Normalt är jag en rätt positiv och glad person. Tycker om utmaningar och träffa nya människor. Så är det inte nu.
Jag är ”låg” och har ingen gaist för någonting. Det mesta känns motigt. Energikurvan pekar neråt trots löpning och allt annat jag tar till för att försöka hitta kraft och motivation.
Känns som jag befinner mig i en nedåtgående spiral. Vart jag än vänder mig just nu är det stopp. Allt som kan sätta käppar i hjulen gör det – rejält.
Trivs inte med mig själv just nu. Vill tillbaka till mitt glada positiva jag som tycker om livet.
Den här situationen känns övermäktig. Försöker hålla masken utåt trots att jag helst av allt skulle vilja ställa mig upp och vråla rakt ut över alla ”ärkepuckon” som inte ger mig förutsättningar att utföra det jobb de begär av mig.
Snälla, ett litet ljus i mörkret…är det för mycket begärt?
Lite respekt för att jag försöker utföra ett professionellt jobb? Är det att kräva för mycket?
Det känns inte OK att inte bli tagen på allvar utan gång på gång inse att ännu en mötesbokning tydligen inte var tillräckligt viktig för att respekteras, ännu en fråga lämnas obesvarad. Ännu en fråga mottas med ett suck, stön och känslan av att jag står med mössan i hand och tigger och ber….
Jag försöker ju faktiskt inte genomföra det här uppdraget för min egen skull och just nu har jag inget alternativ än att försöka hitta någon liten väg fram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar