I vår tidning finns vissa dagar en liten spalt dit läsarna kan skicka frågor i familjejuridiska spörsmål.
Ibland är de riktigt intressanta.
Ibland gör de mig bara förbannad.
I går inträffade det sistnämnda.
En mycket indignerad kvinna hade, å sin mans vägnar (!), skickat in en fråga som löd ungefär så här:
”Min svärmor och svärfar har alltid hållit så hårt i sina pengar, levt sparsamt, på gränsen till snålt. Vi försökte bland annat låna pengar av dem när vi skulle köpa vårt hus men fick nobben…nu har svärmor dött och helt plötsligt börjar svärfar unna sig både ny bil, nya möbler och resor…dessutom tror vi att han har träffat någon han reser med…är väl kul för honom men har han verkligen rätt att sätta sprätt på min mans arv efter sin mor??”
Sådant här gör mig alltså topp tunnor ilsk.
I mina ögon formligen skriker hela kvinnans inlägg girighet.
Svärfar har troligtvis ett helt liv arbetat för brödfödan.
Nu har hans fru gått bort och kanske har han någonstans insett att livet inte pågår för alltid,
att tiden för att uppleva de drömmar han eventuellt har kvar inte är oändlig.
Han börjar därför sätta sprätt på kosingen.
Men se då surar släkten ihop.
De anser nämligen att HANS pengar (jo för den avlidna fruns tillgångar är hans genom giftorätt) inte tillhör honom utan DEM!?
Vad är det som får vuxna människor att tro att det är äldre släktingars förbannade plikt att lämna efter sig ett stort fett arv?
Är det inte en vuxen människas eget ansvar att se till att livet går runt ekonomiskt?
Får man inte anse att förälderns försörjningsplikt upphört när barnen (som i det här fallet får man förmoda) passerat kanske både 30 och 40+?
Till kvinnan ovan skulle jag vilja säga:
VAD är det som ger dig rätten att anse att din svärfar ska försörja er framtid?
Är det inte dags att ni tar ansvar för er egen tillvaro?
Låt svärfar få ha lite kul för sina surt införtjänade pengar och gläds åt att han troligtvis får dö rik på några fler minnen än om allt skulle fortsatt vara sparat i madrassen.
På något sätt känns det som kvinnan redan mentalt tecknat in pengarna och nu ser sig blåst på konfekten.
Inser att det är en jäkla tur att jag aldrig kom på tanken att satsa på en karriär som familjerättsjurist.
Människor som damen ovan skulle jag nog ha skickat ut genom dörren med huvudet före. Tyvärr troligtvis utan att öppna den först…..
Och jo, i det här fallet lever jag faktiskt som jag lär. I både ord och handling.
4 kommentarer:
Men vad svarade familjerättsjuristen då?? Undrar en nyfiken en som fullständigt håller med dig!
Jag håller fullständigt med dig - och gläds åt din härliga ilska! Själv orkar jag bara sucka och skaka på huvudet.
Tja... Har fått min mamma att högtidligen lova att leva upp alla sin tillgångar i tid (alltså medan hon oxå lever.) Samt, inte minst, städa sin förbannade källare själv medans hon klarar av det för annars tänker jag sätta eld på den när den dagen kommer att den blir mitt arvegods.
Annika: Ska jag vara helt ärlig blev jag först så förbaskad att jag knappt läste svaret. Vid ytterligare genomläsning meddelas att jo, svärfar har (såvida han inte kan anses inte vara vid sina sinnens fulla bruk och borde stå under förvaltare) all rätt i världen att leva upp sina tillgångar. Det enda han inte kan göra med den avlidna fruns tillgångar är att testamentera bort dem. Sönerna får mao snällt vänta tills dess farbrorn kolar och därefter dela på det som eventuellt finns kvar :-)
Skicka en kommentar