Mannens och mitt försök att utöka familjen verkar inte gå något vidare.
Ännu sålänge kommer mensen i princip på klockslaget varenda månad.
Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det.
På ena axeln sitter en liten katig jäkel och väser i örat.
”Vad var det jag sa...”
På den andra sitter en mer resonabel figur och dinglar med benen. Ikväll tänker jag välja att lyssna på min resonabla kompis....
Ok, jag är förhållandevis gammal (30 ++) och Mannen ännu äldre (40+++) men så vaddå, barnfrågan har aldrig tidigare känts aktuell.
Jag är inte typen som skaffar barn bara för att så ska vara, jag fattar ett aktivt beslut.
Det är först sedan Mannen och jag gift oss och hela historien med nätverksfamiljen lugnat ner sig som det känts som att det åtminstonde finns en sportslig att kunna ro iland det som en utökning av familjen innebär.
Har haft ett antal pojkvänner/sambos innan Mannen, men när det väl kommit till kritan har det aldrig varit aktuellt med barn (och med tanke på hur jobbigt det varit att få till nätverksfamiljen där EN av oss hade barn sedan tidigare är jag väldigt tacksam för att jag inte behöver ta hänsyn till den parametern i livet från min kant).
Antingen har jag pluggat, precis fått jobb (man måste ju hinna etablera sig på arbetsmarknaden också) eller också har pojkvännen ifråga inte triggat några barnfunderingar hos mig.
Jag har helt enkelt inte velat bilda familj med dem (vid något/några tillfällen kanske mer för att leva med pojkvännen ifråga redan VAR som att leva med ungar....)
Kanske (troligtvis verkar det som) har tåget redan gått och det fungerade aldrig för mig att kliva på.
Just nu verkar det dock som att varenda kvinna i min ålder går med gravidmage eller bär runt på en liten toddler.
Var man än går är det magar, ungar och barnvagnar – på stranden, campingen, stan...överallt.
Samtidigt vet jag inte hur jag ska reagera på insikten att vi inte får barn.
Lättnad?
Sorg?
Ilska?
Vad???
En sak vet jag dock.
Tar det sig inte ”på naturlig väg” kommer vi inte att dra igång någon utredning eller liknande.
Dels är jag själv inte tillräckligt ”barnhungrande” för att det ska kännas värt att exprimentera med mig själv (kropp, själ och känslor) men framförallt vill jag inte exprimentera med mitt och Mannens förhållande.
Skulle det inte gå ”ens den vägen” vill jag inte riskera att vårt förhållande tagit så mycket stryk på kuppen att även det går överstyr.
Vi har helt enkelt gått igenom alldeles för mycket på vår resa hit där vi står idag för att det ska vara värt det.
Hade jag och Mannen träffats tidigare hade vi nog fått barn tillsammans (jag vet ju att han kan sedan tidigare). Nu är det nog så att det helt enkelt är för sent för min del och det får jag väl lära mig att leva med.
2 kommentarer:
Stopp- håll i hästarna här ett tag! SÅÅÅ gammal är du inte, och även för att "normalårigt" par så brukar man ändå säga att man kan räkna med runt ett år av parning innan det händer nåt!
Sen är det så att barn förtjänar man, det är en gåva: och utifrån den parametern så räknar jag iskallt med att du kommer ha sisådär sju stycken om 1 ½ år=)
*Ja, jag vet- utifrån mitt snack på fikarasterna kan man nog lugnt säga att jag förtjänat precis de barn jag fått, men jag gillar dem faktiskt hur det än må låta måndag morgon=)*
Jag tycker du resonerar moget. Kvinnans fertila period är som en fågel i handen, den landar, stannar ett tag och sen lyfter den och försvinner. Vissa håller ut handen och väntar, och det enda som kommer är den svåra insikten att fågeln aldrig landar i deras hand.
Barn är en gåva och jag tycker inte du ska ge upp tanken riktigt än. Fertila par som har samlag exakt på ägglossningsdagen har trots det bara 25% chans att bli gravida då.
Fortsatt trevlig semester önskar Anette(mammis, you know..)
PS Det händer då och då att vi förlöser både 40+ och 45+ på jobbet, så vem vet...
Skicka en kommentar