Oaaajjjjj.....!

Jag ska springa Midnattsloppet och just nu smärtar den insikten oerhört. Eller rättare sagt, mina muskler protesterar ilsket.

Är huvet dumt får kroppen lida.

Jag har i flera år sprungit ett enda lopp varje sommar – Midnattsloppet.
Dels för att det är så förbaskat kul, men framförallt för att ha något att träna för under sommaren. Utan piskan att prestera i slutet av augusti blir det inte av annars. Såpass känner jag mig själv.

Förra året (vilket skulle bli tionde gången) fick jag dock lämna WO från loppet pga en kompis födelsedagsfest samt en oerhört efterhängsen förkylning som inte ville ge med sig.

När jag nu fick inbjudan till årets lopp tidigt i våras tänkte jag först anmäla mig, men då jag inte visste i vilket tillstånd jag skulle vara i augusti, skickade jag bara glatt vidare inbjudan till några kollegor –"Hänger ni på fegisar?" – viss i tron att mina IT-nördiga kollegor skulle klassa mig som idiot, men i alla fall få lite dåligt samvete över sin bristande kondis….

I veckan kom frågan på tal.
De har INTE bangat! Helt plötsligt var det JAG som var den största soffpotatisen (trots att jag sällan ser på TV…)!

Det var bara att bita i det sura och anmäla sig, samt inse att jag har knappt TVÅ säger två månader på mig att komma i form!

Jag är, för det mesta, oerhört befriad från tävlingsinstinkt. När den väl vaknar är den dock inte att leka med. Detta, parad med en inte alla gånger nyttig envishet gör att jag, mot hjärnans insikt, låter kroppen ta smällen.

Hrrrmmm….det vore väl faan också om jag inte skulle sopa banan med åtminstone EN av kollegorna?
Har siktat in mig på LillaBjörn eftersom han både snusar och ser otränad ut. Att han sedan är sex år yngre måste jag väl kunna kompensera om jag ligger i….?

I måndags gav jag mig därför ut i spåret, envis, målmedveten och med skivsamlingens vassaste rockskiva i Ipoden.
Flyyyt…jag fullkomligen flög fram i spåret….
Invincible!

Väl i sista backen kom skivans häftigaste gitarriff…kroppen kände inga begränsningar, jag till och med axade upp för stigningen!
Dagen därpå firade jag känslan med 7,5 kilometer stavgång i raskt tempo och naturligtvis informerade jag LillaBjörn om mina bedrifter (det gäller att sätta skräck i motståndaren)

Idag är jag inte fullt lika invincible.
Det är tur att vi har höj och sänkbara skrivbord på jobbet för just nu smärtar min arma bak så jag tror jag blir galen bara jag försöker sitta.

Träningsvärk är dock tack och lov övergående.
På lördag ska jag ut igen….men då ska jag nog ta det lite lugnare…
I alla fall lite.

Sex and the city

Titta på TV är inget jag lägger överdrivet mycket tid av mitt liv på.
Att diskutera såpor och annat med mig är ganska meningslöst, något de flesta av mina kollegor brukar inse efter ett tag.
Det här innebär dock att jag är sist med att upptäcka sådant som faktiskt kan vara riktigt kul att titta på också.

Sex and the city är en sådan upptäckt.
Typ tio år efter det att serien startade har jag insett att tjejerna är riktigt underhållande.
Sista avsnitten på sjätte året har redan sänts – i repris!
Tur att det finns Tradera.
Har shoppat upp mig på de första sex avsnitten och letar hungrigt efter mer.

Någon som tittat igenom sin samling typ tretton gånger och vill sälja den till en nyfrälst SATC-fan?

Midsommar

…blev en oerhört social, trevlig och lugn historia.

Många garv (jag är USEL på kubb), god mat, härliga vänner, en mysig extended family och bara vara.

Jag är lyckligt lottad.

I yttrandefrihetens namn

I lördagens lokaltidning kunde man läsa om en man ”känd debattör” från regionen som tillsammans med en kvinna anklagats för att ha plundrat en åldring på hans tillgångar.
Efter cirka halva artikeln framgår att kvinnan valt att betala tillbaka en del av de pengar hon anklagats för att ha förskingrat.
Hon och mannen ”debattören” är anhållna, för att inte försvåra den fortsatta utredningen.

Då plötsligt övergår artikeln till att, med namn och allt, hänga ut den sk debattören.
Vänta nu lite!
Mannen är anhållen – inte dömd!

Vad händer om det visar sig att han är oskyldig?
Då är inte bara hans liv förstört.
Man har även spoilerat det han gjort för den minoritetsgrupp han företräder!

Har man som reporter rätt att göra så här?
Vem ger journalister rätt att döma folk på förhand?
Mannen, om han visar sig vara skyldig, döms ju två gånger. En gång rättsligt, en gång i pressen!

