Förlåt men jag måste bara landa först....

Förra veckan var en enda mental berg- och dalbana.
Från lyckokänslor till sorg och allting däremellan i hissnande fart på bara några få dagar.
Så idag har jag känslomässig baksmälla.
Känner mig som en urvriden trasa.

Just då är det två av mina närmaste vänner som helt plötsligt förlorar delar av fotfästet.
Och jag känner att jag inte räcker till att stötta, hur gärna jag än vill!
Gör så gott jag kan, men har inte så mycket att ge.
Mer än en kram och ett lyssnande öra.

Hoppas att det iallafall räcker en liten, liten bit.