Ett hjärta har slutat slå

Sent i gårkväll slutade ett varmt hjärta att slå och mitt liv blev en älskad vän fattigare.
Min farmor som kom att bli en av mina största kvinnliga förebilder, på många sätt en själsfrände trots att mer än 60 år skilde oss åt.
Många gånger hårt tilltufsad av livet, men trots det glad och positiv.
Lycklig i det lilla.

Sista tiden var tuff mot henne.
Hon som varit van att kunna klara sig själv, koka kaffe, baka och bjuda vänner och släktingar, fick plötsligt ont och blev liggande.
Kroppen ville inte mera och därmed försvann även hennes vilja att leva.

När jag och min kusin träffade henne för några veckor sedan visste vi båda att det troligtvis var för sista gången.
Trots det blev det ett ljust avsked.
Hon hade gjort sig fin med det vita håret på papiljotter.
Vi hämtade mat och dukade fint med finporslin, ljus och servetter.
Hon fick vara värdinna och var, trots värk, mediciner och trötthet, glad och lycklig över att se oss.
Att känna vad hon betydde för oss och kunna visa vad vi betydde för henne.
Hon var älskad och visste om det.

Det var ungefär som det brukade vara när vi sågs, men med ett undantag – Farmor pratade inget om framtiden.
Vi tog farväl och vi visste det alla trots att ingen uttalat orden.
Innan vi åkte ville hon ha hjälp att lägga sig för natten, trots att klockan bara var fyra.
Ville bli nerbäddad, omstoppad och kramad. Sedan vinkade hon och vi gick ut genom dörren.

Jag har lärt mig mycket av farmor, men det hon framförallt förmedlade var nyfikenhet och livsglädje.
När vi var på byn och fikade eller tog en tur med bilen var hon som ett litet nyfiket barn med ögonen på skaft – rädd för att missa något.
För farmor kunde den minsta resa vara värd att minnas och prata om länge efteråt.
När hon för några år sedan fyllde 90 år tog hon min dåvarande pojkvän åt sidan, log och sa:- Jag hoppas jag får leva minst tio år till för det är så härligt att leva!
Nu blev det tyvärr inte så.

Vissa människor sätter större spår i ens liv än andra.
Min farmor är en sådan som lämnat stora avtryck i mitt.
Jag är så glad över att vi fick den relation vi hade under framförallt de sista åren.
Jag är glad över att hon fick träffa min man och att de kom att tycka så bra om varandra.
Framförallt är jag så tacksam över att hon funnits i mitt liv och över de foton och minnen (och otaliga stjälkstyngsdukar! ;-) ) som hon lämnar efter sig.

Hon kommer vara en del av mitt liv även framöver trots att vi inte kan ses på samma sätt.
Jag är övertygad om att hon finns därute någonstans och håller ett öga på mig.
Den dan vi ses igen kommer vi sitta någonstans och dricka blaskigt kokkaffe med krongrädde, äta torra små kakor och allt kommer vara som vanligt…..