Dopet

När vi först började fundera över dop kändes det mest jobbigt.
Hur sjutton få ihop något som inte kändes halvdant med en liten bäbis som upptar det mesta av min och makens vakna tid hemma? Dessutom,av olika skäl, på en helg som kolliderade med kyrkovalet varför inte ett församlingshem i hela stan var ledigt?

Vår familj och vänskapskrets är stor och brokig och det är inte alltid blodsbanden som är starkast.
Ju mer jag funderade desto mer insåg jag att jag verkligen ville få till ett riktigt fint dop och därefter en riktigt fin fest för att hälsa lilla A välkommen till oss.

Det visade sig att dop, precis som bröllop , ger ganska stora möjligheter att göra personligt.
Då lilla A, precis som mor och far, gillar musik blev det ganska mycket av den varan.
Både jag, Mannen och lilla A:s storasyster sjöng. Dessutom hade vi lagt ner en hel del tid på att hitta både psalmer och sånger med texter som kändes ”vi”.
Som pricken över i hade vi ”vår” präst.
Killen som vigde mig och Mannen för snart tre år sedan och som är en av de mest positiva och energigivande människor jag vet.

Dopet blev jättelyckat. Precis den högtid vi ville ha. Ett fint minne att, precis som med vårt bröllop, ta fram och minnas med värme och samtidigt lite lite sorg över att det är över.