Mat

Jag har alltid haft ett ganska komplicerat förhållande till mat.
Äter det mesta, som inte slingrar sig eller skäller, men det går långsamt och jag är alltid sist klar.
Arbetsluncher har mao aldrig varit någonting för mig, jag blir bara stressad av att försöka hålla jämna steg med den jag lunchar med och har svårt att koncentrera mig på annat.
Försöker därför undvika det så gott det går.

När jag var liten kunde en middag ta evigheter och alla andra var klara långt innan mig och satt och suckade över mitt tuggande. Idag hoppar jag över kaffe-på-maten och tuggar i mig det sista medan de övriga sörplar Java.
Varför det är så här har jag aldrig kunnat klura ut. Tycker jag äter ungefär lika mycket som alla andra, det tar bara längre tid.
Försöker jag äta snabbare får jag inte i mig någonting alls och tuggorna växer i munnen.

Däremot tycker jag om att laga mat, framförallt om det sker tillsammans med Mannen.
Det var en av de saker jag saknade mest när jag var veckopendlare, att inte kunna stå tillsammans vid bänken i köket efter jobbet och diskutera vad som hänt under dagen samtidigt som vi lagar middag. Det tar vi igen nu.

Viktmässigt har jag alltid varit smal, trots att jag äter som genomsnittet och ibland tom mera.
På högstadiet var det en gång en klasskompis som kom fram efter en gympalektion, tittade på mig och utbrast – ”Du är säker på att du inte har anorexia eller mask?”
Okul. Trots att jag ett kort tag försökte dricka grädde gick jag inte upp i vikt.

Numera har jag lite ”hull” kring midjan men jag vet inte om det beror mest på mina slappa magmuskler eller om jag tuggat mig till ”handtagen”.
Mannen däremot saknade nästan helt mage när vi träffades.
Brukar retas och säga att det var för att han på den tiden alltid följde med mig på lunchgympa (för att kunna spana obehindrat) vilket han envist men bestämt förnekar.
Nu börjar det dock bli lite för mycket av honom, och hur mycket jag än tycker om honom föredrar jag honom i mindre upplaga.
Less is more, liksom.

Något måste därför göras för att minska omfånget på Mannen och bibehålla formerna på mig. Vi har därför allt mer börjat testa GI.
Och vad mycket kul mat det finns!
På sistone har skafferiet fått nya invånare i form av bla:

• Quinoa
• Linser
• Bönor
• Linfrö
• Pumpakärnor
• Solrosfrön
• Råris (som dock tar en evighet på sig att koka klart!)
• Bulgur
• Bovete

Börjar så smått lära oss hur vi ska hantera dem och gott blir det för det mesta.

Dessutom försöker jag äta mer frukt och grönt.
Jag som i vanliga fall släpar runt på en halvdöd frukt i handväskan i all evighet (har tappat räkningen på hur många handväskefoder jag förstört genom att glömma en banan i väskan som sedan legat där och dött och återfunnits i svart och skrumpet tillstånd) äter nu fyra-fem stycken om dagen!

Gör helt enkelt smothie på dem. Hälften dricker jag upp till frukost och resten tömmer jag på en liten plastflaska och tar med som ”eftermiddagsfika” till jobbet! Himskans smidigt och suveränt sätt att slippa blodsockerblues!

Frukterna i smothien varierar från dag till dag, beroende av vad som finns i fruktskålen, men recept-prinicipen är den här:
1 banan
1 päron alt äpple (skalat)
2 kiwi (skrubbade med skalet på, skär bort ändarna)
ca 2 dl apelsinjuice
ca 1 dl Vailio vaniljyoghurt
1 msk linfrö

Lägg allt i en bunke och kör med stavmixer tills den fått lämplig konsistens. Blir smothien för tjock tillsätter du bara lite mera apelsinjuice.
Klart!

Hmm, tror det börjar bli dags för en ny bloggetikett igen - recept