Det här känns som ärekränkning och för mig har det här passerat gränsen för vad som borde vara tillåtet i yttrandefrihetens namn.

Otäckt att en människas framtid kan hanteras så lättvindigt.
Undrar om reportern faktiskt insett vad det här kan få för konsekevenser?

Livet på sistonde

Nu var det länge sedan jag skrev.
Livet går helt enkelt för fort så det finns inte tid att få ner tankarna på pränt.
När jag slutar jobba för dagen orkar jag inte med att se en dator mer den dagen. Därför blir det lite glest med inläggen just nu.
Ska dock försöka mig på en kort Catch up….

Livet på sistone har tack och lov (trots att jag älskar mitt jobb) inte bara varit arbete.
Bonustösen och hennes sambo Rockpojken har flyttat ur sin lägenhet, tillfälligt flyttat bohaget till ett förråd i storstan och temporärt flyttat hem under sommaren. Just nu bor de dock mest hos Rockpojkens familj men förutsättningarna för att ses lite i sommar har ökat väsentligt.
Flytten och månadsskiftet inföll dock snabbare än Rockpojkens student, så temporärt fick LillaHusetPåHjulen tjänstgöra som studentboende.

Gick finemang.

Lika bra gick studenten när den väl kom.
Strålande väder tillsammans med en hel hoper tillresta släktingar och vänner, gjorde Rockpojken till en mycket glad och lycklig (men dock svettig…det tar på krafterna att åka Traktorflak i nyshoppad mörk kostym, skjorta och väst i nästan 30 graders värme…) student.

Själva passade Mannen och jag på att ta liten time out efter firandet och stannade en natt extra på campingen.
Vi skulle köra hem LillaHusetPåHjulen, men då Studenten med anhang tog sig tillbaka på egen hand, fanns det ingen anledning att stressa hem. Vi stannade en extra natt och bara slappade samt tog en sommaröl på stan med en kompis jag tyvärr hinner träffa alldeles för sällan. Dock resulterade extranatten i att jag körde hem LillaHusetPåHjulen och hamnade mitt i ett av regionens större cykellopp. Dela vägbana med sisådär 4000 tjejer på cykel på slingrig landsväg…lattjo…NOT!

I övrig är det dock mest jobb i livet för närvarande. Har tyvärr blivit både en och tio timmars övertid per vecka de senaste månaderna. Ser dock ljuset i tunneln….i slutet av juni ska resultatet av vårens arbete vara klart och då ser jag fram mot en mycket välförtjänt semester!

Rätt mysigt....

Det är rätt mysigt att kunna delta i möten sittande hemma i köket samtidigt som man kliar kisse bakom örat.....

Har jobbat hemma hela förmiddagen såväl igår som idag för att hinna beta av så mycket som möjligt av alla de administrativa berg som just nu överfyller så väl mailbox som skrivbord.

Börjar nu se några små ljusglimtar i tunneln och Att göra-listan har blivit iallafall nååågot kortare.

Skönt att få jobba ostört, dessutom känns det rätt lyxigt att kunna köra möten hemmifrån köksbordet. Jag älskar IT lösningar som faktiskt underlättar livet!

Livet är heeelt galet....

Just nu är mitt jobbliv helt horribelt.
Mötena avlöser varandra i rena stafettloppen.
Försöker hålla jämna steg genom att skaffa fram underlag, hålla och moderera möten, jaga priser, försöka tänka i alternativa lösningar...och…och…och..
Det är bara FÖR mycket.

Imorse var första gången sedan jag började nya tjänsten i november som det inte var kul att gå till jobbet. Dagen idag har varit helt bisarr och väl hemkommen nu ikväll sitter jag och fasar för ett antal möten med stort M som jag ska hålla imorgon och som jag misstänker kommer bli milt sagt rökiga…

Den här situationen får inte pågå längre än max fram till semestern, det är samtliga parter eniga om.
Problemet är bara att ingen av oss ser hur vi ska kunna lösa situationen.
Och under tiden fortsätter jag att springa som en förgiftad labbråtta……

Oj vilken fest det blev!!

Mannen och en kompis hade gemensam födelsedagsfest förra lördagen och det är väl egentligen först nu jag börjar komma på rätt köl igen.

Men vilken fest det blev – och vilket kaos!
Vi hade planerat rätt bra, men det finns saker i livet man inte kan gardera sig mot.
Tre sådana saker är trasiga diskmaskiner, inbrott och bilar som kör fast.

När vi kom dit på fredag förmiddag och skulle börja duka testade vi diskmaskinen.
Varvid en två decimeter lång eldslåga slår ut ur kontakten! Inget annat att göra än att tillkalla elektriker, som så småningom fick fason på diskmonstret.

