måndag 21 januari 2008

Så går en dag...

Vaknade vid ungefär samma tid som vanligt imorse – helt förbi av trötthet.
Tog därför längre tid än vanligt innan det var dags att ge sig iväg till jobbet.

Normalt går jag till jobbet. Tänkte dock sluta tidigt idag för att hinna köpa bonvax till vårt köksgolv som jag sent i gårkväll konstaterade är i grymt behov av en omgång.
Tog därför bilen till jobbet för första gången på två veckor.
Visar sig snart att det varit bilolycka på huvudleden så all trafik leds om genom vårt kvarter.
Resan till jobbet tog närmare tjugo minuter mot normalt typ åtta.

In på jobbet. Nu är jag SEN. Första mötet ca en timma senare och det är en del som måste göras innan dess.

Loggar in – fel lösen, fel igen, TREDJE GÅNGEN FEL och jag är utlåst ur systemet!
Ringer support som fixar in mig.

Skriver ut materialet till dagens första möte och knatar en våning upp för att försäkra mig om att allt är ok (vi flyttade till nya lokaler i november och byggandet tycks aldrig ta slut)

Möts av ett helt TOMT konferensrum!
Inga möbler, ingen telefon och ingen OH-kanon – INGENTING!
Ringer kollegan en våning ner som efter lite meck hjälper mig hitta en ny lokal.
Nu börjar jag bli lätt stressad.

Mötesdeltagarna anländer.
Ringer in till telefonkonferensen för att kollegorna på distans ska kunna vara med.
Felaktig PIN-kod! (Jag VET att jag kopierade den rakt av från bekräftelsemeddelandet jag fick från systemet i fredags.)
Bokar om….
Saknar en kollega och försöker ringa via växeln…Hänvisningston – Till VÄXELN!
En kvart försenade kom vi igång.
Möte fram till lunch.

På eftermiddagen försöker jag komma in i tidrapporteringssystemet som jäklats med mig sedan jul.
Förra veckan kom jag inte ens åt länken så det går ju framåt…
Försöker registrera mina utplockade semesterdagar i mellandagarna.
Felmeddelande: Personell XXXXX not existing in file for 28!

Utöver det här har jag ont i halsen och känner en häffaförkylning vara i antågande samt brände mig på kaffet till lunch.

Så går en dag ifrån vårt liv…..och den här kommer jag nog faktiskt inte ens att sakna!

1 kommentar:

A N N I K A sa...

Ja, vad kan man säga. Ibland vore det bättre att stanna kvar i sängen... :o/