Sent i gårkväll ringde en nära vän.
Det svarta hålet har slutligen slukat honom.
Med hull och hår.
Just nu gör han – ingenting.
Tittar i taket.
Sover.
Bara är.
Nu verkar han slutligen inse att det måste till en ändring.
Psykofarmakan räcker inte längre.
Med honom i luren gjorde jag ett snabbt överslag.
På gott och ont är han dock inget hot mot vare sig sin egen säkerhet eller andras.
Kan därför inte ta akutpsyk till hjälp.
Vad kan man göra för att, sent en kväll, hjälpa en vän som slukats av mörkret när inget direkt hot föreligger?
Kom fram till....ingenting mer än att finnas till som lyssnande öra.
Idag ska jag dock försöka tjata honom till att ta kontakt med företagshälsovården.
För från insikt till aktion är steget långt. Har försökt puffa och knuffa honom förut men insett att viljan måste komma från honom. Det enda jag kan göra är stötta.
För människor i fjällen som råkar illa ut är det mest elementära näring och värme innan man går vidare. Kanske gäller samma sak för människor i svarta hål?
Sticker dit med en matlåda på lunchen.
Bara han öppnar dörren är det iallafall ett litet litet steg i rätt riktning.
1 kommentar:
Jag röstar på psykakuten iallafall. Dit begav jag mig när det svarta slukade mig totalt. Även om de inte tar in en så får man en kontakt, en väg in - en möjlighet till samtal med psykolog osv.
Näring och värme låter annars som precis rätt. Nån som lyssnar, inte klämkäckt tillropande utan på riktigt bryr sig, som fattar att man inte KAN ta sig ur det mörka alldeles omedelbart eller bara genom att "ta sig i kragen". Som hjälper en att stå ut i mörkret. Mat, dryck, en kram, omsorg.
Alla borde ha en Mysan när det krisar!
Skicka en kommentar