
Hur mycket kraft som gått åt till att förbereda mig och oss på att sätta lilla A till världen.
Födelsen av vår nya familj.

Samtidigt har jag vunnit en seger.
Förlossningsrädslan är besegrad.

Insikten slog mig när jag gick hem från sjukhuset i vårsolen.
Jag är inte rädd längre!
Jag skulle kunna föda igen.

Vi har bestämt oss för att det inte ska bli fler barn men det är av andra skäl än min rädsla.
Den här resan är över.
Den som började med en stark skepsism och såsmåningom nyfikenhet över barn.
Tvivlet
Rädslan
Tankarna

Jag har vacklat fram och tillbaka medan Mannen hela tiden var övertygad om att han ville det här. Dock inte på min och vår bekostnad.
Jag är glad att jag vågade lita på honom.

Tillsammans har vi tagit oss hela vägen och nu finns hon här.
Lilla A.

29 april - Jag - ett blötdjur

Jag kände inte särskilt mycket av hormonförändringarna under graviditeten men det verkar jag få tillbaka nu.
Jag har blivit ett riktigt blötdjur.
Mannen ler mest och konstaterar att det troligtvis är en underutvecklad sida av mig som vill ha lite extra uppmärksamhet.
Själv tycker jag mest det är jobbigt.

Jag kan helt plötsligt inse hur oerhört lyckligt lottad jag är - och gråta för det.
Ska lägga tröjan Mannen hade till förlossningen i tvättmaskinen – och vips börjar tårarna rinna.
Blir frustrerad över att jag ska klara mig och tösen själv i två dagar när Mannen ska på konferens – och gråta för det, trots att jag egentligen vet att det kommer fixa sig. Världen går inte under!!!
Herrejösses, tar det aldrig slut?
Vad gör man åt hormoner som dansar jenka?

28 april - Mannen tillbaks till jobbet – vad gör jag nu?

Imorgon är Mannens pappadagar slut och han börjar jobba igen.
Idag är en jobbig dag.
Känns lite som jag genomgår identitetskris i snabbformat.
Vad gör jag nu?
Vem är jag i allt det här?

Det är inte så mycket jobbet som sådant jag saknar, som vetskapen om att jag är en del av något större.
En liten kugge i ett större maskineri men en kugge som behövs för att inte maskinen ska knacka.
Det sociala sammanhanget.
Snacket kring fikabordet.

Vem är jag nu?

Att ensam ansvara för Lilla A under dagarna skrämmer mig inte. Däremot insikten om att jag behöver se till att jag får något mer att syssla med än ”bara” vara mamma.
Något som förser även mitt gamla jag med lite näring så inte allt jag har att tillföra diskussionen när Mannen kommer hem är hur mycket lilla A ätit, sovit och bajsat.
Är rädd att vi nog riskerar tröttna både han och jag annars och det mår ingen (och framför allt inte Lilla A) bra av.

Visst, jag skulle kunna gå till Öppna förskolan, men dels skulle det inte tillföra Lilla A något (hon vill bara äta, sova och vara nära just nu, social samvaro struntar hon fullständigt i) och frågan är om det tillför mig så mycket heller.
Känns inte som ”problemet” löser sig bara för att man träffar andra som råkar bo i samma område som jag själv och har barn.
Behöver inte per automatik innebära att vi har något annat gemensamt.

Imorgon mailar jag högskolan och kollar om jag kan slutföra min gamla distanskurs som varit liggande i flera år.
Dags att ta tag i den nu.
Bättre sent än aldrig.