Försprång på livet

Slogs i helgen av en insikt – jag lever mitt liv ”i förväg”. Finns det någonstans en plan för i vilken ordning man ska skaffa sig sina erfarenheter har jag spräckt den Big Time.

Läser just nu boken Att bli mamma.

Mycket intressant.
Tyvärr ger det mig väl ännu fler frågetecken men samtidigt ett visst lugn.
Skulle vi fatta beslutet att bli föräldrar skulle jag nog klara av det.
Lite sunt bondförnuft och tålamod så borde jag fixa det. Detta trots att min kära mor någon gång för flera år sedan när ev barnfråga kom på tal utbrast – Hur skulle du klara det? Du som knappt kan ta hand om en katt?!

Yes – tack för det. Jag älskar ”vänner” som stärker mitt självförtroende..

Boken: under en graviditet kommer du ifrågasätta dina relationer mm....
Hrmm…har jag gjort varje dag ända sedan livet ”krisade” vid 30 och jag insåg att det inte gick att springa från det längre.

Stanna upp, vänd om och ta tjuren vid hornen.

Så här i efterhand inser jag att det var det bästa jag gjort. Förjävla jobbigt (ursäkta språket) men nödvändigt. Framförallt för att bespara både min närmaste omgivning och ev kommande generation sviterna av innehållet i ryggsäcken. Ditstoppat av mig själv eller tidigare generationers nedärvda ”synder”
De flesta energitjuvarna som tidigare åt upp mig psykiskt lyckas jag nu hålla på avstånd. Dessutom vågade jag satsa på relationen till min man. Och gör det varje dag…….

En del skulle nog hävda att jag tänker FÖR mycket, men tänka är ett medvetet val.
Dessutom har jag 30 års icketänkande att ta igen.

Tonårsfasen
När Mannen och jag träffades visade det sig att han hade barn. Tonåringar.
Blev därför Extra_Vuxen_i_Familjen (underbart ord! Tack Tessa!) i en nätverksfamilj mitt i värsta hormonruscherna med två tonåringar vars syn på tillvaron var att allt som Mamma gjorde var bra, allt vi gjorde var förjävligt. Att ge sig in i den tillvaron var ingen söndagspromenad i parken, jag lovar!

Det gav mig dock en del insikter både om mig själv och tillvaron. Framförallt om hur jag agerar i trängda lägen. Tyvärr också insikten om att ”ryggmärgsreaktionerna” sitter hårdare präglade av mina tidigare familjeerfarenheter än jag tycker om.
Kan jag hantera det här mot ett ev eget barn?

Gav även en del fördelar. Har nu varit med om delar av tonårsresan och förhoppningsvis skulle den vara lättare med en ”ailien” boende under taket som man ändå har en biologisk koppling till. Dessutom skulle det inte finnas någon tredje part som undergräver situationen.

Treårstrotsen MÅSTE vara lättare att hantera efter att både vi och förhållandet ”överlevt” två tonåringar och sviterna av Mannens skilsmässa – eller?

Bli gamla tillsammans - När vi blir gamla ska vi resa….
Känns kommentaren igen? Har hört den allt för många gånger. Livet är på något sätt något som händer "sedan".....

Jag och Mannen reser NU. Någonstans tror jag att vi redan från början insåg att det är här och nu livet händer. Som Mannen sa när vi köpte husbilen – Vem vet om vi ens lever om 15 år (vilket var den ursprungliga planen för införskaffandet)
Så sant!

Skulle vi skaffa barn kan vi inte vänta med att göra saker till dess det flyttat ut. Då är vi för gamla! Eventuell tid med Mannen när den dagen kommer är REN bonus och något jag ber högre makter om, inget jag kan räkna med (i den mån man nu någonsin räknar med det).

Ska vi skaffa barn måste vi därför kunna fortsätta leva även som par och vuxna. Och det i sin tur kanske inte behöver vara fel? Livet måste väl ändå gå ut på något mer än reproduktion och barn i andra kulturer klarar ju av att ”hänga med” i betydligt större utsträckning än vi tror dem om i Sverige. Det kan väl inte vara alltigenom fel sålänge man är lyhörd för vad både barnet och vi föräldrar orkar med?

Inser att det ALLTID kommer att finnas sypunkter på hur Mannen och jag lever, vare sig vi väljer att försöka få barn eller inte. Fast det spelar ju egentligen inte någon roll?