Dukning och dekorationer gick jättebra, ljudkillen kom och riggade upp sin utrustning för bandets räkning. Framåt kvällen åkte vi hem, trötta men förväntansfulla…

När vi kommer dit dagen därpå för att förbereda det sista upptäcker vi att det varit inbrott!
Läsk, vin, öl och en projektor hade fått fötter och försvunnit från lokalen.
I det läget blir det rätt rörigt på festplanerandet….
Att ringa polis och därefter försöka komma på kloka nödlösningar är inte riktigt vad som ingår i den mentala bilden av festförberedelser.
Tack och lov kom vi så småningom upp på banan igen, och efter diverse fix, trix och en snabbutryckning till ICA för att köpa ny läsk hade vi iallafall reparerat den värsta skadan (alltså, ge sig till att sno 15 liter läsk och en back lättöl! Vin, öl och projektor kan jag förstå, men lättöl!!!)

Då kommer maten!
Härliga Hawaiiplankor med massa mumsig frukt bärs in och leverantören, vilken senare ska vara med på festen, sätter sig i bilen för att dra hem och byta kläder.
Vad han inte ser är ett lågt cementfundament på grusplanen framför bilen. Han kör upp på det och sitter sedan ohjälpligt fast. Efter diverse baxande inses fakta….biljäkeln sitter orubbligt fast på sitt fundament. Bara att ringa bärgningsbil mao.

Mitt i det här kaoset inser jag att jag nog måste ge mig hem och hoppa i duschen. Gästerna anländer om 50 minuter!
Argggh! Det blev ingen ingående sminkning kan man säga……

Med andan i halsen rusar jag tillbaka men därefter gick allt som på räls.
Och vilken fest det blev. God mat, tal, sång, mera tal (jodå, även bonustösen och jag hade förberett en liten sketch…öva hann vi av förståeliga skäl inte med men det gick rätt ok ändå) och sedan dans in på småtimmarna.

Straxt efter fem på morgonen baxade jag in en trött men lycklig Man i sängkammaren och halv sex stängde jag de blå. Då hade fåglarna sjungit utanför en bra stund.

Vill du ha hjälp - ring inte helpdesk!

Kan säga att idag är det inte mycket som fungerat som det var tänkt. Dessutom har jag varit på ett sjujäkla humör.

Imorse fick jag problem med en av våra programvaror, och då min ängel till fadder inte kunde hjälpa mig fick ja ringa vår externa helpdesk.

Efter lite väntande kom jag fram.
-"Användarnamn?" (ursäkta och hallå men vad är det för fel på -"Välkommen till XX helpdesk, jag heter XX, vad kan jag hjälpa dig med?"
Några sådana pettitesser tänkte min tänkta räddare i nöden uppenbarligen inte ödsla tid på. Här var det rakt på sak.

Jag gav honom mitt användarnamn.

Jag gav honom det igen.

Och igen.

När han för tredje gången inte uppfattat bokstavskombinationen (men det hade resten av mitt kontor gjort vid det här laget) började han gissa.

-"Heter du XXXX (Pojknamn)." Hrmm, jag sjöng visserligen bara andrasopran när jag sjöng i kör senast, men därifrån till att röstmässigt uppfatta mig som man torde steget vara ganska lågt.
-"Nej". Jag gav honom användarnamnet igen.

-"Heter du XXXX (Flicknamn)." Den här gången var det iallafall rätt kön på valet av namn men fortfarande likt förbaskat fel.

Vid det här laget hade mitt tålamod trutit för länge sedan.
Insåg att mannen jag hade i andra änden av telefonsamtalet troligtvis inte var min räddare i nöden.
Om han inte ens kan uppfatta mitt namn, hur ska han då kunna lösa mitt betydligt mer avvancerade problem?

Bitchen i mig växte en halvmeter och fick horn.
Bitchen i mig chockade resten av mitt jag och lade helt sonika på luren.

Vill du ha hjälp - ring inte helpdesk.

Livet i hundraåttio knyck

det är mycket nu.....

Mannen har XX-årsfest på lördag tillsammans med en kompis så förberedelserna pågår för fullt.
Själva festen har vi hyffsad koll på. Nu återstår mer att försöka få till ett drägligt hem för övernattande gäster att sova i.
Och vår vana trogen är inte projekt "StädaFörrådetIKällaren" och "StoraVindsFörrådsRöjningen" helt avslutade utan det står fortfarande prylar här och var......
Så nu lägger vi i en extraväxel inför helgen.

Dessutom sammanfaller detta med en stycke födelsedagskalas hos en kompis förra helgen samt tonvis med jobb på jobbet + planerande av Bonustösens flytt (jorå, nu ska vi bära sängar igen) sista helgen i maj.

Phuuu....

Återkommer när jag hämtat andan (eller när skrivklådan blir allt för påtaglig)

// Mysan

Ps: Det blir ingen Januaribebbe heller om någon nu undrade. Ds.