Är inte livet underbart? Förra veckan har:
*en kollegas sjukdom (som gör att personen ifråga troligtvis just nu inte kan stå för vad hon gör) tagit sig nya horribla dimensioner vilket gör att arbetsmiljön just nu är skit och ingen med möjlighet att göra något lyfter ett finger
* mina uppdragsgivare för projektet betett sig på ett sådant sätt att jag i torsdags kväll mailade min styrgrupp och bad dem lägga ner hela projektet - har kanske därför inget jobb inom en snar framtid
*jag flackat som en dåre mellan orterna X och Y släpandes på en katt då maken varit på resa hela veckan i jobbet
*arbetsveckan avslutas med att jag får knö mig med på ett på grund av flygstrejken överfullt tåg från Stockholm. Därefter förvärras läget av en oerhört nitisk konduktör som pga fyra meniga (som visade det sig precis som jag hade rätt att åka obokade på sina kort trots att tåget var fullt) håller tåget i Flempan i tio minuter bara för att så småningom upptäcka att killarna hade rätt att åka med. Flexibel -vaddå??
*makens flyg från Lissabon blir försenat varför han missar flyget hem och jag får ta fredagshandlingen på ett lönedagsöverfullt ICA själv - och springer på barnens mor med nye make FYRA gånger!
....efter detta, när jag såsmåningom får hem en helt slutkörd make med ett överfullt tåg via Malmö...har han blivit matförgiftad (troligtvis) av SJ:s mackor med kräkningar och allt därtill som följd.
Fredagkvällen avslutades därför med att jag fick hämta makens väska på flygplatsen (för den kom iallafall med flyget) äta middag på Max (för bara tanken på matos i huset gjorde älsklingen grön i nyllet) och sanera badrummet.Efter detta kunde väl helgen bara bli bättre?
Nähä, inte det nej...
Visade sig att makens åkomma var av det mer aggressiva slaget så han låg däckad i närmare två dygn. Är inte livet lite väl fullt av överraskningar ibland?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar