När jag började det här jobbet för ett år sedan såg framtiden så ljus ut. Ett stort steg i rätt riktning karriärsmässigt – vilken merit!
Vi var många som slogs om tjänsten men jag drog till slut det längsta strået. Detta trots att man egentligen sökte en man…..
Visst, jobbet innebar att jag skulle vara tvungen att veckopendla, men den organisation som skulle vara min arbetsgivare var modern och flexibel. Det här skulle ordna sig. Jag var dessutom tydlig med att jag värderar mitt förhållande högt och skulle aldrig sätta mig i
en situation där det äventyras.
Min ledstjärna är, och har hela tiden varit, att så länge jobbet erbjuder sådana möjligheter att det överväger det man får försaka för det är det värt det. Dessutom har jag hela tiden försökt vara lyhörd för min sambo/särbo – numera make (jodå, vi gifte oss under hösten och planerade ett bröllop för 90 gäster på distans – tack och lov för Skype och MSN – distansförhållandenas räddning nummer ett och två!) och den situation det här sätter honom i. Lasset han får dra på hemmaplan är betydligt större nu än när vi bodde ihop 7/24. Dessutom kan ju inte den tid man ses bara läggas på städning, tvätt och gräsklippning…
Älsklingen och jag pratade igenom läget och vi var överens – lägenhet införskaffades och vi flyttade ner delar av det bohag vi egentligen sparat för barnens räkning när vi flyttade ihop. Dessutom var ju allt tidsbegränsat så det skulle gå.
Tyvärr visade sig inte organisationen riktigt leva upp till sina intentioner. Vad man säger är en sak, det man menar en annan. Just de delarna har dock gått att hålla på avstånd med lite skinn på näsan och en hyfsad självkänsla för att jag gör ett bra jobb – även om jag inte sitter på rumpan i min skrubb 8-17 måndag-fredag. Är van att jobba på de mest lustiga platser. Jag levererar och jag gör det i tid – ALLTID!
Efter det som hänt de senaste månaderna börjar dock insatsen bli på tok för hög för att det här ska vara intressant…..
Som projektledare satsar du 110% - alltid! Du har ett uppdrag som du tror på. Du förmedlar detta till din grupp och tillsammans ska ni sträva efter att på bästa sätt uppnå de mål som satts upp. Men då måste det finnas förutsättningar resursmässigt och det som beslutats måste gå att lita på!
Alla de där timmarna jag jobbat över, tidiga morgnar jag gått upp för att hålla deadline – för att sedan, bakom ryggen, få projektet sönderslitet av dem som gett mig uppdraget!
Om vi nu, mot all förmodan, lyckas få detta på banan igen….hur ska jag hitta tillbaka till entusiasmen, modet att våga satsa, tilltron till dem jag ska få att dra i samma riktning mot våra gemensamma mål?
Var målen någonsin gemensamma eller släppte parterna dem när de gick ut genom dörren på väg till nästa möte? Troligtvis….
Tanken smyger sig på – var det någonsin någon som med både själ och hjärta egentligen ville se detta genomfört?
Känns som att jag med 110%-ig entusiasm och energi sprungit rakt in i en betongvägg. Jag är slut, tom och trött och det allvarligaste av allt – jag tror inte på projektet längre.
Det är dags att kliva av – frågan är bara hur och till vad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar