Köhningsstuhl

Som svensk på vandring packar man sin ryggsäck med termos, kaffe, kåsa och en flaska vatten.
Vandrar man på svenska leder gör man dessutom bäst i att förse sig med karta.
Många gånger är märkningen av spåret ganska bristfällig.

Tyska nationalparker visade sig vara något heeelt annat.

Tysken vandrar i de kläder han råkar befinna sig, shorts, flip-flops, whatever.
I ingången till parken finns en stor orienteringstavla där allt är ordentligt utmärkt.
”Stigen” är bred som en svensk grusväg och utan rötter och ev ojämnheter.
Med jämna mellanrum sitter prydliga vägskyltar.

Väl framme vid målet (i det här fallet Köhningsstuhl) är allt inhägnat och själva sevärdheten kompletteras med ett museum (där allt är på tyska...)
Följdaktligen tar man entré.

Inne på området finns dessutom en restaurant där man, utöver den obligatoriska ölen, kan inmundiga en schnitzel, pommes eller annat fettsnålt..... (de flesta vandrande tyskar verkar dock släpa på ryggsäck..vad man har I denna ryggsäck är dock fortfarande höljt i dunkel...)

Orkar man inte gå hela vägen finns buss och vid parkeringen en extra souvenirbutik.

Intressant.
Nästa gång jag ser en tysk i svensk skog är det nog bäst att förse vederbörande med något lugnande mot chock...eller iallafall ringa och beställa en pizza.....